26 December
Overkligt hur fort dagarna går - och hur det här året snart är slut. Jag har just gjort klart Veras valpdagbok från när de fyllde 8 veckor. De fyllde faktiskt för ett par veckor sen, men tiden, var tar den vägen? Strunta i att skriva så mycket, får jag ibland höra, men jag vill så gärna få berätta om valparna och dess tid här hos mig. Det blir inte bara en dagbok att gå tillbaks till för valparnas nya familjer, utan även för mig. Jag hoppas få lite tid över att börja göra enskilda sidor till varje valp, jag ligger efter med flera kullar, men vi får se. Nu har jag ju en dator som fungerar, det är bara tiden som saknas. Allt skulle vara lättare om jag inte jobbade heltid i stan, men jag fösöker sitta här en stund då och då. Vi får se vad som händer. Tills dess: Läs gärna Veras dagbok här.

4 December
Veras dagbok är uppdaterad med nya porträtt på valparna och bilder från veckan som gått. Tiden rinner ifrån oss, snart fyller de åtta veckor och ska flytta. Det känns lika overkligt varje gång men jag tröstar mig med att vi har Majken kvar här i huset. Vi har dock förstått att det bara går att ha en valp åt gången, så ingen av Veras valpar stannar i huset, en av dem får flytta hem till mina föräldrar. De har Järnsaxa sen tidigare, men hon är 10 år fyllda och ska hon orka med en valp är det nu.

Tänk att jag fick ett barnbarn till Malva till slut, Majken Åskvigg. Hon och Thoka trivs ihop.

23 November
Jag har just uppdaterat Veras dagbok, men jag ligger fortfarande en vecka efter. Mycket jobb och lite fritid, men jag hoppas kunna komma ifatt om någon dag.

Vi har också fattat ett beslut, det blev så att Majken fick stanna i Nyfors och Minna-Mi fick flytta till Karin och Robban i Södertälje. Svårt att bestämma sig, men man måste såklart lyssna till hjärtat och ta den som passar bäst till sin personlighet. Jag ville ju ha Malvas son Finnvid som pappa till de här valparna för att få tillbaks lite av Malva. Då måste jag ju ta den valp som påminner mest om Malva till sättet och inte hennes syster, även om systern ser ut att bli en finare eurasier. Jag var rädd att Majken skulle bli förtvivlad när hennes syster flyttade, men hon tydde sig fort till både oss och till Thoka och Ragnar istället, det var ju förstås en lättnad.

Majken och Minna-Mi, hur ska man kunna välja en av dem? Minna-Mi fick ärva en del av sitt namn efter sin faster Minna Makalös som jag tycker hon liknar så mycket. Minna och Finnvid var de två av syskonen i Makalös-kullen på åtta som mest påminde om Malva. Men hur mycket Minna-Mi än såg ut som ett Malva-barnbarn så var det Majkens personlighet som talade till mig.

12 November
Dagarna rullar på, jag har haft fullt sjå att hålla valpkullarnas dagböcker här på hemsidan uppdaterade, jobba och framför allt sköta valpar. Både mamma Hekla och hennes valpar har flyttat härifrån nu. Att lämna Hekla efter tio veckor kändes lite sorgligt, men nu är hon hemma i sin riktiga familj igen. Och hon har fått tillbaks sitt vardagsnamn som är Meja. Att lämna bort hennes valpar var både sorgligt och roligt på samma gång.

De två systrarna Majken och Minna-Mi är fortfarande kvar. Vi ska ha en kvar hemma i huset och en ska flytta till en fodervärd. Fodervärden är utsedd sen ett tag tillbaks, men vilken valp hon ska få känns svårt att bestämma. Ska jag välja med hjärnan eller med hjärtat? Jag skulle vilja behålla båda, såklart! Men eurasier är självständiga hundar och det är viktigt att det går att fostra dem. De två tyr sig förstås till varandra, det kommer de fortsätta göra och banden blir starkare för varje dag. Jag känner att jag måste bestämma mig och dela på dem, innan det är för sent. Jag vill inte, men jag vet att det klokaste är att de får varsin familj. Jag behöver ha väluppfostrade hundar, de ska vara med i butiken och de ska passa in i flocken här hemma. De ska lära sig att gå lösa och att alltid lyssna och lyda. Det blir svårt när de är två. Jag jobbar ju heltid i stan också, så tiden jag har är begränsad. Jag får inte heller glömma att jag har Thoka, Ragnar och Hans. Och kanske, kanske vill vi ha en av Veras valpar kvar i huset. Här är bilder från våra dagar, systrarna är så söta ihop så man inte vet hur man ska stå ut att dela på dem.

Pappa Hans mäter upp deras middagsmat.

Vi bygger växthus ihop.

12 Oktober
Vera och Björne har blivit föräldrar till nio fina valpar! Läs mer om dem i Veras dagbok, den finns här.

3 Oktober
Dagarna går så fort. Jag börjar komma ifatt här på hemsidan, men inte med mailen. Nu kommer jag åt mina mail, det är bara tid som fattas. Jag har jobbat ganska mycket så Hans har varit hemma med valparna. När jag kommer hem sent på kvällen finns mycket att stå i och jag hinner inte starta datorn. Nu har jag två dagar ledigt och sen blir det jobb igen, men sen har jag lite ledigt och bör få tid att svara på mail. Jag har hunnit fylla 50 år men eftersom man inte kan åka på sitt livs resa eller ha ett stort kalas nu i Corona-tider så köpte jag ett växthus i present till mig själv. Det visade sig att leveranstiden var mycket kortare än jag först fått höra, bara två veckor istället för minst sex. Så då blev det bråttom att förbereda grunden för växthuset. Just nu har jag tagit bort hela kaninhagen, på den platsen ska istället växthuset stå. Idag ska vi åka och köpa virke, jag ska bygga ett trädäck som ska bli växthusets golv och grund. Alldeles strax kommer Vera för att flytta hit inför valpningen och så har jag ett besök inbokat. Fulltecknad dag redan.

28 September
Äntligen kan jag berätta om nästa jättestora projekt: Lovis är parad!

Det känns som en ynnest att jag får låna henne igen, hennes familj är verkligen omtänksam och storsint. Om du vill följa Lovis resa finns dagboken med massor av bilder här och information om den förväntade kullen här.

Balder-Balder Lovis Björnfot, vi hoppas på valpar i november.

24 September
Hekla och Finnvids valpar föddes den 8:e september, flera dagar tidigare än beräknat. Allt har gått bra och nu äntligen är hennes dagbok uppdaterad med massor av bilder. Alla valpar är bortlovade.

21 September
Nya datorn invigs nu när jag skriver det här på egen hand på min egen plats vid mitt skrivbord. Jag har kommit efter så himlans mycket så jag vet inte var jag ska börja. Först nu att lära mig hitta i nya datorn, göra lite inställningar och ändringar för att få det att fungera. Jag var inne i en otroligt händelserik period med mycket spännande jag ville skriva om, nu får jag försöka komma i fatt i efterhand. Det blir aldrig lika roligt att vare sig skriva eller läsa sånt, men viktigast är att jag har en fungerande dator igen.

Jag skrev ju den 22:a augusti att jag satt på ett tåg och jobbade, två veckor senare satt jag i åtta timmar på tåget igen, var helt laddad på att få berätta om allt som hänt här på hemsidan, men det var då datorn inte vaknade. Panik är ett milt uttryck över vad jag kände. Här har valpar fötts, nya setts på ultraljud och ännu en ultraljudstid bokats! Mail rasar in, men i skrivande stund kommer jag inte åt min brevlåda, hoppas få ordning även på den inom en snar framtid så jag kan börja svara på obesvarade mail.

Först när datorn är död förstår man hur mycket man behöver den!

Lampan lyser och fläkten surrar, men datorn är ändå död.

Efter massor av besvär, för att göra en lång historia kort - så laddas äntligen mitt gamla hemsidesprogram FrontPage ned i nya datorn! Jag är för gammal för att börja om med hemsidan med nytt program, jag måste få fortsätta med mitt gamla vanliga. Och nu kan jag det.

Hans, han kan han! Såhär har det sett ut här hemma. Jag är jättedålig på datorer, men vilken tur att jag har en sån smart och kunnig pojkvän som reder ut situationen. Det ligger en dator till på bordet, men den syns inte. En annan får ju nästan panik bara man har två fönster öppna på skärmen, haha.

20 September
Nödläge, kris och katastrof! Min gamla dator har gått sönder och stannat, från en dag till en annan, just när jag hade jättemycket spännande att skriva om. Superjättejättefrusterande! Alla mail och alla bilder till hemsidan finns på den gamla datorn, jag har bara kunnat läsa och svara på nya mail från telefonen. Jag har köpt en ny dator och Hans har jobbat med att få liv i den, problemet har varit att de program jag använder är för gamla för nya operativsystem. Hans är dock en baddare på datorproblem och just nu ser det kanske ut att hålla på att lösa sig och därför skriver jag det här som ett nödmeddelande - för första gången på veckor ser det ut som att jag kanske kan nå ut och uppdatera hemsidan. Blir det inte mer än så här på ett tag så vet du i alla fall vad som hänt och att det kanske löser sig snart.

23 Augusti
Lite försenat i dagboken måste jag berätta om vår helg på slottet! Den första augusti 1995 inledde jag mitt liv med Balder, så idag 2020 har jag levt 25 år med mina eurasier. Ett sådant jubileum kan jag inte låta passera obemärkt. Pga corona ville jag inte ordna en kennelträff, som jag först tänkt. Det blev en helg bara för mig och Hans och våra hundar. Vi åkte till Häringe Slott. Det blev en fantastisk upplevelse och ett fint sätt att fira mina år med eurasier. Om du vill se massor av bilder från vår helg kan du titta på dem här.

22 Augusti
Plötsligt går dagarna så fort! Jag har precis lagt ut lite nytt på hemsidan, för idag har jag haft några timmar avsatta för jobb framför datorn. Ganska många timmar faktiskt, för jag har suttit på ett tåg. Förhoppningsvis mer om det det senare. Det som återstår nu är att svara på mail, där har jag kommit efter igen. Om du skrivit och inte fått svar, ge inte upp - jag har alla mail i ordning och svarar så fort jag hinner. De senaste veckorna har Hans haft semester från sitt sitt jobb men jag har jobbat lite mer efter corona-permitteringen, så de lediga dagarna som varit ville vi ha tillsammans. Nu är Hans semester slut och jag har en period med mycket jobb framför mig, min semester tar jag när valparna kommer. Men jag försöker komma ifatt med mail de kvällar efter jobbet när jag inte har annat inbokat.

Mest spännande på hemsidan är att få berätta om Vera och Björnes väntade valpkull, den kan du läsa om här. Mest spännande som snart händer, som jag redan fått berätta om, är Heklas väntade valpkull. Bara några veckor kvar nu och snart kommer hon flytta hit för att stanna i ett par månader.

14 Augusti
Jag spricker snart av spänning över att få berätta om att vi väntar ännu en kull valpar i höst! Den här gången är det Vera Järnvilje, Thokas kullsyster, och Björne Krutrök som vi hoppas ska bli föräldrar.

Som hunduppfödare tvingas man ibland till snabba beslut och ställningstaganden, så även den här gången. Jag hade egentligen tänkt en annan hane till Vera, allt var bokat och klart, även en stuga vid havet där vi skulle stanna två nätter och ha en mysig minisemester. Men när vi kört norrut ett par timmar och sen presenterade hundarna för varann så visade Vera på en gång att hanen inte föll henne i smaken. Hon visade tänderna åt honom, han fick inte komma nära. Det var så tydligt att jag ganska snart förstod att vi måste lyssna och lita på hennes omdöme. En ny plan behövde snabbt göras upp.  All information om den väntade valpkullen och Veras dagbok kommer så fort jag hinner skriva.

8 och 9 Augusti Både på lördagen och söndagen hade vi eurasierpromenad i Tyresö Slottspark. Det kom fler än vi hade räknat med, både hundägare och nya intressenter av rasen. Ett bra tillfälle att lära känna en ras, för det var flera hundar från olika kennlar, olika färger och temperament. Och flera olika ägare att prata med. Det blev två jättetrevliga dagar och eftersom jag tog massor av bilder fick det bli en egen sida för dem här. Vi kommer gå i parken tillsammans igen, senare under året.

27 Juli
Hans och jag var i Tyresö slottsparken med hundarna, här är några bilder från då. Parken är vacker och caféet är trevligt, vi åker ganska ofta hit och njuter av miljön.

Vi har rundat slottet och passerat kyrkan, nu går vi med mot vattnet.

En bit av slottet sett från sjösidan. Slottet byggdes redan 1630, kyrkan som var klar 1640 förlorade sitt höga kyrktorn 1740 efter ett åsknedslag och brand.

Hundarna svalkar sig vid lilla stranden, Thoka ser ut att mana på badkrukorna.

Bakom vassen finns en bro ut till Notholmen där caféet ligger.

Längst ut på Notholmens klippor måste Thoka testa badvattnet.

Kalvfjärdens vatten hör till havet och är aningens bräckt.

Vi äter lunch på Notholmens Café.

Det här är vad de kallar en räkmacka på det här caféet! Under högen med räkor fanns det faktiskt en macka också. Hans valde en räksallad, båda lika goda.

Det finns fika och kaffe om man föredrar det istället för lunch.

Och så måste man ta en titt i Handelsträdgården när man ändå är i slottsparken. Missa inte inredningsbutiken Hantverkskammaren som ligger intill.

13 Juli
Äntligen, äntligen, äntligen har jag något roligt att berätta! Hekla och Finnvid har parat sig! Det känns så himla spännande, kanske blir det en tikvalp till mig den här gången? Den som är nyfiken på den förväntade kullen kan läsa mer här.

6 Juli
Nu börjar nejlikrotens frö att släppa, de fastnar i hundarnas pälsar och kan orsaka besvär, så se till att genast kamma dem ur pälsen om de fastnat där.

29 Juni
När Thokas valpar var på sjukhuset för besiktning blev de fotograferade och sen kom de ut på sjukhusets Facebooksida. Smickrad över det vill jag visa inlägget och bilderna här, jag vet inte hur länge inlägget finns kvar på Anicuras sida.

22 Juni
Jag hittade en gammal bild på baby-Ragnar och Lova. De var så söta ihop, jag är glad att Ragnar ändå fick lite tid att lära känna Lova innan hon dog, drygt 14 år gammal. Det var snart två år sedan Lova lämnade familjen en förfärligt sorglig julimorgon. Det smärtar fortfarande att tänka på henne, jag saknar henne och längtar efter henne varje dag.

Den dagen veterinären ringde och talade om att Lovas tumör var en aggressiv form av cancer som redan spritt sig till lymfsystemet och att vi inte hade lång tid kvar gjorde jag ett album på Facebook som hette Dagens Lova. Jag skrev inte då varför, jag ville bara göra varje dag till ett minne och spara en bild från alla dagar vi skulle få. De dagarna blev fler än vad veterinärerna trodde, hon levde så länge att det blev 373 inlägg i hennes album. Med det här har jag lärt mig att inte ge upp innan man vet säkert hur det ska gå. Lova levde och mådde bra, sommaren 2018 blev ovanligt het med en värmebölja som aldrig ville ge med sig. Det blev Lovas död. Hennes kropp var försvagad av cancern och hettan gjorde att det blev för mycket. Hon mådde bra fram tills vi skulle gå och lägga oss på kvällen, under natten förstod jag att något hänt och vi var på veterinärkliniken innan de öppnade på morgonen. Så fort veterinären kom dit fick vi hjälp att ta beslutet man inte tror man kan ta. Lova dog i min famn på klinikens gräsmatta den 25:e juli 2018.

Dagens Lova finns på Facebook som ett offentligt album, om du vill se hennes bilder kan du göra det här.

6 Juni
Nu har mina valpar flyttat till sina nya hem. Det är sorgligt, tyst och tomt här hemma nu. Jag hade ju hoppats på att få en egen valp till mig själv ur den här kullen, men jag hade behövt en tik. Valparna har varit helt fantastiska individer och jag märkte att det här var helt rätt föräldrar för att få trevliga och glada valpar. De kommer glädja sina nya familjer, det är jag säker på. Nu får jag istället försöka hoppas på nästa kull, kanske finns min nya hund där. När den kullen kommer vet vi inte än, det hänger på tikarna som jag väntar på ska löpa. Så fort någon är parad skriver jag om det här på hemsidan.

Men så till en tråkigare sak, mina obesvarade mail... Hela förra året var fyllt av motgångar, allt var tungt och tråkigt, jag har redan berättat om det här i dagboken. Jag försökte på alla sätt att få valpar, men det ville sig inte. Mina egna gamla hundar höll på att dö ifrån mig, jag ville så himla gärna få fler hundar i familjen. Det strömmade in mail från förhoppningsfulla valpspekulanter, men jag orkade bara inte svara på dem. De samlades på hög, jag försökte då och då att ta mig i kragen och börja svara, men jag kom aldrig ifatt. Dessa mail ligger fortfarande som en grå sörja på mitt samvete. Nu har jag bestämt mig för att rensa i datorns inkorg. Det är nytt år nu och och nya förhoppningar, nu börjar jag om. Jag har nog svarat på allt som kommit de senaste månaderna, nu när dator och mail fungerar som de ska så är det lättare att hålla efter. Men alla tidigare obesvarade mail, jag markerar dem som lästa och ber om ursäkt till de som skrivit så fint och förhoppningsfullt och frågat om valp men inte fått svar. Är det aktuellt får ni skriva igen, nu mår jag bättre, har en fungerande dator och en bättre rutin. Jag försöker svara direkt och nu när jag har andra tikar att försöka para har jag lite större förhoppningar om framgång. Jag vet att jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle försöka para en tik, men nu har jag tänkt över den saken och ångrat mig. Nu hoppas jag på löp och parning inom inte allt för lång framtid.

Inkorgen svämmar över, jag har rensat bort skräp, men jag kommer aldrig att kunna komma ifatt med de mail som borde besvaras. Jag löser det med en knapptryckning, men jag skäms och ber om ursäkt om du är en av dem som skrivit men inte fått svar.

Så här ser det ut i inkorgen. Vänliga och förhoppningsfulla förfrågningar om valpar. Blivande hundägare berättar hur de drömt om en egen hund och hur de längtar. Men när man som hunduppfödare inte ens kan få en valp, hur trist är inte det?

27 Maj
Vi hänger på trenden att plagiera stora konstverk. Så här blev vårat resultat efter Gary Larsons förlaga.

12 Maj
Thokas valpar växer och är så otroligt söta och rara. Jag gjorde ju den här kullen för att få en egen valp till mig själv, men tyvärr blev det inte en enda tikvalp till mig. Jag ser på valparna att det var ett bra val av föräldrar, de är så snälla och lugna, ser fina ut och har en mjuk och fin personlighet. De som kommer få leva med de här hundarna kommer bli lyckliga. Läs Thokas dagbok här.

3 Maj
En härlig dag i skogen med Thoka och Ragnar. Jag ledsnar aldrig på att fotografera hundarna och visa hur fina de är i naturlig miljö. En hund i naturen, så härligt.

11 April

Vi önskar en Glad Påsk med bilden på Venus och harpalten Hare Potter.
Du kan läsa historien om haren här.

7 April
Thokas valpar är här! Det blev en lång och omtumlande dag, men jag är glad över att alla mår bra. Du kan läsa om allt som hänt i Thokas dagbok som finns här.

5 April
Thoka och Vilda jobbar inte längre på samma ställe, men som de flesta av oss håller de istället kontakt via datorn. Vilda tycker förstås det ska bli spännande att hennes väninna ska så valpar.

4 April
Äntligen känner jag mig redo att avslöja min hemlighet: Thoka är dräktig och valparna kommer om bara några dagar! Pappan till valparna är Malvas son Finnvid Makalös.

Varför har det varit en hemlighet? Jag har inte vågat hoppats för mycket; först vågade jag inte tro på en parning, sen vågade jag inte tro på en dräktighet, sen vågade jag inte tro på att allt skulle fortsätta normalt. Men veterinären har undersökt henne flera gånger, allt ser bra ut. Nu väntar vi bara på förlossningen och först när det är klart kan jag pusta ut på riktigt. Jag hoppas så att där finns en valp till mig också. Det är därför jag gjort den här parningen, för att jag vill ha en egen hund.

Läs om den väntade valpkullen här och Thokas dagbok här.

Thokas mage är så stor! Valparna kan komma vilken dag som helst nu.

20 mars 2020
2019 var verkligen ett prövningens år för mig. Det jobbigaste var att Malva var allvarligt sjuk, hon fick behandling som hon svarade på, men varje ny dag var en osäker dag, inför varje provtagning och veterinärbesök måste jag vara beredd på att hon blivit sämre. Vi var på sjukhuset mellan var tredje och femte vecka, hennes behandling och medicinering var mycket kostsam, både känslomässigt och ekonomiskt.

Mitt i det här försökte jag få tikar parade. Det var hundar med särskilda blodslinjer och egenskaper jag absolut ville hålla liv i. Jag borde inte lagt så mycket energi på det, men jag kände att jag måste. Jag måste för att veta att jag försökt. Trots otaliga resor, otaliga progesteronprov för att hitta optimal parningsdag och uppbådande av den sista skvätten ork och entusiasm så blev det inget. Hundarna började väl helt enkelt bli för gamla eller så var det bara en påminnelse om att hunduppfödning inte är så lätt. Jag ville så förtvivlat gärna ha en ny hundvalp till mig själv, min egen familj höll på att dö ifrån mig och ta slut. Jag önskade mig en ny familjemedlem innan Malva lämnade oss. Hon var den mest fantastiska hunden, alla kategorier. Jag ville att hon skulle få möta min nya och att den skulle få växa upp under hennes omsorg. Det närmaste vi kom var en tikvalp som dog under kejsarsnitt, en valp som var ensam i kullen och därför inte startade mammans förlossning normalt. Trots flera akutbesök på sjukhus där jag upplevde att veterinärerna inte lyssnade på mig så kunde inte valpens liv räddas. Jag blev så ledsen att jag verkligen kände att jag aldrig någonsin mer skulle försöka para en tik. Det var klart och slut nu.

Det gick några månader, så löpte en av tikarna igen. Jag orkade inte, men provade ändå. La ut jättemycket mer pengar, jättemycket energi och jättemycket ork. Alla konton var egentligen tömda, men skrapar man lite får man ihop lite till. För att göra en lång historia kort: Ingen dräktighet. Och så löper nästa tik igen, men ingen parning den här gången heller. Under tiden får jag massor med förfrågningar om valpar. Härliga, engagerade och trevliga människor som beskriver hur gärna de önskar en valp till sin familj. Hur de längtar och hoppas. Jag orkar bara inte svara på dem. Det kommer dagligen förfrågningar, mailkorgen växer. Det dåliga samvetet växer i samma takt. Orken finns bara inte. Då och då försöker jag ta mig i kragen och svarar på några mail, men inte på långa vägar så många som jag borde. Det underlättar inte att min dator slutar fungera, sen köps mitt webhotell upp av nytt företag och inga inställningar till mail och hemsidesuppdateringar fungerar. Frustration.

Frustration är också vad jag känner över vad som händer i mitt bostadsområde. Mitt paradis, min gammaldags väg till mitt hus i skogen blir förstört. Kommunen har bestämt att vägen ska byggas om, kommunalt vatten och avlopp ska dras, vägen ska få svart asfalt och gatubelysning, tomter ska bebyggas med radhus. Kommunen har inte råd, så det blir vi som bor här som ska betala med egna pengar. Har man inga får man sälja sitt hem. Det här har pågått i flera år. Det började med möte på kommunen, detaljplaner och överklaganden. Med hjälp av advokater och jurister, sammanställanden av skrivelser och namninsamlingar, överklaganden som ledde till övermiljödomstolen men inte högsta domstolen så fick vi ändå tillslut se oss besegrade. I över fem år har detta pågått, i februari påbörjades vägarbetet. Under tiden fick vi som bor längs vägen stå ut med allt vad det innebär att den enda vägen till ens bostad inte är farbar. Den är uppgrävd och borta. Man kommer inte längre till sin bostad med bilen och hela dagarna grävs och sprängs miljön man är så rädd om bort. Man ser dag för dag hur fult och förstört det blir. Man får lämna sin bil långt hemifrån på tillfälligt uppsatta parkeringsplatser som är mycket färre än antalet bilar i området och sen får man gå. Allt man behöver ha till sitt hushåll får man bära. I mitt fall även säckar med djurfoder och strö, förutom allt annat man behöver ha till sitt hus, tomt och trädgård. Frustrationen är omätbar. Oron över att om Malva, gammal och sjuk, behöver köras akut till veterinär men då först måste bäras en halv kilometer till bilen. En bil som kan vara inparkerad på en överfull parkeringsplan. Kontakten med kommunen och byggherren under all kritik. Nu är i alla fall helvetesvägen klar. Den ska bara betalas. Jag är skyldig kommunen en trekvarts miljon. Har jag inte de pengarna så behöver jag inte vara ledsen, nu har ju min fastighet ökat i värde så jag kan sälja, hälsar de från kommunen.

Körd i botten. Det är vad jag är.

Men nu har 2019 varit slut sen ett tag. Med nytt år kommer nya förhoppningar sakta krypandes. Det känns som att livet börjar återhämta sig, lite ork. Lite tro på framtiden. Stor hjälp har jag haft av Hans. Mannen som jag inte trodde att jag behövde. Men när man råkar springa på nån som man genast fastnar för, då kan man inte låta bli att behålla honom. Hans har verkligen stöttat mig genom allt elände, fått mig att stå ut. Nu får vi se vad 2020 kan ge oss.

En bild sägs säga mer än tusen ord, här kommer en liten del av mitt 2019 i bilder:

Snöstorm och trafikkaos. På nyheterna säger de till folk att stanna hemma, ger er för guds skull inte ut i trafiken! Alla poliser, ambulanser och bärgningsbilar är upptagna, det finns inte hjälp att få. Jag måste ut och åka, för jag har en tik som ska till en hanhund för parning. Det gick så här.

Vägen var hal som en tvål, sikten mycket begränsad. Fastän jag tycker att jag kör försiktigt så försvinner bilen rätt ut för en slänt och hamnar på sidan i diket. Jag måste ta mig till hanhunden för parning! Parar de sig sen då? Nej, förstås inte.

Det här är min väg innan bygget, såhär ser mitt paradis ut. På kanten till naturreservatet finns denna sista lummiga vägsnutt ned till sjön.

Så är ser det ut under sommaren. Det skär i hjärtat att se miljön bli söndermald och bortfraktad.

Vi som bor i området har fått en pytteliten parkeringsplan, det här är vardagen, parkerade bilar i tre led. Med ständig oro att inte kunna få ut sin bil när man behöver, oro för pyromaner som startat många bilbränder i Tyresö under året, för parkeringsvakter och att inte hitta något ställe att lämna bilen när man kommer hem på kvällen. Det finns en valp! Vi kan inte fatta att det är sant, äntligen lite lycka ändå. Lova ska bli mormor, Malva ska bli farmor, de bästa hundarna möts i en. Malva lever och kan vara med och fostra vår nya familjemedlem. Vardagen fylls av veterinärbesök. Nervöst innan provtagningarna, Malva är så tapper. För att hunden inte ska må dåligt av sin behandling justeras medicineringen hela tiden mot hennes hälsostatus. En människa kan få må dåligt, för den vet att den kan bli frisk sen, men så gör man inte med hundar. Deras medicinering blir försiktigare, men de verkar också tåla cellgiftbehandling bättre än människor. Vilken tur att jag har en sån händig man i huset. Sånt som jag bara inte klarar av, datorstrul, det är hans specialité. När allt som kan har hängt sig, har blivit fel och vägrar fungera - hur hårt man än hamrar på tangentbordet - så sätter sig Hans och löser allt. Jag ska försöka komma ifatt. Just nu känns det lite bättre igen.

Ständigt dessa vägmaskiner som gräver upp och sönder, som väsnas och hindrar ens väg. Det hela känns så nedbrytande och sorgligt men lika mycket frustration över hur det förstör. Man försöker att inte gå händelserna i förväg, men när vi visste om valpen kunde man inte låta bli att känna lycka. Det slutade i sorg ändå. Förlossningen startade inte, trots flera besök på sjukhus och vädjan om kejsarsnitt slutade det med en begravning. Vi fick en tikvalp, men inte på det sätt vi hade förväntat oss. Mitt i allt trillar det ned två räkningar från kommunen. Vägen ska betalas. Jag behöver inte vara ledsen om jag inte har råd, för om jag säljer får jag mycket för fastigheten. Men de glömmer att det är mitt hem det handlar om. Jag köpte huset för 17 år sedan, har lagt all min energi och ekonomi på att renovera och göra i ordning för att leva här. Jag vill inte flytta! När alla konton och inställningar justerats så trillar det in olästa mail i datorn. Det går både att läsa och svara. Hemsidan fungerar och går att uppdatera. Jag har kunnat läsa och svara på mail från telefonen, men orken har bara inte funnits där. Det grämer mig att jag har fått så många fina och förhoppningsfulla förfrågningar om valpar, men inte ens svarat att alla valpplaner har gått åt skogen. Att jag gjort allt jag kan för att få valpar, men allt har bara blivit fel. Nu vet jag inte hur jag ska kunna komma ifatt i mailkorgen. Jag har rensat bort skräp och ska börja svara på det som är kvar.

20 februari 2020

Efter lång tids uppehåll från arbete med hemsidan kommer som första inlägg en sorglig nyhet och förklaring. Vi har förlorat en familjemedlem, vår kära Malva finns inte mer. Hon lämnar ett stort och mörkt hålrum i våra liv. Hon var en sån fantastik hund med en sån stor och stark personlighet. Inget känns roligt längre.

Malva var en hund som aldrig tappade modet eller humöret, hon var alltid glad och beklagade sig aldrig. Hon har under sitt långa liv råkat ut för en hel del allvarliga saker, men alltid tagit sig igenom dem. Den 15 September 2018 kände jag en bula under hakan på Malva, det visade sig vara cancer i sköldkörteln. Tumören gick att operera bort, trots att kirurgen var mycket skeptisk. Han sa att han gjorde det bara för att onkologen Gunilla Kastengren-Fröberg sa att det skulle gå. Efter det inleddes en lång cellgiftbehandling. Malva fick flera olika mediciner och massor med kontroller hos onkologen, så sommaren 2019 kunde vi avsluta medicineringen då alla tecken visade att cancern inte spritt sig. Malva fick beröm för att hon var i så fantastisk god kondition både med tanke på hennes höga ålder, hennes svåra sjukdom och starka medicinering. Hon var enligt onkologen ett unikum. I september upptäcktes att hon hade fått en ny tumör, den här gången på levern. Det var en ny cancer av annan typ som inte gick att behandla. Och den här gången fanns inget att göra för att stoppa sjukdomen. Malva levde som vanligt, betedde sig som vanligt och var lika glad som vanligt. Men en dag förstod vi att vi förlorat. Malva lämnade oss i oändligt stor saknad 2020-02-20.