|
Hare Potter Här är berättelsen om när den moderlösa harpalten Hare Potter kom till oss.
Jag jobbar i en djuraffär i Stockholms city. En dag kom en kvinna in till oss med en nyfödd harpalt i en liten kartong. Hon berättade att hon gick på lärarhögskolan och när hon gått genom Landstingsparken på väg dit på morgonen hade hon sett några skator hacka på något ulligt som rörde på sig. Hon gick dit för att titta vad det var och såg en nyfödd harpalt i gräset, den hade blivit hackad blodig och hade sår i huvudet. Hon kunde inte lämna haren där, så trots att hon visste att man inte alls ska ta med sig vilda djur så tog hon med sig ungen därifrån. Eftersom hon också visste att hon inte själv kunde ta hand om den kom hon till oss - och tur för haren så kunde jag inte säga nej. Jag har fött upp några harpaltar redan och vet hur man gör. Väldigt mycket jobb, men det går. Man tror att en djurunge som tas om hand av människor från att den är nyfödd ska bli präglad på människor och bli tam. Jag har fött upp tre harar och alla har visat samma beteende: Först är de otroligt tillgivna, sen börjar de bli "nervösa", tama men oroliga. Stressen tilltar och blir så småningom till skräck. Det är lite märkligt att se deras förvandling. Att den helt tama haren först blir nervös är inte så konstigt, men när den blir panikslagen trots att den vill komma till en för att få mat, då känns det märkligt. Hararna har ena stunden klättrat på mig för att få mat - för att i nästa sekund förskräckt kasta sig iväg. De blir enormt lätt skrämda av ljud eller rörelser. De kan ligga på sängen och sova ihop med hunden, men i panik hoppa mot fönstret om man kommer in i rummet eller gör en hastig rörelse. Jag har förstått att det absolut inte går att ge ett vilt djur ett bra liv i fångenskap. Alla harar jag fött upp har jag släppt ut i naturen igen. Om de överlevt eller inte efter det vet jag inte. Jag vet att jag givit dem en chans. Hade jag inte tagit hand om dem från början vet jag säkert att de skulle ha dött, så jag tänker att om de så bara får en dag i frihet är det värt besväret. Det är upp till naturen att avgöra vad som händer sen. Hare Potter var helt nyfödd han han plockades upp, navelsträngen satt fortfarande kvar. Harar föds väl utvecklade, till skillnad från kaniner föds harar med päls och öppna ögon. De föds inte i något bo nere i marken utan bara helt öppet på markytan. Harmamman sitter inte hos sin unge utan precis som rådjuret håller hon sig på avstånd men ändå i närheten. Några gånger om dygnet är hon hos ungen och ger den di. Ungen dricker för allt vad den är värd, efter en kort stund går mamman ifrån den igen. Jag har lärt mig att ungen bara dricker en gång. Om man inte har tillräckligt med mjölk i flaskan när man ska mata så går det inte att ta en paus för att fylla flaskan med mjölk och sen fortsätta igen. Man måste ha flaskan full och låta ungen dricka sig mätt i ett svep. Nästa mål vill den ha flera timmar senare. Harungarna börjar tidigt att äta fast föda också, hö och grönt. Mjölken jag använde var lammnäring, samma som man ger nyfödda lamm. Det är inte lika bra som mammans mjölk, men de överlever i alla fall. Här är ett bildsvep på Hare Potter under tiden han var här hos oss. Som du ser är han inte alls rädd för hundarna eller för katten när han är liten. När han börjar bli äldre låter han Venus slicka upp mjölken han spiller när han äter, men kan i nästa stund kasta sig inne i buren när han ser henne röra sig. Han flyttade utomhus en tid senare, bodde i en rastbur på gräsmattan som jag täckte med plastsäckar för att skydda mot insyn. Rörde man sig hastigt fick han panik i buren, men när jag öppnade klättrade han upp i famnen. När han kändes stor nog åkte vi till en äng i skogen där alla mina harar har sprungit iväg. Ängen ligger just intill Tyresta Nationalpark. Där finns inga bilar, inga lösa hundar och väldigt få människor. Det finns gott om plats, gott om gräs och örter, förstås också gott om rävar och andra rovdjur - för så fungerar naturen.
tillbaks till
Hänt sen sist eller
Läs mer... |
