5 Juli
När det här skrivs sitter jag med datorn i knäet i kupén på ett skakigt och knirrande tåg. Jag är på väg mot ett nytt äventyr. Mer om det på annan plats, nu har jag något mer trist att berätta. Igen har jag kommit efter en del på hemsidan, jag skulle vilja berätta om utställningen vi var på, om Lovas 13:e födelsedag och om Malvas 11:e, om Thokas operation av sitt skadade ben och om Lovas besök hos veterinären som filmades av TV. Det får jag kanske komma till sen. Nu är det dags att berätta om den planerade valpkullen. Den blir inte av.

Än en gång har jag rest iväg med Litla Systir med stor förhoppning om parning, men det blir inga valpar efter henne. Det måste vara något med hennes löp som inte stämmer, allt ser helt rätt ut men när det närmar sig att komma till skott så rinner det ut i sanden. Det finns trevliga familjer som väntat tålmodigt på att få köpa en valp, såklart känner jag med dem, men mest sörjer jag för min egen del. Litla Systir är en av mina favorithundar som jag så gärna skulle vilja ha en egen valp efter, så kände jag redan när hon var ung och kom tillbaks till mig från sin första fodervärd som inte kunde ha henne kvar. Då var det helt fel i tid för mig att spara henne hemma, Venus var gammal och mådde inte bra, jag kunde omöjligt behålla en ny tik i huset under såna förhållanden. Litla Systir fick en fantastisk ny fodervärd att bo hos, jag försökte trösta mig med det och att jag istället skulle spara en av hennes valpar. Hon blev gammal nog att börja hälsoundersökas, allt vi kollade fick bästa resultat, så även beteendebeskrivningen BPH och nu senast att hon är fri från anlaget Dandy Walker. Förhoppningarna steg och förväntningarna skyhöga. Men av allt detta blir inget.

Det svåra med att vara hunduppfödare i såna här lägen är att hålla modet uppe, år av arbete ligger bakom och inget blir av det. Besvikelsen är bottenlös.

Vill du få en inblick i min vardag som uppfödare kan du läsa Litla Systirs dagbok här. Vill du läsa den från början får du scrolla ned till botten och läsa dit uppåt. Parningsresan börjar 4 januari 2016.

27 Maj
Jag sitter förstummad på min stol ute på trappan. Eva har just gått efter några timmars samtal. Helt omtumlad virvlar känslorna och tankarna och jag vet inte hur jag ska formulera mig men måste ändå skriva något.

Eva var Aminas matte, en av de bästa mattarna en hund kunde ha, Amina levde så älskad, så respekterad och som en sån självklart fullvärdig familjemedlem i Eva och Åkes familj. Men nu har Eva ingen hund längre. Amina är död.

Det var en vanlig kväll, plötslig verkar Amina trött och Eva blir orolig och åker därför till Bagarmossens Djursjukhus som ligger nära hemmet. De hinner inte mer än in där innan de förstår att Amina håller på att dö. De försöker rädda henne, men det går inte. Igår kom obduktionsrapporten, Amina hade en tumör på mjälten som brustit och hon förblödde. Man kan inte veta det här innan och man kan inte göra något när den väl brister. Om man skulle råka upptäcka tumören innan den brustit kan man hinna operera bort den, det var ju vad vi trodde att Lova hade när hon sövdes för att röntga hennes onda ben på ReDog i Västerås och en stor knöl kändes i magen. Jag blev ju omedelbart skickad till Stockholm för akut operation, men när hon öppnades satt tumören vi känt inte på mjälten utan på livmoderhalsen och det visade sig att det var en helt annan typ av tumör. Men Amina hade den och den brast. Jag vet flera andra eurasier som dött av samma orsak och har frågat veterinärer om det är vanligare hos eurasier än hos andra hundar, men det tror de inte att det är. Det är inte sällsynt hos hundar men det är förfärligt när det händer eftersom de utan förvarning förblöder och dör. Utan förvarning står man där, har man tur hinner man till sjukhus, då kan man ändå få hjälp att förstå vad som hänt men jag vet ingen som hunnit rädda livet på sin hund.

Jag är tacksam över den tid Amina fick hos Eva eftersom de gav varandra så mycket kärlek. Jag är tacksam att Eva så fort förstod att det var allvarligt och sökte hjälp och så tacksam att hon hade sinnesnärvaro att förstå att Amina skulle obduceras. Nu när vi har svaret är det kanske lite lättare att leva med förlusten. Leva med saknaden och sorgen och den ändlösa kärleken till Amina som nu inte har någonstans att ta vägen. Vi vet att det här inte var något någon av oss kunnat förutse eller undvika. Eva ville komma och berätta, ville prata om Amina och om hennes slut. Och få se levande eurasier, få klappa på Aminas mamma Lova. Förutom det hade Eva med sig en gåva till mig som fick mig att tappa andan. Hur är det möjligt att man kan träffa på såna här fina människor? Och varför ska de behöva drabbas av sån svår sorg? Jag är så rörd över Evas stora hjärta, vänlighet och omtanke och så glad över att en av mina hundar fått dela sitt liv med henne. Varför kunde de inte få mer tid tillsammans? Och Eva, din gåva, jag kan inte smälta det. Jag önskar det var jag som kunde få ge dig något, kunde få hjälpa dig i din svåra sorg.

Att svara i telefonen eller läsa en text och få veta att en av mina valpar, någon annans högt älskade hund, inte längre finns är vad alla uppfödare bävar för. Jag lider, för jag vet att de som har mina valpar älskar dem. Att få höra att de är döda och saknade är förfärligt. Det har hänt förut. Det har hänt utan att jag skrivit om det här. Att jag berättar om Amina beror inte på att jag inte tror att andra hundar är mindre saknade. Jag berättar om Amina för att jag blev så tagen av dagens möte med Eva. Vi glömmer aldrig Amina, Balder-Balder Henna Gyllenfäll, dotter till Lova och Jeppe.

 

Eva och Amina, så här började det. En blöt men alltid lika glad Amina som aldrig slutade att le.

Storasyster Nelli, Amina och Eva. Det är över, Amina finns inte mer. Eva vill träffas och klappa en hund. Vi pratar och kramas, minns hennes liv. Jag får en förstoring på henne och ett brev med en gåva. Jag känner mig förstummad och vet inte vad jag ska säga eller skriva. Eva, du är overkligt godhjärtad.

 

8 Maj Ännu en veterinärföreläsning, den här gången på Hundens Hus med veterinär Ylva Trygger som har Canis Academy. Jag har hört om henne men inte träffat henne tidigare, men så som de andra veterinärerna som gärna håller föreläsningar var också Ylva en enormt engagerad och ivrig talare som det bara bubblade ur. Jag förstår att hon är en veterinär som verkligen vill hjälpa hundarna och deras ägare. Hon var intresserad, kunnig och jag kände att hon verkligen engagerade sig känslomässigt i sina patienter. Den här kvällens föredrag handlade om den åldrande hunden och höll på i tre och en halv timme. De flesta av åhörarna hade äldre hundar hemma som man månade om och det blev ju förstås känslosamt och jobbigt att lyssna. En av våndorna med att ha hund är ju att man inte får ha den för alltid och vi var flera som snörvlade och satt med gråten i halsen när vi frågade frågor.Ylva hade med sig sin PP-presentation på papper också, så man kunde följa både på väggen och fylla på med egna anteckningar, det var hela 18 sidor med nio skärmbilder på varje sida. Ylva pratade fort för att hinna och man hann knappt fråga, när man avbröt och frågade, så som hon sagt att man skulle göra, höjde hon fingret och sa, "Javisst, vänta, vi kommer till det snart" och det gjorde hon. Jag imponerades av att hon kunde så mycket, att hon ville förklara och fick oss att förstå de komplicerade sakerna på ett enkelt sätt.

Ylva visar hur en nervimpuls skickas vidare och varför det kan gå trögt för en gammal hund.

Hon beskrev hur en kropp åldras, vad det är i cellerna som gör att hunden tillslut blir gammal och vad som gör att den inte kan leva när den nått sin maximala ålder. Den åldern mäts inte i år utan i biologisk ålder och det som avgör hur gammal en kropp kan bli är både dess genetiska koder, hur kroppen levt sitt liv och hur den skötts om. Livslängd är inte bestämt från början, den kan påverkas av hur man lever. Flera gånger berättade Ylva om vikten av att sköta kroppen på ett bra sätt genom att ge den rätt näring, alltså bra hundmat. Det tycker jag var skönt och roligt att höra, eftersom just foder intresserar mig.

Det var så mycket att lyssna på och lära, jag skriver inte mer om allt jag hörde under kvällen här, men rekommenderar verkligen att gå och lyssna på Ylva om du får chansen. Jag ska avsluta med något hon sa för det sa hon med kärlek i rösten och jag tycker det lät som med en klump i halsen. Hon berättade att den gamla hunden kan bli vimsig och jobbig, att det är lätt att bli irriterad på den för att den gör konstiga saker, den glömmer, den kanske kissar inne eller börjar göra saker den aldrig gjort tidigare, men hon påminde om att hunden behöver få mycket närhet då. Hon förtydligare och sa med hög röst: De MÅSTE få jättemycket kärlek! Det säger en veterinär som brinner för sina patienter, som har hjärtat på rätta stället. Tack för en mycket givande kväll, Ylva!

17 April Annandag Påsk
Idag träffades Turis och Pates valpar ur kull Järnvilje hemma i Turi och hennes matte Syvonnes fårhage för att leta påskägg. Vi grillade korv och pratade lite pälsvård, fästingmedel och hade kloklippning också. Det blev ganska många bilder, du ser dem här. Den gulliga lilla filmsnutten på när hundarna letar ägg ligger på Youtube och när Malva hittar sitt ägg ser du här.

Turi Kjempefin smakar ur sitt godisägg. Matte Syvonne har tagit bilden.

Mamma Turi Kjempefin på tronen med sina valpar ur kull Järnvilje nedanför, från vänster ses Rurik, Thoka, Elmo/Cosmos, Malva Mirakel är inte e av valparna utan en släkting, likaså Lova Bifrost, men sen kommer Vera och sist i raden Arve. Ungefär tre minuter efter att vi tog den här bilden började det snöa, typiskt hopplöst april-väder.

 

12 April Stolt vill jag visa vad jag fick från Kennelklubben! När man har minst fem hundar som gjort beteendebeskrivningen BPH kan man få ett sånt här diplom, jag har tio beskrivna. Det är bara 77 eurasier som har gjort BPH i Sverige än så länge. Jag tycker den här beteendebeskrivningen är jättespännande och hoppas verkligen att fler eurasier beskrivs snart, inte bara från min uppfödning förstås. Om du har en eurasier, låt dig inte skrämmas av anmälningsavgiften som kan tyckas vara lite dyr, själva beskrivningen är helt ofarlig för hunden och ger dig en inblick i hundens personlighet och reakrioner.

9 April
Eurasierklubbens uppfödarmöte på flera platser i landet lockade engagerade medlemmar till möte. Smart att dela upp mötet på tre olika orter i landet, samt ett telefonmöte, det gör det ju lättare för uppfödarna att delta. För egen del var det egentligen min arbetsdag, men jag tog ledigt för att kunna vara med på mötet. Vi var tio personer på mötet i Södertälje och i jämförelse med antalet på de andra mötena tror jag det var riktigt bra uppslutning.

Att ses och prata så här känns jättebra och vi kan resonera med varandra, berätta hur vi tänker och fråga det vi undrar. Vi hade ett program att följa men förstås kom det upp många andra ämnen. Mest handlade det naturligt om hur vi ska resonera angående eurasierns hälsa och hur vi ska välja lämpliga avelsdjur.

Klart är att det förekommer en del åkommor i rasen och ingen vill förstås föda upp valpar som ska drabbas - men hur gör man bäst för att undvika det? Ganska tydligt ligger också frågan om hur man inte ska "skrämma bort" blivande ägare till eurasier. Rädslan för att prata om våra hundars åkommor bottnar tydligt i att vi tror att rasen då ska få ett dåligt rykte. För egen del tänker jag att det handlar om att vi måste informera bättre, blivande ägare måste förstå vad de läser och får höra om rasen. Att inte låtsas om problemen bara för att de inte är jättevanliga kan omöjligt vara rätt väg.

Eurasier är en frisk och sund ras med få problem. För att den ska fortsätta vara en sån ras måste vi vara rädd om den. För mig är det självklart att låta undersöka mina avelsdjur innan jag bestämmer om de ska gå i avel. Allt det som finns som "icke önskvärt" i rasen vill jag känna till, för att på så sätt kunna matcha föräldrarnas egenskaper på bästa sätt. Att ta prover och göra undersökningar är inte för att "leta efter fel" utan för att få veta vad för egenskaper hundarna har. För mig känns resonemanget "det man inte vet har man inte ont av" helt fel när det handlar om avel. Det är trots allt nya hundar vi ska sätta till livet, hundar som ska få bra liv och leva som älskade familjemedlemmar hos andra människor.

Ju mer man letar, ju mer kommer man ju hitta, det är klart. Och när man hittar "en massa saker" och berättar om dem ser det kanske inte så bra ut i annonsen om man inte förstår vad man läser. Men så här tänker jag: Om jag har undersökt en massa saker på mina hundar så vet jag ju mer om vad som finns, då kan jag undvika att förstärka egenskaper jag inte vill ha. Om jag inte har undersökt så vet jag ju inte, då blir det bara en avel som grundar sig på att "hoppas på det bästa". Vi kan ta Dandy Walker som ju är en av de nyaste åkommorna vi pratar om i rasen. Det är en missbildning i hjärnan som gör att hunden får motoriska problem. Det är inte en vanlig åkomma, men det förekommer. Sen nyligt kan man ta ett blodprov på hunden för att se om den är bärare av genen som i dubbel uppsättning gör hunden sjuk. Om den ena föräldern är fri från anlaget kan det inte födas sjuka valpar. Det betyder att en som är testad fri kan få valpar med en som inte är testad eller med en som är testad men anlagsbärare. Om jag har en anlagsbärare går det fint att låta den få valpar med en fri hund, men det ser kanske inte så roligt ut i annonsen, där man skriver att den ena föräldern är anlagsbärare av en oönskad åkomma? Men om man inte undersöker föräldrarna så behöver man ju inte skriva något alls om Dandy Walker, ser det bättre ut? En del kanske tycker det, men i själva verket är det tvärt om. Tänk om man skulle ha sån otur att båda föräldrarna är anlagsbärare, då kan de tillsammans få valpar som är drabbade. Det kan födas hundar som måste avlivas för att man var rädd för att det inte skulle se "bra ut" i annonsen. Det är det här jag tycker att vi ska börja prata mer om.

Andra saker som kom upp på dagens möte var frågor om sköldkörtelfel och provtagning, om vita tecken och navelbråck. Om extra sporrar på bakbenen, om bettfel och förstås om det otäcka med magomvridning. Vi pratade om barnbarnskurvor och vikten av att hålla koll på dem. Här kan jag nämna en tumregel om antalet barnbarn: En hund bör inte ha fler barnbarn än det dubbla antalet godkända avkommor." Eurasier har rekommendationen att få lämna fem kullar och snittet i kullstorlek ligger på ungefär sex valpar. Det betyder att det enligt tumregeln är lagom med 60 barnbarn. I vår ras som inte har många avelsdjur kan det vara svårt att hålla det så lågt, men de hundar som toppar barnbarnskurvan har närmare 200 barnbarn. Något att beakta när man väljer blivande avelsdjur. Vi pratade om vikten av att alla hundägare hälsoundersöker sina hundar och funderade på hur vi får fler att göra beteendebeskrivningen BPH. En annan sak var att få fler hanhundar i klubbens register över hanhundar möjliga att använda i avel. I dagsläget finns endast en enda hane presenterad där.

Vi pratade också om klubbens hälsoregister och hur man ska använda det utan att skrämma bort intressenter av rasen. Här är ju också en sak att beakta: Om en uppfödare är väldigt flitig med att undersöka hundar för en viss åkomma så kommer förstås flera hundar från den kenneln att upptäckas sjuka och hamna i registret än hundar från en kennel som inte undersöker en enda hund. Det SER kanske ut som att en kennel har lämnat många sjuka och en annan kennel inga alls - men igen, det handlar om att förstå vad man läser. En sak som visat sig för att några hundägare varit noga är att det förekommer hög andel hundar med extra ögonhår, distichiasis. Få hundar är undersökta men hela 20% av de undersökta har fått diagnosen. Med så få hundar undersökta vet man inte hur det faktiskt ser ut i rasen, men med tanke på att flera andra länder har som krav att alla avelsdjur ska undersökas innan avel så finns det helt klart inom vår ras. En ganska vanlig rekommendation är att i avel inte använda två hundar med extra ögonhår mot varandra. Man vet inte hur det ärvs, men man vet att man inte vill förstärka anlaget. Om en hund har några mjuka ögonhår på insidan av den normala fransraden kan den leva helt utan bekymmer, men har hunden otur och får något styvt hårstrå kan det faktiskt skava hål på hornhinnan. Hundar med distichiasis utan symtom får enligt SKK och Jordbruksverket gå i avel, däremot inte hundar som har besvär. Min tanke är att fler hundar i vår ras måste undersökas för att vi ska få veta mer och på så sätt bättre kunna styra aveln. Men hur ska man resonera? Kommer det att kännas mer seriöst eller kommer det att skrämma blivande eurasierägare från rasen? Skulle jag köpa en valp skulle jag hellre köpa en valp där båda föräldrarna är undersökta och den ena är drabbad av distichiasis (eller vad annat man nu hittat bland alla undersökningar), än att köpa en valp där ingen är undersökt. Jag funderar bara på hur man ska förklara det här för att informera istället för att "skrämma bort".

Lång text med många funderingar, men väldigt viktiga för rasens framtid. Jag uppskattar det här mötet jättemycket och hoppas att det blir flera liknande möten och att fler uppfödare kan komma. För att det ska fortsätta ordnas möten behövs dock fler engagerade personer i klubbens kommittéer, i det här fallet avelskommittén. Den som känner sig manad är välkommen att kontakta klubbens styrelse. Tack till Irja Tegnér som ordnade med både fika och lunch samt diskade och städade efter mötet.

20 Mars
Ännu en veterinärföreläsning, den här gången arrangerad av Anicuras uppfödarklubb där det var onkolog Gunilla Kastengren Fröberg som höll föredrag. De här kunniga veterinärerna som verkligen brinner för sitt kall verkar ha svårt att välja vad de ska berätta. Gunilla öppnade munnen och sen bara flödade det, jag hann knappt förstå vad hon sa för det var så mycket information. Så hejdade hon sig, frågade om hon pratade för fort och sen fortsatte hon i samma tempo. Gunilla är en av landets tre specialister inom sitt område djurcancer. Hon har också tagit veterinärexamen i USA och jobbat där. Det hon tagit med sig hem från åren i USA var att sätta stopp i tid, att inte vårda svårt sjuka djur längre än vad som faktiskt var för djurets skull. Så hjärtskärande att höra, men vi vet ju alla att när ett djur lider, då är det snällaste att låta det slippa, då måste man bestämma sig för att avliva det. Gunilla berättade att hon visst kunde skriva ut antiinflammatoriskt och smärtstillande till cancersjuka djur, men stark smärtlindring skrev hon bara ut för någon dag eller två, aldrig längre. Hon var väldigt sträng med att bara behandla djur som hon förstod då skulle leva ett redan bra liv längre, eller om djuret skulle bli bättre av behandlingen. Inga av hennes patienter skulle fortsätta leva men må dåligt och det är väl beviset på hur en äkta djurvän resonerar. Det här stod hon fast vid, fastän hon visste att vi har våra husdjur som våra familjemdelemmar och därför har väldigt svårt att släppa taget om dem. Cancer är vanligt bland hundar, jag tror hon sa att hälften av alla över tio år hade cancer. Var 3:e människa drabbas, var 4:e hund, så än så länge är hundarna friskare än oss. Varför får man cancer? Man vet inte, men tror att det handlar om vår miljö med alla kemikalier vi utsätter oss för, medvetet och omedvetet. Cancerframkallande kemikalier finns i allt från nyköpta kläder till tandkräm, i all mat vi äter och i luften vi andas. Sen är det också så att både vi och våra hundar blir äldre än förr, massor av andra sjukdomar som man dog av tidigare dör vi inte längre av.

Gunilla sa att cancer ibland kan botas, särskilt om man upptäcker det i tid, men även om man inte lyckas bota cancern kan man få djuren att må bättre och leva längre om de får behandling. A och O var att söka hjälp i tid, så fort man upptäckt något avvikande. Har det gått så långt som att man hittat en knöl och kan känna den, då är det redan bråttom. Ett gram cancertumör, ungefär lika litet som ett riskorn, innehåller redan 1000 miljoner cancerceller! Störst chans att bli av med cancer var under den första operationen, kom cancern tillbaks och behövde opereras igen sjönk chansen att bli frisk. Hon önskade sig en strålningsapparat eftersom de var så effektiva, men de är jättedyra både att köpa och att sköta. Gunilla hade till och med frågat på människosjukhus om hon inte kunde få komma med sina patienter på kvällar och nätter för att låna deras utrustning, men det gick inte. Det finns ett enda djursjukhus i hela Sverige som har en strålningsapparat, det är i Jönköping. Apparaten kommer från människosjukhuset där, eftersom det köpt en ny maskin och skänkte den gamla till djursjukhuset. Ett exempel på strålningsbehandling är tre gånger i veckan i tre veckor och det kostar ungefär 25.000 kronor.

När människor behandlas med cellgifter mår de väldigt dåligt under tiden, men hundar tål behandlingen bättre. Dels beror det på att hundar inte får lika aggressiv behandling som människor, ofta handlar det i hundars fall inte om att bekämpa cancern utan om att hålla den i schack, och dels beror det på att hunden helt enkelt inte blir lika påverkad av cellgiftet som människor blir.

Gunilla betonade vikten av att söka hjälp i tid. Hittade man en knöl skulle man så snart som möjligt låta en veterinär undersöka den och ta ett prov, för att avgöra vad för slags celler som växte i tumören. Man skulle absolut inte låta sig nöja med beskedet att "vänta och se vad som hände" och det där träffade mig hårt. Jag bär på en sorg, och det är att min största kärlek i livet, Balders underbara mamma Pom-Pom dog i cancer. Jag kände en liten knöl i hennes juver och åkte genast med henne till ett djursjukhus. Men där sa de att jag skulle låta den vara "för att se vad som hände". Om den började växa skulle jag återkomma för att operera bort den. Den började växa, så jag bokade tid hos en "tumörveterinär" på Albano. När jag kom dit visade det sig att tumören redan spritt sig med metastaser till lungorna och det fanns inget att göra längre. De sa då, jag minns det som lite syrligt, att om man upptäckte en tumör så skulle man inte vänta utan operera bort den på direkten! Jag HADE ju varit på ett sjukhus tidigt, men de ville inte operera! Jag frågade Gunilla om det här, för trots att det hände för 14 år sedan har jag inte kommit över känslan av att Pom-Pom hade kunnat räddas. Gunilla sa att det för det första inte var mitt fel, men höll med om att jag fått ett dåligt råd. Dock har man lärt sig mer om cancer nu och det är inte troligt att man skulle få samma råd idag. Får man ändå ett svar man inte känner sig nöjd med, så kunde man gott gå till en annan veterinär för ett andra utlåtande.

Gunilla berättade under kvällen om olika tumörer, om olika typer av cancer, om varför cancer dök upp, om symtom, om hur cancer diagnostiserades och om hur olika cancerformer behandlades. Hon pratade om provtagning, om operationer, om cellgiftsbehandling och om strålning och om hur olika cancerformer bäst bekämpades. Det var så mycket att jag inte kan skriva om allt här, men än en gång kände jag att "ju mer man lär sig, ju mer förstår man hur lite man kan". Jag hade gärna suttit kvar hela natten och lyssnat på Gunilla.

Gunilla ursäktade sig lite över sin pekpinne, som var just en pinne, för hon gillade inte såna elektroniska saker som laserpekare, de fungerade ändå aldrig. Jag tycker pinnen var riktigt fin! Rätt som det var klev Gunilla på sladden och datorn slocknade, tre personer kämpade en god stund med att få liv i den igen. Jag förstår Gunillas val av pekpinne, de riktiga sakerna fungerar bäst!

Gunilla Kastengren Fröberg, onkolog på Albanos djursjukhus. Hon tog veterinärexamen i Sverige 1985 och sen också i USA. Hon har specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar och är specialist i onkologi hos hund och katt.

15 Mars
Agria ordnar en föreläsning med veterinär Kerstin Bergvall för sina medlemmar i uppfödarklubben. Kvällens ämne är allergi hos hund. Otroligt stort, intressant och väldigt lärorikt! Kerstin pratade i tre timmar, jag hade gärna lyssnat i tre timmar till.

Allergi är ett växande problem både bland människor och hundar, tyvärr även hos eurasier. Kerstin jobbar halvtid på Djurakuten i Stockholm och undervisar veterinärer halvtid på SLU i Uppsala. När hon började prata flödade informationen och jag hade fullt sjå att lyssna och anteckna. Jag hann anteckna en hel del, men jag hann inte formulera några frågor eller ställa dem, för hon berättade så mycket intressant så jag var hela tiden upptagen med att ta in all information. Jag ska försöka att dela en del av mina anteckningar, men tänker att det lättaste för mig skulle vara att ge rådet att lyssna på hundens veterinär och följa dess plan.

Jag träffar hundägare genom mitt jobb och förstår att många misstror veterinären när de ska börja utreda hunden för dess klåda. Man tror att veterinären vill göra det krångligt, långdraget och dyrt för att passa på att tjäna extra mycket pengar. Men nu när man hör en veterinär berätta om hur mycket arbete som krävs, hur mycket som kan vara fel och hur svårt det är förstår jag veterinärens dilemma. De kan hjälpa hunden och vet hur, men de känner att de måste anpassa sig till hundägaren som inte vill lägga ned det jobb som krävs och vad det kommer att kosta. Jag förstår att problemet är nog egentligen inte att hundägaren inte bryr sig om sin hund eller är för snål, utan för att djurägaren inte förstår hur mycket som måste göras. Veterinärens behandlingsplan är utarbetad dels för att hitta felet, men också för att bli så kostnads- och tidseffektiv som möjligt.

Min korta version av kvällens föredrag blir alltså: Lita på din veterinär och gör precis så som de säger. En allergiutredning består inte av ett besök som ger dig ett recept på kortison. Det tar månader att utreda en allergisk hund!

Om jag börjar titta på mina anteckningar och skriva lite ur dem, så blir den mycket längre versionen istället så här:

Enligt veterinärklinikers statistik är den näst vanligaste anledningen till hundars besök öroninflammation, på 4:e plats kommer hudproblem. Eftersom ett av de vanligaste symtomen på allergi är just öroninflammation kan man lätt lista ut hur stort problem allergi är. Allergi ger en inflammation i huden, vilket lätt leder till en sekundär infektion. Den i sin tur kan kräva antibiotikabehandling, vilket i sin tur kan leda till antibiotikaresistens som ju är ett stort bekymmer i vår värld idag. Allergi betyder att hundens immunförsvar är överaktivt och överreagerar mot ämnen i omgivningen som hunden inte alls borde reagera på. Det är alltid ett protein som kroppen reagerar på. Ibland uppfattar hundägare det som att "min hund är allergisk mot protein" och så vill man kanske köpa ett foder utan protein, men det är inte så det fungerar. Det är ett protein i det ämne som man är allergisk emot som utlöser reaktionen (därför kan en hund som är allergisk mot fisk inte äta fiskkött, som innehåller fiskprotein, men däremot äta fiskolja, som inte innehåller fiskprotein). Det vanligaste allergenet är ett protein som finns i kattloppans saliv som är extremt allergen, dock har vi i Sverige inte så mycket kattloppor som i resten av världen. Det som slog mig när jag hörde det här är att jag som gärna tittar på olika djurprogram på TV ser helt sönderkliade hundar och hör veterinär eller djurräddare berätta att hunden har svårt loppallergi. Näst är de vanligaste allergenerna pollen, kvalster, andra djur, mögel och födoämnen.

Kerstin berättade exakt hur kroppen reagerar i en allergisk reaktion och att det i hundens tassar och öron finns extra många allergiceller, alltså mast-celler. De finns även runt ögonen, läpparna och nosen, i armhålorna och ljumskarna men väldigt lite på till exempel ryggen. Allergi ger utslag och klåda, om det finns utslag men ingen klåda är det inte allergi utan en annan hudsjukdom. Ohyreangrepp ger också utslag och klåda, men det behöver inte vara allergi - men det är därför en allergiutredning alltid måste påbörjas med att utesluta både parasit- och hudinfektion.

Bland allergiska hundar är loppor vanligare typen av allergi, sen kommer atopi (allergener som finns i omgivningen), sen födoämnen och därefter kontaktallergi. Vissa hundar har bara en form, andra har flera former. Det är vanligt att hundar med atopi även har födoämnesallergi, nästan hälften av atopikerna är även födoämnesallergiska. Allergi bryter oftast ut mellan 6 månader och 3 års ålder, sällan senare. Hundens symtom är lika, oavsett om den är atopisk eller foderallergisk (hundar får inte astma av inandningsallergi som människor får) och symtomen börjar oftast med öroninflammation, därefter irritation i framtassarna. Om en hund med öroninflammation får antibiotika för att bli av med inflammationen förstår man att den inte kommer bli botad om det är en allergi som orsakar problemet. Det vet en veterinär, men en hundägare kanske tycker det känns onödigt att påbörja en allergiutredning när hunden "bara" har lite öroninflammation. En fodermedelsallergisk hund kan visa symtom när som helst i livet, ofta med klåda och återkommande hudinfektioner men ibland även med magproblem som att behöva bajsa ofta (tre gånger eller mer per dygn) eller med nässelutslag som kan komma på hela kroppen. Atopi ger sällan nässelutslag.

Bakterier och jästsvampar trivs väldigt väl i en allergiskadad hud och de måste bekämpas för att huden ska kunna läka, det görs genom att hålla huden ren med regelbundna bad. Därför består en allergibehandling även i att vårda päls och hud med tvätt.

Allergi är ärftligt och allergiska hundar är inte friska, även om de ser friska ut när de medicineras. Det betyder att allergiska hundar inte ska användas i avel. Det har gjorts en del forskning om hur allergi ärvs. Om två allergiska föräldrar får valpar blir ca 65% av valparna allergiska, om den ena föräldern är allergisk och den andra frisk blir ändå upp till 65% av valparna allergiska - det visar hur stark ärftligheten är! I siffror heter det att allergins heritabilitet (ärftlighetsfaktor) är 0,47 vilket alla hunduppfödare vet är ett högt tal. Däremot är släktingar, även nära släktingar, som är friska faktiskt också friska.
Av deltagarnas reaktioner på uppmaningen om att allergiska hundar var sjuka och inte skulle gå i avel förstår jag att det här inte var en välkommen kunskap. Uppfödare protesterade mot vad de just lärt sig, undrade om en hund som bara var "lite allergisk" verkligen skulle räknas som sjuk och därmed inte gå i avel. Men en hund som är allergisk är inte "lite allergisk". Den är inte frisk och ska därför inte användas i avel.

Frågan om vår hygienhysteri kom upp. Det är ju tydligt bevisat att människor som växer upp bland djur på landet är friskare och mindre allergiska än de som växer upp i hysteriskt storstädade hem i stan. Blev hundarna allergiska för att vi var för renliga? Här var det två stora skillnader mellan människa och hund. Människan är så mycket mer utavlad än vad våra hundraser är, som ju ofta är väldigt mycket mer inavlade. Ett bevis på det är att den mest allergidrabbade rasen är bullterrier, följd av welshterrier. Två ganska små raser med högt släktskap inom rasen. Kerstin tyckte ändå att uppfödare i Sverige var duktiga på att hålla koll på inavelsgrader men påminde om vikten att också ha koll på den effektiva populationsstorleken inom en ras. Man har till skillnad hos människa inte sett att hundar svarar på "hygienhypotesen" när det gäller atopi, däremot klart och tydligt på fodermedelsallergi. Kerstin har forskat en hel del inom detta område och är en del intressanta resultat på spåren. Man vet till exempel att om modertiken ges icke steril mat under valparnas första två veckor i livet minskade risken för fodermedelsallergi med hela 50%. Det spelade inte någon roll vad tiken åt under dräktigheten eller vad valparna åt under sin uppväxt. Den "icke sterila maten" kunde bestå av smakbitar från egna hushållet, det var inte så jättenoga. Huvudsaken var att tiken inte enbart åt fabrikstillverkad kost som inte innehöll någon typ av bakteriekultur. Det är bevisat att stafylokocker i avföringen hos både människor och djur ger mindre allergi.

En allergiutredning börjar alltid med att utesluta parasitangrepp, sen att läka en bakterie- och svampangripen hud, med den behandling som krävs, oftast noggranna medicinska bad. Därefter sätts hunden på en allergifri kost, som lättast och säkrast görs med det enda riktigt säkra fodret som finns, dvs Royal Canins Anallergenic, vilket är det foder som har de högst sönderdelade proteinerna och som därmed gör det omöjligt för kroppens mastceller att reagera på dem. Hunden ska äta specialkosten i minst åtta veckor varpå dess allergitillstånd undersöks innan man startar provokationen då hunden får äta allt möjligt under 14 dagar. Blir den sämre då vet man att den har någon typ av foderallergi. Först då börjar man sen att leta vad hunden kan äta och inte. Det är bara med hjälp av provokation man kan hitta vad hunden reagerar emot, blodprov och pricktest passar inte för foderallergi.

Problemet med allergifri kost är att flera proteinkällor är så pass lika att kroppen reagerar mot flera olika protein. Vanligt är att lamm, nöt och mjölk korsreagerar, alla olika fåglar och ägg korsreagerar, gris och kyckling kan korsreagera, kyckling och fisk kan korsreagera. Även viltkött som hjort korsreagerar mot lamm (och därmed nöt och mjölk), vildsvin reagerar mot gris (och därmed kyckling). Det betyder att en hund som egentligen är allergisk mot lammkött kan reagera allergiskt även på både nöt, mjölk och hjortkött. Då förstår man hur svårt det är med att hitta en lämplig kost.

Det finns vanligt hundfoder med endast en proteinkälla att köpa, som bara lammkött eller bara griskött. Men de flesta "vanliga" hundfoder tillverkas i samma fabriker som annat foder. Det kan alltså bli kontaminerat av andra proteiner, det kan förekomma DNA från sånt som tidigare funnits i fabriken och de maskiner som maten tillverkas i. På förpackningen av människomat kan man ofta läsa "kan innehålla spår av..." och det är när maten tillverkas på en plats där andra ämnen förekommer, även om ingrediensen i sig inte ingår i maten. Använder man Anallerginic kan det inte bli så.

Hundar kan hypersensibiliseras mot atopisk allergi med ett vaccin gjort specifikt för patienten. Det tar 6-12 månader innan man ser resultat och så många som 70-80% av hundarna blir hjälpta. Här är ett problem om hunden är allergisk även mot födoämnen men man inte har utrett det, då kommer inte alla symtom att försvinna eftersom hunden fortsatt utsätts för allergener den inte tål.

För allergiska hundar är det väldigt viktigt att vårda huden, så den kan hålla sig så frisk och stark det bara går. De bör badas minst var annan vecka, gärna i ett antiseptiskt schampo. Man måste hindra sekundära infektioner som kommer av att hunden kliar sig och man måste undvika det den är allergisk emot.

När jag hört Kerstin berätta om allergi förstår jag hur stort och svårt ämne det är. Och än en gång slås jag av att "ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet" och med det vill jag hänvisa till mitt råd högre upp i inlägget, den korta versionen som säger "Lita på din veterinär och gör som den säger".

Kerstin Bergvall håller låda! Jag skulle gärna lyssna i flera timmar till.

4 Mars Milla-dagen
Idag är det Milla-dagen. Det handlar inte om mina hundar nu, utan om något mycket större. Det är idag nio år sedan min vän Milla dog. Hennes hjärta stannade och allt var över. Jag har gjort det här till en speciell dag, en dag då jag vill berätta och be andra tänka på donation och helst också registrera sin vilja i Donationsregistret. Det är så enkelt!

Milla lämnade familj, vänner och sina hundar kvar. Hon hade kanske kunnat leva idag, hon hade behövt få ett nytt hjärta. Inte för att hennes hjärta inte var varmt eller gott nog, det var ett mekaniskt fel på det. Men det fanns inget hjärta över till henne. Ungefär åtta av tio svenskar är positiva till organdonation, men det är bara runt 100 registrerade donatorer som dör - men 700 personer som väntar på organ, varje år. Om du vet vad du vill göra med din kropp efter din död, registrera din önskan.

Om jag dog i en trafikolycka på väg hem från jobbet skulle det ju vara helt fantastiskt om jag genom min kropp fick ge livet till någon annan, en sån som Milla hade kanske levt då och fortsatt sprida glädje omkring sig. Ett annat sätt att hjälpa andra medan man lever är att bli blodgivare. Det är bara två procent av Sveriges befolkning som lämnar blod, det är väl ändå ganska dåligt? Fler behövs - och man är en hjälte när man går dit.

Jag saknar Milla och är så ledsen över att hon inte fick leva längre. Jag tänker göra det här till något bra och hoppas att fler registrerar sin önskan i donationsregistret. Och vill du känna dig som världens snällaste - gå och lämna lite blod också! Bilden har Milla tagit på sig själv, den stod på hennes kista när hon begravdes.

Läs om donation här: www.Livsviktigt.se , du kan registrera din vilja här och läsa om blodgivning här: www.Geblod.nu

Så här lätt kan man rädda liv medan man lever!

20 februari
Många månader har gått sen jag senast uppdaterade dagboken och ju längre tid som går, ju mer efter kommer jag. Nu skriver jag bara "från nu" så får jag se vad jag hinner berätta från förr. Jag har också kommit efter med att svara på mail, men alla ligger kvar och kommer att besvaras.

Nu sitter jag i alla fall med stamtavlor och funderar på vem som ska få besök av mig och mina tikar i vår. Jag ska prova att para både Litla Systir Solfagur och Lovis Björnfot igen. Förra våren var jag hos fina hanar, men ingen av tikarna föll för mitt val av partner åt dem. Vill du läsa om våra resor, gå in här och scrolla ned till 4 april för Litla Systirs resa och 16 maj för Lovis resa.

Jag provar i år igen, men den här gången med andra hanar. Jag tänker att jag ska välja hanhundar som har parat en tik innan och vet vad det handlar om, en hane som kan det där med att förföra. Det blir ingen resa utomlands, jag ska nog inte åka så himla långt med tikar som inte haft valpar innan, när de väl haft valpar en gång och man vet att allt fungerar åker jag gärna både långt och jättelångt om den mest passande hanen bor långt bort, men jag ska inte göra det den här gången.

Hanhundar som har det jag söker växter inte på träd, men jag har under året funderat på några olika. Nu skrev jag ut alla intressanta hundars stamtavlor, även tikarnas, från kennelklubbens hemsida och satte mig framför datorn och skrev ned all relevant fakta jag kunde hitta. Efter ett tag visade det sig att några hundar utmärkte sig, dem tittade jag närmare på. Jag kontaktade deras uppfödare och fick ytterligare information, hoppet ökade, jag kände att jag hittat honom. Men en av mina favoriter hade sålts utomlands, den andra var kastrerad, modet sjönk. Andra visade sig kanske vara bättre än jag först trodde och just nu känns läget väldigt lovande. Den ena hanhundans ägare är väldigt bestämd över att om hans hund ska para en tik så ska hon vara helt hälsoundersökt innan det kan bli tal om parning, sånt gillar jag! Ju mer man vet om de tilltänkta avelsdjuren, ju bättre kan man försöka kombinera deras egenskaper.

Nytt från tidigare kullar är att det nu finns ett genetiskt test man kan göra för att se om hunden bär genen för Dandy Walker, det är en missbildning i hjärnan som visar sig genom att hunden bland annat får svårt att röra sig normalt. Gentestet visar om hunden är fri från anlaget eller om den bär det. En sjuk hund har anlaget i dubbel uppsättning kan inte användas i avel. En frisk hund som bär anlaget kan få valpar med en frisk hund som inte bär anlaget, de kan inte få sjuka valpar ihop. Är den ena hunden anlagsbärare kan det vara bra att undersöka den andra hunden, så man vet att den också inte bär anlaget, för att inte riskera att få sjuka valpar. Jag ska testa både Litla Systir och Lovis.

Att vara hunduppfödare innebär många timmar framför datorn, jag samlar information om de olika hanarna jag funderat på och jämför med mina tikar. Med tiden utmärker sig några hanhundar och jag kontaktar deras uppfödare för att höra mer.