Litla Systirs dagbok

2 Juli
Söndag och med stor spänning släpper vi ihop hundarna på morgonen. Besviket ser vi att magin mellan dem är helt borta. De lunkar runt på tomten som att de varit gifta i 45 år. Den ena lägger sig i skuggan, den andra lägger sig en meter ifrån. Sällskap vill de ha, men definitivt inget mer.

Men va, är det så här det ska sluta? Alla förhoppningar, allt jobb och planering - men det kommer inte bli några valpar. Jag som så himla, himla gärna ville ha en egen valp efter Litla Systir. Hon är inte bara vacker och frisk på alla sätt vi kommit på att undersöka, hon är en hund som har både Malva och Lova i sin stamtavla och därmed alla mina hundar bakåt. Hon är så trevlig och trygg och jag har en särskild känsla för henne. Hon är verkligen en hund man vill ha fler av och nu visar det sig att det inte kommer bli så. Det känns väldigt tungt.

Vi äter lunch och sen är det bara att börja packa ihop mina saker för att åka hemåt. Jag är helt övertygad om att vi har gjort allt rätt för båda hundarna, deras tid ihop har varit lättsam och fri, de har fått umgåtts som de själva ville och de har fått vara helt ifred. De har gillat varandras sällskap och de har gjort allt rätt. Vi har gjort allt rätt, alla förberedelser och allt som står i vår makt har vi gjort precis som man ska. Men ändå blev det ingen parning. Jag tror inte det beror på något annat än att Litla Systir inte blir redo. Det är något med hennes löp som inte klickar helt. Vi har tagit åtskilliga blodprover, hon har ägglossning precis som hon ska, men hon blir inte mottaglig för parning och då är det bara att (försöka) inse att hon inte ska ha valpar. Även om hon är en av de finaste och bästa hundarna jag har träffat på.

1 Juli
Idag är det lördag och dag 19 i löpet, Litla Systir uppvaktar Otis mer intensivt än tidigare, men han får inte hoppa upp på hennes rygg, då sätter hon sig ned. Jag trodde det här skulle vara hennes stora dag, men det verkar inte stämma. Hundarna trivs ihop, de springer lösa på tomten och uppvaktar varandra, vekar trivas ihop och de får umgås hela dagen. Det blir kväll och Björn grillar till middagen, han pysslar vid grillen, vänder och penslar. Maten blir klar och ställs fram på bordet, matte Carola tittar på köttet och säger "Oj, vilken stor bit! Ta inte den, den ska hundarna få!". Den kommentaren var sommarens bästa! Så tänker en riktig hundägare, haha. Jag bestämmer att stanna en natt till, Litla Systir verkar mer ivrig än tidigare på Otis men inte riktigt redo för parning. Imorgon söndag är det egentligen min jobbardag, så det blir lite strul innan jag kommit överens med mina jobbarkompisar om hur vi ska lösa det. Jag slipper i alla fall åka ned till Stockholm och jobba för att sen åka upp till Otis igen efteråt. Vi sover ännu en natt i gäststugan och hoppas på det bästa imorgon.

 

Tidig morgon med mys i sängen. Den största köttbiten skulle hundarna få, de var ju tre som skulle dela. Thoka som är konvalescent får inte springa utan måste sitta still i bilen, hon får middag med sällskap.

Matte Carola med Otis. Fina Otis!

30 Juni
Fredag och vi tar en långsam morgon i stugan. Städar sen ur den och åker till Otis. Hundarna är glada att ses, de jagas, leker och uppvaktar varandra men nån parning blir det inte. Jag bjuds på lunch och åker sen iväg med hundarna några timmar, vi bestämmer att ses ikväll igen. Jag åker till Lövstabruk som jag inte varit i innan. Det visar sig vara ett mycket vackert men väldigt litet samhälle med en trevlig park där vi går en stund. Thoka får egentligen bara gå i några minuter, så efter rundan i parken får det bli bilen igen. Lövstabruk är så litet att det bara tar några sekunder att köra innan vi har lämnat det bakom oss. Stugan jag hyrde var inte ledig mer än en natt, men Otis familj erbjöd mig att sova i deras gäststuga på tomten. Först tänkte jag att det var bäst för hundarna att få vara ifrån varandra så de kunde vila ordentligt, men eftersom jag hade Thoka med mig blev jag lite fundersam på hur jag skulle lösa det på hotellet som jag hade tänkt övernatta på i Lövstabruk. Att bo på hotell och ändå sova på golvet kändes lite dumt. Och eftersom Thoka sover med mig måste jag sova där hon ska sova, när hon inte får hoppa upp i sängen blir det golvet. Jag tackar för erbjudandet att bo i gäststugan. Från Lövstabruk tänkte jag ta en annan, mindre väg tillbaks till Otis. Jag såg på kartan att det fanns en väg från Lövstabruk längsmed en sjö som kunde leda oss till Otis adress. Det kändes som en lagom utflykt men vägen visade sig bli mindre och mindre, sen kom avtagsvägen som skulle leda runt sjön, jag körde tveksamt en liten bit på den lilla, lilla vägen men undrade om det verkligen var en bilväg så för säkerhets skull backade jag snart tillbaks och åkte tillbaks därifrån vi kom. Det känns ändå tryggast att köra på asfalt. Vi hittade till sjön och tog en paus där innan vi var tillbaks hos Otis. Mer dans och uppvaktning, men ingen parning.  Jag bjuds än en gång på middag och det blir sent innan vi går och lägger oss i gäststugan. Den har husse Björn möblerat om så jag kan sova på golvet och Thoka inte hoppa upp i sängen.

29 Juni
Torsdag och avresedag. Thoka har tid för återbesök och stygntagning hos ortopeden i Upplands Väsby på eftermiddagen, så efter några timmar på jobbet åker vi iväg dit, svår trafikolycka på E4 men jag hör om den på radion i tid och kan ta en annan väg och kommer fram i tid. Thoka som har skadat sig i hasen får inte röra sig innan såret är läkt ordentligt så därför tar jag med mig henne på resan. Efter besöket åker vi vidare mot Lövstabruk i Gävleborg där Otis bor, resan går fint och snart är vi framme. Litla Systir vill genast in till Otis som tittar på oss genom fönstret - spänningen hos oss alla är på topp. Hundarna släpps ihop och börjar genast uppvakta varandra, men som jag trodde blev det ingen parning ikväll. Det ser ut på Litla Systir att det är för tidigt för henne. Jag bjuds på middag och det finner bli sent innan jag åket till campingen för övernattning. Eftersom Thoka är med och hon inte får hoppa upp någonstans planerar jag att sova med henne på golvet, som tur är får jag låna två liggunderlag som sen visar sig behövas. Stugan är mycket enkel, madrassen i sängen tunn och golvet kallt. Jag har alltid med mig sin sovsäck när jag reser, det visar sig vara skönt ikväll.

 

Litla Systir följer med Thoka in till veterinären, hon säger moraliskt stöd, men egentligen var det eftersom det inte fanns någon bra parkering för bilen i skuggan. Thoka är opererad i benet och för att slippa strut runt huvudet bär hon munkorg sen operationen, men nu ska hon snart få slippa den.

Här sover vi inatt, stugans smala och väldigt tunna madrasser har jag lagt på golvet, men vi fick också låna ett par liggunderlag av Otis. Thoka får inte hoppa men eftersom hon sover med mig ligger jag på golvet med henne.

28 Juni
Onsdag och dag 16, ett tredje blodprov ger oss en hormonhalt på 34 så vi får rådet att åka till hanen imorgon och på fredag. Jag skyndar mig hem efter jobbet och plockar ihop vad jag behöver ha med mig, rädd att glömma något viktigt. Jag hittar en camping där jag får boka övernattning i en stuga som tillåter hund, det känns bra.

26 Juni
Måndag och dag 14 i löpet, vi tar ett andra blodprov, det är egentligen min lediga dag idag men jag behövs på jobbet och hoppar in. Snälla Birgitta åker med Litla Systir till veterinären för att ta provet. Ett par timmar senare ringer veterinären och berättar att värdet har stigit till 4,1 och vi vet att höglöpet börjar närma sig.

 

22 Juni Jag åker till Birgitta och hämtar Litla Systir för att ta det första blodprovet. Imorgon är det midsommarafton och jag känner att jag måste ha stenkoll på löpet för att kunna slappna av i helgen. Jag tror inte det är dags för parning förens till nästa helg, men jag vill veta. Några timmar senare ringer veterinären och berättar att hormonhalten ännu är väldigt låg, bara 0,69 vilket var väntat på dag 10 i hennes löp. Nytt prov på måndag för att följa upp.

13 Juni Lova och jag har varit hos veterinären för att lämna urinprov, Lovas urinvägsinfektion vill inte gå över. Vi åker hemåt och just när jag kommer hem ser jag meddelandet från Birgitta, det som jag väntat på så länge: Äntligen löper Litla Systir! Jag räknar dagar och ringer till veterinären jag nyss lämnat, bokar tre tider för blodprovstagning. Eftersom hon inte ville bli parad förra gången vi försökte så vill jag vara säker på att vi kommer till Otis under de bästa dagarna i löpet den här gången. Åh, vad spännande det ska bli. Väldigt nervöst, men spännande. Jag hoppas SÅÅÅ mycket på att de gillar varandra och att det blir en parning mellan dem.

5 Juni
Dagarna går, ännu inget löp i sikte. Jag har räknat och räknat, baserat på hennes tidigare löp så borde hon ha börjat för snart tre veckor sen. Jag vet att fodervärd Birgitta skulle berätta så fort hon började löpa, men jag måste ändå fråga om hon inte sett nåt. Det har hon inte.

1 Maj
Vilken dag det blev. Jag ska berätta allt från början: Jag åker och hämtar Birgitta och Litla Systir och vi åker mot Gävle, vi ska hälsa på hos Otis och hans familj. Jag tänker att det är bra för Litla Systir att få träffa sin blivande make innan hon löper, för att de ska få bli lite bekanta innan vi förväntar oss bröllop. Solen skiner äntligen och vi kör norrut och känner oss på topp. Vi hittar till Otis familjs sommarställe långt ute i skogen. Hundarna finner genast varandra och jagas, busar och leker. Det är uppenbart att de trivs ihop, vilket känns lovande. Litla Systir är annars förtjust i Oskar, men han är en siberian husky, så det går ju inte att de får valpar ihop. Kanske kan Litla Systir också tänka sig stilige Otis som make?

Det här är första gången jag träffar Otis, men jag ser att han har samma "spirit" som pappa Blix hade. Linda som hade Blix har träffat Otis tidigare och hon berättade för mig att han var som sin far, en speciell mentalitet han ärvt från sin farfar Rebellion, min Balders lillebror. Jag är övertygad om att den speciella personligheten kommer från den helt fantastiska Pom-Pom, mamma till Balder och Rebellion, Sveriges första eurasier. Den hund som berört mig mest av alla hundar, den jag älskade högst av alla. Så att få känna igen den där magiska personligheten var väldigt mäktigt. För mig är det viktigt med en behaglig personlighet hos en hund, när man ska spendera sin tid med hunden är mentaliteten väldigt betydelsefull.

Efter ett par timmars bus för hundarna med prat och fika för oss människor bestämmer vi oss för att det är dags att köra hemåt. Upprymda och lättade rullar vi söderut, passerar en skylt om "Antik och Kuriosa" och såklart måste vi stanna och se oss omkring. Vilket ställe! Jag frågar Birgitta om jag ska hålla mig i skinnet eller om jag ska förlusta mig, hon tycker att jag ska hålla mig i skinnet. Jag kan inte låta bli, köper en jättestor kavel, en glasflaska och en liten kanin. Roligast av allt är tekannan med sockerskål och gräddsnipa från Gefles porslinsfabrik i den svarta glasyren Mangania, designad av en av mina favoriter, Arthur Percy! Stämpeln går inte att tyda klart, men ag tror servisen är från -50 till 60-talet. Blir det valpar blir det här ett fint minne eftersom Otis ju bor i Gävle.

Vi fortsätter vår färd och jag berömmer min duktiga bil som går så bra och undrar lite varför jag börjat fundera på att köpa en ny bil. För några veckor sedan när jag åkte för att hälsa på hos Lovis Björnfot tilltänkte make Vilde hos Lotta i Fagersta hände nämligen något med bilen, sen dess har den inte varit lika glad och lättsam som tidigare. Jag hinner inte mer än säga till Birgitta hur bra bilen går så tänds batterilampan! Efter en stund stannar motorn och vi rullar ut i vägrenen på E4 strax efter Knivsta. Jag har en vägassistansförsäkring och ringer dem, de skickar en bärgningsbil och en skyddsbil, eftersom vi står på motorvägen. Min vita svan bärgas och vi får skjuts till närmsta verkstad, det visar sig vara i Märsta. Därifrån tar vi vår packning och går till en bensinstation i närheten, jag ska få en hyrbil enligt försäkringsbolaget. Dock visar det sig att de inga bilar har, jag blir lite ställd. En kvinna inne på stationen hör mig och erbjuder sig utan en sekunds tvekan att ge oss lift till Upplands Väsby, där det ska finnas andra biluthyrare. Så otroligt snällt! Väl i Upplands Väsby visar det sig att det finns bilar, så vi vinkar av vår samarit. Men sen när de ser hunden blir det nobben. Alla deras bilar är hundfria, för man måste tänka på allergikerna. Jag får inte ens ta en skåpbil! Jag berättar att jag jobbar som hundfrisör och att hunden vi har med oss är nytvättad, vi kan ta en tidigare uthyrd bil som ännu inte är städad och hunden kan sitta på våra kläder, men nej det går inte, de måste kunna garantera att alla deras bilar är allergenfria. Jag skulle få åka i bilen, som har tre hundar, fyra kaniner och fåglar hemma, Birgitta skulle få åka i bilen som har en egen hund, två daghundar och två katter, för det räknades inte som allergensmitta. Men en hund gick absolut inte! De ringer i alla fall en annan biluthyrare, men de har samma policy. En man inne på stationen hör oss, han ger oss skjuts till tågstationen, så otroligt snällt! Efter några timmar har vi lyckats ta oss hem. Bilen står i Märsta, nästa dag när jag ringer dem för att höra hur det går visar det sig att den blir för dyr för mig att laga. Jag skriver över bilen på killen i verkstaden så får han laga den om han vill, han kan ju det där. I lånad bil åker jag för att tömma bilen på prylar och ta farväl, sen börjar jakten på ny bil för min del. Trots allt det här kan jag inte tappa humöret, dagen känns som en toppendag. Nu hoppas vi bara att Litla Systir verkligen gillade Otis och inte bara var artig och att löpet kommer snart.

Jag måste också i efterhand få berätta en lite rolig sak: Kvinnan som gav oss skjuts ville absolut inte ha någon ersättning för besväret och körde fort från platsen när det kom på tal. Jag hann dock ta bilens registreringsnummer och hittade hennes adress i bilregistret, hon heter Ingela. Eftersom hon utan en sekunds tvekan erbjöd oss skjuts tänkte jag att hon var en vänlig person med stort hjärta, så jag ville ge något tillbaks. Pengar verkade hon inte intresserad av, så jag köpte tio kycklingar som skänks till en behövande familj i fattigt land via Barnmissionen och skickade gåvobeviset till henne. Hon blev så glad när hon fick brevet, det kom fram helt overkligt bra på hennes födelsedag! Hon Googlade efter "hunduppfödare Tyresö" och hittade min adress för att få berätta vilken fin present hon fått och hur glad hon blev över den. Snacka om "win-win-win"! Tips för den som vill ha en bra present och välgörenhet i samma, titta här: Barnmissionen

 

Otis, son till Blix och det både syns och känns. Jag filmade också, där ser man bättre hur de busade och kromade sig för varandra.

Litla Systir ser avspänd och nöjd ut i Otis sällskap. Så fina ihop, de verkar gilla varann. Otis njuter av vårsolen som äntligen värmer! Oj, vilket ställe! Vi måste titta på allt inne på antikboden!

Mina fynd från Antikboden: En liten söt kanin, en gigantisk kavel, en drickaflaska och det bästa fyndet, teservisen från Gefle Porslinsfabrik, designad av Arthur Percy!

Plötsligt började lampa efter lampa att lysa, sen blinkade allt och så stannade motorn. Där satt vi på motorvägen. Efter en timme kom bärgningsbil och skyddsbil, tyvärr måste jag säga att jag förstår varför skyddsbilen måste stoppa trafiken. Fy farao vad folk blåste förbi oss! Ser du en bil i vägkanten och människor runt den, om du inte klarar att sänka hastigheten så byt i alla fall fil, är min önskan efter att ha suttit där.

27 April
Vi ses en kväll efter jobbet och går en sväng.

En härlig vårkväll på Årstafältet.

Söta flickorna Thoka Järnvilje och Litla Systir Solfagur.

21 Mars
Jag säger hej då och lägger på luren. Men jag måste genast ta upp telefonen igen och  skicka ett meddelande till Litla Systirs matte Birgitta och berätta hur glad jag är. Det var Otis matte jag pratade med och det är han som blir Litla Systirs make när hon löper i vår. Jag är så glad och upprymd att jag känner för att hjula, men låter bli, jag tror inte jag kan hjula längre.

Men i alla fall, nu ska jag berätta om Otis. Han har länge funnits med i mina planer bland tilltänkta hanhundar, särskilt efter att hans fantastiske far Blix omkom i en trafikolycka förra året. Jag hade hoppats på att kunna få en kull efter Blix med Turi Kjempefin, men det blev till att leta efter en annan hane till henne. Blix var en eurasier utöver det vanliga och det var verkligen en förlust för eurasiersverige när han dog så ung. Han hann trots allt få ett par valpkullar, som min egen kull Krutrök, till exempel. Där finns en härlig son, Björne Krutrök, men han blir för nära släkt att få valpar med Litla Systir. Men Karin på kennel Risan Gården fick en kull med Blix, mamman var fina Jawa som har en av mina favoriter Gina till mor. Valparna föddes och växte upp, Otis visade sig bli en riktigt stilig hane. Jag har inte träffat Otis i verkligheten, så jag kontaktade Blix ägare Linda för att höra om hon viste något om honom. Det gjorde hon, hon berättade att Otis var lika trevlig och fin som sin far. Det visste hon, för hon hade nyligen varit där och parat sin tik med honom. Hon berättade också att ägaren till Otis inte var jättepigg på att låta honom få så många fler valpkular, han hade nämligen parat ännu en tik innan det. Modet sjönk när ag hörde det, men samtidigt tycker jag det är bra med hanhundsägare som är lite återhållsamma. Jag kontaktade Otis uppfödare Karin för att höra lite med henne om Otis och hans syskon. Karin bekräftade att Otis var en väldigt fin hund, men berättade också att ägarna inte var jättepigga på fler parningar. Hon skulle ändå höra med dem.

Ganska omgående fick jag till svar att jag kunde kontakta Otis ägare, de kunde tänka sig att låta honom träffa Litla Systir! Jag blev så glad att tårarna svämmade över, kände mig så lättad och tacksam. Jag kan förstå att "vanliga hundägare" inte är så intresserade avel, men när man har en extra ordinär hund, då är det skönt när de förstår värdet av honom och också förstår att lyssna på och lita på sin uppfödare. Och nu har jag pratat med Otis matte Carola. Det känns så bra! Jag är så förhoppningsfull och lättad. Nu gäller det bara att Litla Systir förstår vilken fin make vi valt till henne. Förra våren ville hon ju inte bli parad, så det här känns som sista chansen att få en kull efter henne.

13 Mars 2017
Måndag och ledig dag, jag är i hönshuset och storstädar. Brevbäraren kommer med sin gula postbil, jag släpper skurtrasan och springer genast ned till brevlådan. Idag har svaret på Litla Systirs provsvar kommit!  Jag är såå nyfiken, hon är den första av mina hundar som jag testar för den här genetiska åkomman. Jag vet att hon inte är drabbad, men är hon anlagsbärare? Det får jag veta så fort jag öppnat kuvertet, spännande!

Precis som jag hoppades är hon fri från anlaget! Det betyder att hon inte kan få sjuka valpar, även om hon får valpar med en anlagsbärare. Vad skönt att veta säkert! Tänk om alla sjukdomar var så här lätta att undvika, vad skönt det skulle vara att vara hunduppfödare då.

 

Jag skyndar till brevlådan när postbilen kommer, jag vet att svaret ska komma idag. Vad skönt att veta säkert hur det står till.

6 Mars 2017
Idag har vi varit hos veterinären för att ta ett blodprov på Litla Systir, vi ska skicka det till ett laboratorium Tyskland för att se om hon bär på genen för Dandy Walker-like malformation. Det är en genetisk åkomma som funnits i rasen, men som inte varit så känd. Jag känner till några hundar som hade symtom, men deras diagnos blev "förlossningsskada", troligen eftersom veterinären inte visste om att det här fanns i rasen. Nu finns det ett genetiskt test så man kan ta reda på om hunden bär anlaget eller inte, men det är ganska nytt i Sverige. Om en hund bär anlaget kan den få valpar med en hund som inte bär anlaget. Båda hundarna är friska och alla valpar blir friska, dock kan några ärva anlaget och bli bärare. En hund som är bärare bör inte paras med en hund som inte är testad eller som är bärare, för om två friska hundar som båda bär genen får valpar kan de få sjuka valpar tillsammans. Med det här testet riskerar man inte att det föds hundar som blir sjuka, så fantastiskt enkelt att bli av med en sjukdom! Tänk om det fanns fler såna här säkra tester, så lätt det skulle bli!

Först blir det stick i benet och sen blir det godis!

20 Februari 2017
Dags att börja leta hane på allvar. Efter vår förra misslyckade parningsresa kände jag mig väldigt nedslagen, men nu har jag bestämt att försöka igen. Jag vill ha en hanhund som har parat innan och kan förföra en tik som Litla Systir. Han får inte bo i utlandet och han ska ha de egenskaper jag söker - det blir inte så lätt att hitta honom. Jag skriver ut stamtavlorna på de hundar jag har grunnat på och samlar ytterligare information.

29 Oktober 2016
Snälla Birgitta åker med Litla Systir till veterinären idag eftersom jag jobbar. Det blir det tredje blodprovet och några timmar senare ringer veterinären och berättar att progesteronvärdet ligger på 71,9. Det är dag 18 i löpet och om hon skulle parats så skulle det vara hög tid nu.

27 Oktober 2016
Efter att jag kört min syster och hennes barn till Arlanda Express åker jag till Birgitta och hämtar upp Litla Systir, senare på eftermiddagen åker vi till veterinären för blodprov. Progesteronhalten visar sig ligga på 19 och det är dag 16 i löpet, från nu borde hon vilja bli parad. Jag bokar tid för ännu ett blodprov.

24 Oktober 2016
Det är måndag och dag 13 i löpet, jag vill veta hur hormonhalten ligger. Min syster med barn är ju här på besök, så Birgitta har lovat att åka med Litla Systir till veterinären. Vi träffas där, för jag ville ändå vara med. Hormonhalten visade sig bara ligga på 4.

12 Oktober 2016
Litla Systir löper igen. Den här gången vill jag följa löpet med blodprover för att se om vi kan klura ut vilken dag hon vill bli parad på. Nästa löp gör jag ett nytt försök med en annan hane. Ett par gånger om året kommer min syster på besök med sina barn, eftersom de bor utomlands blir det inte oftare än så. Jag räknar snabbt ut att hon och barnen kommer till mig just de dagarna när Litla Systers höglöp bör infinna sig. Eftersom jag redan har tre egna hundar nu, varav en är en liten valp, kan jag omöjligt låna hem Litla Systor under löpet. Vi kommer inte rymmas i mitt lilla hus. Att det alltid ska krocka!

29 Mars
Jag sitter hemma i min egen soffa. Mina egna hundar är hemma, mina väskor uppackade och tvättmaskinen går, jag har handlat lite mat och jag har dammsugit. Hönorna och kaninerna har fått tillsyn. Jag försöker komma till ro, men det känns som deg i huvudet. Jag sov inte så bra på båten, sängen var så hård och obekväm att jag mest vred mig runt. I morse gick vi upp på däck för att låta Litla Systir kissa i hundtoan som finns där och sen hade jag tänkt gå in för att köpa en mugg kaffe, men med en hund blir man begränsad. Vi stannade därför kvar ute på däck och nöjt av utsikten, jag tror jag såg min morfars hus när vi passerade Lidingö, fast det är ombyggt nu och den stora tomten delad och bebyggd med fler hus. En kvinna kommer fram och ber mig fotografera henne tillsammans med Litla Systir och familjen som ville bli fotograferade med henne igår kom fram och sa godmorgon. Till Litla Systir, inte till mig. Var vi går hör jag "Ååååh, titta vilken SÖT hund!" och jag ska inte ens låtsas att jag inte blir smickrad. Innan jag åker och lämnar tillbaks henne till Birgitta, hennes fodervärd, så åker vi till min veterinär och tar ett nytt blodprov. Jag vill veta vad som hände med hennes löp.

Veterinären ringer och talar om att progesteronvärdet nu är uppe i 69 och bästa parningsdag borde varit igår. Det var just vad hon sa när jag ringde henne i torsdags och berättade att värdet då var åtta, hon trodde bästa dag borde vara söndag eller måndag. Nu ville de ju inte para sig igår och varför vet vi inte. Det känns i alla fall skönt att veta att det fungerar som det ska där inne. Vi får se hur vi gör nästa löp. Men du ska väl para då? sa veterinären förvånat när jag sa att jag inte visste. Välj bara en hane som bor närmare. Vi får se hur det blir, jag vill i alla fall väldigt gärna att den här fina hunden får valpar!

28 Mars
Nedstämd sitter jag med Litla Systir i hytten på Viking Lines fartyg Gabriella. Vi är på väg hem nu. Efter frukost i morse gick vi en tur i skogen, sen blev det dusch och så städning av stugan vi bott i. Två nätter var planen, det blev åtta. Vi åkte sen till Anne och Pate för att säga hej då och också lämna tillbaks den iPad jag fått låna av Anne för att komma ut på nätet och kunna fördriva tiden lite lättare. Vi släppte förstås ihop hundarna men de var inte längre intresserade av varandra. Anne bjöd på kaffe och hembakt bröd, jag kände mig rastlös och stannade inte länge, ville komma iväg i god tid eftersom jag var rädd för att det skulle bli mycket trafik, sista dagen av påskhelgen. Eftersom det inte fanns lediga platser på båtarna från Åbo fick vi åka hem via Helsingfors istället. Jag var tidig och någon trafik att tala om var det inte, däremot visade det sig att de gjort fel när de bokade om min biljett! De sa måndag men bokade söndag - så där stod jag i hamnen utan biljett hem! Som om jag inte redan hade gråten i halsen! Jag som ville resa igår, men då sa de att det inte fanns plats! Trots att det var emot reglerna så slapp jag betala en ny biljett och de ordnade som tur var så att jag fick plats på båten.

Vi kom ombord tidigt så vi passade på att njuta av solen på däck, några kom fram och ville fotografera Litla Systir, en hel familj bad mig fotografera dem ihop med henne. Det är förstås smickrande och roligt att hon väcker sån uppmärksamhet. Eurasier brukar ju göra det. Eftersom jag blev inbokad på båten så sent sa de i incheckningen att det inte skulle gå att äta som jag bokat, men jag var ju bara glad att jag fick följa med. När vi installerat oss i hytten, öppnat min väska och brett ut kläder på sängen så gick jag iväg för att se hur jag skulle lösa matfrågan. Litla Systir fick bli kvar ensam i hytten, hon skällde bakom den stängda dörren vilket förstås stressade mig - men jag gick därifrån. Jag hörde strax att det blev tyst i hytten. När jag frågade efter plats i buffén visade det sig att de visst hade plats där, men först klockan åtta. Nu var klockan sju. Jag ville inte gå tillbaks till hytten för att strax gå igen, det kändes inte bra mot Litla Systir, så jag strök runt bland hyllorna i Tax Free-shopen tills det var dags att äta.

Nu är klockan bara nio, men vi har redan varit ute på kvällens kissrunda på däck. Igen väcker hon uppmärksamhet, främmande människor tittar på Litla Systir, ler och tittar på mig och nickar. Hon är en sötnos! Jag har redan satt på mig pyjamas och ska försöka sova snart, i svensk tid är klockan bara lite över åtta men jag är inte alls på humör. Jag känner mig ledsen och besviken. Trots att jag lärt mig att aldrig ta något för givet så hade jag sett fram emot den här valpkullen. Planen var att behålla en valp till mig själv. Lova fyller tolv och Malva fyller tio år nu så det börjar bli dags för en till. Hundarna är min familj och jag bävar för den dag jag måste lämna någon av dem ifrån mig. En ny hund i huset skulle kanske göra det aningen uthärdligare.

 

Stockholm, äntligen, jag längtar hem! Jag ska strax få veta att min biljett är ogiltig eftersom den var bokad till igår, kvinnan i biljettluckan kanske såg min bestörtning över det, jag fick åka med ändå. Det är ingen fegis till hund jag har med mig. Goa söta hund, vi har haft det mysigt ihop.

Vi tar trapporna upp till översta däck, Litla Systir har inte problem med att klättra. Vi kommer ombord tidigt och njuter i solen. Jag är nedstämd förstås, men man kan inte styra över omständigheterna. VI har försökt och det blev inget.

27 Mars Påskdagen
Ingen parning igår heller och nu börjar jag verkligen tappa modet. Det är långtråkigt att vara här och jag undrar vad som är klokast att göra. Så jag sen kan stå ut med mitt beslut. Det som stressar mig mest är att pengarna rinner ur mina händer och jag bara sitter här. Jag hade velat åka till min syster och hennes barn i England, nu går både pengar och lediga dagar åt till att sitta här och glo på trist TV. Men OM det går vägen och blir en parning, då är det värt allt det här. Jag har rådfrågat hunduppfödarvänner hemma, jag fick låna en iPad med internet av Anne så jag kommer åt min mail. Det är skönt att kunna resonera med någon annan när tankarna skenar iväg och gråten bubblar i halsen. Jag får tröstande hejarop hemifrån och det känns bättre. Men från en vän som är veterinär kommer nedslående råd. Det vore skönt att få veta hur progesteronet ligger nu, men det betyder en tvåtimmars resa och ännu mer pengar spenderade. På en vardag kostade blodprovet 90 euro, nu är det storhelg så priset kan mycket väl vara det dubbla. Att stanna i stugan kostar mig 70 euro natten så det känns som att jag får välja vad jag vill göra. Mina tankar pendlar mellan "de kommer snart ha parat sig och all min oro var onödig" till "det blir ingen parning och allt det här har varit förgäves".

Nej, det kommer inte bli någon parning, efter dagens besök hos Pate känner jag mig övertygad om den saken. Besvikelsen är enorm och bottenlös. Båda hundarna har uppfört sig exemplariskt, men det måste vara något med Litla Systirs ägglossning som inte stämmer. Det finns inte plats på båten förens imorgon kväll, vi får dessutom ta den längre resan från Helsingfors. Vi kommer hem först på tisdag, det känns som en evighet.

Flört och glada miner, men ingen parning!

26 Mars Påskafton
Det har blivit eftermiddag och vi ska så småningom ge oss iväg till Anne och Pate. Det är dag 18 i Litla Systirs löp och blir det ingen parning nu kommer jag ha svårt att hålla modet uppe. För att få dagen att gå har jag dammsugit och diskat. Eftersom jag varit här så länge så behövde jag tvätta kläder också, nån tvättmaskin finns inte, inte heller tvättmedel, så det blev handtvätt i diskhon med golvrengöringsmedel. Bättre än inget och nu hänger kläderna på tork på golvmoppens skaft framför elementet. Eftersom vi varit här så länge behövde Litla Systir få klorna klippta, men jag har alltid en klotång med mig i handväskan så det gick ju fint att ordna. Vi har gått långpromenad både i skogen och på grusväg. Det här är landsbygden och alla vägar leder till ett hus, så det blir till att gå fram och tillbaks på vägarna, ibland är det en längre väg, ibland är det bara en kort snutt. Jag längtar hem men försöker att inte tänka så mycket, bara se på hur hundarna beter sig mot varandra och fatta beslut utefter det.

Så fantastiskt fina ihop, jag vill så gärna att det blir valpar!

Det borde vara dags för parning nu, men hundarna fortsätter bara att leka med varandra. Det känns så tungt, jag börjar ana att det inte går som vi vill. Jag är dock av den uppfattningen att hundar ska para sig på egen hand, om de inte vill så ska det inte bli valpar. Även om jag gärna vill så måste jag lita på hundarna.

25 Mars Långfredag
Ännu en morgon i stugan, jag längtar hem och börjar bli otålig av väntan. Jag är fortfarande hoppfull över att hundarna verkligen ska para sig nu när jag vet att hormonhalten gått upp, det är att vara hemifrån som som börjar göra mig orolig. Jag saknar mina hundar, vi är vanligtvis ihop 24 timmar per dygn och att vara ifrån dem i dagar börjar verkligen kännas tungt. Det som också stressar mig är att det börjar bli dyrt att bo här, jag betalar runt 700:- per natt för stugan och det är ännu flera nätter kvar. Jag hoppas kunna åka hem på söndag - men det är upp till hundarna. Jag stannar tills de är klara med varandra. Sängen är obekväm, bara en skumgummimadrass på brädbotten i en våningssäng för barn, lite bättre blev det när jag tog den ena sängens madrass och lade ovanpå den andra. En annan sak som börjar irritera är att kylskåpet surrar högt och väcker mig på natten, jag har därför vridit upp reglaget på dagen för att få det riktigt kallt, till kvällen vrider jag till en högre temperatur så att kylskåpet inte behöver kyla under natten. Efter en promenad ned till sjön blir det till att glo på TV några timmar. Det visas samma amerikanska dravel här som hemma och så förstås finska program som jag inte förstår.

Anne har bjudit in mig till familjens påskmiddag ikväll, det är långfredag och Litla Systirs dag 17 i löpet. Jag känner att jag börjar bli lite grinig och ska inte skriva något mer förrän jag har sett hundarna tillsammans i eftermiddag.

Jag skulle inte skriva mer förens hundarna träffats, men jag har inte mycket annat att syssla med. Efter dagens långpromenad känner jag mig nere, Litla Systir känns avslagen och det känns inte alls längre som att det här går åt rätt håll. Jag skulle vilja ta nya blodprover men det tar en timme att köra till sjukhuset och nu när det är storhelg blir det ännu dyrare med provtagning. Jag får helt enkelt tåla mig och bara släppa ihop hundarna tills jag ser på dem att det inte är lönt. Från att igår vara så uppåt känns det nu inte alls bra.

Så är vi tillbaks i stugan efter dagens möte. Jag vet inte vad jag ska tro. Det blev ingen parning idag trots att Pate var väldigt ivrig. Litla Systir ville inte bli parad men däremot jagade hon efter Pate, lekte och klängde på honom, när han ville hoppa upp på henne fräste hon till. Nu är frågan om det ännu är för tidigt för henne och att hon är redo imorgon eller övermorgon. Eller om hon helt enkelt inte kommer in i höglöp. Det som får mig att se en gnutta ljus är att hon ändå höll på och klängde på Pate, nafsade honom i öronen och klättrade på hans rygg. Som om hon ännu var intresserad. Eftersom det är långfredag bjöd Anne mig på påskmiddag, potatisgratäng och ungsbakad lax. Till efterrätt finsk mämmi som jag aldrig smakat tidigare. Det ser ut som svart chokladpudding men är gjort av rågmjöl och malt. Det äts till påsk och serverades med strösocker och vaniljsås. Det smakade ungefär som rågbröd men som en fast kräm, svårt att förklara, men trots att det smakade väldigt annorlunda smakade det gott.

Jag är så tacksam att Anne och hennes familj har tålamod att låta mig komma varje dag. Hon skulle ju kunna säga att det är nog nu, att de inte har tid och lust att ha mig där längre. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jag vill hem, jag saknar mina djur och det är dyrt att stanna. Men jag vill så gärna ha valpar också! Min instinkt säger mig att jag ska ge hundarna tid, lita på dem och bara vänta. Ha is i magen och nerver av stål. Inte ge upp.

 

I Finland äter man Mämmi till påsk. Jag har inte smakat det tidigare, men Anne bjuder mig. Det äts som efterrätt med strösocker och vaniljsås.

Så här ser det ut i matbutiken på långfredagens eftermiddag i kyldisken där Männi ska ligga. Det är länsat!

24 Mars Skärtorsdag
Just tillbaks i stugan efter dagens blodprov. Nu väntar jag otåligt på svaret. Dagens veterinär var lika trevlig som den vi träffade i tisdags, den här tyckte också att Litla Systr var så ovanligt trevlig och fin. Hon sa att hon gott kunde förstå varför jag så gärna ville ha valpar efter henne. Blev det ingen parning kunde vi komma dit för insemination, föreslog hon. Det tog ett tag att köra hem från sjukhuset, jag passade på att köpa lunch i mataffären och råkade nosa rätt på en second hand-loppis. På loppisen fanns så mycket att se, men svårt att inte ha tankarna på annat håll. Jag köpte en kruka för att ha godis i till hönorna. Jag har varit inne i ännu en djuraffär och köpt med mig mer godis till hundarna som väntar hemma, längtan efter dem är stor. Nu hittar jag så pass väl i området att jag inte längre behöver hjälp av GPS:en.

Veterinären ringer från sjukhuset och berättar att hormonvärdet har börjat stiga, det är nu uppe på åtta. Hurra, vilka fantastiska nyheter!!! Jag har svårt att hålla rösten talbar under tiden jag pratar med veterinären, hon är vänlig och föreslår att jag ser om hundarna vill para sig idag, på fredag och på lördag. Jag ringer hem till min egen veterinär och frågar hur de tolkar svaret, men parning redan nu lät tidigt - mer troligt söndag, måndag svarade hon. Nu måste jag boka stugan för ett par nätter till, likaså boka om båtbiljetten  ännu en gång. Hurra, hurra, vilken lättnad. När jag ätit upp mina spagetti så sticker vi till Pate.

Det blev ingen parning idag, men hundarna var taggade. Det syntes tydligt på dem att Litla Systirs löp fortskrider och det går helt klart åt rätt håll. Det är idag hennes 16:e dag i löpet.

Dags för nytt blodprov på sjukhuset i Helsingfors. Det är bra med skyltar, men jag förstår inte vad det står. Jag vet att kakkapussia betyder bajspåse så jag gissar att det står att det är OK att kasta dem i den här soptunnan.

Jag hittar en loppis, men det är så mycket saker att titta på så det känns som att jag bara går runt utan att veta vad jag ska titta efter. Dags för dagens flört och uppvaktning. Jag ledsnar aldrig på att titta på deras uppvisning!

23 Mars
Vi vaknade men låg och drog oss, gick sen upp och drack kaffe framför TV:n, duschade och tvättade håret, städade lite och dammtorkade, vek ihop kläder och borstade Litla Systir. Fortfarande var det tidig förmiddag. Strilen på duschmunstycket var nästan helt igensatt av kalk, så de få vattenstrålarna som kom igenom stack som nålar. Det finns inget rengöringsmedel i stugan som löser kalk, men eftersom jag tydligen ska bo här ett tag bestämde jag mig för att lösa problemet. Tid över har jag ju också, så jag skruvade loss strilen och smörjde in den i ketchup som jag hade med mig. Ketchup innehåller vinäger som är surt och surt reagerar på basiskt - som kalk är. Efter ett tag i ketchupen var munstycket "som nytt"! Klockan blev tillslut 11 och jag gick iväg till huvudbyggnaden för att betala för ännu en natt och sen tog vi en rejäl promenad. Nu sitter jag igen framför TV:n och vet inte vad jag ska hitta på för att få dagen att gå. Klockan fyra i eftermiddag ska jag åka till Anne och Pate igen. Vi hoppas det är bra för hundarna att träffas så de håller humöret uppe och kanske sätter det också fart på löpet. Pate är en sån härlig hund, en riktig nallebjörn och han påminner mig om Balder med sitt trygga väsen och självklara pondus. Han och Litla Syrstir, vilket par! Åh, vad jag vill att det blir valpar mellan dem!

Efter att ha sett hundarna tillsammans känns det bättre igen! Jag påminns om vikten av att se på hundarna och lita på dem. Det känns som att löpet fortskrider och hundarna har verkligen roligt ihop - jag måste nog bara hålla ut. Imorgon åker vi till sjukhuset i Helsingfors för nytt blodprov igen, sen får jag se hur vi gör. Tanken med eftermiddagens träff var att hundarna skulle få ses en stund i trädgården innan jag åkte tillbaks till stugan igen, men vi började dricka kaffe och då går det ju som det går. Två hunduppfödare har en del att prata om. Jag bjöds på karelska piroger med äggröra - just så som de ska ätas. Dessa piroger har blivit "Finland" för mig, de äts ungefär som när man äter en macka hemma. Alltså närsom man är hungrig. Anne gav mig en presentpåse med finsk choklad, sa att choklad är bra för nerverna, det sitter fint. Jag blev kvar ett par timmar men nu sitter jag hemma i stugan med datorn i knäet igen. Anne lånade mig sin Ipad, så nu kan jag kolla av Facebook och email efter fyra hela dagar utan! På hemvägen var det dags att tanka, jag har fått låna min pappas bil och dubbelkollade att jag tankade rätt bränsle. Hans går på diesel, min på bensin. Gäller att tanka rätt!

Jag törs knappt hoppas, men om morgondagens blodprov inte visar på höjd hormonhalt blir jag verkligen förvånad.

Hundarna ser ut att njuta av varandras sällskap. De jagas, brottas och busar med varandra. Jag tror det är bra för hundarna att de får tid ihop, vi människor har ibland så bråttom att få veta hur det ska gå och orkar inte ge hundarna utrymme för flört och uppvaktning.

22 Mars
Tidig start, jag vaknar innan klockan ringer för jag är rädd att försova mig. Klockan är sex i finsk tid, det betyder fem i svensk tid. Jag dricker kaffe och sen ger vi oss av mot Helsingfors där vi fått tid för blodprovstagning på djursjukhuset. Jag hittar dit med hjälp av satelitnavigatorn, "tanten i lådan" berättar exakt hur jag ska köra, det tar en timme att köra dit. Efter sista avfarten från motorvägen tystnar hon och jag närmar mig en korsning - vet inte vart jag ska! Chansar och svänger höger, efter en stund får hon tillbaka rösten och säger hur jag ska köra, om 800 meter har jag målet på vänster sida, så jag svänger vänster som hon säger. Då ångrar hon sig och säger att jag ska svänga höger, sen att hon räknar om rutt, gör en U-sväng, räknar om rutt, sväng vänster, sväng höger, du når målet. Jag står på en parkering men där finns inget sjukhus! Jag vet inte vad djursjukhus heter på finska och vi är i ett industriområde utan gatunamnsskyltar och husnummer. Då ser jag bortåt på andra sidan vägen att det står Evidensia på en väggskylt och kör dit, tanten i lådan får säga vad hon vill! Vi kommer in och blir vänligt mottagna, jag är nervös och stressad, men de pratar engelska vilket känns skönt. När man inte alls kan finska går det inte att ens gissa sig till vad de menar, personalen verkar förstå det. Veterinären undersöker Litla Systir och tar sen ett blodprov. Både hon och sköterskan är mycket vänliga och berömmer Litla Systir för hennes lugn och hennes vackra utseende. Kanske är de bara artiga, men jag känner mig ändå glad över berömmet och är stolt, Litla Systir uppför sig verkligen helt exemplariskt. Eurasier är inte kända för att göra det hos veterinären, jag vet det. De ska ringa upp i eftermiddag och tala om hur progesteronvärdet är nu. Vi betalar i kassan och efter en kiss i vägrenen åker vi tillbaks till stugan igen. Jag lyssnar på en ljudbok, försöker koncentrera mig på handlingen men tankarna far iväg. Vad ska det här provet visa undrar jag verkligen. Är det fortfarande långt? Eller kanske har det bara stigit lite svagt? Eftersom Pate är hela tio år finns det en risk att hans spermier inte längre är så kvicka, därför vill jag para strax efter ägglossning, det ökar chansen till valpar. Efter att äggen släppts behöver de mogna två dagar innan de kan befruktas av hanens spermier. Spermierna kan leva flera dagar i väntan på äggen, men på en äldre hane med svagare spermier kan man inte vara så säker på att de lever så länge. Veterinären hemma undrade om jag inte låtit göra en test av hanens spermier, men veterinären här i Finland tyckte bara det var bra att hanen var äldre, då vet man att han är frisk och stark!

Strax innan avfarten till min stuga finns en liten mataffär, jag måste köpa mer kaffe och mjölk. Väldigt optimistiskt av mig att bara ta med en liten påse med kaffepulver hemifrån och inte ett helt paket, det är slut nu. När jag ska gå in i affären ser jag att nyckeln till stugan inte hänger på bilnyckelns snodd! Jag känner i jackfickorna, tittar runt i bilen och tömmer handväskan på sitt innehåll. Nyckeln är borta! Jag måste ha tappat den på sjukhusets parkering, en timmes resa bort, enkel väg. Jag går in och handlar, åker tillbaks till stugan och bävar för att behöva ringa hyresvärden och berätta att jag tappat bort nyckeln. Hoppas att jag har tappat den utanför stugan och letar överallt runt huset, försöker minnas vart vi gick och kissade innan vi åkte. Ingen nyckel. Jag letar än en gång igenom bilen, tittar mellan sätena och på golvet. Jag öppnar bakdörren för att krypa in och titta under förarsätet - men nyckeln ligger på golvmattan i baksätet! Jag tror inte mina ögon, HUR har den hamnat där? Det känns som att jag vill kyssa nyckeln men låter bli. Jag känner mig så glad och lättad, nu kan vi gå in och äta frukost i lugn och ro. Jag har telefonen bredvid mig på bordet. De ska ringa från sjukhuset på eftermiddagen, det är ännu många timmar kvar. Oavsett ska vi åka till Pate klockan fyra i eftermiddag. Planen är att vi ska åka hem till Sverige imorgon kväll. Jag tror att jag måste boka om biljetten.

Jahaa, de ringer från sjukhuset och berättar att hormonhalten ännu är låg, förslaget är att ta ett nytt blodprov på torsdag. Jag ringer hem till min veterinär i Sverige och får råd. Att om jag stannar så är det minst fyra dagar till parning. Om jag åker hem och fortsätter ta blodprov hemma för att återvända så kommer jag hem till påskhelgen då allt är stängt. Om jag stannar och tar nytt prov på torsdag och det har stigit kan jag vänta kvar. Är det lågt även på torsdag så är det troligen något som inte stämmer. Ska jag åka hem eller stanna kvar? Tankarna virvlar, jag vill så gärna att hundarna parar sig, jag har lagt ut så mycket pengar men tusenlapparna fortsätter vina iväg. Är jag klok eller galen? Ska jag ge upp nu eller på torsdag? Jag skulle ju jobba och jag skulle ju vara hundvakt till Harry. Åh, att det ska vara så svårt att få hundvalpar!

Jag åkte iväg till Anne och Pate och när jag såg hur Pate och Litla Systir uppvaktade varandra, jagades och lekte så känns det rätt att stanna. Ser man på hundarna så ser allt helt rätt ut, det är bara dagarna som inte stämmer. Jag bokade om båtbiljetten, jag bokade ny tid på sjukhuset i Helsingfors, jag bokade ännu en natt i stugan, jag talade om för Harrys ägare att jag inte kommer hem och föreslog en annan hundvakt till Harry, jag berättade också på jobbet att jag inte kommer hem och pratade med mina föräldrar som är djurvakter. Även Lovas sjukgymnast kontaktas, för Lova kan inte komma den här söndagen heller. Jag saknar mina hundar och längtar hem, men jag vill gärna att Litla Systir blir parad och då får jag stanna tills jag vet att det är kört. Jag tänker på det där med nerver av stål, också att jag inte är den som ger upp. Nu gäller det bara att försöka hålla modet uppe tills på torsdag.

Vi är på sjukhuset i Helsingfors för blodprovstagning.

Hundarna träffas och uppvaktar varandra. Jag gillar verkligen att se deras dans och vilda lekar.

21 Mars
Vi tar sovmorgon, går bara ut och kissar, kryper sen ned i sängen igen. Så småningom känner jag att det inte är mysigt i sängen längre, jag måste upp. Tänker att det ska bli en lång frukost med kaffe framför TV:n, så jag knäpper på kaffebryggaren innan jag och Litla Systir går ut en liten sväng. När vi kommer tillbaks finns bara en liten skvätt kaffe i kannan och det visar sig att det är strömavbrott! Utan el blir det inget kaffe, inte heller värme eller vatten, TV eller dator, timmarna går. Vi passar på att gå en promenad och jag läser Hundsport väldigt noga, till och med alla annonser, sen börjar jag bli rastlös. Så plötsligt knäpper det till i kylskåpet och jag förstå att strömmen är tillbaks! Äntligen kan jag få mitt morgonkaffe framför TV:n, Litla Systir kan få vatten i sin skål.

Tillbaks i stugan efter dagens möte med Pate. Resan mellan stugan jag hyr och platsen där Anne och Pate bor tar en timme fram och tillbaks, men det här är på landsbygden och jag är glad att jag hittat ett sånt bra boende som tar emot hund. Pate var ute på tomten när vi kom, han var glad och viftade på svansen, men han skällde inte ett enda gläfs eller skall. Även om eurasier är tystlåtna så brukar de ändå skälla när någon kommer, men inte Pate. Hundarna var glada att ses igen och började genast uppvakta varandra, men dags för parning var det ännu inte. Anne hjälpte mig att ringa till Helsingfors djursjukhus och boka tid för blodprovstagning imorgon bitti. Det blir skönt att få se hur hormonhalten ligger nu, men trots att det är hennes 13 dag i löpet idag så tror jag inte det är dags för parning än. Jag försöker att inte ta ut något i förväg, men det känns ändå tungt nu.

För att lätta lite på tankarna åker jag till ett litet köpcentra och köper mig till lite bättre humör. Det går sådär. Jag hittar en liten yxa i en affär, perfekt damstorlek för att spänta tändved, tänker jag. Mina jobbarkompisar kommer troligen inte få se mig på ett tag, det känns inte så bra så redan nu köper jag presenter till dem och deras hundar. Jag gick in i en mataffär också, hittade kakor som jag tänkte kunde bli en present till jobbet, men jag ville veta om de var kakor som man faktiskt tänkte sig som finska, även här. Jag frågade en kvinna på engelska, hon tittade på mig och backade, OK hon var nog för gammal. Före mig i kassakön stod en yngre man, jag frågade honom om han kunde engelska och det kunde han utan att tveka. Jag berättade att jag ville ge kakor som en present från Finland och undrade om de jag valt var finska. Han svarade att de absolut ansågs väldigt finska, så kikade han ner i min kundkorg och sa att allt jag hade är var väldigt finskt. Förutom kakorna fanns där en ölburk Lappinkulta, en färdig  matlåda med Lihaperunasoselaatikko och en påse med fyra karelska rispiroger. Jag hade tänkt äta pirogerna till frukost, men de var ännu varma och jag åt en i bilen på vägen till stugan. Nybakta så här är det väldigt mycket godare än de man kan köpa i plastpåse i svenska affärer. Innan jag var hemma till stugan hade jag ätit upp alla fyra. Jajustja, jag köpte två vykort med kaniner på, sen barndomen samlar jag på kaninvykort och har svårt att sluta köpa när jag ser dem. Jag har ett par hundra stycken redan, de ligger i skokartonger i garderoben. Anne skickar ett meddelande att Pate är ute i trädgården och för första gången hör hon att han ylar. Han ylar efter Litla Systir.

Tankarna drar iväg och jag undrar hur det ska bli och vad för beslut jag måste fatta. Också om de beslut jag redan tagit är kloka eller inte. Nu så här i efterhand tänker jag att jag borde ha stannat hemma längre, hur jag skulle ha löst det med båtbiljett och övernattning har jag inte löst än, och det var ju därför jag åkte. Det är verkligen inte lätt att vara hunduppfödare, det är ju så här det kan bli när man ska resa långt till hanhunden. När jag träffade Pate så blev jag påmind om varför jag åkte hit, han är fantastisk och en hund jag gärna skulle vilja ta hem och ha som min egen. Hade jag hittat en likadan hund som honom i Sverige hade jag inte behövt åka hit, men jag hittar ingen annan som han.

Trött liten hund sover ut efter dagens lek med Pate. Nybakade karelska piroger, jag äter upp alla i bilen på vägen till stugan.

Litla Systir håller koll på vad som händer utomhus.

20 Mars
Det är förmiddag och vi har just installerat oss i stugan vi hyrt. Det är några grader kallt och krispigt i luften med torra snöflingor som yr. Vi har gått en ordentlig promenad och nu försöker jag återfå modet. Det känns lite tungt just nu och i bilen på vägen hit från Åbo funderade jag varför jag åkt och inte stannat hemma och fortsatt ta blodprov. I förrgår var hennes värde 2, igår var det fortfarande 2. Det betyder att hon inte är nära höglöp. I min fantasi är det 7 idag och 15 imorgon. Då bör det var över 20 på tisdag när jag har bestämt mig för att ta nytt blodprov. Jag får åka till Helsingfors för att göra det, där finns ett djursjukhus med eget laboratorium så jag får svar på dagen. Men det kan lika gärna fortsätta vara långt, det vet jag inte ännu.

Litla Systir har ätit frukost, sen tuggat i sig ett ben och nu sover hon utsträckt på mattan. Jag har bryggt kaffe och brett ett par mackor havreknäcke, försöker intala mig att jag bara ska slappna av och njuta av lugnet, att allt kommer gå bra. Igår sa veterinären optimistiskt att jag ju i alla fall kommer till hanen i tid och inte behöver vara rädd att ha missat höglöpet, och det är ju bra. Grejen är bara att jag är rädd att jag behöver bli kvar här för länge. Jag är stressad över att vara hemifrån, jag saknar redan mina hundar och undrar hur det går för hönorna nu när jag inte har koll på dem. Lova ska egentligen ha viktmanschetter på promenad, benskydd på natten, Novafonbehandling och kosttillskott dagligen men har sagt till mamma att de slipper allt det där, fast det grämer mig lite. Jag behöver också vara på mitt jobb och det är dyrt att bo borta. Igår bokade jag om biljetten för hemresan, från att åka på tisdag kväll till onsdag kväll, det blev lite dyrare eftersom de billigare hytterna är slut. Jag frågade om det fanns plats på färjan på torsdag kväll, men det var bara fyra hytter kvar på hela båten, de dyraste. På fredagen, som alltså är långfredagen fanns det däremot 100 hundra lediga hytter, tror jag hon sa. Jag känner mig redan rastlös, att vara ledig utan att göra något vettigt känns som slöseri på tid. Hade jag varit hemma nu och ledig från jobbet hade jag helt säkert jobbat i trädgården eller i hönornas rastgård. Det finns inte heller internet här, så det blir några dagars avvänjning från Facebook, mail och Google. Vad gör man då i en stuga i skogen? Man grubblar och skriver dagbok, våndas lite och tänker på mitt budord "Hunduppfödare måste ha is i magen och nerver av stål!" och så försöker jag tänka på texten som ska stå på min gravsten sen: Hon gav aldrig upp! Att ge upp och tänka "det går inte" är verkligen inte min grej, men det är inte heller min grej att sitta sysslolös och bara vänta, det gör mig nervös och rastlös. Vi ska åka till Anne och Pate i eftermiddag, bara för att hundarna ska få ses och nosas. Jag ska inte skriva mer här förens vi har varit där.

Nu har vi precis kommit tillbaks efter första mötet med Pate och det känns lite lättare. Litla Systir var glad att träffa honom men lät honom inte komma för nära och nosa - förens efter en god stunds uppvaktning och lek. Under tiden satt Anne, hennes dotter Caroliina och jag inne och drack kaffe och pratade hund. Jag är lite orolig över hur mycket kaffe jag druckit idag, kommer säkert ligga klarvaken halva natten. Efter att hundarna fått flörta ett tag var det dags att åka tillbaks till stugan, innan någon av dem  tappat humöret. Vi hann inte köra många minuter innan Litla Systir somnar i bilen och nu när jag skriver det här ligger hon redan utslagen på mattan och sover. Det var bra för mina nerver att se dem leka så fint ihop, jag kämpar för att inte tänka längre än till nu. Jag vill inte gå händelserna i förväg utan vill ta en sak i taget. Hundarna ska träffas imorgon eftermiddag igen och sen får jag fortsätta skriva här i dagboken. Det här är tredje gången jag är hos Anne och därför var det roligt hur jag för tredje gången kör förbi en vacker plats och tänker att jag måste ta en bild. Jag känner igen huset från tidigare gånger jag varit här, så jag stannade och fotade från bilfönstret. Jag ska stänga av datorn nu, värma mat och se på finsk TV. Det finns TV i stugan, det stod i annonsen där jag hittade stugan. Nu visar det sig att TV:n är väldigt liten, skärmen i storlek med den jag har på min laptop, haha. Men som man säger om elden "vit man göra stor eld och sitta långt ifrån, röd man göra liten eld och sitta nära". Det får jag göra med TV:n, ställa den på matbordet och sitta nära. Over and Out!

 

Det är förmiddag och mulet, snöflingor singlar från himlen.

Hundarnas första möte, de verkar gilla varandra. Det här huset har jag fotograferat vid mina tidigare resor, det ligger så fint!

19 Mars
Tillbaks till veterinären igen. Blodprovstagning för hormonhalten och avmaskning mot dvärgbandmask. Kliniken öppnar klockan tio. Jag börjar jobba i butiken inne i stan klockan tio. Det blir till att köra fort från veterinären till jobbet.

Nu när jag skriver det här sitter jag i pyjamas i min hytt på fartyget till Finland. Litla Systir ligger bredvid mig och tuggar på ett ben. Vi har nyss varit ute på en "kvällspromenad" på däck. Det blåser plaskig blötsnö och det var inte alls mysigt ute. Några timmar efter provtagningen i förmiddags ringde veterinären upp och talade om att hormonhalten var lika låg som igår. Typiskt! Vi åker ändå, för övernattning och båtbiljetter är bokade och till imorgon har jag hittat avbytare på jobbet. Det är senare i veckan det blir problem, det får jag ta då.

Jag grunnar på om jag fått med mig allt jag behöver, jag har haft fullt upp på sistone och att packa gick ganska fort. Snarare var det planeringen som gick fort: Jag ställde fram tre väskor i början av veckan, en till mig, en till Litla Systir och en för mat. När jag kommit på något jag ska ha med har jag slängt ned det i väskan. Nu idag när jag kom hem från jobbet tittade jag lite fort i väskorna, tror jag fått med mig det viktigaste. Men jag vet att jag bara har ett enda par byxor, förutom pyjamasbyxorna, förstås. Resten får ordna sig. Jag gillar inte att åka hemifrån, jag trivs hemma och eftersom jag har lite husdjur blir det extra pyssel att förbereda för dem och för djurvakten. Jag är alltid rädd att det ska hända något när jag är borta. När vi kom upp i båten bredde jag ut mina kläder i hytten, Litla Systir fick vara ensam kvar medan jag gick till restaurangen och åt. När jag stängde dörren mellan oss började hon pipa och skälla, jag stod en liten stund och lyssnade men gick sen. Äta måste jag och ännu var det ju ingen som skulle sova - men det kändes inte bra när jag hörde henne ut i korridoren. Jag skyndade mig upp till restaurangen och åt, men det var svårt att slappna av när jag hade lämnat henne skällande. När jag skyndade mig tillbaks hördes inte ett ljud inne från hytten, det var skönt! Nu ska jag försöka sova - imorgon blir det en tidig start. Vi ska inte träffa Pate förens på eftermiddagen, jag vet att de inte kommer att para sig, men de kan få ses och nosas lite i alla fall.

Hos veterinären för blodprovstagning och avmaskning, utan avmaskning får vi inte komma in i Finland som ännu är fritt från rävens därgbandmask.

Vi har installerat oss i vår hytt.

18 Mars
Nytt veterinärbesök med blodprovstagning. Sen följer några spännande timmar innan veterinären ringer upp och talar om att progesteronhalten ännu är låg. Vi bestämmer att jag ska komma tillbaks på lördag för nytt prov. Väldigt nervöst nu, för jag har ingen som kan jobba mitt pass på onsdagen och jag vill inte åka hem på tisdag kväll bara för att jobba - om inte hundarna är färdiga med varandra. Jag känner mig stressad.

16 Mars
Vi börjar dagen med att åka till veterinären för kontroll av löpet. Eftersom det här ska bli Litla Systirs första kull och jag ska åka utomlands för parning vill jag veta när hon har ägglossning. Allt ser bra ut och hon är bekräftat ännu tidigt i löpet så fodervärden Birgitta har haft bra koll och verkligen sett vilken dag löpet började. Båtbiljetter är bokade för att vi ska resa på lördag kväll, jag hoppas det blir rätt dag att åka iväg. Det visar sig bli lite trassligt på jobbet, jag måste verkligen komma hem på onsdag morgon igen för det finns ingen annan som kan jobba mitt pass. Inte bra för nerverna.
På kvällen efter jobbet passade jag på att ge Litla Systir en tvätt inför bröllopsresan, man vill ju vara fin när man ska träffa sin kavajer för första gången.

 

Hos veterinären för kontroll, vi ska tillbaks på fredag för blodprovstagning.

Man måste vara fin inför mötet med sin kavaljer.

14 Mars
Lång dag idag. Igår var jag i Järna för att hämta upp Jonna Krutrök inför röntgen. Vi åkte tidigt imorse till kliniken norr om stan för att röntga henne, sen till min egen veterinär här i Tyresö för att få knäna undersökta och sen körde vi tillbaks till Järna för att lämna henne igen. På hemvägen åkte jag till Litla Systir för att ta med henne hem till mig. Jag vill ha koll på hur löpet fortskrider så det känns bäst att ha henne här på nära håll.

9 Mars
Jösses, nu löper hon! Litla Systirs matte skickade meddelande och paniken bryter ut. Jag träffade henne för bara några dagar sen, vi pratade om löpet och om att hennes päls börjar växa ut igen efter fällning så våra beräkningar om löp i slutet av mars bör stämma. Men hon löper alltså redan nu! Det här är inte första gången jag ska para en tik, det här blir min 19:e kull och det blir 13:e gången jag ska para med en utländsk hane - men nu känns det ändå nervöst! Jag räknar i almanackan och ser att vi borde åka till veterinären för blodprovstagning kommande fredag, den här gången vill jag veta när hon har ägglossning innan jag åker - mina nerver tål inte hur mycket som helst. Tid hos veterinär bokas. Jag måste vara ledig från jobbet på söndagen och börjar höra runt på jobbet vem som kan ta mitt pass. Lova har tid hos sjukgymnasten som måste avbokas, jag har lovat att vara hundvakt till Harry några dagar men måste ändra det eftersom jag inte är hemma när hans familj reser iväg. Jag ser också i almanackan att jag anmält mig till en föreläsning med Eva Bodfält som jag sett fram mycket emot, den måste jag också avboka, så trist. Jag måste ordna passning till mina hemmavarande djur och boka biljetter på färjan till Finland. Jag får inte glömma att låta veterinären avmaska Litla Systir innan vi åker. Jag skickar meddelande till Anne och berättar att vi är på gång och ber henne om hjälp att hitta övernattning åt mig och Litla Systir de dagar vi är i Finland. Jag hoppas det passar för henne, bästa parningsdag bör bli på måndag och tisdag. På måndagen kan jag komma sent på kvällen när de har kommit hem från jobbet, men tisdagen måste jag hinna släppa ihop hundarna innan jag ger mig av mot färjan på kvällen. Väldigt spännande det här! 

6 Mars
Veckorna går och det närmar sig "slutet av mars" då vi tror att Litla Systir ska börja löpa. Allt är redan planerat och klart, det enda vi kan göra nu är att vänta. Den dag löpet börjar, då blir det brått att planera det sista med ledigt från arbete, boka tid för provtagning och boka biljetter på båten till Finland. Den här gången vill jag ta blodprov  på tiken för att säkrare veta när ägglossning sker, annars brukar jag räkna dagar i löpet och hoppas på det bästa. Eftersom det här är Litla Systirs första parning så känner vi inte hennes löpcykel och eftersom vi ska resa långt känns det tryggast att ha få hjälp av vetenskapen. Jag brukar säga att man som hunduppfödare måste ha is i magen och nerver av stål, men med åren så börjar de där nerverna bli lite slitna.

 

28 Januari Vi är hos veterinären igen, den här gången för att ta ett nytt blodprov för att kontrollera att sköldkörteln fungerar som den ska. Vi har redan tidigare undersökt det, men det var snart två år sedan så det känns bäst att veta säkert. Redan samma eftermiddag kom svaret: Allt är som det ska, så skönt!

11 Januari Jag, Litla Systir och hennes fodervärd Birgitta är hos veterinären för att vaccinera vovvan mot rabies och ordna ett pass, så att vi kan åka till Pate i Finland. Det måste gå minst 21 dagar innan Litla Systir får lämna landet, men löpet beräknas inte kom än på ett tag.

4 Januari
Idag fick jag svar från Anne att hon gillar Litla Systir och gärna låter henne komma till Pate, hurra vad jag är glad! Nu måste jag börja skriva hennes dagbok, fastän det lär dröja några månader innan hon löper.

Att välja Pate till Litla Systir är något jag funderat på länge. Jag tycker det är svårt att hitta hanhundar som jag gillar, det är så många olika parametrar som ska stämma. Jag har följt Pate sen Anne köpte honom, det är snart tio år sedan. För några år sedan var jag där med Lova och de fick tillsammans kull Björnfot, födda 2012. Du kan läsa om kullen här. Eftersom jag blev så nöjd med valparna i kullen och gillade Pates personlighet så mycket, så ville jag gärna ha ännu en kull valpar med honom. Jag frågade Anne och fick lov att komma med Ystra vintern 2014, men trots att vi stannade där i nästan en hel vecka ville inte Ystra låta sig paras med Pate och jag blev tillslut tvungen att åka hem. Ystra blev parad av en annan hane hemma i Sverige på dag 21 i löpet, vilket är ovanligt sent, och hon fick sen valparna i kull Krutrök. Jag har grunnat väldigt på saken, men helt enkelt inte hittat någon finare och mer passande hane till Litla Systir än Pate. Och nu har vi fått ja till ännu ett besök - resan kan börja!