Thokas dagbok

2 Juni
Idag fyller valparna åtta veckor, de börjar flytta hem till sina väntande familjer. Blandade känslor för en hunduppfödare, det är både sorgligt och roligt. Valparna som jag haft så tätt inpå mig, som jag skött och månat om på alla sätt, de ska nu lämna hemmet och fortsätta sina nyss påbörjade liv hos sina nya familjer. Varje valp är en egen individ, varje valp tar en bit av ens hjärta med sig på sin resa härifrån. De kommer alltid att vara mina valpar, även om de bor med andra familjer. Här är massor av bilder från veckan som gått, tänk att tid kan gå så fort. Det är för mycket bilder, men jag kan bara inte låta bli. Det här är inte bara en hemsida för min kennel, det är också en dagbok för mig själv och för valparnas nya familjer att se tillbaks till.

Balder-Balder Sot Stordåd, väger idag 6 kilo

Balder-Balder Kolbjörn Stordåd, väger idag 6,7 kilo

Balder-Balder Rabalder Stordåd, väger idag 5,8 kilo

Balder-Balder Björn Stordåd, väger idag 5,8 kilo

Sot Stordåd, han flyttar till sin pappas kullsyster Saunamaija Makalös/Alba och hennes dotter Blossi Fridsam med sina människor Karin och Lee.

Kolbjörn flyttar till Anna. Hon hade Thokas mormor Idun Godmode/Disa och hennes pappa Douglas. Nu får hon äntligen en hund i huset igen!

Rabalder flyttar till Lovas son Torgrim Sveakung/Lancelot och hans människor Tina och Erik. Det är Eriks födelsedag idag. De hade tidigare Thokas mormors bror Torulv Godmode/Arthur, som är pappa till Blossi Fridsam.

Björn flyttar till Matilda och Jonas, tålmodigt har de i åratal väntat på en hund, nu äntligen är det dags för dem att få kalla sig matte och husse.

Klockan är fyra, valparna har väckt mig och vill ut. När man ser dem så här kan man inte annat än smälta, fastän man är väldigt trött. Valparnas väskor är packade, här finns mat, deras leksaker och filt, godis och papper med information. Sot med sin nya matte Karin. -Hallå, ska du inte ta kort på MIG också! tycks Blossi fråga. -Tittut, här är jag! Blossi sätter huvudet framför kameran, stört över att Sot får för mycket uppmärksamhet. Just som Malvas barnbarn ska åka blommar hennes aklejor. När jag hämtade Malva som valp i Norge plockade jag frön ur hennes trädgård. Nu blommar de i min. Malvas ljuva akleja blommar just som hennes barnbarn är stora nog att lämna oss. Jonas är banchef på en golfklubb. Han tyckte min gräsmatta blivit lite sliten av valparna. Jonas hade med sig gräsfrö och gödsel som present. Min gräsmatta behövde det. Vardagsrummet med tom valphage, så kan jag inte se den. Jag måste genast ta bort alla valpsaker. Möblerna tillbaks på plats, det är ändå ganska bekvämt. Bara mattorna som ännu fattas.

Hjälp att sköta hönorna för sista gången. En syskon-gos-hög för sista gången. Alla papper ska sorteras, det är stamtavla, intyg och kontrakt. Mycket papper, allt måste bli rätt. Blossi spanar in den nya lilla valpen. Jag försöker ta bilder på Karin och Sot, men Blossi den lilla tramsiga busungen gillar inte att inte hon får all uppmärksamhet. Hon kommer med sitt huvud både framför min kamera och mellan mig och kameran. Blossi och hennes mamma Saunamaija/Alba. Nu ska de åka hem med lille Sot, han och Blossi blir kusiner. Söta, rara Karin hade med sig tårta, men inte för dem att smaka. Den skulle jag ta fram när Erik och Tina kom, för Karin visste att det var Eriks födelsedag! Födelsedagsbarnet! En mjukhårig vallmoknopp i motljus. Jag är ledsen och måste trösta mig. Det brukar jag göra med favoritmaten. Jag åker till Kamon Sushi i centrum. Jag försöker vara snäll och ber om "rätt 23" han skriver och konfirmerar vitt val: Ah, lax, läkol och lullal! Jag kan inte låta bli att fnissa. Tina förstår vad man behöver när man är ledsen, passade bra till sushi.

Kolbjörn stannar lite extra innan han åker till sitt nya hem. Skönt för oss alla att få ha nån kvar lite till.

På sjukhuset för besiktning, vaccination och idmärkning. Jag kunde inte bära valparna själv, så de fick åka i korgen. Jag kände mig som en crazy dog lady, men de som såg oss sa att det var det sötaste de sett och halade fram telefonen för att ta egna bilder.

I bilen redo att åka till veterinären. Sot blir genomgången, allt OK.

De ser inte allt för stressade ut av bilfärden. De är inte så uppjagade, de här valparna. Sköterskan Annika håller koll på Rabalder. De ropar in en sköterska som kommer med kameran, hon vill fota till sjukhusets hemsida.

I den här åldern är de är lättast att fotografera när de sover... Thoka är gärna nära sina små gossar.

Kolbjörn har tagit en tur ned i trädgårdsdammen igen... Det syns att Kolbjörn varit i dammen, hans päls ser ut som på en grizzlybjörn.

Sot och Kolbjörn sitter och spanar på utsiktsklippan.

Smågrabbarna hänger gärna med Ragnar.

Ragnar kryper ned under rotvältan. Ragnar försvinner ner, smågrabbarna följer efter. Vår lille gästhund Harry väcker uppmärksamhet land valparna, men han är van och bryr sig inte.

Pappa Finnvid och mamma Thoka

Pappa Finnvid Makalös. Vimmel i valphagen, pappa och mormor samt Turis matte Syvonne på besök.

Finnvid Makalös kallas för Shanti, han blir 10 år i sommar. Både valparnas pappa Finnvid och valparnas mormor Turi är på besök. Turi är hemmastadd, hon bodde ju här när hon hade sin valpkull där Thoka föddes. Thokas mamma och valparnas mormor Turi Kjempefin är på besök.

Det är morgon, valparna har varit ute sen klockan fyra. Jag lägger mig hos dem ute i trädgården och de kommer tätt intill för att sova nära mig. De är helt underbara.

Rara hönan Bodil är sällskapssjuk.

Jag sitter inne framför datorn, tittar ut genom fönstret och ser Hans ligga och gosa med valparna.

Naturen är fantastisk nu, jag bara måste få med hur det ser ut runt omkring oss. Var man än tittar ser man livet pånyttfödas och gå vidare.

Rabalder sitter på utsiktsklippan och håller koll, Ragnar står nedanför och spejar.

Vi kom att kalla honom för Tröttbjörn, vi är uppe på grillplatsen och han vilar mot mamma Thoka.

Björnen sover

Vi har med oss valparna till grillplatsen, de är sällskapssjuka och vill hela tiden vara nära oss. Valphagen är uppbyggd i mitt vardagsrum. För att skydda golvet har jag lagt ut en presenning. Valparna har varit duktiga att kissa på kissunderlägget, men de är stora nu och pölarna blir stora. Ibland missar de målet och kissar på plasten. Eftersom huset är litet står matbordets ena ben inne i valphagen, så för att bordet inte ska bli skadat har jag skyddat benet med ett plaströr, då kan valparna inte gnaga på bordsbenet. Under plaströret finns en konservburk för att inte fukt ska komma in i trät. Här ser man att den behövs ibland.

Håligheten under rotvältan är uppskattad. Och så var nästa valp i dammen! Valparna sover gott mellan besökare och upptågen i trädgården. Lovas son Torgrim Sveakung hälsar på sin blivande lillebror Rabalder. Han är måttligt imponerad över att behöva bli storebror.

26 Maj
Sju veckor! Det är inte klokt hur fort tiden går. Valparna utvecklas och har blivit såna roliga personligheter. De är glada och keliga, kommer rusandes när de ser nya människor på besök. Och besök, det har vi flera gånger om dagen. Thokas kullbror Rurik kom på besök, han och Thoka är så himla lika varandra. Sots blivande familj kom för första gången, de har varit sjuka och inte kunnat komma tidigare, de hade med sig valparnas faster Saunamaija Makalös, kullsyster med pappa Finnvid och hennes dotter Blossi Fridsam. Blossi och Sot blir kusiner. Det var som att Sot visste att det var Karin som skulle bli hans nya människa, han rusade genast fram till henne och ville upp i hennes famn. Det var skönt att se, för jag har haft väldigt svårt att släppa taget om den lille gossen. Han har en speciell personlighet, påminner mycket om farmor Malva. Efter det var det dags för Thokas halvbror Love Björnfot att komma och hälsa på, han hade med sig sina människor och hundkompis Ärling. Malva och Ärling gillade varandra, så sorgligt att se honom här utan att få nojsa med sin väninna.

Valparna har fått vara lösa i trädgården och upptäckte då min damm, den var väldigt spännande. Vi fick besök av fler kära vänner, den här gången Lovas son Jalo Gyllenfäll med sina människor. Det var så roligt att få träffas igen, Jalo är så otroligt lik sin mamma Lova, både till uttryck och till personlighet. Han fyller snart 13 år och är pigg och glad, det är skönt att se. Han är kastrerad och jag brukar passa på att ta bilder för att varna andra hundägare för de svåra biverkningar eurasier ofta får av kastrering. Ibland har man inget val, men ibland har man valt kastrering utan att veta vad som händer sen. Pälsen blir enorm och väldigt svårskött, hunden håröm och eftersom den måste kammas och kardas hela tiden blir pälsvården en plåga. Jalo bor i skärgården och blöter ofta ned sig, som sin mor gillar han att bada. Inför sommaren får han därför en sommarfrisyr med renrakad undersida. Det gör det lättare för alla.

 Här är veckans bilder, många, för jag kan inte välja bort några.

Balder-Balder Sot Stordåd

Balder-Balder Kolbjörn Stordåd

Balder-Balder Rabalder Stordåd

Balder-Balder Björn Stordåd

Lovas son Jalo Gyllenfäll, fyller snart 13 år.

Det här är pälsen bara från magen och insidan av låren på en kastrerad eurasier. Sånt här måste man se innan man väljer att kastrera sin hund. Måste man så måste man, men vissa väljer kastrering utan att förstå vilka svåra biverkningar det medför.

Fina Jalo, så lik sin mor. Han är

Oj, en valp plurrade i dammen. Kolbjörn lät sig inte förskräckas av plurret.

Ragnar ska lära de små allt han kan! Efter ofrivillig simtur blev det handdukstork.

Det är en sån vacker årstid nu, allt kommer till liv igen efter vintern och det blommar så vackert. Jag måste få med blommorna i valparnas dagbok, för de symboliserar livet som kommer och går, börjar om på nytt. Malva har lämnat oss, hennes barnbarn kom till världen och lever vidare.

Thoka börjar bli en sliten mor, trött av tidiga mornar.

Valparna vaknar när det blir ljust, det vill säga innan fyra. Då är de nödiga och måste absolut gå ut. Det går inte att sova, de skäller och skriker så det är bara att bära ut dem. Men vi vuxna blir så här trötta.

Jag måste få bjuda på en av mina tulpaner, så vacker!

Love har samma pappa som Thoka, men har Lova som mamma. Sot och Karin träffas för första gången.

Thokas storebror Love Björnfot Love och Ärings matte Irja mottogs med hundpussar, vi människor fick luftkramas bara. Sot träffar sin kusin Blossi Fridsam. Björn gillar mat!

Efter maten vill Thoka snygga till sina gossar.

Rurik och Thoka är så himla lika, syns att de är syskon. Thokas kullbror Rurik Järnvilje. Rurik får titta, men inte komma in i valphagen. Thoka ligger framför ingången och blockerar den. Vänligt men bestämt.

Thokas kullbror Rurik hälsar på.

19 Maj
Idag blir valparna sex veckor gamla, tiden flyger iväg. Här kommer massor av bilder från veckan som gått. De små gossarna börjar bli stadigare och mer självsäkra, leker mer och rör sig snabbare. Vi har haft besök av deras pappa Finnvid med matte Monica. Han var nyfiken, men mamma Thoka var väl inte jätteglad att ses igen. Han fick träffa sina valpar, men hon påminde honom om att "ungarna är mina". Hönorna gillar valparna, de vet att valparna får god mat och när vi har besökare som får fika håller sig hönorna framme. Vem vill inte ha en smakbit?

Sot

Kolbjörn

Rabalder

Björn

Pappa är på besök

Vi kallar honom Tröttbjörn, för han gillar att sova.

Björnen sover Monicas dotter Josefin med Tröttbjörn och pappa Finnvid. En snuttstund på mamman känns alltid tryggt. Rabalder i famnen på "farmor" Monica och pappa Finnvid i bakgrunden. Pappa är lite blyg och håller först avstånd, Thoka tycker det är bra.

Valparnas "farmor" Monica på besök. Finnvid blir glad att ses, Thoka är inte översvallande uppspelt, precis.

En ihopsnurr av sovande valpar.

Vi väntar på fika!

Sot undrar om hönan vill smaka av hans mat.

Finn ett fel!

Fika, vill vill också ha fika! Frida och Sot. Hon är av rasen Jersey Giant, en av de största hönsraserna som finns. Valpar och hönor, alla trivs ihop.

Gos i valphagen, möblerna i vardagsrummet har fått maka på sig för att göra plats. Ja, nu när nästan hela vardagsrummet blivit valphage, då får vi sitta i soffan och äta med tallriken på en kudde i knäet. Det går bättre när det inte är soppa.

Mamma Thoka håller koll på omgivningarna.

Valparna för rått köttben att gnaga på, det blev genast populärt, fastän de aldrig fått det tidigare. Efter mat blir det sömn, ofta delar de upp sig efter färg.

Tre valpar på samma köttben, men inget gruff. Man undrar ibland varför jag gör i ordning två skålar med mat.

12 Maj
Ännu en vecka har gått och nu har valparna fyllt fem veckor, det är inte klokt vad tiden går! De har bara tre veckor kvar här och redan börjar existentiella frågor dyka upp: Hur ska de klara sig utan mig? Hur ska jag kunna lämna bort dem? Förstår alla hur mycket jag älskar deras valpar? Eller rättare sagt: Min valp, som ska bli deras! Hur ska valparna förstå att de får det bra när de lämnas bort, deras värld har inte gått under, deras nya liv har just börjat. Måste jag verkligen lämna bort dem, vi hör ju ihop!

Att valparnas familjer håller på att längta ihjäl sig, att de väntat i åratal på sina valpar, det är inte det saken handlar om. Det här är hur det känns i mitt hjärta, mina egna innersta känslor. Igen annan än jag förstår hur jag känner, hur jag har kämpat och hur mycket jobb jag lagt ned för att få de här små, hur jag månat om dem och engagerat mig, hur man älskar dem och hur man lämnar bort en bit av sitt hjärta när valpen flyttar. Det går inte över, hur länge den nya familjen än haft sin hund. Den är min från början, det är jag som satt den till livet och det är jag som skött den. Den är min för alltid, det går aldrig över.

Här vilar Pom-Pom, valparnas urmoder. Min stora kärlek, den hund som fick mig att fastna för den här rasen. Jag vill alltid leva med hundar som hon, det är vad som driver mig att fortsätta min uppfödning. Jag behöver fler hundar som henne i mitt liv. Det är för min skull jag föder upp eurasier, men jag kan inte behålla alla valpar, så de som blir över kan jag dela med mig av.

Den här speciella vitsippan växer på Pom-Poms grav. Lika speciell som hon var. Thoka tycker hönorna är lite närgångna. De vill åt hennes tuggben. Valparna har fått ett eget litet kryp-in i rasthagen ute, det uppskattas. Valparna får börja att följa med ut på promenad. De går förstås inte själva, utan åker i en väska.

Valparna är ute i valphagen, jag har varit uppe i förrådet och pysslat, Hans passar valparna. När jag kommer ned till dem ser jag att Hans har somnat med alla valparna omkring sig, så rart de söker sig intill.

Anna hälsar på, jag tror att de här två hör ihop.

Hönorna vet att valparnas mat är god och håller sig nära.

Thoka gillar också valparnas mat och vill gärna smaka av den.

Efter en dag utomhus är det sömn inomhus.

Olika sovstilar!

5 Maj
Fyra veckor fyllda! Jag vet att jag alltid säger att "tiden går så fort" - men för varje veckouppdatering så känner jag att det bara var några dagar sen jag nyss skrev. Valparna utvecklas i en rasande fart. Fortfarande är det mest sova eller äta som gäller, men de är vakna längre och längre stunder. De har fått flytta från valpredet i mitt sovrum till en större valphage i mitt vardagsrum. Där har jag lagt en presenning för att skydda golvet, i ena hörnet har de ett kissunderlägg. Bara fyra veckor gamla söker de sig ändå dit för att gå på toa. Helt fantastiskt! Thoka är en duktig mamma, månar om sina små men är inte överbeskyddande. Här kommer bilder från veckan som gått.

Leksaker och gosedjur, nytvättade för en ny omgång i valphagen. Nån har visst försovit sig.

Fyra små grisar sover gott! Det är morgon, valphagen är torr och ren, fantastiskt! Bara fyra veckor gamla - men de går redan och kissar där de ska!

Mamma Thoka, vilken fin hund hon är!

Valparna är så unga, men så otroligt duktiga på att gå på toa på rätt ställe! Äter eller sover, det är det vanligare stadiet.

Även om valparna är otroligt duktiga på att gå och kissa på kissunderlaget, så blir det nån pöl här och var. Och det är ju spännande att titta på när golvet får sin dagliga rengöring med svamp och trasa.

28 April
Idag blir valparna redan tre veckor! De växer och utvecklas, men ännu är de mest i två stadier: att sova eller att äta. Nu först de sista dagarna har de korta stunder börjat sina försök till lek, nafsar lite tafatt med sina ännu så gott som tandlösa munnar, försöker brottas lite med staplande och ostadiga ben. Under veckan har de fått valpmat flera gånger om dagen, de äter ivrigt och blir duktigare och duktigare på att faktiskt få i sig av maten och inte bara kladda ned sig med den. Thoka är en duktig mamma som håller noga rent och månar om sina små gossar utan att vara orolig eller beskyddande. Hon har så mycket mjölk att det sipprar i pölar på golvet när hon ligger ned.

De översta bilderna visar valparnas treveckorsporträtt, inte så lätt att ta rättvisa bilder. Följande bilder är tagna under veckan som gått.

Att äta och att sova, det är vad det handlar om.
 

21 April
Valparna är två veckor gamla och håller på att öppna ögonen. De rör sig runt mer i redet och försöker lyfta sina huvuden. De har börjat få smaka på valpmat, men det blir mest kladdigt. Under kommande vecka bör de ha fått in bättre snits på att äta annat än mamma Thokas mjölk, så att de när de fyller tre veckor är redo att äta mat och därmed avlasta mammas juver. De har fått klorna klippta för första gången och de gör gulliga försök till att skälla och morra med babyröster.

Här är lite bilder tagna under den vecka som gått.

-Kan själv!

Mesta tiden sover - och växter - valparna.

Vilka labbar! Dags för första kloklippning.

14 April
Idag fyller valparna en vecka. Allt har gått bra, Thoka som blev opererad har återhämtat sig fint. När vi var på sjukhuset var jag ledsen över att hon behövde genomgå ett kejsarsnitt, men personalen där lugnade mig med att tikarna inte brukar må dåligt efteråt. Och mycket riktigt, hade man inte tittat efter ärret på magen hade man inte kunnat märka av något.

Trots att jag haft många valpkullar vid det här laget blir jag ändå så imponerad av hur duktiga tikarna är när de sköter sina valpar. De beter sig som proffs, fastän de aldrig haft någon valpkull tidigare så vet de precis hur de ska bete sig och sköta sina valpar. Här kommer lite bilder från veckan som gått.

Påskafton, såklart letar hundarna efter påskägg.

11 April
Glad påsk önskar vi med en bild på pappa Shanti, fotograf är Monica. Thoka och valparna mår bra.

7 April
Det ljusnar ute men några valpar ser vi inte till. Thoka har värkar och det har kommit fostervätska, så jag förstår att det är på gång nu. Hon får lite att äta mellan värkarna, både hennes energigröt, burkmat och modersmjölkersättning för att hålla blodsockret uppe. Efter ganska stort besvär föds första valpen, trots att den varit på väg ut ett tag verkar den pigg och rask. Thoka äter upp hinnor och moderkaka, biter av navelsträngen som ett proffs. Valpen letar genast rätt på en spene och börjar dia. Det är en hane, han föddes kl 07:27 och vägde 412 gram. Bara en stund efter får hon mer värkar och valp två föds lätt. Den verkar först helt slapp, men när jag fått av hinnorna och gnuggat den lite med handduk gnäller den och börjar spjärna emot, gott tecken. Det är en hane, han föddes 08:05 och vägde 384 gram. Thoka pysslar med sina två valpar, slickar dem noga och de diar ivrigt. Hon verkar trött och vilar lite, men så krystar hon ut den tredje valpen. Det är en hane, han föds 09:14 och väger 346 gram. Han är lite ljusare än sina två äldre bröder, men lika pigg och diar så snart Thoka har bitit av navelsträngen och ätit upp hinnorna. Thoka pysslar med den växande familjen, så föds den fjärde valpen kl 10:06, den är tydligt ljusare än de andra och är också en hane. Han väger 405 gram. Thoka pysslar med valparna, hon är både törstig och hungrig. Jag tvingar henne att gå ut och kissa men hon vill fort tillbaks in såklart. Hon flåsar och är trött och får vila ett tag. Jag vet ju att det ska vara två valpar till eftersom hon röntgades, men hon visar inga tecken på att det finns två kvar som ska födas. Efter ett tag utan en endaste värk kontaktar jag min veterinär som tycker det är säkrast att vi åker in för kontroll. Det kändes inte så roligt att behöva packa in Thoka och valparna i bilen och åka iväg, men det var nödvändigt.

När vi kommer till sjukhuset 20 minuter senare, jag kan inte nog poängtera hur skönt det är att ha ett dygnet-runt-öppet joursjukhus så nära, har veterinären redan förberett ett rum till oss. Vi blir insläppta via en sidodörr så vi kan gå direkt från bilen till rummet. Ytterligare en lättnad var att den första vi möter är Jennifer. Skönt med kända ansikten när man kommer ledsen och orolig till sjukhuset. Hon har tröstat mig många gånger när jag varit där med sjuka hundar. Röntgen bekräftar att det är två valpar kvar, en på väg mot livmoderhalsen. Blodprover tas och Thoka undersöks, blodvärdena är normala men hennes värk-reflexer är dåliga, hon är för trött. De är så dåliga att veterinären förstår att det inte räcker med värkstimulerande mediciner för att få ut valparna utan det måste bli kejsarsnitt. Thoka leds iväg och det känns väldigt jobbigt att sitta kvar i rummet med de fyra valparna. Det tar två och en halv timme innan Thoka kommer tillbaks. Hon mår bra, men valparna gick inte att rädda. Den som var på väg ut var stor och död när den togs ut, den andra levde men var svag. Efter ett tag gav den upp och dog. Båda var hanar. Den stora var nog den som syntes större på första röntgenbilden, att den dog var nog för att han hade behövt födas en stund efter valp fyra, vilket var sex timmar tidigare. Vi fick vara kvar på sjukhuset tills Thoka kvicknat till ordentligt. Det var med blandade känslor jag låg med henne och valparna på madrassen på golvet på sjukhuset. Så skönt att hon mådde bra, så skönt med fyra raska valpar - men så sorgligt med två välskapta men döda hundvalpar. Och så jobbigt att hantera besvikelsen över att där inte fanns en enda tik till mig. Som hunduppfödare får man ju ständigt öva på att aldrig gå händelserna i förväg, men just den här gången hade jag verkligen hoppats på en tikvalp. Jag har aldrig tidigare fått en valpkull med endast ett kön på alla valparna. Den här kullen bestod av sex hanvalpar.

Vi är hemma igen strax innan sju på kvällen, jag är trött och hungrig, vill bara få Thoka och valparna på plats i redet så att jag kan äta och sen gå och lägga mig. Vi somnar fort.

Thoka föder sin första valp. Det blir inga bra bilder, det är för dåligt ljus och det är svårt att hålla kameran stilla.

Det är skönt att se att valparna vill dia genast.

Valp 1: han föddes klockan 07:27 och vägde 412 gram

Valp 2: han föddes klockan 09:05 och vägde 384 gram

Valp 3: han föddes klockan 09:14 och vägde 346 gram

Valp 4: han föddes klockan 10:06 och vägde 405 gram

Thoka med nya familjen, men det fattas två valpar.

Vi åker till sjukhuset och får vänta på ett rum. Efter lång väntan kommer hon tillbaks, de två valparna i magen klarade sig inte. Vi vaknar upp ordentligt på rummet innan vi kan åka hem.

Det bestäms att det måste bli kejsarsnitt, Thoka leds iväg till operationssalen. Så skönt att få tillbaks Thoka efter operationen! Hon trycker sig trött mot mig och får vakna till efter narkosen innan hon får sina valpar igen.

Hemma och på plats i valpredet! Thoka verkar nöjd att få rå om sina små. Snart sover hela familjen.

6 April
När vi gick och lade oss igår kväll var allt lugnt, men under natten började Thoka flåsa en del. Hon väckte mig några gånger och ville ha lite klapp och kel innan hon somnade om. Mellan klockan tre och fyra, som är den vanliga "födelsetimmen" låg jag vaken och lyssnade på hennes andning, men hon flåsade i jämn takt utan tecken på att göra uppehåll för någon värk.

Det blev tillslut morgon och vi gick upp, Thoka är lugn men andas lite häftigare än normalt. Vi sitter bara och tittar på henne och låter tiden gå. Hon är ute en sväng och luftar sig i trädgården, letar efter en bohåla under en rotvälta och sen under rhododendronbuskarna innan vi går in i sovrummet igen. Jag lockar henne att äta lite energigröt, den är gjord av sönderkokt vitt ris, laktosfri vispgrädde, äggula och benmärg. En liten portion då och då, för jag tänker att hon behöver ha lite snabb energi som ger henne bättre ork när det är dags för att föda.

Jag känner mig rastlös, men kommer mig inte för att göra något vettigt. Med hus och trädgård så finns det ju egentligen obegränsat saker som behöver göras, vart än jag tittar ser jag sådant, men jag kan inte koncentrera mig. Sedan tidigare vet jag att jag ska hålla mig ifrån sånt som kräver fingerfärdighet eller mental närvaro. Jag går bara runt och plockar lite, lyssnar på Thokas flåsande. Bäddar sängen, sätter disk i diskmaskinen. Tar en snabb dusch, funderar på lunch. Inget mer avancerat än så.

Det blir eftermiddag, Thoka ligger just nu i sängen och flåsar. Vi har varit ute och luftat oss en stund, men sen vill hon in igen. Hon vill att jag ska vara nära, går jag från datorn till badrummet kommer hon efter. Jag försöker hålla mig i sovrummet eftersom hon ligger i sängen. Det känns lite slösigt att vara ledig från jobbet och bara låta dagen gå, men jag fattar att jag inte kan påbörja något. Rätt som det är kan Thoka behöva min fulla uppmärksamhet.

Det blir kväll, timmarna rullar på och Thoka ligger och flåsar, flyttar sig mellan sängen och valpredet. Klockan tio bestämmer vi oss för att gå och lägga oss, för vi vet inte om valparna kommer om en timme eller om fyra. Jag som redan sovit dåligt en natt är trött. Jag vaknar några gånger, men kockan halv två verkar Thoka bli lite oroligare, så vi bestämmer att flytta oss till valpningsplatsen i vardagsrummet. Där är mer utrymme än i sovrummet, madrass, handdukar och andra saker finns förberett där. Thoka lägger sig på madrassen, men några valpar ser vi inte till. Timmarna går, jag ligger på golvet bredvid henne, hon vill ligga nära. Hans har somnat till på soffan. Det ljusnar ute och en ny dag har börjat. Inga valpar än så dagboken får byta datum och fortsätta där.

Det är morgon, vi sitter och tittar på Thoka som ligger i redet och flåsar. Thoka vill gräva sig en bohåla under en rotvälta i trädgården, vilka instinkter de har ändå. Jag gör en energigröt av vitt ris, laktosfri vispgrädde, äggula och benmärg. Min farmors jättestora scillor som jag grävde upp på hennes tomt i Luleå när jag var där på begravning. Ragnar har långtråkigt. Det är så härligt med alla blommor som kommer nu, här är både lila och blå blåsippa samt en vitsippa. Min första fjäril! Klockan är snart tre. Klockan är snart sex. Klockan är snart åtta. Klockan är tio, vi går och lägger oss för att se om vi kan få en stunds sömn.

Hon har inte ätit något sen i förrgår, så jag lockar med allt gott jag kommer på. En förpackning Core går ner. Kanske ska föda inne under buskarna? Thoka kan tänka sig en skål gröt på sängkanten. Det börjar äntligen blomma ute i trädgården, jag blir glad. Thoka sover eller flåsar. Ragnar märker att något är på gång och håller Thoka sällskap. Klockan är snart fyra. Klockan är snart fem. Klockan är snart sju. Klockan är snart nio.

5 April
Thoka och Vilda jobbar inte längre på samma arbetsplats, men Vilda följer ändå med vad som händer här på kenneln. Hon tycker också det ska bli spännande att få se vad Thoka har i magen.

4 April
Vi är redo, vi väntar på valparna nu.

2 April
Det är dags för tvätt inför valpningen. Jag gillar rena hundar och brukar tvätta dem var 4:e vecka, de får ju på sig mycket grått vägsmuts när man bor nära människor. Jag vill tvätta henne så nära födseln som möjligt men inte så nära att det blir jobbigt för henne att få kroppen masserad som det ju blir under tvätt och torkning. Thoka är för tung att få ned i badkaret, så jag klär av mig kläderna och vi står på golvet, det går också bra - förutom att ryggen tycker det är jobbigt. Jag får byta ställning ofta och stå på knä. Det tar ungefär en timme att tvätta och torka henne, att det går så fort är för att vi gör det ganska ofta. Ungefär halva tiden går till tvätten och andra halvan till torkningen. Efteråt när man känner hennes lena och luftiga päls undrar jag alltid varför jag inte tvättar henne oftare.

-Till badrummet? Måste jag? Efter schampo, sköljning, balsamering och sköljning får Thoka skaka så gott det går. Vi börjar med starka blåsen, när det inte längre ryker vatten går vi över på den varmare.

Noggrann schamponering för att lösa upp smuts och få bort lösa hår. Efter torkning med trasa är det dags för blås med fön. Hemma igen, ren och torr och så här nöjd!

1 April
Det är svårt att få Thoka att äta, jag trugar med än det ena, än det andra.

Thoka kan tänka sig att smaka lite macka. Lite grekisk yoghurt kan hon slicka i sig.

När jag trugar äter hon en pannkaka i alla fall. Jag knäcker upp ett märgben och blandar märg i middagsmaten, Thoka äter halva portionen.

31 mars
Vi har tid för röntgen av Thokas mage. Jag är fortsatt lite bekymrad över att hon är så låg, veterinären som vet vad jag gått igenom de senaste åren tycker att vi tar nya blodprover. Den här gången ska inget lämnas åt slumpen, det förstår jag att veterinären bestämt sig för.

Röntgenbilden visade att det fanns fler valpar än vad ultraljudet visat! Det syntes sex stycken! Bra jobbat av en steril hane, haha. Dock var det trångt i magen och röntgenbilden inte så tydlig, det såg ut som att en valp var väldigt stor och en annan liten. För säkerhets skull gjordes ultraljud igen, den här gången med sjukhusets stora apparat och av ultraljudsveterinären. Det kändes tryggt, de var väldigt engagerade båda två, letade noga igenom hela Thokas mage med ultraljudet, mätte valparnas skallar och puls - allt såg bra ut. Den valp som på bilden verkade liten var nog bara en synvilla eftersom Thoka blivit så bred, den ena valpen kom närmare röntgenplåten och den på andra sidan magen längst ifrån. Senare under dagen ringde veterinären och berättade att blodproverna fortfarande såg helt normala ut, Thoka är trött för att hon är full av valpar.

Nu är det bara att vänta på förlossningen, beräknad om ungefär en vecka. Veterinären sa också att om det verkade bli problem under förlossningen så skulle jag höra av mig på en gång. Den här gången blir det snitt direkt om det verkar behövas. Hon känner till min förra kull som bara bestod av en valp, den som sen dog fastän jag var på sjukhuset flera gånger innan. Min veterinär, som är specialinriktad på just fertilitet var på semester då. Trots det hade vi mailkontakt och hon försökte förklara för veterinärerna som jobbade hur de skulle göra, men tyvärr gick ändå inte valpens liv att rädda.

Thoka ligger på golvet mellan mina fötter. Hon är stor och tung, väger över 35 kilo nu. Röntgenbilden är ett foto på dataskärmen, så bilden blev otydlig, men veterinären räknade till sex valpar!

 

 

23 mars Vi åker till sjukhuset för kontroll. Veterinären lyssnar och känner, tar både blodprov och urinprov. Thoka är trött och veterinären som ser det tycker det var klokt att jag kom dit. Senare på eftermiddagen kommer provsvaren, allt är helt normalt, så skönt.

Corona-försiktighet även på sjukhuset, vi får sitta i bilen och vänta på vår tur istället för i väntrummet.

20 mars
Dagarna blir till veckor. Thoka verkar må bra, men är långsam och låg och har dålig aptit. Jag tänker att det är omställningen efter att Malva försvann, hon känner ju att vi är ledsna, men också att hon är dräktig med stora hormonomställningar. Jag känner mig lite för orolig, så jag kontaktar Thokas veterinär. För säkerhets skull bokar vi ett besök.

10 mars Thoka är hos veterinären för att få kennelhostevaccin.

8 mars
Dagarna rullar på, vi försöker vänja oss vid att bara vara jag och Thoka i huset. Det är så tomt. Jag har Hans och Ragnar, men vi ses ju bara på helgerna. Dagarna där emellan är mest bara sorgliga. Vi längtar efter Malva.

Det närmar sig vår, tanken på det ger lite ljus i vardagen.

2 mars
Vi är tillbaks på sjukhuset, den här gången för ultraljud. Vi ska ta reda på om det finns några valpar i magen eller inte.

Det finns det! Vilken fantastisk nyhet!

Veterinären säger att det inte kryllar, mer än en, kanske fyra. Hon vet hur jag har kämpat för att få valpar de senaste åren, hon är noga och tycker att vi ska följa upp med röntgen veckan innan beräknad förlossning. Det vill jag gärna. Under dagen ringer de och berättar att Malvas aska har kommit tillbaks och att jag får hämta den. Det känns så sorgligt och lyckligt på samma gång. Malva fanns med när Thoka blev parad med Malvas son. Idag fick vi bekräftat att det finns nytt liv i Thokas mage. Samma dag som vi får ta hem henne. Jag är säker på att Malva lämnade över en del av sin energi till valparna som växer där. Vi måste uppmärksamma den här stunden. Vi öppnar en flaska champagne för Malva och för Thoka. Vi tänker på att en dör, en annan kan födas. Det är både fint och sorgligt. Tårarna rinner, av sorg och av glädje.

Jag skulle vilja berätta för hela världen om Thokas valpar, men känner att jag vill behålla den här stunden för mig själv. Jag påminner mig också om att inte gå händelserna i förväg, jag har verkligen lärt mig att inte ta ut något i förskott. Jag är rädd att bli besviken och känner att jag är skör. Även om det syns valpar på ultraljudet är det en lång resa kvar.

-Titta, titta, en valp! utbrister veterinären.

Thoka ligger tålmodigt på britsen och får magen undersökt.

Vi skulle fira att Thoka var dräktig, men samma dag ringde de och berättade att vi fick hämta Malvas urna. Det blev en känsloladdad kväll, vi bestämde oss för att vi öppnade flaskan för att hedra Malva, men också livet hon låter gå vidare.

26 februari
Hans och jag har tvåårsdag som ett par. Vi hade sen länge bestämt att fira på restaurang, men då visste vi inte att Malva skulle fattas oss. Vi är ledsna men går ändå, en kväll behöver vi få ledigt från sorgen. Vi vill inte lämna våra svansbarn hos hundvakt som först planerat, de får följa med.

Thoka serveras alkoholfritt, hon kan ju vara havande.

Vi är på Oaxen på Djurgården, dit är även gäster med hund välkomna.

 

25 februari Thoka mår illa och kräks på tom mage. Hon är nedstämd. Är hon dräktig eller har hon fått en släng av magsjuka, tro? Vi äter lunch tillsammans, men hon vill inget ha.

Vi äter lunch på jobbet, Thoka ligger under bordet. Hon mår sådär och hon har tråkigt.

24 februari
Det har gått tre veckor sen parningen. Thoka är påverkad av sorgen här hemma, inget är som vanligt. Hon vill inte äta sin frukost. Beror det på att hon är dräktig och att fostren växer fast i livmodern och gör henne illamående, eller är det bara den tunga svarta filten av sorg som kväver oss?

20 februari
Jag skulle vilja slippa att nämna den här dagen, men idag är dagen när vår kära mest älskade Malva måste få somna in. Hon är död nu. Min älskade, fina hund är borta, jag kommer aldrig mer få träffa henne. Det gör så ont, hur ska jag stå ut? Efter nästan 14 år vid min sida, alla dagar, alla timmar - hon finns inte mer. Vi är förkrossade här hemma. Thoka likaså, hon är vilsen och ledsen, beter sig inte som vanligt. Inte så konstigt, livet är ju helt upp och ned.

10 februari
Svaret på omröntgen från SKK kommer, men de har så som veterinären förvarnade inte ändrat resultatet från C till B. Men det gör inget, jag har ju redan bestämt mig. Vi åker till veterinären för att få herpesvaccination.

9 februari
Söndag och ledig dag, vi är på lång utflykt med hundarna. Vi har med oss matsäck och stannar på kanten vid en sjö i nationalparken för att äta. Vi njuter av stunden, hela familjen är med. På vägen hem passerar vi en äng med högt gräs där hundarna poserar.

Malva Mirakel, min fantastiska drottning.

Vi är lediga och tar en långpromenad i storskogen. Malva verkar pigg och glad, hon är ännu stark. Vi stannar och äter, hundarna får såklart dela vår matsäck, både äggmacka och varma köttbullar ur termosen. Vi glömmer nästan bort att Thoka är parad, allt är som vanligt.

Alla är sugna på macka.

6 februari
För att vara säker hämtar jag hem Shanti igen - men intresset mellan dem har svalnat. Det märks tydligt att de är nöjda nu, höglöpet är över. Jag åker hem med Shanti och känner inte att de behöver träffas något mer. Nu får vi bara börja vänta på vad som ska ske.

5 februari
Ännu en kväll efter jobbet som jag hämtar Shanti. Han och Thoka springer runt i mörkret och det verkar gå trögt med intresset ikväll. Jag är på väg att åka hem med Shanti till matte Monica igen, men just då parar de sig en sista gång.

Malva med sin son inne i vardagsrummet. Tänk att hon får vara med ändå när han parar Thoka. Jag tror att en del av hennes närvaro och energi följer med till valparna om nu Thoka blir dräktig.

Det är kväll och mörkt, jag tar några bilder inomhus, men de blir sådär.

 

4 februari Jobbardag igen, så på kvällen efter jobbet plockar jag upp Shanti som är jätteglad att se Thoka. Vi hinner knappt hem innan de har parat sig, vilken lättnad. Det blev en bild på de två ändå.

3 februari
Idag är det måndag, solsken och ledig dag. Jag hämtar Shanti men han och Thoka springer bara runt på tomten, ingen parning. Jag hinner bli orolig förstås och undrar vad som inte stämmer.

Njaa, idag tror jag inte att det är rätt dag, hälsar Shanti.

 

2 februari Precis som igår kväll plockar jag upp Shanti på väg hem från jobbet. De är ivrigare nu redan när de möts i bilen. Det tar inte lång stund innan de på egen hand parar sig i mörkret ute i trädgården. Det är kväll, mörkt och kallt. Jag har vinterkläder och pannlampa på, så det går ingen nöd på mig. Det går dock inte att ta några bilder, inga sedliga i alla fall. Efter att jag kört hem Shanti måste Hans och jag öppna en flaska bubbel, det här känns overkligt!

 

1 februari Jag hämtar med mig Shanti på vägen hem från jobbet. De springer runt på tomten men verkar inte redo för parning. Det är kväll och mörkt, det går inte att ta några bilder. Det här är på Shanti i bilen när han sitter bredvid mig i framsätet.

 

31 Januari Thoka, Malva, Ragnar och jag packar in oss i bilen, vi har en lång resa framför oss. När vi kommer fram och berättar vårat ärende berättar veterinären att det är många som kommer dit för omröntgen. Hon förvarnar också om att SKK har blivit väldigt restriktiva till att ändra tidigare satta resultat. Även om de får in nya röntgenbilder så tar de med den gamla i bedömningen. Jag förklarar att vi i rasen inte har krav på fria höfter, det räcker med känd status. Jag vill dock för egen del veta hur det ser ut så att jag kan fatta beslut om jag ska para henne eller inte. Det är ju mängder med egenskaper som ska tas med i bedömningen om en hund ska användas i avel eller inte, även hur man ska kombinera anlagen med den tänkte partnern.  Jag har haft rasen så länge och känner mina linjer så väl, så jag vågar gå utanför normen. Det tyckte veterinären lät klokt. Sen visade röngenbilden att höfterna såg jämna och bra ut. Veterinären kunde inte säga vilken höft som skulle varit B och vilken som skulle varit C. När hon träffat Thoka berömde hon henne och sa att jag med gott samvete skulle kunna använda henne i avel. För mig är det verkligheten som är viktig. Att höfterna ser bra ut nu. Om sen inte pappersresultatet ändras så är det ändå bara papper. Man kan titta på papper och läsa på dem, men det är ju hunden man har vid sin sida. Det är den som ska vara frisk, glad och en härlig familjemedlem. Lättad packar vi in oss i bilen, vänder den hemåt och kör hem. Thoka sover djupt inför röntgen.

Ut på resa! Vi är klara här, vänder bilen och kör hemåt, 25 mil kvar att köra - men jag är upprymd och glad, så det känns inte jobbigt.

 

30 Januari Thoka och Shanti får ses, så att de kan "logga in" på varandra och sen grunna på saken, så att de vid nästa träff har en aning om vad som komma skall. Det är kväll och mörkt, svårt att fota.

23 Januari
Ojdå! Thoka börjar löpa! Jag trodde det skulle komma i slutet av februari eller början på mars. Jag har redan hunnit bestämma mig för att jag vill försöka para Thoka. Flera tidigare parningsförsök med andra tikar har gått åt skogen, om jag ska vara tydlig. Så jag tänkte att jag provar och ser vad som händer. Blir det inget så blir det inget, men då har jag provat. Jag vill verkligen ha en ny hund till mig själv men alla tidigare försök har misslyckats. Två gånger har jag provat med Thokas mamma, men hon har blivit för gammal. Jag hade också redan bestämt mig för vilken hane jag ville prova med. Malvas valp Shanti, eller Finnvid som han heter i stamtavlan. Jag har alltid velat ha en valpkull efter honom, men tikarna jag haft har varit för nära släkt. Förra sommaren provade jag med Thokas halvsyster, men det blev bara en valp och den dog under kejsarsnittet. Jag lät testa Shantis spermier, de var så dåliga att han skulle ses som nästintill steril, visade analysen på SLU. Jag hade funderat på andra hanar och kontaktat andra uppfödare för att höra om deras hanhundar. Jag berättade om Shanti och fick rådet "Om du nu gillar honom så mycket, prova att para ändå". JA! Ja, det ska jag banne mig göra, kände jag.

3 Januari
Jag har fått månadens jobbschema och ser att jag är ledig en fredag i slutet av januari, så jag ringer till veterinärkliniken utanför Mjölby och bokar en röntgentid till Thoka. Hon är redan höftledsröntgad, men fick resultatet B/C, alltså grad B på ena höften och grad C på andra. Det kändes sådär och lite svårt att acceptera. Jag vet hur små marginalerna är och hur viktigt det är med en exakt rätt tagen röntgenbild för att få ett rättvist resultat. Thoka är en av de bästa och finaste hundarna jag haft, jag hade förstås drömt om att kunna använda henne vidare i min avel, men då hade det sett bättre ut med ett B-resultat. Jag kände att jag ville ha en ny bild för att få veta säkrare, hur hennes höftleder egentligen ser ut. Jag hade fått tips om just den här veterinären, som är specialist, att hon var känd för att vara väldigt erfaren och noga när hon röntgade. Dessutom vågade hon själv bedöma röntgenbilderna och ge ett utlåtande. Jag bestämde mig för att åka dit, vi skulle hinna fram och tillbaks över dagen och oavsett så ville jag veta hur Thoka såg ut.

tillbaka till aktuell valpkull eller till kull Thoka och Finnvid