Både hon och de andra valparna ska få egna sidor här på hemsidan men dagboken uppdateras inte mer. 

24 September
Dagarna går fort nu, de är fulla av valpskötsel och jag hinner inte sitta framför datorn, jag startar den på morgonen när jag dricker morgonkaffe, sen hinner jag inte mer. Just nu upptäckte jag en sak som jag känner att jag måste få förklara:

En av valparna avbokades ganska sent så därför skickade jag in uppgifter om valphänvisning till Eurasierklubbens hemsida. Det tog ett tag innan annonsen lades ut, under tiden hann valpen bli bortlovad. Eftersom bilderna jag skickat till annonsen kom bort på vägen, frågade webmaster mig om nya bilder. Jag bad då att annonsen inte skulle läggas ut eftersom valpen redan var bortlovad och sen tänkte jag inte mer på det. Dock kommer det fortfarande förfrågningar om valp så jag gick idag in på klubbens hemsida och tittade och ser att annonsen ändå är utlagd. Jag ser också att där står att kullen inte följer RAS och det gör mig ganska upprörd eftersom det är fel.

Jag har lagt ned mycket jobb och haft stora kostnader för att allt ska bli rätt och bra. Jag tycker det är viktigt att man gör allt man kan för att föda upp bra hundar och blir inte alls glad över ett sånt här fel. Kullen följer RAS och valparnas mor har gjort BPH och har därmed känd mental status. Personligen tycker jag att en mentalbeskrivning säger väldigt mycket mer om en hund än vad en utställning gör, men både MH, BPH och utställning räknas som merit. Det grämer mig att det fått stå fel om en sådan här sak på klubbens hemsida, många har ju läst annonsen och fått felaktiga uppgifter och kanske därmed fel uppfattning om kullen, om valparna och om mig som uppfödare. Ju mer jag tänker på det, ju ledsnare blir jag. Att skriva om det på min sida är enda sättet jag kan nå ut, men jag vet att alla som läst på klubbens sida inte kommer att läsa det här. Det grämer mig mycket!

17 September
Det känns som att det är dags att visa enskilda bilder på valparna. När de föddes och var så många bestämde jag mig för att inte försöka ta porträtt på valparna varje vecka, så som jag gjort vid tidigare kullar. Nu när jag tog de här bilderna så inser jag att det var ett klokt beslut att inte försöka göra det här varje vecka. Själva fotograferingen tog ungefär två timmar, det blev över 250 bilder som efter gallring blev 30, det tog en och en halv timme framför datorn. Att bearbeta bilderna för att göra den färdiga för hemsidan och välja de här som visas nu tog ytterligare en och en halv timme. En sak som gör det svårt att välja bilder är att välja vilken bild som mest liknar valpen. Ett foto är ju bara en bit av en sekund, på 25-30 bilder blir det lika många olika miner och uttryck på samma valp, dessutom gör sol och skugga att färgerna ser helt olika ut. Jag har gjort i ordning tre bilder på varje valp, här vissas bara en av dem. En annan sak som gör det besvärligt är att när valpen har en stor kameralins en halvmeter från ansiktet känner den att någon stirrar på den. Inte ens vi människor gillar att ha en kamera riktad mot ansiktet  som följer varje rörelse vi gör, därför vill valparna titta bort. De känner sig obekväma och det syns. Det här var en lång förklaring till varför jag inte tagit såna här porträtt på valpkullen och jag har insett att det är alldeles för mycket jobb i förhållande till vad man får. I kommande kullar ska jag inte heller lägga ned så här mycket för att få den här typen av bilder. Valparnas blivande familjer har en grupp på Facebook, där lägger jag in filmer på valparna, det visar mer hur de ser ut.

Valp Blå

Valp Rosa

Valp Hallon

Valp Ljusblå

Valp Grön

Valp Ljuslila

Valp Röd

Valp Ljusgrön

Valp Mörklila

Mamma Turi är aldrig långt ifrån valparna, här håller hon koll så valp Ljusgrön är snygg och presentabel inför fotograferingen.

11 September
Idag fyller valparna sex veckor - helt otroligt vad fort tiden går! Vädret har varit bra, de har därför varit ute nästan hela dagarna. De har en hage i trädgården och för varje dag som går utforskar de den mer och mer, likaså börjar de leka med sina leksaker, men mest av allt sover de - eller äter. De sover fortfarande hela nätterna och är tysta på morgonen, jag tror att det här är en av de snällaste valpkullar jag haft. Deras lekar är inte våldsamma, de bits inte hårt, de piper eller skriker inte. I morse när jag gick upp vi sextiden möttes jag bara av glada pussar och valpar som trängdes för att komma närmast och bli gosade med. De hade inte kissat en enda pöl utanför sitt toaletthörn där det ligger tidningar, det känns också ovanligt tidigt att de är så noga med att inte kissa på golvet. Valparnas familjer kommer på besök, men ännu bestäms inte vilken valp som hamnar hos vem, det avgörs när de är äldre och jag kan se lite mer vad det kan tänkas "bli av dem" och vilken personlighet de verkar ha, samt förstås vilken valp familjerna fastnat för. De utvecklas i en rasande fart och varje dag händer nya saker. Jag tar med mig en av valparna på de stora hundarnas morgonpromenad, jag bär den i en ryggsäck på magen men då och då får den tulta med lite på egen hand.

Här om kvällen var jag och ett par av valparnas blivande familjer på en föreläsning med Eva Bodfäldt där hon pratade om skolstart för valpen. Jag har läst Evas böcker och tycker hennes idéer och träningsmetoder är så bra och känns så rätt. Jag kan verkligen rekommendera hennes böcker, men att gå och lyssna på när hon pratar är också ett hett tips. Jag ska försöka lyssna på henne igen, det känns som att man får lite "aha-upplevelser" varje gång man lyssnar. Något som både hon och jag var överens om var att man ska bära på valpen så länge man kan, man ska pussa på valpen så mycket som möjligt, man ska inte tjata med så mycket ord utan handgripligen visa med sin kropp och kroppsspråk vad man menar.

Nu väger valparna så här mycket:

Valp 1: Hane, blått halsband, väger idag 3600 gram.
Valp 2: Tik, rosa halsband, väger idag 3510 gram.
Valp 3: Tik, hallonfärgat halsband, väger idag 3080 gram.
Valp 4: Hane, ljusblått halsband, väger idag 3000 gram.
Valp 5: Hane, grönt halsband, väger idag 37000 gram.
Valp 6: Hane, ljuslila halsband, väger idag 3310 gram.
Valp 7: Tik, rött halsband, väger idag 3000 gram.
Valp 8: Hane, ljusgrönt halsband, väger idag 3140 gram.
Valp 9: Hane, lila halsband, väger idag 3500 gram.

Evas bok "Kontaktkontraktet" tycker jag är jättebra! Evas träningsmetoder känns som att det passar eurasier väldigt väl. Det här med att fota valpar... Antingen är det full fart och det blir bara sudd på bilderna. Eller så ligger de utslagna och sover som stockar. Turi är en trygg och lugn mamma, hon gillar att mysa med sina små. Jag tar med mig en av valparna när vi går morgonpromenad. Den åker mest i väskan, men få tulta lite på egen hand också.

Lyckad jakt efter tidningar! Som hunduppfödare blir man ibland en "Dumpster Diver" eftersom gamla dagstidningar blir mer ovanligt. Tidigare hade "alla" dagstidning, men med dagens alla web-tidningar blir det svårt att bädda rent hos valparna. Det här är min vy av valpen när vi går promenad, den sitter i en ryggsäck som jag bär på magen.

Varje morgon när vi går vår runda får en valp följa med. En härlig start på dagen. Här är det Lova som står vid stranden.

7 September
För nån vecka sen var vi och badade, men jag vill visa bilderna här, de är så fina. Har ni tänkt på att Turis nos har blivit svart? Jag vet inte om det är hormonpåverkan från dräktigheten eller att hon äter annan mat hos mig. Det är också ganska vanligt att nosfärgen påverkas av årstiden, på sommaren blir nosen mörkare och på vintern ljusare, det är därifrån uttrycket "vinternos" kommer.

4 September
Valparna är fem veckor! Deras familjer börjar komma på besök nu när det börjar bli lite mer "valp" av dem och inte bara feta sorkar. De är utomhus ganska mycket, men vädret har varit lite växlande med duggregn och mulet, så det har blivit en stund när det varit uppehåll eftersom de lekar och sen somnar hårt. De äter bra av valpmaten, jag blandar i torra kulor med de uppblötta för att vänja dem vid annan textur. De får också smaka lite olika mjukfoder och kött. Varje vecka behöver deras klor klippas och de lägger på sig bra i vikt. Valparna väger nu så här:

Valp 1: Hane, blått halsband, väger idag 2800 gram.
Valp 2: Tik, rosa halsband, väger idag 2490 gram.
Valp 3: Tik, hallonfärgat halsband, väger idag 2420 gram.
Valp 4: Hane, ljusblått halsband, väger idag 2250 gram.
Valp 5: Hane, grönt halsband, väger idag 2650 gram.
Valp 6: Hane, ljuslila halsband, väger idag 2700 gram.
Valp 7: Tik, rött halsband, väger idag 2500 gram.
Valp 8: Hane, ljusgrönt halsband, väger idag 2430 gram.
Valp 9: Hane, lila halsband, väger idag 2750 gram.

Vänner var här också hälsade på, deras dotter Anna passade på att fotografera valparna och här är några av hennes fina bilder. Hon har det för fotografer perfekta namnet "Fotograf Anna Blixt".

Så liten, poserar redan framför kameran!

28 Augusti
Ännu en vecka har gått och valparna fyller redan fyra veckor! De fick ganska snart byta valprede igen, den blåa badbassängen visade sig strax också vara för liten för alla nio. Nu har de fått halva mitt vardagsrum och det fungerar bättre. De har inte tidningspapper i hela hagen utan bara ett litet hörn med en absorberande duk dit de går för att göra sitt. De kissar fortfarande lite här och var i hagen, men mer och mer blir det på rätt ställe. Och de är bara fyra veckor! De äter glupskt av hundmaten de får i skålar så Turi har det lite lättare med mjölken nu. Hon har redan lagt på sig lite hull, så man märker att valparna inte behöver dia lika mycket på henne. Det är dags för ännu en kloklippning och snart är de så stora och stadiga på benen att de kan få börja komma ut utomhus, det är det roligaste! Malva och Lova är mer och mer nyfikna på valparna, de har varit det tidigare, men av hänsyn till Turi har de inte velat gå så nära. Men nu märker man att de tar för sig lite mer och Turi ser inte så sträng ut när de kommer och nosar på hennes valpar. En annan sak som händer idag är att min semester äntligen börjar. Jag har tills nu jobbat deltid, så Turi och valparna har varit ensamma hemma några timmar varje dag. Det har gått fint, men känns inte optimalt - men vad gör man när man jobbar heltid och bara har fem veckors semester? Jag är glad att jag fått ta tjänstledigt så mycket som jag fått, men det blir skönt att slippa åka iväg vare dag. Det blir också mycket "spilltid" att åka till stan och betala biltullar för att jobba en halv dag, men nu slipper jag det. Det blir mycket bad eftersom jag bor så nära vatten, Turi gillar det och vill simma varje dag.

En av valparna var reserverad till Turis matte Syvonne, men på hennes arbetsplats var de inte lika tillmötesgående som på min, så hon får inte ta ledigt för att ha hand om en valp. Därför söker jag nu ett hem inte för långt från Stockholm till den valpen, till någon som kan tänka sig att gå på utställning och vara delaktig i "eurasiervärlden".

Bilderna är tagna under veckan som gått, man ser hur mycket de utvecklas från dag till dag. Eftersom valparna och dess väntande familjer har fått en egen grupp på Facebook så läggs bilder och filmer in där så gott som dagligen, jag glömmer lite att uppdatera här också.

Vi gör en utflykt till havet en eftermiddag för att plocka havtornsbär hos en vän längre ut på Tyresö.

Turis familj kommer på besök, de vill träffa Turi som varit borta hemifrån så länge, men förstås också gosa med hennes valpar.

Turi tar ett morgondopp.

Det börjar bli trångt för alla nio att dia, men nu äter de bra av hundmaten de får.

Turi tar ett eftermiddagsdopp!

Solrosor lyser som solen, jag fick en bukett av Syvonne. Så liten, men vet ändå vart toaletten finns.

Lätt att förstå varifrån den fått sitt namn! Gott med riktig mat, men bordsskicket är sådär.

21 Augusti
Idag fyller valparna tre veckor! Tiden går fort, de växer och utvecklas i rasande fart. Nu har de öppnat ögonen ordentligt och börjar röra sig runt i valpredet på allt stadigare ben. De fick flytta ifrån sin runda bädd med skålad botten mot en större med platt botten, nu är de så stora att de inte länge behöver hållas ihop i en samlad grupp för att hålla värmen. De har fått halsband i olika färger istället för sina tippex-markeringar, nu är det lättare att se vem som är vem. De har fått sina klor klippta för första gången och det är dags för avmaskning. En sak som har varit lite jobbigt är att Turi börjar bli lite smal, ju mer jag matar henne, ju mer mjölk får hon och mjölkkörtlarna blir hårda och spända, det verkar ömma då, för Turi är inte nöjd när valparna vill dia där. Nu har valparna börjar få äta annan mat, så jag hoppas det underlättar för Turi. Valparna får just nu äta burkmat för småvalpar, de får den serverad på en tidning vilket verkligen inte ser så trevligt ut, men jag har lärt mig att det här är det lättaste sättet för valparna att äta nu när de är så små, deras ben och halsar är korta, deras balans och muskelstyrka ännu dålig. De har svårt att äta från ett fat eller skål eftersom de behöver stå med framtassarna just där maten ligger för att kunna äta av den. De får ännu inte så stora portioner, men så snart deras små magar vant sig med annat än Turis mjölk så ökas hundmaten mer och mer. Syskonskaran ser ut så här:

Valp 1: Hane, blått halsband, väger idag 1335 gram.
Valp 2: Tik, rosa halsband, väger idag 1240 gram.
Valp 3: Tik, hallonfärgat halsband, väger idag 1040 gram.
Valp 4: Hane, ljusblått halsband, väger idag 1050 gram.
Valp 5: Hane, grönt halsband, väger idag 1100 gram.
Valp 6: Hane, ljuslila halsband, väger idag 1180 gram.
Valp 7: Tik, rött halsband, väger idag 1260 gram.
Valp 8: Hane, ljusgrönt halsband, väger idag 1110 gram.
Valp 9: Hane, lila halsband, väger idag 1260 gram.

Jag börjar leta efter namn, jag tycker det är både roligt och viktigt även om många hundar ändå får ett annat namn i sina nya familjer. Mitt namn blir hundens officiella namn, så det följer ändå hunden genom livet. Jag vet vad jag gillar och håller mig till mina enkla namn, gärna gamla nordiska, de ska vara lättstavade och lättuttalade, jag vill att man ska se hur det låter när man läser namnet. Många namn är fornnordiska, några från mytologin. Vissa namn hittar jag på själv, mycket hittar jag på nätet. Jag brukar också leta i namndatabaser över de namn som människor bär och där hittade jag några udda namn som används av människor i Sverige. Känner du kanske en som heter Hjortrongull? Det finns sex kvinnor i Sverige som bär det namnet, det finns några Lille-Gull och jag förstår att deras mamma tycker hon hittade det perfekta namnet för sin baby, men vad tycker babyn när hon är vuxen? En kvinna i Sverige heter Lilla-Blå, som jag minns som ett barnprogram om en elefant som tuggade på mammas penna. I Eskilstuna bor en kvinna som heter Rödhövda, det finns två män som heter Vildkatt, en kvinna heter Vildhonung, det finns en Vildvittra och en Vilda-Tilda. I Falkenberg bor en man som heter Sjövild. Roligt med udda namn! Ännu har jag inte bestämt några namn till valparna, men jag jobbar på mina namnlistor.

Jag har inte så fina bilder på valparna, de ligger mest och sover eller tultar runt. Deras bo är i rummets mörkaste hörn så de får vara ifred där från kameran ett tag till. Jag använder bara telefonen för tillfället, men här kommer några bilder så man ser hur de ser ut nu. Valparnas väntande familjer har fått en egen Facebook-grupp där jag lägger in bilder och filmsnuttar på de små, det är en av anledningarna till att jag sackat efter lite här på hemsidan.

12 Augusti
Valparna växer och blir större, deras päls börjar bli lite "lösare" och ligger inte längre lika tätt mot kroppen, annars ser de inte så mycket annorlunda ut från tidigare, förutom att de är dubbelt så stora som när de föddes. Alla har mer än fördubblat sin födelsevikt, det gjorde de mellan dag sju och tio, vilket är helt normalt.

7 Augusti
Idag är valparna en vecka gamla. Allt är precis som vanligt, jag märker inte att de är tidiga mer än på att de inte är så stora ännu. De ökar bra varje dag, men de är ju många också, såklart är de inte lika stora som en kull på färre valpar. Jag har våndats en del över hur jag ska fördela valparna. Som jag redan berättat var det väldigt många som önskade sig en tik, men såklart föddes det många hanar istället. Flera ville då ha lite betänketid för att bestämma om de skulle ta en hane istället för en tik, några har bestämt att vänta och andra för att ta en hanvalp ändå. När en sagt att de står över så måste nästa i kön tillfrågas, den behöver få fundera lite och, ja, du förstår. Dagarna rullar på och de som väntar utan att få svar blir förstås otåliga. Jag gillar inte det här, det vore så roligt att få erbjuda en valp till alla som väntar, men det går ju inte. Jag vet också att när jag väl bestämt hur det ska bli så känns det lättare, just nu känner jag mig inte så glad. Det känns lättare för mig i alla fall, och för de som fick en valp. Säkert inte för de som blev utan. Jag gillar inte att människor blir besvikna, men det står utanför min kontroll. Jag tycker Turi var duktig som ändå kunde ge oss hela nio stycken! Här är lite bilder från idag. Det känns onödigt att rabbla vad alla väger, det skrev jag ju om nyss.

Valparna är tysta och nöjda, äter och sover mest hela dagarna. Ibland låter de, morrar och kurrar med söta babyröster.

De är inte så här ljusa i verkligheten som det ser ut på bilden, jag drog fram redet mot fönstret för att kunna fota. I vanliga fall står redet i rummets mörkaste hörn för att Turi ska känna sig skyddad med sina små.

Jag sitter ute på trappan och dricker morgonkaffe, Turi ligger och vilar i solen.

5 Augusti
Idag är dagen då valparna "egentligen" skulle födas, i alla fall om man räknar dagar så som det står i boken. Nu kom ju valparna när det behövdes, det är både valparna och mammans kropp som avgör när det är dags. Alla valpar växer och ser ut att må fint, de ökar i vikt som de ska. Jag måste presentera dem, men det blir en tabell med siffror och sen lite bilder från valpredet. Ännu är det svårt att se vem som är vem, jag har markeringar med tipex på dem så jag säkert ska ha ordning. När de blir större får de istället halsband i olika färger. De är idag fem dagar gamla.

Valparna är de här:
Valp 1: Hane, född 04:00, vägde då 425 gram, väger idag 640 gram.
Valp 2: Tik, född 04:52, vägde då 365 gram, väger idag 545 gram.
Valp 3: Tik, född 04:55, vägde då 265 gram, väger idag 435 gram.
Valp 4: Hane, född 05:28, vägde då 300 gram, väger idag 480 gram.
Valp 5: Hane, född 05:55, vägde då 330 gram, väger idag 490 gram.
Valp 6: Hane, född 06:00, vägde då 300 gram, väger idag 540 gram.
Valp 7: Tik, född 08:00, vägde då 300 gram, väger idag 535 gram.
Valp 8: Hane, född 08:30, vägde då 275 gram, väger idag 465 gram.
Valp 9: Hane, född 12:00, vägde då 350 gram, väger idag 575 gram.

1 Augusti
Det blev inte jättemycket sova den här natten heller, som nybliven valpmor ligger jag mest och lyssnar på valparna och hur Turi flyttar sig runt i redet. Ett par gånger tycker jag att valparna piper för högt, så jag går upp och ser att ingen valp kommit i kläm. Det har de inte gjort, eurasier är inte hundar som ligger ihjäl sina valpar, men jag törs inte låta bli att kliva upp. Valpredet är runt med en skålad botten, så valparna kasar automatiskt ihop i mitten och minimerar risken för att mamman ska lägga sig på en valp, men nu är Turi oerfaren och valparna många, så jag vill inte riskera något.

Jag har när detta skrivs hunnit smälta att valparna kommit redan, under dagen har jag gjort iordning de listor jag använder under valpning och kommande tid, jag har vägt valparna och identifierat dem, de har märkts med tipex på tassarna så jag säkert ska veta vem som är vem. När de föddes skrev jag upp vikt, kön och kännetecken, så jag tror att jag har fått dem listade i rätt ordning. Nu när de är så många känns det viktigt att ha koll på att alla växer som de ska och inte halkar efter. Jag bestämmer mig för att inte försöka göra något fotogalleri för varje enskild valp, som jag brukar. Det kommer bli för jobbigt och ta för mycket tid. Så även om jag hela tiden vet vilken valp som är vilken presenteras de inte här varje vecka med egna porträtt, det får bli mer blandade bilder bara. När jag nu fått så många valpar vill jag vara med dem och inte sitta timmar framför datorn för att göra bilder till hemsidan. Jag nöjer mig med den här texten för nu, jag har svårt att koncentrera mig och är trött. Min syster med familj har varit ute på annat äventyr hela dagen men är på väg hit nu och vi ska laga middag. Imorgon är vår sista dag ihop, sen åker de hem till England igen. Sen får jag skriva mer här i dagboken.

31 Juli
Igår kväll började Turi flåsa och verka orolig, hon var ute på tomten och krafsade under buskar. Jag undrade vad som var på gång och tog tempen på henne, konstigt att hon flåsade så utan att kännas febrig, tyckte jag. Hennes temperatur var bara 37,5 grader, vilket är lite lågt för en hund. Ett par timmar senare hade hon ännu lägre temp, 37,3 grader och jag börjar bli orolig. Jag läser på om slutskedet av dräktighet och det står att tikar som ska ha sin första kull ofta pendlar mycket i temperatur under sista veckan och man fick till och med rådet att inte ta tempen för ofta, det skulle bara göra en orolig. Jag tänker att jag ska sluta vara så orolig och inte tänka på temperaturen mer. Det blir sen kväll och vi går och lägger oss, men både Turi och Lova verkar oroliga, båda gnäller och flåsar. Det har åskat lite under kvällen, så jag undrar om hundarna känner av det, det blir inte så mycket sova eftersom båda vill ha klappar och kel under natten. Jag märker att Turi går till sin bädd och blir tyst, jag tänker att vi äntligen kan få somna nu. Men då hör jag ett pyttelitet pip och far upp ur sängen! Turi har fött en valp!

Valparna ska ju inte komma förens om nästan en vecka, vad är det som händer? Valpen är en hane och lite mindre än vad mina valpar brukar vara, men ändå normalstor med sina 425 gram. Han är pigg och det ser ut som att han är välskapt och färdig, trots att han kom tidigt. Eftersom klockan har passerat midnatt så är vi nu på dag 58, men valpar brukar komma på dag 63 så det här var helt oväntat. Jag brukar vara väl förberedd inför valpning, men nu hade jag bara satt ihop valpredet, Turi har dock valt att föda i sin egen bädd. Jag rusar efter handdukar, antiseptisk gel, en slemsug, papper och penna när jag förstår att valpningen startat. Min syster med familj bor hos mig, men de sover ostört vidare. Efter ett tag kommer nästa valp och genast en till, båda är tikar. Klockan sex föds den 6:e valpen och alla ser pigga ut, men de är ganska små, väger bara runt 300 gram. Jag ligger på golvet bredvid Turis bädd och är trött, har dragit en filt över mig och skulle gärna sova en stund, men jag försöker låta bli. Två timmar senare kommer en sjunde valp och en stund efter en åttonde. Min syster vaknar så småningom och blir överraskad att höra om valparna. Det var redan bestämt att familjen skulle till Skansen den här dagen, så vi fick vara ifred i huset. Tre och en halv timme efter valp åtta föds valp nio, den sista valpen! Turis matte Syvonne skulle vara med under förlossningen, hade vi bestämt. Hon skulle komma på torsdag så vi skulle vara säkra på att inte missa något. Så blev det nu inte. Hela den här dagen känns helt upp och ned, det var ju inte alls så här det skulle bli! Jag fotar med min telefon och skickar bilder till Syvonne, hon får följa valpningen på det här sättet.

Det här de här bilderna som blev, helt oförberedd är jag med när Turi föder sina valpar på dag 58.

30 Juli
Vi har det mysigt i sommarvärmen men Turi tycker nog att det är lite i kvalmigaste laget. Hon har inte så bra aptit och vill inte gärna äta torrfodret, trots att hon får ett väldigt engeritätt valpfoder för att hon bara ska behöva äta små portioner. Jag har beställt hem ett specialfoder, men leveransen med konservburkarna är försenad och maten som jag trodde skulle komma i onsdags har ännu inte kommit, den lär typiskt nog inte dyka upp förens på måndag. Jag jobbar i butiken idag så jag ska prova att ta hem olika slags konserver och fryst mat, så får jag se om det finns något annat hon gillar, hon behöver verkligen äta nu när valparna växer så det knakar i hennes mage.

Min syster är här med sin familj och hälsar på, barnen är duktiga med hundarna och hundarna är lagom tålmodiga med barnen. Jag låter inte hundarna "stå ut" med sånt de inte gillar, ser jag att hundarna känner sig obekväma hjälper jag dem ur situationen så de inte behöver känna sig pressade. Hundarna är inte så vana vid barn och jag tycker inte att hundar ska behöva känna olust. Hundarna bor här och barnen är på besök, då får barnen anpassa sig, de är trots allt människor och hundarna är djur. Men barnen är snälla och duktiga, lilla Oskar är bara 2,5 år men han vet att inte störa en hund som ligger ned och när han skulle gå förbi Turi som låg och vilade på trappan så gick han försiktigt förbi, pressade sig så långt åt sidan som trappräcket tillät honom, mån om att inte störa. När han passerat sprang han så fort som tvååringar brukar göra. Jag vet inte riktigt hur han har blivit så duktig, om det är han själv som förstår hundarnas signaler eller om det är vi vuxna som lärt honom. Antagligen en kombination. Evie som är fem år  hjälper mig att mata hundarna och kamma dem, hon ska bli min kennelflicka när hon blir större. Oskar som är väldigt fingerfärdig försöker sätta på Turi henne sele, men han har kopplat ihop alla hundarnas selar så han får inte riktigt till det. Turi låter honom hållas.

Oskar är en fingerfärdig pojke och här vill han sätta på Turi hennes sele. Det går sådär.

Efter frukosten går vi och badar, det är det bästa Turi vet!

På kvällen tar vi ett dopp innan sängen, vi hoppar i från bryggan och hundarna får hålla sig på land. Turi är bra sugen att komma i vattnet.

Efter bad blir det kamning, Evie hjälper gärna till.

Turi är duktig på att vila, hon har lätt för att koppla av.

29 Juli Det har gått åtta veckor nu, bara en kvar! Min syster är här med sina barn, så igår var vi och badade, Turi var den som var först i vattnet och det syntes att hon njöt av svalkan. Sen blev det grillning och barnen klappar på Turi som har "en bäbis i magen". Barnen har just fått en liten kusin, så de fattar det där med "bäbis i magen". Jag hoppas dock på mer än en. Turi njuter av uppmärksamheten.

28 Juli
Ett par bilder från gårdagen. Turi är hungrig och trots att hon nyligt ätit frukost plockar hon en tuggodis i butiken medan jag gör i ordning inför schamponeringen. Massor av päls åkte av i tvätten, känns bra att bli av med nu när det är så varmt. Tikarna brukar tappa all päls under valptiden, när valparna flyttat till sina nya familjer ser mamman som mest eländig ut för de få hårtestar som då är kvar hänger löst och trillar när man klappar henne. Det ser ut som att hon klarat valpningen med nöd och näppe, att det nästan tagit livet av henne, men det är helt normalt att de tappar pälsen, det är hormonstyrt. Antagligen för att naturen vet att pälsen blir nött och skadad av att ha valpar och när valparna är stora att klara sig utan mammans hjälp så är det dags att ha fått en ny fräsch pälsuppsättning. Jag passade på att väga henne också, hon har gått upp över fem kilo.

Här ligger hon med tjocka magen och pustar på trappan. Godis är gott, särskilt är man är dräktig. Turi har på egen hand plockat en tuggis från hyllan i butiken.

Turi väger 30,5 kilo och det är mer än en vecka kvar innan valparna kommer. Hon brukar väga 25 kilo så man kan förstå att hon känner sig lite otymplig.

27 Juli
Turi är här sen ett par dagar. Magen börjar verkligen se stor ut och hon ligger mest och flåsar i skuggan. Det är förstås inte lätt för henne nu när det är sån pressande högsommarvärme. Hon har börjat fälla sin päls och för att hjälpa henne att bli av med de lösa håren som bidrar till att hon blir varm så blir det schamponering idag, då släpper de lösa håren. En tunnare och luftigare päls gör det lättare för henne att hålla lagom temperatur.

Vi börjar gissa på antalet valpar, Syvonne har sagt fyra och Sören sju. Jag har lagt mig i mitten och hoppas på sex men tänker mer realistiskt på fem. Om jag visste hur många valpar det var skulle det vara lättare att lova bort dem till de som väntar på en valp, men jag har sagt att jag inte kan lova bort något som ännu inte är fött. Vi får vänta och se vad som kommer. De som är intresserade av en valp ur den här kullen får visa det. Jag har fått ganska mycket förfrågningar om valp och sagt att vi får vänta och se vad som kommer. En del håller kontakt och jag förstår att de är intresserade och väntar, andra hör jag inte av mer och då gissar jag att de har hittat en valp på annat håll.

Väntans tider. Bullarna i ugnen. Ännu är det ganska länge kvar innan vi får veta mer.

22 Juli
Sju veckor! Nu börjar det dra ihop sig och Turi ska flytta hit efter helgen. Magen börjar bli rund och hon vill inte gå på samma långa promenader som hon brukar göra. Matte Syvonne har varit och badat med Turi, det är något av hennes favoritsysselsättningar. Fina bilder blev det också!

Det här med val av kön får en fortsättning. Det har varit en stor efterfrågan på just tikvalp och jag har grunnat på varför. Jag har egentligen inte fått något svar, men jag vill berätta lite om mina funderingar. Kanske är det så att man tror att en hanhund har lättare att bli arg på andra hundar än en tik. Är det så, är dags att avliva en myt, känner jag då. För det första är eurasier sällan aggressiva. Det ska vara lugna och trygga hundar med hög retningströskel som ger dem stort tålamod. Under uppväxten ska du som dess familj och flockledare fostra den, det är särskilt viktigt under könsmognaden och gäller oavsett hundens kön.

Har man otur och får en hund som blir arg på andra hundar så kan det vara bra att veta att en argsint hane brukar bli arg på andra hanar. Om de ryker ihop och slåss handlar det om status så slagsmålen börjar med morr och imponerbeteenden, eurasier använder sitt kroppsspråk tydligt. Ryker de ihop blir det ofta riv och slit i nackskinnet med några pälstussar som flyger. Får man en aggressiv tik, då brukar hon bli arg på alla andra andra hundar och får hon chans så smäller det utan förvarning. Två tikar som slåss, slåss på liv och död, vilket hunduppfödare (som ju ofta har flera tikar ihop) bävar för. Sådana slagsmål brukar sluta på sjukhus, först för att sy ihop hundarna och sen för att sy ihop sig själv. Eurasier är sällan argsinta hundar men det här kan vara bra att känna till, om det är just rädsla för bråk som gör att man önskar sig en tik.

På vilka andra sätt skiljer sig könen åt? Hanen blir ofta "en storlek" större än tikarna, men en hane som är liten kan ju bli mindre än en stor tik. Skillnaden är inte jättestor. Han blir pampigare i sin kroppsbyggnad med lite mera pälsman än tiken som är lite nättare byggd. Hanarna är ofta mjukare och mer följsamma i sinnet, mer måna om att vara till lags än tikarna som brukar vara mer självständiga. Vissa menar att "en tik löper två gånger om året men hanen året runt" men det stämmer förstås inte heller. En eurasiertik brukar löpa mellan var sjätte till var tionde månad, var sjunde till åttonde är nog vanligast. Hanar löper inte alls, men om de får lov kan de förstås para sig "året runt". Att han är "på jakt" efter löptikar är till stor del en fostringssak. Om du låter din hane nosa efter varenda tik så kommer han att göra det. Om du låter honom kissa på tvåhundra lyktstolpar på en promenad kommer han att göra det. Om du låter din tik gå och nosa sig igenom promenaden så kommer hon också göra det. Men det där bestämmer du. Hundar måste inte alltid få göra som de själva vill, det är du som ska fostra din hund till att bli din följeslagare med det sätt som passar dig.

15 Juli
Idag har det gått sex veckor av dräktigheten, så bara tre veckor kvar! Från nu kommer valparna börja öka i storlek i magen på Turi så snart börjar hon bli tjock "på riktigt". Hon själv är ju en sansad hund, så hon vet att ta det lugnt bara och inte göra för stor affär av det här. Det vore väldigt spännande att få veta hur många valpar hon har i magen, även vad det är för kön på dem. Ganska många har sagt sig vara intresserade av en valp, men märkligt nog är det nästan bara tikar som efterfrågas i år. Det verkar växla lite från kull till kull, ibland vill "alla" ha en hane, ibland en tik, ofta är det blandat, men nu verkar övervägande efterfrågan vara en tik. Är man uppfödare och vill ha valpar i framtiden så förstår jag valet, men som sällskapshund är det ju hanarna som är de mesta lättsamma känner jag. Det vore intressant att få veta vad som avgör ens val av kön, vad ligger bakom beslutet?

Tills vi vet vad som sprattlar i magen är det bara att vänta några veckor till.

12 Juli I lördags fyllde Turi fem år, då bjuds hon på glass och det är gott förstås!

9 Juli Igår kväll åkte jag hem till Syvonne och Sören efter jobbet. Jag kände att jag ville se Turi med egna ögon och få känna på hennes mage. När jag kom fram behövde jag bara kliva ur bilen och kasta en blick på henne för att se att hon är dräktig! När jag la händerna på hennes flanker, just bakom revbenen, så känns hon redan tjock. Hennes spenar hade blivit lite rosafärgade och puffiga, men med hennes mage så behövde jag inte titta på spenarna för att veta, jag är nu helt övertygad om att hon är dräktig, hurra! Jag skulle bara titta, men blev bjuden på middag och nybakad efterrätt - så innan jag var hemma igår hade det blivit mitt i natten, men det gör inget. Nu har jag verkligen något att se fram emot!

8 Juli
Idag har det gått fem veckor sen vi lämnade Finland. Om Turi är dräktig är det bara fyra veckor kvar innan valparna kommer. Är hon dräktig? Det vet vi inte säkert, vi kommer inte göra något ultraljud utan vi får vänta och se helt enkelt. Syvonne kan inte säga om spenarna har ändrat sig eller inte, de brukar bli lite större från nu ungefär. Däremot säger Syvonne att Turi på något sett SER dräktig ut utan att kunna förklara varför. Och det är en känsla jag litar på så mycket att jag har sagt på jobbet att jag kommer ha semester i augusti och september. Ska jag vara noga med ord, så ska jag säga att semester har jag förstås bara i fem veckor, resten får bli tjänstledigt. Och på tal om semester så är det verkligen inte semester att föda upp en valpkull. När valparna är levererade och jag börjar jobba igen brukar det kännas skönt att jobba, "så man får vila upp sig". Fast den känslan kommer när valparna flyttar, nu står jag ännu inför allt det jobbet och det känns bara spännande.

25 Juni
Idag fick jag goda nyheter! Så här berättar Syvonne om frukosten: Turi tog en tugga inne. Jag tog med skålen ut när jag åt min frukost, då åt hon hälften. Sen la hon sig. När katten gick förbi for hon upp och åt upp resten.

Yes, det här känns som just de nyheter jag behöver för att börja våga hoppas!

24 Juni
Idag har det gått 21 dagar sen parningen och om Turi är dräktig är det nu hon borde må illa på morgonen och inte vilja äta sin frukost. Om hon nu är av den typen som mår illa. Det är det ju inte alla som gör. Varje morgon den här veckan har jag frågat Syvonne om Turi ätit sin frukost. Det har hon. I morse kommer svaret lite senare. Turi åt först några tuggor och sen gick därifrån. Men tjugo minuter senare äter hon upp resten. Betyder det att hon mådde lite illa? Eller betyder det bara att hon tog sen frukost eftersom det är ledig dag idag och hennes familj inte var tidigt uppe?

17 Juni
Idag har det gått två veckor sen vi åkte från Finland. Jag har jobbat alla dagar sen dess, förutom på Nationaldagen då butiken var stängd och jag har tre arbetsdagar kvar innan jag är ledig två dagar. Men sen har jag jobbat in alla dagar jag tagit ut när jag rest. Blir skönt att få komma tillbaks till vardagsrutinerna igen.

Är Turi dräktig? Det vet vi inte ännu. Efter 18-21 dagar händer det att tiken mår illa på morgonen och inte vill äta sin frukost, det är då de befruktade äggen växer fast på sina platser i livmoderväggen och blir till foster. Vi får se hur Turi reagerar under kommande vecka. Än lever hon bara som vanligt och gör det hon brukar när hon är i sin familj. Hon ser ut att må bra!

4 Juni
Så var det kväll igen, lördag kväll, fast nu sitter jag hemma på min trappa, i min stol, hemma hos mig. Mina egna hundar ligger här och gnager på godisben, det är så skönt att vara hemma igen - även om resan också var bra. Jag vet inte var jag ska börja - antagligen där jag slutade sist, det borde bli logiskt. Grejen är bara den att jag är så trött. Det är svårt att koncentrera mig, så vi får se hur det blir.

Gårdagen var jobbig, vi somnade sent på fredag kväll och jag sov dåligt, vaknade tidigt i morse men fick ändå inte en normal start på dagen. Vi körde av färjan halv sju och eftersom jag skulle jobba idag kändes det onödigt att åka hem, i stort sett bara för att vända och åka igen, så Turi, Syvonne och jag åkte direkt till butiken istället, vi var ju ändå i stan. Vi var båda väldigt  trötta och sega i huvudet, men vi lagade frukost och pratade tills Syvonnes man kom och hämtade henne och Turi. Det blev en jobbardag i full fart och på hemvägen tankade jag pappas bil jag fått låna, åkte hem till mig och tömde den på all packning och städade ur den. Bilen var trots allt nytvättad när jag fick den. Så var det äntligen dags att åka och hämta Malva och Lova och byta tillbaks till min egen bil igen. Som alltid ett kärt återseende att träffa mina egna hundar, sen lite prat med mina föräldrar innan vi åkte hem. Här har varit högsommarvärme, precis som i Finland, så min trädgård har blivit en djungel under tiden jag varit borta. Jag var tvungen att gå ett varv och se allt som hänt. All packning skulle bäras in i huset och packas upp, trist göra som känns som att man gärna kan låta ligga, men är det inte gjort får jag inte ro - så det var bara att packa upp. Tillslut kände jag att det var tillräcklig ordning för att sätta mig ned med en finsk öl och datorn - och så hamnar jag i tid där jag var när jag började skriva om den här dagen. Vad hände egentligen igår? Jag har knappt hunnit smälta det själv ännu. Men vi kan i alla fall hoppas på smått om nio veckor, det känns fantastiskt, fastän det inte blev som jag helst ville.

Jag ska berätta om allt, men det är mycket och gårdagen blev intensiv med många beslut. Eftersom det var lika varmt i Finland som det var här hemma, riktig högsommarvärme, så ville vi låta hundarna träffas på förmiddagen och på kvällen för att undvika värsta värmen. Vi kom till Anne och Pate vid nio på fredag morgon och släppte ihop hundarna, precis som jag vill ha det sprang de fritt i trädgården och försökte para sig på egen hand. Pate hoppade upp på Turi som villigt ställde upp sig, han juckade och juckade. Han blev varmare och flåsigare, tiden gick. För att göra en lång historia kort så efter en hel del resonerande slutade det med att vi bestämde att kontakta en veterinär för konsultation. Var det möjligt med insemination? Turi har ju inte haft valpar innan, men enligt Svenska Kennelklubben var det inget problem. Den närmaste veterinären var tyvärr på väg till flygplatsen för att hämta hem en hundvalp. Nästa hade semester - men vi blev hänvisade till ett annat sjukhus i Helsingfors som kunde ta emot oss. Vi åkte dit med hundarna, Pate i bagageutrymmet och Turi på golvet i framsätet. Vi hade fått med oss en karta från Eniro, vilket var tur eftersom det visade sig att navigatorn i bilen inte hittade. Vi kom fram i tid och blev inskrivna, fick sen vänta en stund. Hundarna höll sig på eurasiervis lugna och väntade tålmodigt på vår tur.

Veterinären undersökte båda hundarna och allt var helt normalt med dem, hon fann ingen anledning till att de inte lyckades para sig. Det visade sig att Pates spermier var ovanligt bra och friska för en hane i hans ålder, det var intressant att få veta. Efter att ha sett några filmer på deras parningsförsök menade hon att vi absolut kunde inseminera Turi. Han har försökt para henne sen i tisdags, han är tio år fyllda och hon är en hög tik, nästan högre än han. I den här värmeböljan var det inte konstigt att han inte fick till det, menade veterinären, han hade kanske helt enkelt träningsvärk? Så helt emot vad jag egentligen tycker blev det bestämt att Turi skulle insemineras. Den som har följt mina dagböcker vet att jag inte alls tycker att hundvalpar ska bli till det sättet, men nu känner jag ändå att det var ett bra beslut. Vi kom fram flera dagar för tidigt, i tron om att det var hög tid för parning. Båda hundarna försökte och försökte, de ville verkligen, men det var väldigt varmt, han är tio år fyllda och förstås inte lika stark som en yngre hund. Båda hundarna känns som ovanligt bra eurasier men för båda var det här deras sista chans, med tanke på dess ålder. Sagt och gjort, inseminationen gick snabbt och lätt utan märkbart obehag för hundarna. Varför har jag haft så stark ovilja till insemination, var jag tvungen att fråga mig? Det är inte tekniken som varit problemet, utan det jag inte gillat är att gå emot naturens och hundarnas vilja. Men nu ville ju hundarna, de ville så gärna att de började försöka för tidigt, innan Turi var helt redo och när hon väl var det orkade han inte. Hade jag inte låtit hundarna springa fritt för att para sig på egen hand utan hjälpt till mer så hade de kanske fått till en naturlig parning. Hur naturligt det nu blir om man ändå är där och håller hundarna. Jag är glad över att vi bestämde oss för den här lösningen, men jag tycker fortfarande att hundar helst ska para sig på egen hand, det står jag fast vid.

Vi frågade om det var idé att låta hundarna fortsätta att träffas, men veterinären sa att vi lika gärna kunde åka hem nu. Klockan var över tre, skulle vi hinna? Både Syvonne och jag längtade hem, vi hade redan varit borta flera dagar längre än planerat. Jag ringde Viking Line, för vilken gång i ordningen har jag glömt, men det gick att byta lördagens resa mot fredag kväll - så skönt! Jag ringer till stugans hyresvärd och berättar att vi inte vill stanna till lördag som jag först trodde, utan att vi åker nu snart. Efter en timmes resa var vi vid stugan, vi stormade in och knölade ned alla våra saker i väskor och påsar som vi kastade in i bilen, stugan städades i rekordfart och nyckeln återlämnades. För sista gången körde vi den halvtimmes långa resan till Anne och Pates hus. Där släppte vi hundarna lösa i trädgården, jag ville passa på att ta lite bilder på dem tillsammans. Ska sanningen fram hade jag knappt fotat dem alls tidigare, jag vågade inte, ifall det inte skulle bli någon parning. Vi skulle behöva en och en halv timme därifrån för att köra till hamnen i Åbo, så vi kunde stanna en liten stund och säga hej då till Annes familj. Så fort hundarna kom lösa försökte de para sig igen, Syvonne blev rädd att de skulle lyckas och att vi då skulle missa båten hem. Så bestämde vi att det var dags, vi tog farväl och körde därifrån. Jag var lite stressad och körde nog lite för fort hela vägen, lätt gjort när man har en finare bil än den lite tröga man är van vid. Vi kom i alla fall fram i god tid, Turi fick sträcka på benen i Åbo och sen var det dags att köra ombord på fartyget. Då var klockan nästan nio på kvällen och vi hade varit igång utan avbrott sen tidig morgon. Vi hade inte ens ätit något, så inte undra på att det bara var deg i huvudet. Nu har jag berättat fram till där texten börjar i dagbokens föregående dag.

Det ser ut som hjärtan - jag tänker på kärleksresan vi just gjort.

Trädgården stod i full blom när jag kom hem, det här är bara ett par av mina blommor. Glaskupan jag köpte på loppisen har fått en plats i min trädgård.

3 Juni
Klockan är elva på fredagkvällen, jag sitter i sängen i hytt 5613 på fartyget Grace. På väg hem. Syvonne är i badrummet och gör sig i ordning, Turi leker med två tuggben hon fått och kan inte bestämma vilket hon ska tugga på. Nyss var vi ute på däck och rastade Turi inför natten, dessförinnan satt vi vid stora fönster och åt middag, Turi hade vi med oss under bordet. Vi är på väg hem nu, det är så mycket som hänt idag så jag vet inte hur jag ska börja. Dagen började tidigt, jag låg vaken och lyssnade på fåglarna och hörde göken som gol i fjärran. Jag hoppades att det skulle vara ett gott tecken, för nu började jag bli orolig och befarade att det inte skulle gå vägen med parningen. Dagen fortsatte i full fart med beslut efter beslut att fatta. Rätt som det var satt vi i kön till att köra på färjan och vi är på väg hem. Det känns skönt, jag längtar hem. Jag får berätta om dagen när jag smält allt, nu vill jag bara samla tankarna lite och få sova. Vi ska sitta i bilen klockan sex imorgon bitti, Syvonne följer med mig till jobbet i butiken i stan så äter vi frukost där och sen blir hon och Turi hämtad av Sören lite senare. Båten är verkligen fin, hytten känns som en lyxhytt i jämförelse med  resan till Finland i Gabriellas budgethytt, den sista lediga hytten på båten. Förresten känns hela båten som ett lyxfartyg i jämförelse med Gabriella och mina ögonlock känns väldigt tunga nu. Syvonne har hunnit lägga sig, släcka lampan och blundar, Turi valde ett av benen och tuggar på det. Jag ska stänga av datorn och försöka sova nu jag också. Jag får berätta mer imorgon.

Glada miner, trots att det slutade hos veterinären.

Vi sträcker på benen i Åbo hamn innan vi kör ombord.

Den här hytten kändes verkligen som en lyxhytt i jämförelse med den vi hade när vi i all hast åkte till Finland.

En lampa i taket formade en kompassros på golvet - fast här på Syvonne.

Vill du se en stjärna - se på mig!

Vi ska äta middag, Turi samlar beundrare som vill klappa, fotografera eller bara titta noga. Inte alla talar något språk vi förstår, men de tittar på Turi, sträcker fram handen och tittar frågande på oss, jadå, alla som vill får klappa!

Inredningen ändrar färg! Syvonne ville ha ett glas av husets röda vin, men det hade de inte. De hade bara båtens vin...

Turi och Syvonne spelar bort lite pengar.

Dvärgschnauzer förbjuden, försökte vi, när vi ville ta med Turi in på Tax Free-shopen. Personalen höll med om att Turi var mycket finare än den förbjudna hunden på bilden, men hon fick ändå inte komma in i butiken.

På däck finns en hundtoalett, dock ser hunden på bilden ut att vara lite dålig i magen?

Vi lämnar Finland med vår värdefulla last. Det blev en härlig resa ändå, trots att mina nerver inte kommer vara sig själv på ett bra tag.

2 Juni
Ny morgon, nya förhoppningar! Är det idag som är den stora dagen? Enligt den finska veterinären är det idag torsdag som ska vara den bästa parningsdagen. Jag är glad över att jag tog beslutet om ett nytt blodprov - och förstås lättad över beskedet att det nya provet visade så låg hormonhalt att vi ännu har tid kvar och därmed hopp om parning. Nu när jag har hunnit smälta nyheten i några timmar så tänker jag att min veterinär hemma borde ha reagerat på den höga nivån hon fick eftersom hon samtidigt säger att cellerna inte var mogna. Hals över huvud fick vi sticka iväg, ta ledigt från jobb och hyra stuga flera nätter. Men hellre komma fram för tidigt än för sent!  Nu gäller det bara att hålla förväntningarna i schack - gå inte händelserna i förväg! Det är tidig morgon, precis som igår sitter jag och Turi ute med daton och morgonkaffet, det är inte lika klart väder men ändå en riktig sommarmorgon. Vi ska åka till Pate om någon timme innan det blir för varmt ute, så lite lätta moln passar mig fint.

Morgonens möte med Pate ser lovande ut men det blir ingen parning. Vi åker tillbaks till stugan och äter lunch, går en långpromenad och försöker ha lite "semester", Syvonne sa att jag, precis som vissa hundar, behövde passivitetsträna. Jag läser en bok jag fått låna av Syvonne men har svårt att koncentrera mig på handlingen. Jag ringer hem till min veterinär i Sverige och frågar om progesteronhalterna och undrar vad de tror, hon berättade att det var olika skalor på Sverige och Finland så det gick inte riktigt att jämföra siffrorna rakt av - men att det ändå var möjligt med parning ett par dagar till. Det värde vi fick igår skulle motsvara 22 i svensk skala, betydligt lägre än vad som sas i måndags. Nu måste jag ta ställning. Hur länge ska vi stanna? Efter en del ältande och funderande så bestämmer jag med hjälp av Syvonne att jag ska boka om båtbiljetten till lördag kväll, bara för att vara på säkra sidan. Man får inte avboka mindre än ett dygn innan resa, men man får åka tidigare om det finns plats. Blir det parning imorgon kan vi åka hem då om det finns plats på båten. Blir det ingen parning kan vi vänta en dag till om vi vill. Stugan gick att hyra ännu en natt - om vi kan vara ute ur den tidigt på morgonen då det ska vara bröllop här på lördag och alla stugor är uthyrda.

De lätta molnen har blivit blåsvarta, det börjar mullra och jag förstår varför det varit så kvävande hett. Plötsligt vräker regnet ned, men det blir bara en skur. Som följs av ännu en men hettan släpper inte taget. Jag tänker att om de parar sig idag ska kullen får namn efter åska. Framåt kvällen bestämde vi att åka och handla lite innan vi åkte till Pate för kvällens möte.

Ingen parning ikväll heller!

1 Juni
Jag sitter ute i solen med morgonkaffet och datorn i knät, Turi håller mig sällskap, Syvonne sover fortfarande. Det blev ingen parning igår kväll. Turi står stilla och Pate försöker, men de får inte till det. Hon är stor, han är gammal, är det därför han inte når? När vi kom tillbaks till stugan ringer jag till Viking Line och vill boka om hemresan, jag tycker det känns bra att ha en natt extra här. Redan när jag betalade för stugan frågade jag om vi kanske kunde stanna en natt till - och det kunde vi.

Under natten har jag funderat på varför mina tikar inte vill bli parade, vad är det som felar? Turi vill, men det känns som att det är lite tidigt i löpet - så som det känts med de andra tikarna. Men nu visar progesteronprovet att ägglossning redan varit, det känns inte rätt. Jag bestämmer mig för att om morgonens träff med Pate inte resulterar i parning så åker vi till sjukhuset i Helsingfors och tar ett nytt prov. Tiden börjar rinna ut, jag vill veta.

Vad gör jag om det inte blir någon parning? Kommer hundarna på Balder-Balder att ta slut? Det här åkandet till hanhundar långt bort håller på att bli för mycket, men samtidigt vill jag hitta hundar jag verkligen tycker om, som har allt. Men om de inte vill para sig, vad gör jag då? Det finns inte så många eurasier av den gamla typen längre, de kraftiga lugna hundarna med vänliga ansikten och mjuka drag. Det är så en eurasier ska se ut enligt mig, jag vill inte ha något annat.

Det är kväll och vi sitter ute i sommarkvällen och delar på en Karjala-öl och en påse chips. Vi köpte det för att fira, men det blir till tröst istället. Hundarna fick inte till någon parning idag heller så jag ville ta ett nytt blodprov. Ingen var hemma i Pates familj, så för att få hjälp med telefonnumret åkte vi till djuraffären i köpcentrat i närheten, men den hade inte öppnat än. Det var däremot öppet i en annan butik så jag frågade i kundtjänsten som hade en dator, om de kunde hjälpa mig att hitta telefonnummer och adress till sjukhuset i Helsingfors. Efter lite letande hittade vi rätt mottagning, jag hade en bild på Litla Systir i min telefon som jag tog när vi har här i påskas. I telefonen stod platsen där bilden var tagen, så de kunde hitta rätt sjukhus åt mig. Jag ringde och sa att jag ville komma, de hade tid om vi kom innan klockan tolv. Det skulle nog bli lite tight i tid, men jag sa att vi åker direkt, jag hade fått adressen och skrev in den i navigatorn, vi hade en timmes resa framför oss. Tyvärr hade något hänt med navigatorn - den hade ingen aning om hur vi skulle köra, sa bara att den räknade om rutten, om och om igen. Eftersom jag redan kört den här sträckan två gånger tidigare hoppades jag att jag skulle minnas vägen - jag gjorde nästan det. Efter en del felkörningar på och av motorvägarna runt Helsingfors kom vi fram i tid, några minuter till godo.

Vi fick bra hjälp på sjukhuset, de pratade både engelska och svenska och veterinären som tog blodprovet berättade att hon själv födde upp fransk bulldog och det var inte heller så lätt att bedriva god avel. Efter två timmar skulle vi få svaret och personalen på sjukhuset tipsade om att det fanns ett bra köpcentra vi kunde gå i. Syvonne ville gärna åka in till Helsingfors stad och titta men jag kände mig bara vimsig och okoncentrerad och ville nog helst bara vänta på att de kulle ringa om provsvaret. Vi drack kaffe och åt en macka i köpcentret, Turi väntade i bilen som vi parkerat i ett svalt garage. Så småningom fick vi nog och åkte tillbaks mot Pate, plötsligt ringer veterinären och berättar att Turis progesteronhalt är 7,4 och jag tror knappt jag hör rätt! Ett helt annat värde än det vi fått i Sverige! Veterinären trodde hon hade ägglossning nu och att bästa parningsdag nog kunde vara imorgon. I så fall stämmer ju allt - bara det att det första blodprovssvaret vi fick var helt tokigt. Vi stannar till vid en glasskiosk för att samla tankarna och jag skickar ett meddelande till Anne om vad vi just fått veta. Efter ett tag kör vi vidare, vi vet inte riktigt var vi är eftersom navigatorn inte hittar i området. Snart känner jag igen mig och vi är nästan hemma vid Anne, så vi åker dit för att prata om vad vi har för planer. Vi måste boka om båtbiljetten igen och fråga om vi kan stanna på rummet ännu en natt. Jag känner mig bara snurrig och vill köpa en blomma på handelsträdgården jag sett i området, tänker att det ska få mig i balans igen. Jag hittar ingen blomma att ta med hem men köper en stor kärleksröd begonia till Anne. Sen handlar vi middag och åker tillbaks till stugan, vi har kvällen för oss och sitter ute i sommarkvällen och blir myggbitna. Allt känns spännande igen!

Det är tidig sommarmorgon, Syvonne sover fortfarande men jag är vaken och dricker morgonkaffe i pyamasen. Turi håller mig sällskap och jag försöker läsa en bok men det går lite trögt med koncentrationen.

Vi är på sjukhuset i Helsingfors och har just tagit nytt blodprov för att mäta hormonhalten i blodet. Jag måste få veta var i löpet Turi befinner sig.

Efter blodprov får Turi välja en leksak i butiken intill sjukhuset.

Sjukhuset har just ringt. Turi har inte alls haft ägglossning för flera dagar sen, det är inte alls dags att åka hem och det är inte alls försent för en parning. Det är nog dags imorgon. Jag kör bilen när samtalet kommer, måste stanna och samla tankarna. Vi köper glass och tänker ut en ny plan.
Det är lite choklad på glassen, Syvonne kollar noga att Turi bara slickar på vaniljen.

Det är hett i luften och Pate blir trött.

31 Maj
Vi vaknar tidigt på tisdagsmorgonen av att båtpersonalen knackar på dörren och ropar "Gååådmorrron". Ingen av oss har sovit särskilt bra, hytten var pytteliten och sängarna bara 60 cm breda. Eller smala, säger man väl, med sånt mått. Vi bestämde oss för att klä på oss lämna packning och Turi till bilen för att sen gå tillbaks upp i båten och köpa kaffe. Efter lite krångel kommer vi rätt, vi får gå på en vinglig hängbro på bildäck - Turi traskade på som inget ovant skett. Så skönt med trygga hundar. Efter en liten rastningsrunda i hamnen kör vi iväg mot Saukkola där Pate bor. Jag följde alla skyltar märkta "Helsingfors E18" men ändå kom vi på någon kringled innan vi kom ut på motorvägen. Vid det här laget kan jag nästan vägen utantill - det här är nämligen inte första eller andra gången jag åker till Anne och Pate utan den fjärde!

Anne jobbar natt och vi hade redan bestämt att vi skulle släppa ihop hundarna på morgonen ute i trädgården fastän Anne låg och sov. När vi kom var Pate ute och det var bara att släppa in Turi i trädgården. Han var lika glad som alltid och sa inte ett pip. Efter lite nosande och kringdansande så är det nära parning, men Turi vill inte stå helt stilla. Jag är förstås jättenervös och vill så gärna se att det blir en parning, efter mina senaste försök törs jag inte hoppas eller tro på något förens de faktiskt har parat sig på riktigt. Jag försöker att bara låta hundarna vara tillsammans och inte hoppas på något. Efter ett tag märker vi att Turi börjar få nog så vi bestämmer att åka till stugan och äta. Vi har redan kommit överens om att vi ska träffas klockan tre på eftermiddagen igen. Det är en halvtimmes resa från Anne till stugan - vi sover på samma ställe som jag hade när jag var här i påskas med Litla Systir. På vägen finns en loppmarknad där vi passade på att titta in, jag hittade den förra gången jag var här. Massor av saker hörde nog bäst hemma i en container och massor av saker var visst fina men på tok för dyra. Trots det hittade vi några fynd, Syvonne köpte en ljuslykta, en bordslöpare och en kaffemugg och jag hittade en glaskupa. Vi fortsätter till stugan och hämtar ut nyckeln, allt känns bekant trots att det nu är grönt och blomster istället för snö och is som det var senast. Nu ska vi snart åka till Pate igen för eftermiddagens möte. Jag hoppas så på en lyckad parning. Det bara måste gå vägen nu!

Hundarna var mer ivriga på varandra när de träffades på eftermiddagen, men någon parning fick de inte till trots att det verkade vara väldigt nära några gånger. Det är riktig sommarvärme och vi bestämmer därför att låta hundarna vila och så kommer vi tillbaks vid åtta ikväll för ett nytt försök. På vägen tillbaks till stugan stannar vi till och handlar middagsmat och lite kvällsmys. Vi köpte också varsina stora grismunkar som vi tog med oss ned till bryggan och åt. Just nu ska vi värma middagsmaten, det blir färdig fiskgratäng i micron, sen åker vi till Pate för ett tredje möte. Jag behöver inte skriva vad jag hoppas på men gör det ändå: Jag hoppas så att de vill para sig!

Väldigt trångt på båten, men vi hittade rätt!

Liten stund på soffan för att samla krafter.

Den som läst mina dagböcker noga kanske känner igen platsen. Jag har passerat det här huset, stannat och fotograferat det flera gånger tidigare, men under olika årstider. Nu syns nästan inte huset i grönskan, men platsen är vacker.

Mars 2016

Maj 2012

Februari 2014

Vi sitter nere på bryggan och äter varsin "stor grismunk". Jag vet inte vad namnet kommer ifrån, men de heter så. "Stor" och "-munk"  kan jag förstå, men varför "gris-"? Goda var de i alla fall!

30 Maj
Måndagsmorgon och dags för blodprovstagning. Det är Turis dag 11 i löpet så jag hoppas att progesteronhalten har börjat stiga. Det blir väldigt spännande att höra resultatet, för jag har haft is i magen och inte bokat båtbiljetter eller övernattning än. Mina beräkningar säger att vi kanske bör åka på tisdag kväll för att träffa hanen på onsdag förmiddag - men vi får se!

Veterinären gör ett utstryk och tittar på cellerna, kommer tillbaks och säger att det ännu finns omogna celler men "vi tar ett blodprov så vi vet var vi står". Svaret kommer om några timmar, så jag åker till jobbet. Efter några timmar ringer veterinären, undrar om jag har packat mina väskor. Först skrattar jag, men när veterinären fortsätter och säger att progesteronhalten ligger på 32 så fastnar skrattet i halsen! Panik! Värdet är dubbelt så högt som när man brukar åka och fyrdubbelt så högt som jag hade gissat! Jag försöker boka båtbiljett via nätet, men det går inte utan ringer kundtjänst istället. Det visade sig bara finnas två bilplatser kvar och två allergihytter! Jag tror den stackars kundtjänstmänniskan blev smittad av min stress - men hon hittade en budgethytt utan dusch och toa. DEN TAR JAG, hojtade jag i telefonen. Biljetten måste betalas omgående, annars avbokas den automatiskt, så jag försöker betala online med mitt betalkort. Men betalningen går inte igenom. Jag har ett annat kort jag kan använda, men det är inte ett kort jag vill använda för betalning på nätet, men nu hade jag inget val. Biljetten måste betalas nu! Båten går inte förens klockan åtta på kvällen, men jag kan inte vara kvar på jobbet, jag åker hem. Under tiden ringer jag till banken och frågar om mitt kort - det hade mycket riktigt blivit spärrat pga intrångsförsök och det gick inte att låsa upp. Jag får vänta på nytt kort. Tur att jag fick veta det innan jag åkte iväg. Jag åker raka vägen till veterinären, Turi fick inte sina avmaskningstabletter hon måste ha för att komma in i Finland, "eftersom det inte var dags att åka på ett tag". Personalen har lunchrast när jag kommer, men de går ifrån så jag får ge Turi tabletterna och de skriver in det i hennes pass. Nästa projekt blir att få tag i övernattning, jag har tidigare skrivit till pensionatet jag bodde på förra gången jag var hos Anne och Pate, men hon har inte svarat. Jag ringer istället och det finns plats för oss, men vi kan inte stanna så länge, för till helgen är stugan bokad av någon annan. Jag skickar textmeddelande till Anne och berättar att vi måste åka nu, tidigare än vad jag trott och hoppas det går bra för henne. Hon svarar att hon måste sova eftersom hon jobbat natt, men vi är välkomna ändå.

Jag försöker packa det sista samtidigt som jag springer runt och förbereder mina hemmavarande djur, vattnar blommor och tömmer komposthink och allt annat man måste ordna när man ska vara borta hemifrån. För säkerhets skull åker jag ned och tankar bilen och handlar lite, jag hade kunnat göra det på vägen till hamnen, men tänker att det är för stor risk att jag glömmer det. Samtidigt lämnar jag Malva och Lova till mina föräldrar, de ska sköta dem och mina andra djur när jag är borta. Jag får ett sms som påminner om att jag har tid hos tandläkaren nästa morgon. Det hade jag glömt bort! Det lustiga är att den här tiden fick jag när jag avbokade den tid jag hade fått när jag skulle åka iväg med Lovis på hennes parningsresa för ett par veckor sen. När jag ville avboka frågade de vad jag skulle göra och jag berättade "Jag måste åka och para min hund". Kan man säga samma sak med två veckors mellanrum och ändå verka trovärdig? Lite senare får jag ett mail med påminnelse om årsmötet i tomtägarföreningen - det hade jag glömt! Jag hade ju lovat att jag skulle ta en av platserna i styrelsen så det hade väl varit bra om jag kom, men nu kom det viktigare saker i vägen. Allt känns som panik - men ändå lyckas jag packa bilen och förbereda allt och blir precis klar tills Syvonne kommer, hon ska följa med på resan vilket känns skönt. För säkerhets skull åker vi i god tid till hamnen och allt flyter på väldigt smidigt. Vi går upp på däck och njuter av solen och utsikten, efter ett tag känner vi att vi blivit genomblåsta och bestämmer att gå och leta efter något matställe. Vi hittar ett bra ställe där Turi får vara med och vi äter oss mätta. Eftersom vi ska upp tidigt går vi och lägger oss efter middagen, fyllda av förväntan.

Vi är tillbaks hos veterinären för att ta avmaskningstabletten. Turi undrar vad jag har för planer! Det här är vår hytt. Kojen är lika bred som kudden. Eftersom Syvonne står upp får jag stå utanför hytten, när hon satt sig i sängen får jag plats.

Jag springer runt hemma och försöker packa, Turi är cool och tar det med ro. Förstås måste vi se Stockholm som vi lämnar i solsken, vi står i vinden ute på däck tills vi blir allt för hungriga. Hoppsan hejsan, så var vi på båten som ska ta oss till Finland. Vi är i hissen på väg ned under bildäck, för där i botten ligger den enda lediga hytt som fanns på hela båten.

Vi lämnar Stockholm i sommarkvällen. Det är varmt i solen men blåser på fartygets däck.

Middag innan sängdags.

29 Maj
Söndag men arbetsdag. Jag vaknade tidigt och bestämde mig för att åka till jobbet ett par timmar innan jag började jobba, så jag kunde ge Turi hennes skönhetsbehandling inför resan. Jag är kanske arbetsskadad - men jag gillar nytvättade hundar och tycker eurasier blir så vackra att se på och så sköna att klappa när de är nytvättade och luftiga i pälsen. Turi bor på landet och blir inte särskilt smutsig, men hon håller på att fälla så gammal lös ull sitter kvar i täckhåren. Tvättvattnet blev först ganska grått av smuts och senare istället orange av lös ull. Mina egna hundar som vistas i storstadsmiljö dagligen tvättas minst var 6:e vecka och deras tvättvatten brukar bli lika grått som Turis - trots att hon inte tvättats på ett år. Var hunden vistas har betydelse!

Turi bryr sig inte om mina hönor, jag känner mig helt trygg att låta henne vara lös ihop med dem.

Tvätt inför bröllopsresan.

Såhär kan det se ut i mitt kök. Alla mina djur är mina husdjur, men även om Klara egentligen bor i hönshuset så vet hon att godsakerna får man i köket.

28 Maj
Första besöket hos veterinären för att ta cellprov och se var i löpet Turi befinner sig. Jag orkar inte gå igenom ännu en parningsresa utan att veta säkert vilka dagar som är de rätta. Provet visade att Turi är på väg in i höglöp men där finns ännu omogna celler som visar att det är tidigt. Vi bestämmer att spara lite pengar och tar därför inte något blodprov idag, bokar istället en tid till på måndag.

25 Maj
Turis familj kommer hem till mig och lämnar henne här. Matte Syvonne ska följa med på resan till Finland nästa vecka, men jag vill ha Turi här så jag ser hur löpet fortskrider. Jag tänker ta blodprover den här gången också, för nu vill jag inte åka förens jag ser att hormonhalten gått upp. Jag ska försöka ha is i magen och inte ens boka båtbiljett i förväg. Först när provet visar att ägglossning är nära ska jag boka biljetter och hoppas det finns ledig plats på båten samma kväll.

När Turi kommer går vi en liten promenad med hundarna innan jag visar Syvonne och Sören mitt hönshus och de andra djuren. Turi är van vid hönor, det finns hemma hos henne också och hon är inte särskilt intresserad av mina, däremot är kaninerna jättespännande. Hon har aldrig visat att hon vill jaga dem, hon står bara där och tittar och är glad, ungefär som när Lova får se en katt. Vi går in i huset och sen åker Syvonne och Sören hem, Turi är först lite orolig och tittar ut genom fönstren och piper, men hundarna får sin middag och efter ett tag lägger hon sig tillrätta på dörrmattan.

Kaninerna är spännande, men Turi gör ingen ansats till att bråka med dem, hon vill bara vara nära.

20 Maj
Turi löper! Det är bara fyra dagar sen jag kom hem från Småland efter att ha lämnat tillbaks Lovis till sin familj efter vår misslyckade parningsresa. Nu ska vi börja om, för tredje gången! Jag känner mig slutkörd, mentalt i botten. Jag har vaknat på natten och tittat mig omkring i sovrummet utan att veta var jag är, vilken dag det är, vad jag ska göra och vilka hundar som är med mig. Jag har jättemycket på jobbet och tagit ut massor av lediga dagar jag ska försöka jobba in, svårt när man redan jobbar heltid. Pengarna på sparkontot börjar sina. Men vad gör man inte för att få hundvalpar? Det sista som överger hunduppfödaren är hoppet. Hon gav aldrig upp, var det inte det som skulle stå på min gravsten? Jag bokar om i min kalender och planerar en ny resa!

18 Maj
Det har gått 21 dagar sen Turis rabiesvaccination, nu kan hon resa ut och in ur landet.

28 April
Idag har Turi varit hos veterinären för att få rabiesvaccination och pass! Vid närmare eftertanke kom vi fram till att vi försöker para henne ändå. Saker blev inte som Syvonne hoppades på och man vet så lite om framtiden. Det här blir ju Turis första kull, har hon fått en kull så kan hon ju senare få en kull till även om hon blir äldre. Men rabiesvaccination - då ska hon alltså åka utomlands? Ja, så får det bli. Trots att jag nyligt var ute och reste med en tik inför hennes första parning och det inte blev något av så åker jag igen. Om jag ska göra valpar så känns det väldigt viktigt att det blir valpar efter två föräldrar som jag verkligen tror på. Hade det funnits en lika fin hane här i närheten hade jag förstås gärna åkt till honom, men jag hittar ingen. När jag letar efter passande och lämpliga föräldrar har jag ganska många punkter på min lista. Som god hälsa, trevligt temperament, bra föräldrar, passande exteriör, nya blodslinjer och så vidare. "Bo nära" står inte med på listan. Vi hoppas på Pate igen! Efter att jag lyssnade på Åke Cronanders föreläsning om avel där han pratade om vikten att verkligen känna för sina avelsdjur och noga välja ut de bästa så känner jag mig stärkt i mitt beslut att passa på nu när Pate ännu är pigg. Han har just fyllt tio år. Det är känt att äldre hanar får sämre kvalité på spermierna och därmed färre valpar. Men de valpar som föds blir inte sämre än andra valpar efter yngre hundar. Såklart vill man som uppfödare ha en stor kull - men viktigast för mig är att rätt föräldrar används. Veterinären jag träffade i Helsingfors tyckte bara det var bra att hanen var gammal "då vet du att han är en frisk och stark hund" sa hon. Jag minns också vad Per-Erik Sundgren predikade "Ta mer hänsyn till det Stora Förnuftet och mindre hänsyn till det Lilla Förnuftet. Det Stora är magkänslan, det Lilla är papper, utställningar och stamtavlor."
Det sägs ju att gränsen mellan galenskap och geni är hårfin. Jag känner att jag ligger där och pendlar...

19 Februari
Hmm, jag har pratat med Turis matte Syvonne. Hon hade funderingar angående Turis kommande parning och tillsammans kom vi fram till att det kanske är bättre att skjuta på parningen till nästa år. Anledningen är enkel. Både Syvonne och hennes dotter vill så hemskt gärna spara varsin valp efter Turi men det passar dem inte nu. Jag vill gärna att alla blir nöjda och tänker att det är viktigt att det blir rätt och bra. Jag vet hur mycket det här betyder för Turis familj eftersom vi har pratat om det i flera år. Det här är Turis första kull så jag ska höra med min veterinär om vad hon tror om saken. Om det inte är bra för Turi så parar vi henne i år som planerat - annars väntar vi till nästa vår. Samtalet med den norska uppfödaren i förra veckan var givande, en av hennes hanar som jag är intresserad av kan visst passa fint till Turi, men nu blir det inte så, vi väntar med parning.

6 Februari
Sitter som på nålar och väntar på att klockan ska bli nio. Då ska jag ringa en uppfödare i Norge och vi ska höras om ett par hanhundar hon fött upp som jag är intresserad av. Kanske kan det vara något för Turi? Redan för fyra år sedan var jag i kontakt med den här uppfödaren angående en av hennes valpar, det blev inget då, men jag har ännu inte släppt tanken. Vi får se vad kvällens samtal leder till.

25 Januari
En vecka av spänning, men idag kom svaret på Turis blodprover. Hon är fullt frisk! Genast har jag satt mig framför datorn för att leta efter passande hanhund till henne. Jag hade ju hoppats på Blix, men nu måste jag leta vidare. Jag har flera trådar ute, kontakt med uppfödare och hundägare. Jag har bara idag redan suttit i ca fyra timmar framför datorn. Jag letar i Sverige, Norge, Finland och Danmark, jag har varit inne på uppfödares hemsidor, på Facebook, på kennelklubbarnas databaser, Googlat, mailat och skickat SMS. Jag har några intressanta hanar på min lista, nu måste jag hålla mig en stund och vänta på svar på skickade frågor om dem.

22 Januari
Så sorgligt, en av mina favorithundar finns inte mer. Jag har nyss nåtts av budet att Blix, pappan till valparna i kull Krutrök, omkommit i en trafikolycka. Vilken förfärlig förlust för hans familj, en älskad hund och familjemedlem. Men också en förlust för eurasiersverige. Blix var en eurasier utöver den vanliga, en hund med den där magiska lugnet och sinnesnärvaron. Han är pappa till Jonna och Björne, jag hade så gärna velat ha honom som pappa till fler av mina valpar och hade förhoppningar om att han kunde få träffa Turi. Så blir det inte. Nu när jag skriver rinner tårarna, jag känner så för Blix familj, de har förlorat en stor personlighet och en fantastisk hund. Så sorgligt.

18 Januari
Idag har jag varit ute och åkt bil igen, närmare bestämt i ungefär fyra timmar. Jag, Turi och matte Syvonne har nämligen varit hos veterinären för att ta blodprover på Turi. Om allt är bra vill jag att hon paras när hon löper i vår.
Turis bror blev sjuk redan som valp, hans tunntarm blev inflammerad och veterinärerna kunde inte hitta felet. När en eurasier blir dålig i magen blir man genast rädd att den har fått problem med sin bukspottkörtel, EPI, så det testades flera gånger på Turis bror. Det var inte det som var felet hos honom, tiden gick men han blev inte bättre trots att  de försökte hitta vad som felades. När han varit sjuk en längre tid så blev han ännu sjukare och tillslut gick hans liv inte att rädda. Det här har förstås varit en orsak till stor oro för mig och jag har verkligen grunnat på om jag ska låta hans kullsyster få valpar eller inte. Alla syskon i kullen och båda föräldrarna är ännu friska och pigga och alla hundar är så himla trevliga, så jag har verkligen velat ta vara på den här blodslinjen. Med flit har jag därför låtit Turi bli äldre innan jag fattat något beslut i frågan, men nu fyller kullen fem år i sommar och eftersom alla ännu är friska så har jag bestämt mig för att låta undersöka Turis värden. Är Turi fullt frisk så ska hon paras när hon löper framåt försommaren. Hundar som har problem med sköldkörtel eller bukspottkörtel blir ofta sjuka efter två års ålder, så om allt är normalt nu tror jag inte heller att hon kommer få några problem senare. Idag var den stora dagen, det togs blodprov för att undersöka hennes sköldkörtelfunktion och antikroppar samt halten matsmältningsenzym som bukspottkörteln producerar. Turi är svulten sen igår, just som man ska göra innan provtagning. Proverna kostar över 2000:- och det kan kanske tyckas onödigt att ta dem när man inte har det som krav i rasen, hon är röntgad och patellaundersökt och uppfyller redan det som krävs för avel - men jag vill veta mer. Ju mer man vet om en hund, ju bättre kan man planera aveln. All avel handlar alltid om att kombinera gener, alla hundar har olika egenskaper, både förtjänster och svagheter.
Nu väntar en vecka av spänning innan provsvaren kommer!

Syvonne ville inte vara med på bild, men eftersom hon ändå blev det måste jag tala om att hon fick en gren i ansiktet när hon var ute och red på sin vilda häst och trillade av, därför är hon både blåslagen och sönderbruten på bilden.

tillbaks till Kommande valpkull eller Hänt sen sist