Bara en liten hund, är det som jag vill ha...

Ja, hur kan man som vuxen kvinna få för sig att man vill ha hund? Jag vet inte och mina närmaste ruskade betänksamt på sina huvuden. Ni som har hundar förstår ju precis och det gjorde mina barn också. De blev genast eld och lågor. Det var förra sommaren. Vi började titta på hundar, hälsa på hundar, läsa om hundar, titta efter annonser om valpar. Min syster drev på. Nu, sa hon, annars får ni vänta till nästa sommar. Ja, sa jag, men jag kunde inte bestämma mig. En blandras, tänkte jag, det blir nog bra. Då slipper man liksom bestämma sig. Min syster hittade en annons. Jag ringde. Jaha, en blandras mellan drever och wachtelhund. Hade aldrig hört ordet wachtelhund förut, men min systerdotters pojkvän som är uppvuxen med hundar, gjorde klart för mig att det inte var en jakthund jag skulle ha. Skönt att få råd. Men vad ville jag ha då?  

Biblioteket i Lidköping hade många bra böcker. Vi läste och läste och hittade många fina hundar vi kunde tänka oss. Keeshond, japansk spets, Golden retriever, labrador… Elias ville ha en Chavalier King Charles spaniel. Det var inte lätt. Det finns verkligen hur många raser som helst. Efter sommarlovet berättade jag för min chef om mina planer. Eftersom jag hade tänkt ha hunden på skolan tyckte jag att det var lika bra att ansöka om hundplats direkt. Tre kolleger har med sina hundar varje dag, så varför inte jag. Egentligen var det så idén överhuvudtaget kunde födas. Tidigare trodde jag att det var omöjligt att få in en hund i mitt liv och Jonathan, min tolvåring, sa att han skulle skaffa hund när han blev pensionär, för innan dess skulle han inte ha tid att ta hand om den.  

Birgitta som har mellanpudel och kennel hemma frågade genast vilken sorts hund jag tänkte mig. Jag började beskriva. En fluffhund, alltså en med lång päls, en medelstor hund, så där så att det är en ”riktig” hund, en hund som inte är en jakthund och helst ska den inte skälla så mycket heller. Ja, och det ska vara en familjehund som tycker om att hänga med på mina promenader och som gillar att vara med barnen och leka. Då vet jag, sa Birgitta och gick in på Kennelklubbens rasspecialsida och trollade fram Eurasierklubbens hemsida. Jag vet vem som föder upp världens mysigaste hundar, sa hon. Titta här, Anna-Karin Lundberg.

Ja, det lät onekligen precis som den hund jag ville ha. Lagom stor, lagom fluffig, lagom temperament och modesta instinkter. Och det var ju en blandrashund! Men framavlad under kontrollerade former, vilket jag nu förstår är det enda rätta. Och keeshonden fick vi med och chowchow och samojed. Keeshonden hade ju funnits med på önskelistan från sommaren. Men lite uppblandad tilltalade den mig mycket mer.  

Men att bara läsa om en hund räcker ju inte, så jag mejlade Anna-Karin och hörde mig för om vi fick komma och hälsa på. Det fick vi. Och hon hade valpar, eller rättare sagt, Venus hade valpar. Världens sötaste små nallebjörnar tultade runt i valphagen. Det var en härlig upplevelse. Men det viktigaste var ju att iaktta de stora hundarna. För en hund är inte valp så länge, den blir stor rätt fort. Så mycket hade jag lärt mig genom mina studier av diverse hundböcker. De stora hundarna var också mysiga, inte alls så där avvaktande som jag hade trott de skulle vara. De kom ju fram och hälsade och var precis lagom gosiga. Och helt otroligt vackra var de. Och Lova drack kaffe. Elias hävdade med bestämdhet sedan, att det därför var hon var rödare än de andra.

Det var tur att alla valparna redan var sålda, för det var höst och eftersom jag är lärare kan jag absolut inte skaffa valp under hösten. Nej, till sommaren ville jag ha en valp och kan man tänka sig: Anna-Karin planerade en valpkull som skulle vara leveransklar till sommaren. Det kunde inte ha passat bättre. Vi skyndade genast att tinga en valp. En tik, jag tyckte, utan att veta något, att det verkade lättare och de var lite behändigare i storlek än hanhundar.

Väntan blev lång. Under tiden läste vi böcker. Det finns många hundböcker av alla de sorter. Men att bara läsa blir inte tillfredsställande. Så plötsligt hittade jag en annons på SVEUKS hemsida. Hundvakt sökes. Jag svarade genast. Det var precis vad jag ville. Prova på om det verkligen var rätt för mig att ha hund. Ja, och hunden – Abbe – bodde två gator bort. Vilken fullträff! Vi träffades och blev väldigt förtjusta i varandra på en gång. Abbe är svartvit och liknar inte alls Anna-Karins rödbruna hundar, men han är också väldigt vacker och otroligt charmig. Så charmig, att jag började vackla och fundera på om jag inte ville ha en hane istället. Plötsligt var det jättesvårt att bestämma sig.

Tillslut blev det februari och vi kunde läsa på Balder-Balders hemsida att nu var Birka parad. Men det tog lång tid innan vi vågade tro på att det överhuvudtaget skulle bli några valpar. Sedan tvivlade vi på att det skulle bli någon till oss. Men, vilken lycka, den åttonde april föddes valparna och vi kunde få välja en tik.

Och det ska vi göra nu. På lördag får vi hälsa på dem för första gången. Det ska bli såå roligt. Och vi kommer att ha hela sommarlovet på oss att bekanta oss med varandra och vi ska göra allt för att den nya familjemedlemmen ska få en lycklig valptid.

Linde

fortsätt till del II eller
tillbaka till Ystras sida eller till Läs mer...