Att vara Ystras bästa vän!

Du kommer att dela in tiden i före och efter, sa Anna-Karin, en av gångerna när jag var och hälsade på hos valparna. Det är sant. Fast jag kan knappt minnas hur det var före. Och nästan varje dag tänker jag förundrat, att jag haft en sådan otrolig tur. Turen att få världens underbaraste hund. Hon är go och glad, vacker och förtjusande på alla sätt.

Jag minns första gången vi hälsade på hos valparna. Det besöket blev en salighetsupplevelse. De små var ute i det vackra vårvädret och de var bedårande. Jag blev förälskad i alla på en gång. Alla hade halsband i olika färger för att man skulle se skillnad på dem och fyra av dem var väldigt lika. Röd och mörkblå såg lite annorlunda ut. Vi hade tittat på dem på hemsidan, så vi var liksom gamla bekanta redan och visst tyckte vi alla att röd var så söt på bilden, då hon är tre veckor och sitter i trappan med huvudet på sned.

Jag visste ju att Anna-Karin ville behålla en av valparna till kenneln. Det var den röda hon var mest förtjust i. Den av tikarna som stack ut lite, som mest liknade sin pappa. Jag hälsade på alla valparna i tur och ordning. Mest på tikarna förstås, men även på hanarna. Elias förälskade sig i mörkblå. Det var ju helt ofarligt eftersom det var en hane och vi inte kunde få den. Jonathan och jag började fundera på rosa och grön valp.

Efter en vecka var vi tillbaka igen och även om vädret var sämre var valparna om möjligt ännu ljuvligare. Det är något speciellt med valpar, särskilt med eurasiervalpar. Valparna lekte och for runt, för att sedan slumra någonstans. Gärna huller om buller i en mysig hög. Jag kände att det var svårt att tänka sig att man som människa skulle kunna bli en fullgod ersättare för hundfamiljen. Valparna lekte och hade så roligt tillsammans och jag kände mig obeskrivligt trist i jämförelse med dem.

Det kändes omöjligt att välja. Och det var inte heller någon valp som valde mig. Det skulle kanske ha underlättat. Efter att ha funderat intensivt ett tag gjorde en lycklig slump att jag inte behövde välja. Jag fick det ärofulla uppdraget att vara fodervärd åt lilla ”röd”, åt Ystra.

Åh, vad det är mysigt med valpar!

Det är lätt att ta en valp när det är sommar och varmt ute, men så varmt som det var de första veckorna den här sommaren behöver det faktiskt inte vara. Ystra var i princip var rumsren när vi fick hem henne, bara en gång kissade hon inne. Det var när vi människor somnat på sofforna för att det var så varmt ute.  

Man vänjer sig snabbt vid en ny familjemedlem även om en hund ju är lite annorlunda än en människa. Ystra var duktig på att gå i koppel, otroligt snabbt lärde hon sig orden: sitt, vacker tass, ligg och kryp. När hon efter att bara ha varit hos oss några dagar och vi skulle gå ut satte sig ner vid dörren innan jag sagt ”sitt”, fick jag tårar i ögonen. Att hon kunde lära sig så fort. Det kändes otroligt.

Ystra var med vid sjön Gömmaren och ville gärna hoppa i vattnet. Inte är hon någon badkruka inte.

Vi åkte till sommarstugan på Kållandsö. Där är det gott om folk, flocken växte flera gånger om. Ystra fann sig väl tillrätta. Det var som om hon alltid hört till. Hon hittade snabbt en egen arbetsuppgift och det var att se till att inga smulor eller matrester låg kvar under bordet efter måltiderna. Min mamma som förväntat sig att hunden skulle innebära en massa extra skräp trodde inte sina sinnen varje gång hon sopade.

Midsommarafton firade vi som alltid på Läckö slott. Många människor samlas där och oj, vad Ystra väckte folks nyfikenhet. ”Åh, en så söt valp, vad är det för en ras? ”  ”Åh, får man klappa?” ”Är du ut och går med en björn!” ”Åh, är det en sån där chowchow?”  ”Eurasier?!” ”Irakier?” ”Ja, men hon är hemskt fin i alla fall!”  Ystra lät sig villigt beundras och klappas och jag var mäkta stolt över den uppmärksamhet hon fick. Att vi nära flockmedlemmar tycker hon är det mest bedårande man kan tänka sig är ju självklart, men faktum är att nästan varenda människa reagerade och kom de inte fram och sa något, fyrade de av ett stort leende mot henne. Det fortsatte hela sommaren och jag har aldrig tidigare bytt erfarenheter med så många människor.

Tiden gick fort. Ystra växte. Det är otroligt vilken växtkraft det finns i valpar. Till slut var vi tvungna att åka hem från landet och så småningom var det dags att börja arbeta. Jag oroade mig en del för hur hon skulle klara att vara i hundhagen på dagarna. Vi åkte dit innan terminen började och hade inskolning. Det gick sådär! Men Sari – en gammal flat, som är i hundhimlen nu - var en god extramamma åt henne.

När eleverna började fick Ystra nytta av att ha tränats i att hälsa på många människor. Oj, vad hon blev populär! Till och med min elev Mina som var extremt hundrädd, blev kompis med Ystra och blev snabb på att vara först att fråga om hon fick gå ut och gå med henne på lunchen.

Ystra har en kompis till i hundhagen – Ludde. De leker och har kul och han är så snäll mot henne. Hon får busa hur mycket som helst med honom. När vi kommer till skolan på mornarna skuttar hon mot hundhagen i vild förtjusning. På rasterna leker Jonathan och andra barn med henne och vi turas om att gå en promenad med henne på lunchen.  

Ystra är alltid glad när vi är tillsammans och jag känner stor tacksamhet över att få vara hennes bästa vän! Anna-Karin hade rätt. Livet går att dela in i före och efter Ystra kom till oss. Nu när vi blivit en ”flock” kan vi inte längre tänka oss att vara utan henne och det är faktiskt svårt att minnas att hon inte alltid varit hos oss.

Linde

tillbaka till Ystras sida eller till Läs mer...