|
Lovis dagbok
6 maj 2019
-Vad hände med kullen egentligen, ringer en person och frågar. Du slutade
skriva mitt i dagboken, vad hände med valparna? Jaa, jag slutade visst mitt
i texten och sen kom jag efter så mycket att jag inte orkade försöka komma
ifatt. Nu när jag skriver det här har valparna redan fyllt ett år. Det blev
fyra fina valpar: Ragnar, Lova-Li, Atlas och Vildur, kullen fick namnet
Snöstorm. Om du läst från början och såg hur det var när Lovis och Vilde
träffades så förstår du varför kullnamnet blev Snöstorm.
Faktiskt fanns det ytterligare en anledning till att jag glömde skriva i
dagboken. En av valparna skulle flytta till Hans. Nu blev det istället så
att Hans flyttade in hos mig. Det var oplanerat och en stor överraskning för
oss båda, men när man plötsligt råkar möta rätt person så går det ju inte
att låta bli att behålla honom. Jag hade planerat att bara ha mina hundar,
men när det nu blev så här så fick jag plötsligt annat att tänka på än att
sitta framför datorn.
18 Mars
Det är söndag morgon och jag vaknar av att Lovis ligger i hundbädden
nedanför min säng och tittar på mig, hon är lite andfådd och jag undrar om
det redan är dags att sätta igång med valpningen. Den är beräknad först till
onsdag. Dagen går, Lovis flåsar lätt. Rätt som det är ser jag att hon får en
värk, klockan
12 Mars
Nu var det en vecka sen jag hämtade hem Lovis och allt har gått bra. Hon
verkar ha gjort sig hemmastadd här och kommer fint sams med mina hundar. De
har ju setts en del trots att vi inte bor så nära varandra och det märks nu.
Lovis äter bra och går upp i vikt, men magen är inte jättestor. Däremot är
efterfrågan på hennes valpar jättestor, men det kan omöjligt födas valpar
till alla. Många trevliga familjer hoppas, men föst måste valparna födas och
sen får vi se.
6 Mars
Så sitter jag än en gång förväntansfull på tåget till Småland. Idag är det
dags att hämta hem Lovis! Jag har haft mycket att stå i hemma och inte
hunnit uppdatera hemsidan, så jag passar på att skriva lite nu när jag ändå
sitter stilla på tåget. Det är svårt att koncentrera mig, jag passerar
Norrköping och redan Linköping, men orden kommer trögt ur fingrarna idag.
Jag längtar efter att få träffa Lovis igen och förstås att få lägga händerna
på hennes mage.
Nu känns det bättre! Husse Johan mötte oss på stationen, lite jobbigt att
lämna henne förstås, hon ska vara hos mig i minst tio veckor. Johans syster
bor som tur är i Stockholm, så familjen kommer nog att komma upp på besök
några gånger. Jag och Lovis sitter bekvämt på tåget mot Stockholm och
jag känner mig lättad och glad. Det här kommer bli så bra!
Vi lämnar Stockholm en mulen morgon.
Tåget rullar ut ur Stockholm.
Jag försöker jobba lite med hemsidan, men det går
sådär.
Husse har mött mig på stationen för att lämna
Lovis.
|
|
Efter tidig start hemifrån sitter jag äntligen på tåget
med en kaffe.
Utanför tåget viner snön i vinterlandskapet.
Det är faktiskt solsken i Alvesta idag!
Vi gör oss bekväma i våra säten. |
29 Februari
Några nya bilder från matte Sara.
|
|
Snöbus
|
19 Februari
Jodå, nu verkar det minsann som att Lovis faktiskt är dräktig! Matte Sara
berättar att Lovis spenar har ändrat sig, blivit lite rosa och lite
puffigare, hon är också lite annorlunda i
sättet och vill gärna vara nära. Här kommer färska bilder på henne som Sara
har skickat.
4 Februari
Lite synd är det nog om Lovis, men jag blev väldigt glad över att höra att
hon inte har aptit och vill äta idag. Just enligt planen borde hon ha
morgonillamående nu. Det är dag 18 i dräktigheten och de befruktade äggen
växter fast i livmoderslemhinnan och blir till foster. Matte Sara berättar
att Lovis verkar lite nere, hon inte rörde sin frukost och bara plockade i maten till middagen, men att
hon ändå ville bara ute i snön och busa med storasyster Alma.
30 Januari
Idag har jag ringt till Lovis och mitt försäkringsbolag för att kolla
att vi har ett bra skydd om något händer.
Matte Sara berättar att Lovis mår bra och ännu har aptit, men att hon är
väldigt trött och vill sova mest hela tiden. Kan det var ett tecken på
dräktighet tro?
|
|
 |
28 Januari
Lovis familj är glada att ha henne hemma igen, hon var borta i hela två
veckor och det är mycket när man inte är van. Om hon har blivit dräktig så
ska hon ju snart komma tillbaks till mig i Tyresö och då blir det väldigt
mycket längre tid hon ska vara borta. Vi har sagt att vi får ha videosamtal i så fall, så familjen
får hålla kontakt. Matte Sara var ute med kameran och skickade en radda
bilder. Vi får titta på dem tills vi vet mer. Kanske redan om en vecka kan
vi ana om det blir något i magen på Lovis.
|
|
Lovis med sin stolte "lillebror" Samuel.
 |
22Januari
Lovis och jag sitter på tåget till Småland igen, men den här gången känns
det inte nervöst eller stressigt, bara trevligt.
Resan genom ett vintrigt Sverige går fint, det är lugnt på tåget som håller
tidtabellen, Lovis husse Johan möter oss på stationen där jag hinner med en
fika innan jag tar tåget hem till Stockholm igen.
Nu får Lovis vara hemma med
sin familj och vi väntar spänt på tecken på dräktighet. Ibland tappar
tikarna aptiten och vill inte ha frukost på dag 18, vi får se om Lovis kan
vara en sån tik. Annars får vi vänta lite till.
Lovis är ivrig på att tåget ska gå, hon vet nog
att hennes familj längtar efter henne. |
|
Lovis har sin bricka på halsbandet. |
Vintern kom inte bara i Fagersta, det var gott om snö hela
vägen till Alvesta i Småland.
19 Januari 2018
Fredag morgon och vi har fått tid hos veterinären för vaccination. För
första gången ger jag herpesvaccin till en parad tik, det är veterinären som
har övertalat mig. Jag har inte haft problem men gillar att vara försiktig
och noggrann så varför inte? Lovis har fått lite dålig erfarenhet av
veterinärkliniker tidigare, så det är skönt att de är så snälla på min
klinik. När sköterskan skulle ge sprutan började hon mata Lovis med godis,
bad om vacker tas och sen släppte hon en näve godis på golvet. Medan Lovis var upptagen med att plocka upp godiset fick hon sprutan i nacken utan
att märka något.Jag läser på nätet om snöstormen och är glad att
vi är hemma oskadda. |
|
 |
18 Januari 2018
Efter frukost går vi ut med hundarna och plumsar i snön, de vill gärna busa
och flörta men Lovis verkar nöjd med gårdagens kurtis så det blir bara lite
skoj i snön. Jag bestämmer att det är dags att skotta fram bilen och påbörja
den 20 mil långa resan hemåt. Jag vill gärna köra medan det är ljust
eftersom vädret inte är det bästa.
Mina hundar har varit hos mina föräldrar under tiden jag varit borta och
fastän jag är med mina hundar 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan har
jag längtat något förfärligt efter dem. Jag har inte sett dem sen i måndags
och det här är nästan mer än vad ett mattehjärta klarar av. Det blir ett
kärt återseende!
Vi kör hemåt i vinterlandskapet.
17 Januari 2018
Vilde piper när vi vaknar och det är något i luften idag. Ja, förutom all
snö förstås! Efter promenad tilltar uppvaktningen men någon parning blir det
inte - vi börjar bli lite nervösa och jag undrar om det kanske skulle vara
bra med ett nytt blodprov för att se att vi verkligen räknat rätt på bästa
parningsdagen. Det finns ingen veterinär eller djurklinik på rimligt avstånd
som kan analysera blodprovet och eftersom det är snöstorm ute känns det inte
särskilt lockande att ge sig ut på lång bilresa i det här vädret. Men då
bestämmer hundarna sig för att det är dags och snart får vi korka upp
champagnen för att fira och hundarna byter ringar , eller ja, byter hjärtan,
om man ska vara noga.
Jag känner mig upprymd och glad, jag har sett fram emot det här SÅ länge,
men som hunduppfödare får man verkligen öva på att inte gå händelserna i
förväg. Den här resan började i januari 2016 och jag är glad att jag inte
tappat modet och givit upp. Jag hade gärna haft valpar efter Rozzi, men nu
går ju inte det så då blir hans son Vilde en god ersättare. Nu får vi börja
vänta på tecken på dräktighet.
|
|
Det snöar både på längden...
...och på tvären!
-Jamen dåså, det var det!
 |
16 Januari 2018
Lovis och jag vaknar på Lottas soffa. Vi bjuds på kokkaffe i den mörka
morgonen, ute har snöstormen dragit igång. Hundarna uppvaktar varandra men
de parar sig inte. Gårdagens blodprov visade att det var dags nu, men så som
jag räknat dagar känns det lite tidigt. Vi låter hundarna ses och själva
avgöra när det är dags. Snön vräker ned och jag är glad att jag redan är här
och inte behöver köra i det här vädret. Lotta erbjöd mig att sova över hos
henne, oftast vill jag bo på annat håll så att hundarna ska få vila ut
ordentligt men nu är jag glad att jag kan sova här.
15 Januari 2018
Dagen börjar hos veterinären för nytt blodprov, vi åker till jobbet i
väntan på provsvaret. Veterinären ringer strax och berättar att värdet
stigit fort och redan är uppe på 31,5 fastän det bara är dag 11 i löpet! Jag frågar om vi ska åka imorgon
eller idag, veterinären svarar att vi ska åka nu!
Vi kör i dagsljus och med lite trafik, kommer fram i god tid. Vi släpper
ihop hundarna som uppvaktar varandra men de parar sig inte. Det känns som
att vi är här i god tid så jag blir inte orolig, jag tycker det är bra att
hundarna får tid att bekanta sig med varandra. Lotta är nöjd över att vi
kommit fram, hon har läst på nyheterna att det ska bli snöstorm och bad mig
skynda mig upp. Det hade hon rätt i, snart kom snön.
Vi börjar dagen med blodprov och åker sen till
jobbet, men det blev till att ändra planerna.
Det börjar snöa!
|
|
Lotta gillar att laga mat och jag som inte är så
duktig på det får lite tips. Till middag blir det hemlagad pizza. |
14 Januari 2018
Det går några vardagar, Lovis har fort gjort sig hemmastadd
och det är förstås en nödvändighet om hon ska kunna bo här med
sina valpar sen. Jag försöker packa min väska, så jag är beredd
när vi ska åka till Vilde.
Det blir lite trångt i köket, men finns det
hjärterum... Efter middagen blir det tuggpinne, den rutinen
lärde sig Lovis fort.
|
|
 |
12 Januari 2018
Vi är hos veterinären för blodprovstagning, de ringer efter ett par
timmar och berättar att progesteronvärdet är 6,36 och vi tror att det är
hennes dag åtta i löpet. Det borde vara dags för parning på tisdag eller
onsdag gissar veterinären.
9 Januari 2018
Jag sitter än en gång på tåget till Alvesta i Småland där Lovis bor med sin familj.
Halv åtta i morse lämnade jag hundarna hos mina föräldrar för passning över
dagen, jag åker till stan för att ta tåget. Jag gillar bäst att få köra
själv, men eftersom nu Lovis bor så passande till och det skulle ta mig
ungefär fem timmar i var riktning att köra så har jag som tidigare gånger
valt tåget. Den här gången har jag gott om tid i Alvesta så förseningar i
trafiken ska inte bli panik. Jag har dessutom förberett mig med både
öronproppar och hörselkåpor om det blir stökigt på tåget.
Jag skriver till min veterinärklinik och frågar om tid för
blodprovstagning. Mina nerver klarar inte annat än vetenskapliga bevis för
när det är rätt dag för parning. Vildes matte Lotta är förberedd på att vi
ska komma och jag väntar på svar om övernattning i trakten. Jag försöker
hålla förhoppningarna i schack och bara ta dag för dag. Nu ska hämtningen av
Lovis gå bra, det är mål ett. Sen får vi se.
Det är sen eftermiddag och vi är på väg mot Stockholm. Lovis är helt lugn
och trygg, hon klev upp på tåget utan problem, hon gått mellan vagnarna och
ligger nu halvvägs uppe på sätet och tittar ut genom fönstret. Lite
förvånande är att hon börjat löpa fastän hon inte är fullpälsad efter
fällningen, men jag spekulerar inte mer i det förens vi varit hos
veterinären för provtagning. De har redan svarat att vi fått tid där klockan
nio på fredag.
Då kan resan börja, tredje gången gillt. Jag står på
Stockholms Central och ska än en gång hämta hem Lovis.
Tåget lämnar Stockholm.
Efter att ha gått en varv runt staden, vilket
gick ganska fort, satte vi oss i vänthallen.
Vi har gott om tid i Alvesta, tågstationen ser
ut att vara den största byggnaden.
Lovis ser fram emot nya äventyr. |
|
Jag störs av högljudda samtal, i det här fallet av ett
uttråkat barn, men har en lösning på problemet. Först efteråt ser jag
vad som står på nackstödet. - Nej, säg inte hej till mig.
Det blir en fika från Pressbyrån i Alvesta innan vå
hoppar på tåget igen.
|
5 Januari 2018
Det är fredag och jag får ett meddelande på telefonen: Lovis löper!
Himmel, det är mycket tidigare än vi förväntade oss. Jag försöker behålla
lugnet och frågar lite försynt på jobbet om det kan gå för sig att jag får
vara ledig framöver. Ganska mycket ledig. -Vi kan prata om det sen, svarar
min chef i sms. Jag säger till honom att jag måste veta nu för jag
måste köpa tågbiljetter. Jag får OK.
28 Juli 2017
Fantastiskt lättad! Lovis knöl visade sig vara en godartad nybildning och
ingen farlig cancertumör! Idag är det dessutom matte Saras födelsedag,
vilken fin present hon fick när veterinären ringde och gav beskedet!
20
Juli 2017
Idag åker Lovis till sjukhuset i Kalmar för att operera bort sin knöl i
juvret. Det känns nervöst och olustigt. Bra att knölen kommer bort och att
man snart får veta vad för slags knöl det är, men stackas Lovis ska genom gå
en ganska stor operation och det kommer att göra ordentligt ont efteråt
8 Juli 2017
Jag vaknar tidigt, rädd att försova mig och går upp strax efter fem eftersom
jag ändå är vaken. Klockan sju lämnar vi Tyresö, mina hundar är hos mina
föräldrar medan jag är borta. På helgerna går inte bussarna till centralen
utan jag hade behövt åka tunnelbana efter bussen och på grund av banarbeten
utanför stan så skulle det bli ersättningsbuss istället för tåg första
biten. Jag bestämmer mig för att ta bilen till Södertälje och hoppa på tåget
där. Det är gott om hundar i djurvagnen, helt jämte mig sätter sig en
kvinna med en mindre hund. Jag har Lovis på golvet och mot väggen, mellan
mina ben. Kvinnan släpper först fram sin hund för att nosa vilket den gör
väldigt intensivt, efter ett tag kan hon knappt hålla den och ägaren försöker ha
den i famnen, sen säger hon irriterat "Löper din hund eller?" Eftersom hon
verkar irriterad på mig och inte på sin egen dåliga fostran och trista
attityd sätter jag på mig min mest oskyldiga min och svarar utan att rodna "Nääe".
Kvinnan tar en annan plats i vagnen. Hanhundsägare har ofta en benägenhet
att skylla sin bristande kontroll över sina hanhundars lustar på tikarna och
deras löp. Som om det var tikarnas fel att ägarna inte kan hantera sin hanhund. För
mig påminner det om våldtäktsmän som skyller på kvinnan som hade så kort
kjol eller var så full. Sånt får mig att se rött.
När vi kommer till Alvesta står hela Lovis familj och väntar på oss, de
vinkar när de ser att vi kommer av tåget och det blir förstås ett kärt möte.
Jag har två timmar på mig innan tåget till Stockholm ska gå, så husse och
barnen tar hem Lovis medan matte Sara bjuder mig på lunch på restaurangen
nära stationen, de är kända för sina hamburgare men jag har svårt att äta.
Vi hinner prata igenom vad som hänt och hur vi ska tänka.
Inte ta ut något i förväg, en dag i sänder. Nu är hon hemma och det blir
ingen parning den här gången. Sen ska knölen opereras bort och vi hoppas det
är en ofarlig knöl. Är den elak får vi tänka på vilken himla tur vi hade som
hittade den så tidigt och kunde operera bort den fort. Valpar får vi tänka
på sen.
Lunch på kända hamburgerrestaurangen i Alvesta
innan jag tar tåget hem till Stockholm igen. |
|
Vis efter tidigare resa har jag med mig extrautrustning
för att slippa störas av högljudda barn. Varför skriker de när de
pratar? |
7 Juli
Vi är hos veterinären klockan åtta. Hon undersöker Lovis noga och
bekräftar mina misstankar: Det känns som en tumör i juvret, en knapp
centimeter stor. Eftersom vi inte vet vad det är och inte hinner operera
bort den innan löpet är över bestämmer jag mig för att inte para Lovis på
söndag. Beslutet är inget jag väljer att ta, det är min skyldighet att ta.
Jag har inget val. Man kan inte para en hund som inte är i tiptop kondition.
Vi vet inte vad för typ av knöl det är och om hon ska vara dräktig och sen
ge di till en kull valpar måste ju både hon och juvret vara ok.
Jag kontaktar Lovis familj och Vildes matte. Det blir ingen parning. Jag
är så besviken att jag vet inte var jag ska ta vägen. Vi tänker på valpar och
så har Lovis en knöl, den kanske är farlig. Spänningen byts till
förskräckelse. Lovis matte börjar genast ringa runt till veterinärer och
sjukhus för att hitta en operationstid och jag börjar leta tågbiljetter och
ersättare till jobbet så att Lovis fort kan få komma hem igen. Lovis familj
är på väg på semester, jag skulle ha Lovis här under tiden, men nu känns det
bästa att hon fort får komma hem.
Kanske kan hon få valpar senare, det får vi se. Just nu är det bara
viktigast att Lovis blir av med knölen och att hon inte blir sjuk. Jag vet
ju att man aldrig får gå händelserna i förväg, vare sig bra eller dåliga,
men det gör man ju ändå. Både jag, Lovis familj och Vildes matte hade sett
fram emot det här så mycket och så länge. Nu var det så nära - men så blir
det inget alls av det hela. Det enda som blir är oro och besvikelse. Jag är
trots allt ändå glad att jag hann upptäcka knölen just innan hon blev parad
och inte efter. Det hade garanterat orsakat ännu mer oro. Det här betyder
tyvärr att det inte blir några valpar hos mig i år.
|
|
Lovis passar på att flörta med snygga hanar hon träffar
i parken i Stockholm. Här är det amerikanska wolfdogen Valle hon gärna
vill snacka lite med. |
6 Juli
Lovis sover tyst hela natten och vi börjar dagen med att åka till
veterinären för att ta ett blodprov. Jag vill veta säkert var i löpet Lovis
befinner sig så vi kan åka till hennes make i rätt tid. När Lovis var hos
veterinären i Småland för att ta blodprovet för Dandy Walker rakades hon på
benet, men det blev rakat för tätt mot huden så hon fick märken och började
slicka på såret. Det ledde till fuktande eksem och mycket besvär. Nu när vi
skulle gå in hos min veterinär ville inte Lovis gå in, hon kände väl att hon
var färdig med veterinärkliniker. Dock är de snälla och dukiga på min
klinik, Mari tog provet utan besvär och rakning, snabbare än man hann
blinka.
|
Vi åker till jobbet i stan och eftersom vi kommer fram i god tid
innan jag ska börja jobba hinner jag schamponera henne, hon är
fin i pälsen men jag tänker att de blir ju alltid finast
nytvättade. Och fin vill man ju vara till sin bröllopsdag. Innan
jag är klar ringer de från kliniken med provsvaret, idag är Lovis dag 10 i löpet och progesteronet är redan uppe på
drygt nio. Lagom dag för parning är nog på måndag och tisdag, kanske redan
på söndag.
Jag börjar torka Lovis med stora fönen, hon tappar knappt någon päls och
har därför inga tovor, så torkningen går ganska fort. Hon får klorna klippta
och jag ska kamma ur hennes långa byxor, men hon vill bara sätta sig ned på
bordet. När jag håller på och bökar med henne för att få henne att stå
upptäcker jag plötsligt en liten knöl i hennes juver. Jag blir orolig och
ringer veterinären, vi får en tid redan imorgon. |
|
Vi är för att ta ett blodprov och se var i löpet Lovis
befinner sig. |
5 Juli
Tåget rullar och jag känner att fjärilarna i magen lugnar sig lite. Lovis
löper äntligen och jag är på väg att hämta hem henne. Jag gillar att ratta
min egen vita Volvo, men som vanligt har det varit mycket de senaste dagarna
så jag väljer tåget vilket känns ovant och nervöst. Uttrycket "går som
tåget" har fått samma betydelse som "ett brev på posten". Vilket får mig att
tänka "om gud vill", som för mig som inte tror på gud översätts "you never
know". Jag vaknade tidigt i morse, gjorde mig i ordning och lämnade mina
hundar hos mina föräldrar. Därifrån tog jag bussen som praktiskt nog går
direkt till centralen. För säkerhets skull åkte jag i god tid men ser att
tåget har fått en senare avgångstid än först utlovat så det känns precis som
jag befarade. Tåget är ett gammalt tufftufftåg med kupéer med två
nedsuttna långsoffor. Jag delar den med två asiatiska unga kvinnor och tre
orientaliska killar, innan tåget ens börjat rulla har jag pratat med alla,
känns lite ovant för en Stockholmare, haha, men kan ju inte sitta här i fyra
timmar och glo på varann utan att säga något.
Det här med att hämta hem Lovis blir väldigt spännande, i förrgår lämnade
jag tillbaks Litla Systir efter vårat försök till parning, men precis som
förra vårens försök blev det ännu en resultatlös resa. Mer om henne i hennes
egen dagbok, du kan läsa den
här.
Efter att jag blivit upphämtad av Lovis familj på stationen bjuds jag på
lunch hos dem men strax är det dags att åka tillbaks till stationen för att
ta tåget hem. På en dag hinner man alltså till Alvesta för att äta lunch, om
nån undrar. Jag hoppas tåget kommer fram i tid, jag har bara 15 minuter på
mig tills sista direktbussen går från Centralen hem till mig, jag vill gärna
hinna ta den för att slippa tunnelbanan. Det här är ett modernt och
lättrullat snabbtåg, bekvämare än det andra tåget. Det ligger hundar vid
varje säte, men alla är tysta och snälla med bra ägare, det känns tryggt.
Vi hinner med sista bussen till Tyresö och går hem till mina föräldrar
för att hämta mina hundar som fått vara där under dagen. Efter att de hälsat
klart på mig får de träffa Lovis och vi åker hem till mig och gör kväll.
Jag bjuds på lunch hemma hos Lovis familj, vi är alla lite
uppspelta över att den stora dagen har kommit.
Lovis uppför sig världsvant på tåget, jag passar på att
skriva lite på den här hemsidan.
Vi åker genom ett vackert sommar-Sverige.
27 Juni
Matte Sara berättar att Lovis löper! Det här har vi väntat på, jag var
förberedd eftersom Litla Systir redan löper och ska åka till sin make om två
dagar. Det är typiskt att man väntar och väntar men sen händer allt på en
gång. Den här våren och sommaren har jag haft mycket oro för mina andra
hundar som alla tre har varit mycket hos veterinär och sjukhus. Nu har jag
stora förhoppningar om lite goda nyheter och något roligt att se fram emot.
20 Maj
Det är Svenska Eurasierklubbens specialutställning i Tidaholm. Jag har
anmält mina hundar och åker dit, men för några dagar sen gick min bil sönder
och jag har köpt en annan, det visar sig att bilens AC inte fungerar så bra. På
kvällen efter jobbet när jag ska åka är det fortfarande 28 grader varmt och
bilkö ut ur stan. Vi ska ända till Tidaholm och det visar sig vara längre
att köra än jag tänkte mig. Vi åker ändå, fastän jag ångrar att jag givit
mig in på det här. Lovis skulle komma till utställningen, men typiskt nog så
fick hon irriterade analsäckar och har fått antibiotika. Hon mår bra igen,
men det är karens på medicinen så då får man inte gå på utställning. Det
hade varit roligt om Vildes matte och Lovis matte fått träffa varandras
hundar som vi planerat, men nu blir det inte så.
Vilde
ställs ut och matte Lotta är jättenervös, hon borstar och borstar på Vilde,
tänker att han har tappat för mycket päls. Men han vinner sin klass bland championhanarna och Lotta blir jätteglad. Sen vinner han sin klass bland
alla hanarna och Lotta tror hon ska svimma. Sen vinner han hela
utställningen och blir bästa eurasier. Lotta svimmar inte, men jag tror det
är på håret. Jag är inte ett dugg förvånad, klart han skulle vinna. Han är
ju den finaste eurasiern och det är därför jag vill att han ska bli pappa
till Lovis valpar.
Det krävs en del för att bli Best in Show på
rasklubbens specialutställning. Extra roligt att det var domaren
Hans-Åke Sperne som dömde, en av de mest sympatiska människa och
hängivna domare jag vet. |
|
 |
2 Maj
Lotta är noga och har varit iväg och tagit blodprover på Vilde. Svaret har
kommit på Vildes sköldkörtelprov, det är helt normala värden och har har
inte heller några antikroppar så det är ännu en merit som visar hur bra val
av blivande förälder han är. Däremot har han anlaget för Dandy Walker, men
eftersom Lovis är testad och fri, så spelar det ingen roll för mig. De två
kan helt säkert inte få sjuka valpar ihop. Hurra för gentester!
3 April
Idag kom svaret från laboratoriet i Tyskland. Lovis är inte bärare av
Dandy Walker, vad skönt! Det betyder att hon inte kan få sjuka valpar och
när vi vet det behöver inte hanen vara testad. Även om han skulle vara
bärare kan de inte få sjuka valpar.
29 Mars
Vi väntar otåligt på Lovis provresultat angående Dandy Walker. Nu har det
gått nästan tre veckor och inget svar. Har brevet kommit bort på posten,
kanske? Lovis matte Sara försöker få tag på veterinären som tog provet, för
att höra om de fått provsvaret till kliniken. Det visar sig efter flera
telefonsamtal att blodprovet står kvar i kylskåpet, de har glömt att skicka
det! Så frustrerande!
28 Mars
Jag lämnar Lova och Malva hos mina föräldrar på morgonen. Tar med mig Thoka, som får
vara Lovis stand in eftersom de har samma pappa och är halvsyskon, och åker iväg till
Fagersta. Vi ska träffa Vilde och matte Lotta. Om jag tycker att Vilde är en
passande partner till Lovis kan det få bli han som blir hennes make.
Så här är det: Lotta är också matte till Rozzi, en jättefin hund som jag
gärna skulle vilja ha som pappa till en valpkull. Jag har tittat på Rozzi i
några år, men inte haft någon passande tik för avel med honom. När jag
började leta efter en hane till Lovis frågade jag Lotta och Rozzi, men då
var han sjuk, han hade fått en svår fästingsmitta och kunde inte para någon
tik. Det slutade med att jag valde Rozzis son istället, född i Norge men
boendes i Skellefteå. Väl där visade det sig ju att de inte föll för
varandra och det blev ingen parning. Till i år har jag funderat och letat
efter andra hanar, men jag håller mig till min ursprungliga plan och hoppas
på Rozzis andra son ur hans andra kull, det är så Vilde kommer in i bilden.
Rozzi har två kullar, en född i Norge och en i Sverige - efter en tumör på
testikeln är Rozzi numer kastrerad. Men innan jag bestämde mig för Vilde ville
jag träffa honom för att se hur det känns i magen och i hjärtat. Hur det ser
ut på pappret är ju en sak och det ser bra ut, men att träffa någon live
säger ju mest.
Efter några timmars resa är jag och Thoka framme i Fagersta, Lotta kom ut
på parkeringen med hundarna när jag kom med bilen och jag får en första
glimt av Vilde och jag tänker "Wow!". Vi går en promenad, jag försöker fota
med riktiga kameran för en gångs skull och inte bara telefonen. Typiskt tar
batteriet snart slut så det blev inte många bilder tagna. Lotta bjuder på
lunch och sen är det snart dags att åka hemåt igen. I bilen på vägen hem
funderar jag på vad jag sett i Vilde. En glad och trygg hund, han busade med
Thoka och gav mig positiva vibbar. När jag kommer hem igen, 40 mil och 12
timmar senare känner jag mig säker på till vem vi ska åka när Lovis
löper!
23 Mars 2017
Lovis husse har varit med henne hos ögonveterinären, för säkerhets skull
bara. Eurasier har inga direkta ögonsjukdomar att tampas med, men det finns
en del hundar med extra ögonhår på insidan av ögonlockskanten, distichiasis.
Det är faktiskt ett diskvalificerande fel hos rasen, så det känns bra att
undersöka att hundarna man använder i avel inte har det. Ibland är det bara
några enstaka hår, ibland är det många hår och man får i aveln ta ställning
till hur man väljer föräldrar. Man vill väl i alla fall undvika att båda
föräldrarna är drabbade.
Men när husse kom ut från veterinären med ett intyg som säger "ögon utan
anmärkning" känns det bra!
20 Februari 2017
Nytt år - nya förhoppningar. Jag har börjat leta efter en ny hane till
Lovis. Jag kunde inte se något fel på hennes förra, men eftersom hon inte
föll för honom den gången så vill jag prova med en annan när hon löper den här våren. Jag
har funderat och letat, veckorna går och löpet kan komma tidigare än
planerat så det är dags att sätta igång att leta på allvar. Jag har skrivit
ut stamtavlorna på de hundar är är intresserad av och samlar information om
dem, deras syskon och föräldrar, om inavelsgrader, röntgenresultat, färger,
antal avkommor och barnbarn och så vidare. Med informationen samlad så här
ser jag att ett par hundar utmärker sig och jag kontaktar deras uppfödare
för att höra närmare vad de tycker om hundarna.
24 November 2016
Lovis löper - men den här gången ska jag inte försöka para henne. Jag
vill helst ha valpar på sommarhalvåret. Jag tror det är bäst för valparna
att starta sina liv då, de kan vara ute i solen och de kan leka på stora
ytor. Mitt hus är litet och att sitta inne med en valpkull under vintern
blir inte så skoj. Jag tar ju dessutom hela min semester för att vara hemma
med valpkullen och den vill jag ju gärna ha när det är sommar.
16 Maj 2016
Vi åker tåg! Det är dags att lämna tillbaks Lovis till sin familj i
Småland. Jag känner att jag inte orkar köra utan har tagit tåget som ska ta
oss till Alvesta på tre timmar. Där väntar matte Sara och jag ska ta tåget hem
till Stockholm igen. Det känns väldigt nervöst, värre än att resa med flyg
faktiskt. Jag tycker det känns tryggast att få vara min egen chaufför och
ratta min Volvo på egen hand - men vi får se hur det här går. Tåget gick på
pricken rätt i tid och det känns visserligen som en bra start, men jag är
skeptisk. Jag har åkt
tåg en gång tidigare - det var katastrof, mina nerver var helt söndermalda
innan vi var hemma igen.
Den gången skulle jag hämta hem en hund från Köpenhamn, hans tidigare
ägare skulle möta mig i Malmö. Eftersom jag hade små hundvalpar hemma kände
jag att det var för jobbigt att köra, svår sömnbrist som jag ju hade med
småvalpar i huset. På TV-reklamen sa de att det var så stilla och fridfullt
att åka tåg, så jag trodde det kunde vara ett alternativt sätt att resa. Problemet
började redan när jag skulle parkera bilen, det finns nämligen inte någon
bra parkeringsplats nära Centralstationen. Jag hittade en, men när jag
började betala visade det sig att det kostade mer att stå där än vad en
parkeringsböter kostade. Innan jag hann avbryta köpet, som då var uppe på
500 kronor, så spottade automaten ut en biljett. Med sluttid en stund innan
tåget skulle ankomma Stockholm! Det hade varit mer praktiskt att inte köpa
biljett utan bara betala en P-bot, men nu var biljetten köpt och då var det
ju ingen idé att flytta bilen. Jag hastade till tåget och klev på. Det blev
avgångstid men tåget rörde sig inte. Klockan gick, efter en halvtimme
började tåget rulla och då var mina nerver redan hårt ansträngda. Tåget
masade sig fram, stannade titt som tätt och vi blev bara mer och mer
försenade. Jag skulle bara en timme i Malmö innan jag skulle ta sista
tåget hem till Stockholm igen. Missade jag det tåget skulle jag bli fast i
Malmö över natten med en hund. Och mina egna hundar och kullen med småvalpar hemma i
huset där min mamma var hundvakt. Varje gång konduktören passerade ville jag
veta NÄR tåget skulle ankomma till Malmö och sa att de måste hålla tåget
till Stockholm kvar tills jag kom fram. Konduktören blev surare och surare,
tyckte att jag kunde kliva av på nästa station och vänta på tåget där om jag
nu hade så bråttom hem till Stockholm igen. I upplösningstillstånd kommer
jag till Malmö och får först där veta att tåget till Stockholm är försenat -
så mycket så att jag hann hoppa av mitt tåg, snappa åt mig hunden och
signera pappren och sen hoppa på tåget till Stockholm igen. Djurvagnen var
placerad mitt i tåget, precis ihop med restaurangvagnen. Alla som ville dit
måste passera genom djurvagnen, klivandes över alla hundar som låg i gången.
Djurvagnen var nämligen en sån med säten två och två på båda sidor med en
gång i mitten. Min sittplats var axel mot axel med en resenär med en
pittbull-liknande hund, den satt tryckt mot väggen, några decimeter från den
vuxna eurasierhane jag just plockat upp. Han får ligga i gången med alla
fikasugna resenärer klivandes över honom. Tåget masar sig fram och jag ser på
klockan att min parkeringstid gått ut. De börjar ropa upp i högtalarna om
alla missade anslutningståg, folk ska få åka taxi från Stockholm, någon ända
till Tierp. Sent, sent på natten kommer jag tillbaks till Stockholm, förstås
har jag utöver min parkeringsbiljett på 500 kronor fått en P-bot på 475 kronor.
Lugnt och vilsamt att åka tåg? Nä, fyfarao, inte för mig.
Men tillbaks till nutid - jag sitter ju på ett tåg igen, ännu rullar det
på och det är gott om plats i vagnen. Lovis ligger på golvet på den lediga
platsen mot fönstret och de två andra hundarna i vagnen är tysta, en welsh
springer spaniel och en tax, båda tikar.
Inom en minuts färd har Lovis fått klappar och kel, det är konduktören som
verkar gilla hundar. Djurvagnen är fortfarande jämte
restaurangvagnen, så det är ett spring genom den, varför kopplar man inte
djurvagnen sist i tåget? Vitsen med att ha en djurvagn måste väl vara för de
som är allergiska men poängen försvinner om alla resenärer måste gå bland
djuren. Eller finns en allergivagn längst fram kanske?
Tåget stannar och nya resenärer kliver på. Nämen, tänker jag, där är ju
en eurasiersvans! På andra sidan gången slår sig en ung kvinna ned med sin
hund - en eurasier! Jag tittar på hunden och frågar om den kommer från
Fridlyckans, det gör den. Och den har Nanny som mamma? Det har hon! Roligt
när man kan känna igen hundar och dess föräldrar som man bara har sett på
bild! Nu fick jag sällskap sista timmen på tåget, de skulle byta tåg i
Alvesta där jag skulle kliva av. Konduktören kliver av och klappar båda
eurasierna och tycker de är fina, det var roligt. På perrongen möter hela Lovis familj, hon
själv ser lite förvånad ut och vet inte vem hon ska hälsa mest på. Tågresan
klarade hon fint, jag blev överraskad att höra att hon aldrig åkt tåg
tidigare eftersom hon så obehindrat klättrade både upp och ned från tåget
till perrongen. Nu är Lovis återlämnad till sin familj, hel och välbehållen,
nu ska jag bara ta tåget hem till Stockholm igen. Sara och jag hinner ta en
kopp kaffe på stationen så vi hinner talas vid om vad som har hänt och hur
allt har gått till. Vi provar nog igen, nästa gång Lovis löper till våren.
Mitt tåg kommer in på stationen, jag kliver på. Tåget stannar utanför
Stockholm och blir över en halvtimme försenat.
Lovis på Centralen, redo att åka hem till Småland igen.
15 Maj
Söndag och allt hopp om parning är ute. Hade Lovis visat lite
parningsvilja nu hade jag tänkt åka över till en hane av min egen uppfödning
för ett sista försök - men det känns inte lönt. Vi åker till jobbet och
plockar upp Harry hos Karin. Jag hade lovat att vara hundvakt till honom men eftersom
jag var på resande fot ställde Karin upp som nödmatte. Vi jobbar i butiken
och efter stängning stannar jag kvar och tvättar Lova. Hon ska träffa sin
veterinär i Västerås på tisdag och behöver fräschas upp, jag har provat
olika giftfria fästingmedel som sprayas på pälsen. De har inte fungerat så
bra, bara gjort pälsen kladdig. Det hade varit roligt att få lämna tillbaks Lovis nytvättad, men det finns inte tid till det.
Vi kommer hem sent på eftermiddagen och jag köper tågbiljetter till Småland.
14 Maj
Lördag morgon, klockan åtta träffar vi hanen för ett sista försök till
parning, men de hoppar bara runt och busas, Lovis vill inte bli parad. Snart
vänder vi bilen söderut och börjar vår 80 mil långa hemresa. Det känns tungt
och väldigt trist att hundarna inte fann varandra. Men så är spelets regler.
Vill hundarna inte så ska de inte, det är min starka övertygelse. Kanske man
suktas av att inseminera tiken eller försöka hålla fast henne när man inser
att det inte blir någon parning, men jag tror att man bara lurar sig själv
om man bedriver avel på det sättet. Att hålla fast en tik som inte vill är
dessutom olagligt.
På vägen hem passade jag på att träffa en hund jag läst om och är
intresserad av att veta mer om. Jag är glad att jag gjorde mig besväret att
fråga ägarna om jag fick komma förbi och glad att de ville ta emot mig med
kort varsel. De bodde en bit från motorvägen, men
efter besöket var jag glad att jag ändå stannade till. Alltid roligt att
träffa andra eurasier och dess ägare som ju brukar vara väldigt trevlig folk.
Förutom hanen jag visste om fanns ännu en eurasier på gården, lite roligt
att träffa en okänd hund och kunna se vem som är mamman till den.
Så småningom kommer vi hem till Stockholm igen, jag handlar lite mat,
tankar bilen, åker hem till mig och tömmer bilen på saker innan jag åker
till mina föräldrar för att lämna tillbaks pappas bil, hämta mina hundar och
min egen bil. Eftersom jag åkt ifrån min nyckelknippa på jobbet så hade jag
lämnat bilens resevnyckel hos mina föräldrar, men larmdosan på den ville
inte låsa upp bilen! Så det var bara att byta nycklar igen, ta pappas bil
hem. Tillslut är vi hemma, innan klockan är tio har jag redan somnat.
13 Maj
Det är fredag den 13:e idag, men det verkar inte spela så stor roll.
Hundarna träffas på morgonen och uppvaktar varandra - men någon parning blir
det inte. Jag åker till sjukhuset i Skellefteå som visar sig ha eget
laboratorium och tar ett nytt blodprov på Lovis. Svaret får vi om några
timmar. Granne med sjukhuset ligger Björkis, Skellefteås hundaffär och
såklart måste jag passa på att gå in där. De är kända för de hundtillbehör
de syr: selar, halsband, hundskor och koppel. En gång för många år sen var
jag där med Balder och fick en dragsele uppsydd till honom, men drag var
inte hans grej, visade det sig sen. Han var ju en rastypisk eurasier! Just när jag ska gå in stöter jag ihop
med Sandra som är på väg ut - nu har hon visat sina produkter och ska åka
vidare på sin turné. Jag köper att par mjuka fleecesockor till vintern och
pratar lite med innehavaren, kanske kan vi beställa hundtossor direkt från
dem till vår butik?
Vi har dagen ledig i Skellefteå så Lovis och jag går på café som vi
blivit tipsade om, kaffe och kladdkaka på uteserveringen och sen går vi runt
och ser oss omkring i Skellefteå. Som vanligt väcker en vacker eurasier
uppmärksamhet och jag ser hur folk nästan vrider nacken ur led när vi
passerar, jag ledsnar inte på att se det, haha. Vi åker till ett köpcentrum
och slår ihjäl lite tid, jag hittar en papperskorg till badrummet, jag har
letat länge så det var ju alltid nåt. Veterinären ringer och berättar att
progesteronhalten ligger strax under 52 så det är hög tid för parning nu.
Jag ringer hem till min egen veterinär som säger att vi kan testa idag men
vill hon inte nu kommer hon troligen inte att vilja imorgon heller. Jag
bestämmer att testa ikväll och på lördag morgon, sen åker vi hem.
Det blev kväll och vi åkte än en gång till hanhunden men trots att de
gillar varandra och verkar trivas ihop så vill Lovis inte bli parad. Vi ska
ses imorgon bitti, sen åker vi hem.
Vi hittar kända caféet Lilla Mari och fikar där.
Lovis ligger under bordet medan jag dricker kaffe. Det känns
ovant att ha så mycket ledig tid att man bara kan sitta still på en stol,
jag brukar inte göra så, så det var bra träning för mig.
|
|
Bara i Norrland! En hel kyldisk med olika slags palt, på
bilden syns leverpalt, blodpalt, fläsk till palt, pitepalt, kroppkakor,
kombipack, 2-pack, 3-pack, sex-pack...
Bara i Norrland! En hel hylla i fyra plan med bara
tunnbröd. Det här var avdelningen med hårt, det finns en avdelning med
mjukt också.
Lokalproducerat kvällsfika: Tunnbröd med smör. |
12 Maj
Jag somnade tillslut. Det blev inte mörkt, det var nog det som var felet!
Solen går ned senare än hemma och upp en hel timme tidigare, det märks att
vi är på andra breddgrader. Just nu sitter jag i sängen på rummet och
dricker kaffe, solen strålar och det ser ut att bli en underbar dag. Vi ska
träffa hanen en stund nu på förmiddagen så får vi se hur de känner för
varandra.
Så nära men ändå inte. Hundarna uppvaktar varandra, hoppar runt och busar, men ingen parning. Vi ska ses i kväll igen, så jag har dagen ledig i
Skellefteå. Jag känner inte till staden, men söker på Google med min telefon
och hittar två handelsträdgårdar, Rydlinge som är ganska känd och där köper
jag hortensia till min mamma som snart fyller år, på det andra stället
hittar jag en plasthök som jag tänker kanske kan skrämma bort den riktiga
höken från mina hönor. Vi fortsätter till en Second handbutik men gör inga
fynd.
På nätet har jag sett att det ska finnas en Second handbutik i Skellefteå
hamn, det låter trevligt så jag bestämmer att vi ska åka dit och äta lunch.
Nu visade det sig att Skellefteå hamn inte var någon romantisk turiststad
utan mer en industrihamn. Vi hittade i alla fall butiken där jag köpte en
jättestor kruskavel, en träslev och ett halsband, allt för 60 kronor. Jag
äter
lunch där, köttbullar med potatismos och tillbehör för 45 kronor, känns
verkligen som ett fynd. Nu när vi ändå kört hela vägen så ville jag se
hamnen, men det närmsta vi kom var baksidan på en industritomt där vi i alla
fall kan klättra ned för en slänt och komma till vattnet. Vi åker
tillbaks till vandrarhemmet och lägger oss att vila en stund innan kvällens
möte.
Njae, ännu ingen parning! Nu måste jag börja tänka om lite. Jag hade
tänkt att åka hem imorgon fredag men även om hundarna parar sig imorgon så
känns det tight, jag vill gärna ha två parningar. Han är duktig, ivrig och
artig, Lovis är villig men verkar inte helt redo än. Det är hennes dag 14 i
löpet så det borde vara dags nu. Såklart undrar jag varför de inte bara
parar sig. Hur svårt kan det vara? Jag tror ju på att hundarna vet och ska
klara det där själva, jag vill verkligen inte hålla fast tiken utan tycker
att de ska få para sig fritt. Det här är båda hundarnas första parning, så
lite stöd kan de behöva - men de är ju eurasier med sina instinkter i
behåll. Vi bestämmer att ses imorgon förmiddag igen och sen bestämma hur vi
ska gå vidare.
Jag värmer mat i vandrarhemmets kök, en person kommer in i köket så jag
tittar upp och säger hej. Sen HEJ!, då det visade sig att personen som
kommer in är Sandra, en säljare jag känner sen många år
från jobbet. Hon
tittar på mig och ser lika förvånad ut - vad gör DU här? undrar hon.
Vi är på havsstranden till Bottenviken i Skellefteå Hamn.
Vandrarhemmet ligger "på kyrkans mark" och heter
Stiftsgården, där finns både restaurang, hotell, konferensanläggning och
vandrarhem. Ska du sova över i Skellefteå jag jag verkligen rekommendera det
här stället. Bilden visar den vackra kyrkan som ligger intill anläggningen.
Just nedanför vandrarhemmet flyter Skellefteå älv.
11 Maj
Det har blivit onsdag och avresedag. Jag känner mig redan lite trött och
aningen nedstämd, jag vill inte lämna mina egna hundar, de ska vara hos mina
föräldrar och har det bra där, men jag vill ändå inte åka ifrån dem.
Försöker intala mig att det bara gäller tre dagar. Lovis löp går framåt men
helt parningsklar är hon inte än. Det hade varit skönt med ännu ett blodprov
- men även om jag får svaret i dag så blir det för sent på dagen. Om jag ska hinna
komma fram innan natten måste jag åka tidigt på morgonen. Planen är att
bilen ska rulla klockan sju. Då har vi 798,9 kilometer att köra, enligt Eniros vägbeskrivning bör det ta drygt nio timmar. Med hund tar det längre,
vi måste ju stanna och röra på oss mellan varven. Just nu när jag skriver
det här känns det lagom lockande. Jag är väldigt glad att jag fått låna en
bra och lättkörd bil, det underlättar. Jag ska dricka upp mitt morgonkaffe
och packa det sista, sköta djuren som blir kvar här hemma och sen ge oss
iväg på vårt stora äventyr. Jag kommer inte skriva mer förens ikväll när vi
har träffat hanen igen. Jag tror inte på parning ikväll men hoppas de finner
varandra imorgon.
Nu sitter jag i sängen på vandrarhemmet, Lovis ligger på golvet nedanför
min säng och sover. Jag är trött och har deg i huvudet efter 80 mil bakom
ratten. Det gick bra att köra, jag fastnade förstås i morgontrafiken i
Stockholm men så småningom kom vi igenom och fick fart norrut. Endast vid
ett tillfälle blev det läskigt. Jag har skärpt mig i min körstil och
försöker att ligga i högerfil och inte köra fortare än man får, därför blev
jag inte förvånad när jag blir ikappkörd av en röd Ferrari. Men den blåser
inte förbi, som man förväntar sig, utan segar sig kvar och börjar dra över i min fil, på tok för nära
framför mig och instinktivt trampar jag till på bromsen och hinner precis se
ett rådjur i fyrsprång kasta sig undan framför min bil. Allt var över på en
sekund. Eller kanske en halv eller två - jag vet inte. Ett ögonblick tog det
och allt gick bra. Det hade PRECIS lika gärna kunnat sluta i katastrof. Han
som körde Ferrarin väjde undan för rådjuret av instinkt - men han väjde mot
min bil! Jag har inpräntat att om ett djur kommer upp på vägen - sikta på
baken, då kanske djuret hinner springa undan. Det borde föraren av Ferrarin
ha gjort också. Det tog en liten stund innan
pulsen var normal igen, men resten av hela resan gick fint. Vi stannade
flera gånger för att sträcka på benen, kissa och dricka, men Lovis låg bara
avslappnad bak i bilen. Jag har kört den här sträckan många gånger tidigare
eftersom min farmor och farfar bodde i Luleå, en bit ovanför Skellefteå. För att stå ut hela vägen har
jag hållpunkter längs vägen som små delmål, ställen jag ska passera för att
känna att jag faktiskt betar av kilometer på den 100 mil långa resan. Vissa
ställen ska bara passeras, på andra stannar jag och sträcker på benen eller
äter lunch. Det kan vara en särskilt vacker plats, en kyrka eller ett
rastställe - jag känner igen dem alla. Senast jag körde den här sträckan till Luleå var till och från
min farmors begravning, på flera sätt en väldigt känslosam resa. När
jag nu gjorde den här resan igen blev det även en inre resa med mycket minnen.
Vi kom först till vandrarhemmet Stiftsgården, en jättefin anläggning och verkligen kan
rekommenderas, och sen gick vi en längre promenad för att räta på kroppen
innan vi åkte över till hanhunden och hans familj som bor i närheten. Hundarna fattade genast
tycke för varandra - men någon parning blev det inte - vilket jag ju inte
heller hade räknat med. Vi bestämde att ses imorgon förmiddag igen. Det kan
ännu vara lite tidigt, men jag har mer tid. Just nu känner jag att det är
sent och hög tid att sova, men jag har lite svårt att komma ned i varv.
Kanske ska jag bara släcka, lägga mig i sängen och blunda. Det är möjligt
att hjärnan faktiskt stänger av då. Jag provar.
Skellefteå älv forsar nedanför vandrarhemmet.
10 Maj
Vi bestämmer att
inte åka idag som jag först planerade, så jag passar på att
jobba istället, eftersom jag ska vara borta några dagar har jag
hundar att bada och klippa på kö.
Lovis är med mig inne på trimmet,
hon slår sig ned på radion, tokfian, tycker hon hittat en bra
sittplats.
|
|
 |
9 Maj
Måndag och ledigt från jobbet. Vi har tid hos veterinären på förmiddagen
för blodprovstagning och i väntan på provsvaret försöker jag packa och
förbereda här hemma. Jag går till biblioteket och lånar några ljudböcker för
att ha sysselsättning under bilresan till Skellefteå. Det är svårt att koncentrera sig på att få något
vettigt gjort, det känns som att jag mest går runt i cirklar och väntar på
att telefonen ska ringa.
Tillslut gör den det, Lovis progesteronhalt har stigit till 7,6 så vi får
rådet att vänta någon dag innan vi åker till hanen. Jag skickar ett
meddelande till hanens familj och frågar om det passar för dem. Det märks på Lovis att hormonet börjar strömma till, hon uppvaktar Lova och grannens
hanhundar stryker utanför staketet. Jag har fått låna min pappas bil igen,
det känns tryggt. Min är ganska gammal och komforten inte den bästa. Nu när
det plötsligt blev sommar så påminns man också om temperaturen i bilen. Jag
har ingen fungerande AC i min bil, så om vi skulle fastna i bilkö får jag problem med
värmen. Skönt med pappas nya bil där allt ännu fungerar som det ska!
För att lugna mina nerver och njuta av dagen går vi ned till sjön och
vänder båten som ännu ligger på land. Det är inte bara jag som njuter att
att ro runt på sjön, hundarna verkar njuta lika mycket som jag. När Lova ser
att jag plockar fram årorna brukar hon springa före ned till båten - när jag
kommer dit sitter hon redan i den och väntar på att vi ska kasta loss. Malva
och Lova har sina bestämda platser, Lovis fann sig fint i att sitta stilla i
båten och verkade ha sjövett, men för säkerhets skull fick hon vara
fastknuten. Vi rodde över till andra sidan sjön, i strandkanten lekte
småfiskar och bottnen var full av fiskrom, det var varmt och soligt som en
sommardag, ungdomar badade redan vid klipporna runt sjön. Inte ens i en båt
ute på vattnet slipper man uppmärksamhet. När vi rodde förbi några badare
hördes: Åh, kolla i båten! En sån där hund vill jag ha! Jag ledsnar aldrig
på sådana kommentarer.
7 Maj
Det är lördag och Lovis har tid hos veterinären för blodprovstagning.
Besöket går fint, trots att det är min mamma som åker dit med henne. Själv
jobbar jag idag och eftersom det är lördag fanns inte så många tider att
välja på hos veterinären. Lovis är glad och hälsar på personalen, låter sig
undersökas och följer med min mamma som hon inte har träffat tidigare.
Eurasier är ju inte direkt kända för att gilla veterinärer, men Lovis får beröm.
Efter jobbet åker jag och hämtar Lovis hos mina föräldrar, hon blir glad att
se mig. Veterinären ringer och talar om att progesteronvärdet ligger på 4,5
och tid för nytt prov bokas på måndag. Jag planerar att resa tidigt på
tisdag morgon, vi får se hur väl det stämmer.
5 Maj
Igår kväll hämtade jag Lovis när hennes familj så passande nog skulle
hälsa på släktingar i Stockholm över helgen. Hon var först lite försiktig, men Lova och
Malva hälsade henne välkommen med viftande svansar. Hundarna fick en sen
middag och natten blev lugn. Efter en längre morgonpromenad fick mina egna
hundar vara ensamma hemma, Lovis och jag åkte på Svenska Pudelklubbens
inofficiella utställning i Gubbängen. Det var ett par hundra hundar anmälda och fastän vi
var där tidigt var det redan ganska mycket stoj. Det här är inte en miljö Lovis är van vid och jag märkte på henne att
hon undrade varför vi var där.
Ett tag undrade jag också varför vi var där. Nu måste jag få gnälla: Jag
blir uppriktigt trött på andra hundägare som rör sig inne bland folk- och
hundvimlet med hundar som gör regelrätta utfall mot andra hundar. Nästa lika
irriterande är det när andra släpper fram sina hundar för att nosa på min,
fastän vi inte vill. Om jag drar undan min hund betyder det att jag inte
vill att din hund ska komma så nära - ta in din hund istället för att bara
länga på kopplet! Ibland har jag lust att säga att min hund har kennelhosta
eller rävskabb, men det kan man ju inte säga på en utställning. Inte heller
att att min hund bits, men jag skulle ju kunna säga att jag är rädd för att
din hund ska bita min. Nu löpte ju Lovis, så det hade jag kunnat tala om
runt omkring mig, men jag tycker inte det är min uppgift. Om alla håller
ordning på sin egen hund så blir det ju inget problem. Innan vi skulle gå in
i ringen var det en som
släppte fram sin hane att nosa i baken på Lovis, snart började hundägaren
väl ana något och undrade om Lovis löpte. Och ja, svarade jag, det gör hon.
Först då ryckte ägaren undan sin hund, sur över att den blev "störd" av
Lovis. Hon talade om för alla att Lovis löpte och sen bad hon oss att gå
därifrån. Fast det var de som placerat sig direkt vid ringside och hon som
släppt fram sin hund när vi försökte komma fram för att gå in i ringen. Det
här med att man hela tiden måste hålla koll på andras hundar, det är en av
anledningarna som gör att jag inte är så jättetaggad att gå på utställning
längre.
Nåväl, efter att vi väntat på vår tur började Lovis att slappna av och
det gick riktigt bra i ringen. Domaren var väldigt mjuk och vänlig,
uppenbarligen van att handskas med alla typer av hundar, även såna som inte
självklart uppskattar närgången kontakt av främmande. Den fina hanteringen fick Lovis på bra
humör, mig också förstås! Än roligare var det att Lovis fick hederspris och
blev Bäst i Rasen, i gruppfinalen blev hon 3:e bästa spets. Inte så illa
gjort av en ovan hund som kom från sin familj kvällen innan. Lovis kritik löd så
här: 4 årig tik med mycket vackert huvud, korrekt bett, vackra mörka ögon,
välansatta öron av bra storlek. Bra förbröst och bröstdjup, goda vinklar
både fram och bak, välmusklad. Korrekt ansatt svans, rör sig med vägvinnande
steg. Korrekt fin päls. Domare var Anna-Lena Ung.
Nu när jag skriver det här sitter vi i trädgården och eldar, jag ska
grilla lax till middag och hundarna ligger runt omkring mig och slumrar i
vitsipporna. De har gnagt köttben och vi har varit ute hela dagen, vädret är
verkligen helt fantastiskt! Jag har inte träffat Lovis sen hon var ung, så
skönt att hundarna ändå så lätt byter miljö och accepterar varandra.
3 Maj
Jag sitter
framför datorn och letar övernattningsmöjligheter i Skellefteå. Inte långt
ifrån hanen och hans familj finns en campingplats med stugor. Det visar sig
att de har stugor lediga, de billigaste kostar 650:- per natt och inte 375:-
som det står i annaonsen. Sen
tillkommer en bokningsavgift på 100:- och så måste jag köpa ett campingkort
för 150:- om jag ska bo där. Hm, sånt gillar jag inte. Påminner om annonser
med billiga flygresor. Som när man vill boka visar sig bli betydlig dyrare
eftersom det tillkommer "startavgift", "bränsletillägg", "landningstillägg",
"bagagelastningsavgift"
och allt vad det nu är, alla obligatoriska tillägg som inte kan väljas bort. Det finns andra ställen att bo på i Skellefteå, vi
får se vart jag och Lovis hamnar.
Vi har fått svar på förfrågan om övernattning på ett annat ställe. Hund var
inget problem, det fanns en hundgård med hundkoja bakom garaget, annars kunde hunden sova
i bilen. OK, jag får tänka att det här är på landsbygden. De är kanske vana
vid hundgårdshundar. Ska man bli förnärmad eller skratta? Jag vet inte hur Lovis
vill sova, men mina hundar sover i sängen. På vita lakan. Vi letar vidare.
Nu så! Vi har fått ett rum på vandrarhem för 340:- natten och då får
hunden vara med på rummet. Det tar vi!
29 April
Det är en vanlig morgon, jag
går upp, släpper ut hundarna och sätter på kaffe. Efter att
hundarna har fått frukost sätter jag mig framför datorn med mitt
morgonkaffe och slår på Facebook, ser att jag fått ett
meddelande och öppnar det:
Himmel och pannkaka - Lovis löper!Vi trodde hon skulle
börja löpa i slutet av maj, paras i mitten av juni. Hon löper en
hel månad tidigare än beräknat!
Jag skickar genast meddelande till hanhundens familj och
berättar att nu börjar det dra ihop sig! |
|
 |
Vi hade sen en tid tillbaks bestämt att Lovis skulle komma
och bo hos mig några dagar, så jag var redan inställd på att hon
skulle komma på onsdag. Det blir perfekt timing att hon lämnas
här då. Men jag behåller henne tills allt är klart med parningen
innan hon får åka hem till sin familj igen. På väg till
jobbet ringer jag veterinären och bokar tider för
blodprovstagning, nu tänker jag inte åka iväg utan att veta att
ägglossning är på gång. Jag får också avboka lite småsaker jag
planerat att göra de dagar jag tror att vi ska vara borta och sen det
svåraste, att ordna ledigt från jobbet. Jag är helt fullbokad med hundar som
ska friseras och de går inte att avboka, de har väntat på klippning så dessa
hundar får jag helt enkelt ta emot på kvällarna efter arbetstid. Mina kunder
vet hur mycket mina hundar betyder för mig så de klagar inte över
ombokningarna, säger att de självklart låter mig vara ledig. Det känns bra.
14 April
Hanhunden jag vill använda till Lovis har inte gjort
personlighetsbeskrivning, BPH, vilket jag tycker skulle vara
intressant att få gjort och en bra merit. Hans ägare verkar inte heller ha något
emot att göra det. De bor i norra Sverige men det finns faktiskt en BPH-arrangör
bara
en timmes resa ifrån dem. Lite irriterande är det att jag
försökt komma i kontakt med arrangören sen slutet av februari
för att boka en tid, men inte ens fått svar på mina mail. Efter flera mail,
tillslut kanske i lite otålig ton, får jag nu ett svar som
kort och gott
lyder: Jag hör av mig om jag får tider över.
Jaha. Det låter ju inte lovande. Har de varit fullbokade sen i
februari tro? Det är ju inte lätt att skaffa meriter till hundar
med den inställningen hos arrangören. Hanen lever som
sällskapshund och ägarna är inte intresserade av utställning,
med tanke på var i landet de bor så är det inte bara att åka
iväg och ställa ut heller - bara för att få det gjort. Vid något
tillfälle jag har själv åkt iväg på utställning med en hanhund
som jag vill använda i avel, men han bor för långt bort den här
gången. Eurasier är heller inte hundar som man bara kan åka och
hämta och köra iväg på utställning med. Är de inte tränade från
början och känner de inte sin handler så går det sällan bra på
första utställningen.
8 Mars
Idag är den tilltänkta hanen hos veterinären för att ta blodprov
för att få bekräftat att hans sköldkörtel är frisk och fungerar
som den ska. Jag tycker det är viktigt att man kontrollerar
sådana saker så att jag inte riskerar att använda hundar i avel
som kanske inte är helt friska. En hund som har problem med
sköldkörteln visar inte alltid symtom lika tidigt som man kan se
det i ett blodprov. Hunden kan bli sjuk senare i livet, det kan
vi inte styra, men vi kan styra att bara använda konstaterat
friska hundar i avel. En hund som idag har bra värden är säkrare
att den fortsätter vara frisk än en hund som inte alls är
undersökt. Sjukdomen kommer nämligen inte över en natt utan det
är ett långsamt förlopp som sakta bryter ned hundens
sköldkörtel. Först efter en längre tid mår hunden så dåligt att
det syns på den att något inte stämmer. Sjukdomen bryter ofta ut
efter två års ålder, så det känns bra att hanen är tre år
fyllda. Jag är väldigt glad att hanens ägare är noga och tar
detta på allvar. De vill förstås inte att deras hund ska bli
pappa till valpar om han inte är helt frisk. Visar provet att
han är frisk blir det en stor merit för honom, för mig betyder
det mer än ett pris på en hundutställning. Är han inte frisk är
det ju fint att ägarna får veta det, så han kan få behandling så
tidigt som möjligt och må bra. Jag är inte orolig över
provsvaret, jag vet att hans pappa är undersökt och frisk, men
säker kan man inte vara förstås.
23 Februari
Ägaren till hanhunden har varit i kontakt med hundens uppfödare
för att be om råd, nu nyss fick jag besked att de accepterar min
förfrågan. Jag tycker det är jättebra att man vill prata med
sin hunds uppfödare innan man låter hunden gå i avel. Uppfödaren
är ofta insatt och kunnig, redan när denne planerade för att sin
kull skulle födas fanns en plan med aveln. Uppfödaren är ofta
insatt och känner till bakgrund om föräldrarna och syskonen i
kullen. Jag tycker det är viktigt att man tar reda på så mycket
man kan innan man bestämmer om en hund matchar en annan. Det är
ju så mycket mer än utseende som gör att det blir bra hundar och
livspartners. Att uppfödaren vill vara delaktig i såna här
beslut är inte för att säga nej till en parning, snarare att
uppfödaren känner ett stort ansvar för kommande valpar och inte
vill riskera att det föds hundar som man är rädd att de inte ska
bli friska eller bra. Det gör mig glad att både uppfödare och hanhundsägare känner det här ansvaret.
19 Februari
Efter många, långa timmar framför datorn ser det ut som att jag
äntligen har hittat Lovis matchande make. Jag råkade se en bild
på en fantastiskt fin hund på internet, efter en del
detektivarbete förstod jag vem hunden var och hittade både
ägaren och uppfödaren. Allt verkade helt perfekt - tills ägaren
berättade att hunden var kastrerad. Men jag hade redan sett att
han hade en halvbror som dessutom var en son till en hund jag
känner till sen länge och gärna ville använda i avel. Tyvärr var
fadern äldre och skulle inte längre gå i avel, men det här var
hans son. Efter kontakt och råd från uppfödaren har jag nu
skrivit direkt till ägaren och väntar på svar. Jag hoppas hon
har lust att låta sin hund gå i avel och att vi kan ha en dialog
om fortsättningen. Spännande det här!
31 Januari
Provsvaret har kommit! Lovis värden är helt normala och hon är
TgAA-negativ, vilket betyder att hon inte heller har antikroppar
mot sin egen sköldkörtel. Hurra! Nu känns allt så mycket bättre
och säkrare. Jakten på hennes perfekta make kan börja på allvar.
Jag har redan suttit många timmar framför datorn och letat. Jag
kan få upp en tråd och följa den, den kan leda än hit, än dit,
ibland delar sig tråden och ibland tar den bara slut. Ibland
stannar den upp vid en hund som jag måste söka mer information
om och därför kan han hamna på "vänt". Jag har mycket att ta
hänsyn till när jag väljer en passande partner, jag vill att så
mycket som möjligt ska stämma.
25 Januari 2016
Idag är den stora dagen. Lovis är hos veterinären för att ta
blodprov och undersöka att hennes sköldkörtel är frisk och
fungerar som den ska. Om den är bra, som vi såklart tror, så ska
vi para Lovis när hon löper i vår. Om hennes sköldkörtel inte
fungerar som den ska, ja, då blir vi ju förstås väldigt
besvikna. Det enda som skulle vara bra med att sköldkörteln är
dålig - det är att man får veta det och kan ge henne medicin så
hon mår bra i fortsättningen. Vi tror att hon är frisk, båda
hennes föräldrar är undersökta och friska, men man vet ju inte
om man inte tar blodprov. En hund som haft dåligt fungerande
sköldkörtel under väldigt lång tid visar symtom, men symtomen
kommer ju inte över en natt. Det kan ta år innan hunden mår så
dåligt att det syns på den så tydligt att man förstår att den är
sjuk. Olika uppfödare resonerar olika i den här frågan om
sköldkörtelfunktionen i vår ras. Jag vill vara på den säkra
sidan så för mig känns det bäst med ett blodprov innan, andra
resonerar annorlunda.
Som hunduppfödare lär man sig att aldrig ta något för givet och
därför tar man en dag i sänder. Idag tar vi blodprov. Nästa
vecka kommer svaret.
|
