|
Ystras dagbok
3 Juli
Den stora dagen är här: Valparna fyller åtta veckor idag och är
därmed gamla nog att flytta till sina nya familjer. Fastän jag vet att
familjerna väntat otåligt på sina valpar och att de kommer få det bra så är
ändå det här en jobbig tid för en hunduppfödare. Hundarna är min familj och
att skiljas från mina valpar känns i hjärtat.
Om några dagar är det 20-årsjubileum sen den första eurasiern kom till
Sverige. Det var Jonna, eller Pom-Pom som hon kallades, som gjorde entré.
Hon var den mest fantastiska hund jag någonsin träffat och jag är så glad
att jag fick ha henne i mitt liv. Till minne av henne har lilla "valp 1"
fått ärva hennes namn, lillan är också den första valp jag har fått som har
samma färg som sin urmoder. Lillan fick därför namnet Jonna efter sin
morfarsmor, mormorsmorfarsmor och farfarsfarmor. Hennes bror fick namnet
Björne. Helt enkelt för att han ser ut som en björn.
26
Juni
Hjälp vad tiden går - idag
fyller de redan sju veckor! Sista veckan som mest känns som att man vill
stoppa tiden har börjat nu. Snart är det dags för valparna att flytta till
sina nya familjer. Det är nu valparna är som roligast, såna små busungar.
Och så var det veckans porträtt, hur skulle man kunna välja endast en av
dessa bilder?
19
Juni
Så blev de sex veckor idag
och ser ut så här!
12 Juni
Fem veckor! Valparna är så söta så det blir flera bilder på dem den här
veckan. Det har slutat att regna så de kan vara ute nu.
5 Juni
Idag fyller valparna fyra veckor, tänk vad tiden går fort! De fick ganska
fort flytta ut ur badbassängen och bor nu i en liten hage inne, snart är det
dags att ta dem utomhus, men senaste dagarna har varit regniga så
utepremiären har fått vänta. Väldigt gulligt är att innan valparna ens är
fyra veckor går de till tidningen och kissar. Jag undrar hur de kan välja
att göra det när de är så små, men det är helt uppenbart att de vill kissa
på dem i alla fall. Det som skiljer dessa valpar från tidigare
kullar är att de inte vill äta hundmat. Jag gissar att de får så mycket
mjölk från Ystra att de aldrig är hungriga, men nu när de fyller fyra veckor
borde de äta valpfoder med god aptit. Hon slickar lite i maten och får nog i
sig en del, han är näst intill ointresserad. När jag handmatar honom slickar
han lite, men spottar ut om han får mat i munnen. Valparnas familjer ska
komma på besök i helgen, då ska vi se om vi kan bestämma vad valparna ska få
för namn på stamtavlan, det börjar bli dags att skicka in pappren till
kennelklubben för registrering.
Tikvalpen väger idag 3500 gram.
Hanvalpen väger idag 3100 gram.
Lilleman ligger bekvämt i Bia-bädden! |
|
Valparna är fyra veckor gamla, men går bort till hörnet
med tidningar och kissar där! |
29 Maj
Jösses, nu är valparna tre veckor! Nu börjar de "bli valpar" och rör sig
runt på ostadiga ben. Den lilla familjen har bytt redet mot en större
avdelning, de bor nu i en badbassäng för barn. Valparna försöker lite tafatt
att på lek bita och buffa på varandra, men tappar de balansen så rullar de
runt på rygg. De har fått första omgången med avmaskningsmedel och de har
börjat äta hundmat från fat.
Tikvalpen väger idag 2710 gram. Att fotografera en svart valp
inomhus utan blixt är en utmaning...
Hanvalpen väger idag 2480 gram.
Lille gossen myser med mor.
21 Maj
Så har valparna blivit två veckor gamla, båda har öppnat ögonen. Hanen
började öppna sina några dagar innan tiken, så han har mer öppna ögon än hon
som fortfarande ser ut att kisa. De växer förstås ordentligt när de bara är
två, de känns som riktiga klunsar. Ystra har börjar lägga sig utanför redet
en stund då och då, men vill fortfarande inte gärna lämna rummet. När hon
måste tar hon ett varv runt huset.
Jag hade
en låda med hundgodis ståendes på ett trappsteg i källartrappan, Ystra har
på egen hand öppnat den och burit torkade ko-klövar till vardagsrummet. Du
ser på bilden här nedan hur det såg ut när jag tittade till henne. Det räckte inte med en eller med
två. Hon har hämtat nio.
Tikvalpen, väger idag 1980 gram.
Hanvalpen, väger idag 1800 gram.
|
|
Ystra har öppnat en låda med hundgodis som hon hittade i
källartrappan, i den fanns torkade ko-klövar som hon tydligen gillade.
Hon har burit dem, en efter en, in i vardagsrummet. |
20 Maj
Valparna fortsätter växa, nu börjar de öppna ögonen men pälsen ligger ännu
ganska platt. De lägger på sig ungefär ett hekto om dagen, de har nu
tredubblat sin höga födelsevikt och väger ett och ett halvt kilo. Jag kan
inte bromsa tillväxten, Ystra får inte mer mat än de andra hundarna men hon
har ändå gott om mjölk. När valparna ligger och diar så rinner det mjölk ur
de "lediga" tuttarna.
Så här ser det ut hela dagarna, Ystra tycker fortfarande att
valparna inte ska göra annat än att äta.
15 Maj
Idag fyller valparna en vecka och de har verkligen vuxit så det knakat under
den här första tiden!
De gör inte annat än diar på Ystra, hon ligger hos dem dygnet runt, jag måste
tvinga henne att gå ifrån för att stäcka på benen och gå en sväng ute. Hon
kommer inte längre än runt huset innan hon känner att hon måste springa in till dem igen.
Valparna har redan dubblat sin födelsevikt. Jag har gjort en grupp på Facebook till valparnas familjer, där kan jag med
hjälp av min telefon lägga in bilder och filmer på de små, så deras nya
familjer kan följa
deras dagliga liv. I början var jag lite skeptisk till en sån där telefon,
men nu när jag har en så är det ju jättelätt att uppdatera med den. Tanken
med valparnas egen FB-grupp är att familjerna kan hålla kontakt där även
efter att valparna flyttat härifrån. Här på hemsidan försöker jag lägga in
nyheter minst en gång i veckan. Nu när valparna bara ligger där de ligger
finns inte så mycket att visa, de ser inte ut att ha ändrat sig så mycket på
en vecka - mer än att de är dubbelt så stora. Det syns inte på bild,
förstås.
Tiken 1 vecka gammal, väger idag 1250 gram
Hanen 1 vecka gammal, väger idag 1095 gram
Ystra med sina feta sork-valpar, de växer så det knakar och
ökar i vikt ett drygt hekto om dagen!
9 Maj
Ystra ligger med sina valpar i redet i vardagsrummet men jag vaknar flera
gånger under natten och går upp för att titta till dem så allt är bra. Ystra
är en otroligt noggrann mamma som passar på sina små på bästa sätt. Redet
har en skålad botten, så valparna kasar automatiskt in mot mitten, men jag
är helt säker på att Ystra inte skulle lägga sig på en valp. De är så starka
och fina, det är verkligen naturens under när det kommer nya små hundar till
världen på det här sättet!
Tikvalpen, född kl 14:45 och vägde då 510 gram.
Hanvalpen, född kl 16:55 och vägde då 450 gram.
8 Maj
Jag har lyssnat på Ystras flåsande hela natten, nu är det morgon och hon
flåsar på samma sätt. Igår kväll var hennes temperatur nere på 36,7 grader
och nu är den uppe på 37,1 så kanske har det vänt nu. Temperaturen brukar gå
ned och sedan gå upp igen när hormonnivåerna ändras i kroppen från att ha
varit inställd på "dräktighet" till "förlossning". Då kommer kanske
valparna i kväll eller i natt mot fredag. Idag blir en dag av väntan. Ystra
bökar i redet och trampar runt i rummet, hon verkar orolig.
Timmarna går, Ystra flåsar. Rätt som det är hoppar hon över ett andetag och
jag förstår att det har satt igång. Efter ett ganska stort besvär föds den
första valpen, en otroligt livlig och sprattlig tikvalp! Hon föddes 14:45
och vägde 510 gram vilket är stort för att vara en eurasiervalp, men så går
det ju ofta när det är få valpar i magen. Hon satt som en kork i en flaska
och jag var faktiskt lite orolig att hon inte skulle vara vid liv, men det
tog inte många sekunder efter födseln innan hon sprattlade och skrek. Ystra
vilade ett par timmar innan nästa valp kom 16:55, en hane på 450 gram och
halkade ut lite lättare än sin syster. Ystra hade nog jobbigt att föda
valparna, hon var som uppskruvad och slickade dem frenetiskt innan hon kom
till ro efter en stund. När hon väl var på plats i redet med valparna, hade
tvingats ut för att kissa och fått dricka sig otörstig så kom hon snart till
ro. Själv kände jag mig helt kraftlös, lagade en enkel middag innan jag
somnade på soffan. Idag är det förresten Fredsdagen, den dagen som andra
världskriget tog slut. Måste vara en bra dag att födas på.
Ystra flåsar, stackars hon har flåsat hela natten under tiden
som kroppen gör sig beredd på att valparna ska födas.
Ystra slickar den nyfödda hanvalpen torr.
-Pust, vilken pärs!
Den nya familjen på plats i redet, snart kommer Ystra att
somna.
7 Maj
Idag har det gått nio veckor och det är dags för valparna att komma!
Eftersom jag vet att det bara är två valpar så tror jag inte att de kommer
idag utan snarare imorgon eller kanske så sent som på fredag. Jag är väldigt
nöjd att jag lät röntga henne så vi säkert vet. Man kan tro att det ska bli
lättare och lättare för varje kull man har haft, men jag tror det är tvärt
om, det känns som att varje stundande födsel blir mer och mer nervös. Det
här blir min 17:e egenuppfödda valpkull, så jag borde ha "vanan inne". Men
det känns ändå väldigt nervöst och därför är jag glad över att jag vet hur
många valpar vi ska vänta på.
2 Maj
Vi har varit hos veterinären och röntgat Ystras mage. Man kan se de nya små
hundarna ligga där inne och vänta, helt fantastiskt. Det ser bara ut att vara två valpar och
det känns förstås lite trist även om jag ju vet att Ystra inte får så stora
kullar. Den här kullen är kommen för att bevara Ystras blod, inte för att få
valpar att sälja, så två känns enormt mycket bättre än ingen! Jag hoppas förstås att det blir två friska och fina som
kommer ut någon gång i nästa vecka. Jag har aldrig tidigare röntgat någon
dräktig tik, men jag kände att jag ville veta hur många valpar det var.
Förra gången Ystra skulle föda drog det ut på tiden, det var väldigt nervöst att vänta och inte veta.
Den här gången ville jag vara på den säkra sidan, kommer det bara ut en valp
vet jag att det finns en till och om det har kommit två vet jag att det är
klart. Det känns tryggt och bra. Det ser så overkligt ut, tänk att det
ligger två små hundar där!
30 April
Nu är det åtta veckor sedan Ystra och Heimdall parade sig och om bara en
vecka bör valparna födas. Ystra är inte jättetjock, hon har bara vuxit lite
om magen sen förra veckan, om bröstkorgen är hon nu ca 79 cm (mot 70 cm) och
om magen är hon 79 cm (mot 71 cm) och om midjan är hon 75 cm (mot 61 cm).
Linde kände en valp röra sig i magen, så kanske börjar det bli lite trångt
där inne nu. Ystra äter med god aptit, tömmer skålen med torrfoder och
köttbollar från Mush på en gång och vill gärna ha mer. När Linde kom till
jobbet och på lunchrasten öppnade sin matlåda för att äta sina köttbullar
från gårdagens middag åt hon däremot inte med god aptit: Hon hade i
morgonstressen råkat ta hundarnas matlåda med råa köttbollar istället för
sin egen med stekta köttbullar! Eftersom jag inte vet hur många valpar som
finns i magen på Ystra kan jag inte heller lova bort någon valp, jag får
frågan men säger att de som hoppas på en valp ur den här kullen får hålla
kontakt med mig och visa sig intresserade. Först när de är här kan jag tala
om för de som väntar hur många valpar som kom och vem som kan få en valp
eller inte. Det är en osäker och otålig väntan för alla inblandade, jag vet
det.
24 April
Sju veckor! Ystras mage har vuxit lite men är ännu inte enorm. Om bröstkorgen är hon nu 76 cm (mot
70 cm) och om magen 78 cm (mot 71 cm) och om midjan 72 cm (mot 61 cm).
Vi är förstås väldigt nyfikna på vad det betyder - hur många valpar finns
det där inne? Förstås är det fler som undrar, såna som följer dagboken på internet och gärna vill ha en av valparna.
Om jag själv fick vara med och bestämma så skulle jag beställa en åtta, nio
valpar, hälften hanar och hälften tikar - men så går det ju tyvärr inte
till. Det blir vad som blir och det är bara att rätta sig efter det. Jag kan
inte lova bort någon valp, inte ens en enda tik, förens de är födda och
ligger och sprattlar i redet hos Ystra. Innan de är här vet man inget om hur
det blir. En dag i sänder, ta inget för givet, det är något som
hunduppfödare verkligen får öva sig på att acceptera. Därför kan jag inte
heller säga om valparna kommer bli vackra utställningshundar eller
värdefulla avelsdjur när de är vuxna. Inte ens när valparna ska säljas kan
man säga så mycket om deras framtid, de är ju bara små spädvalpar när de ska
flytta. Att vilja köpa en blivande avelshund när man väljer en åtta veckors
hundvalp är lika oförutsägbart som att adoptera ett barn och önska att det
blir fotbollsproffs eller en mästare på att spela piano. Självklart hoppas
jag på att alla valpar blir både utställningsstjärnor och dugliga
avelshundar, men sånt får man se om en bonus. Jag har noga valt friska
och trevliga föräldrar som jag tror kan ge lika fina avkommor. Valpar som
ska växa upp till trevliga familjehundar, som ska glädja sina människor och
leva länge ihop med dem. Det är mitt främsta mål, det är så långt jag kan
planera. Kanske finns det uppfödare som kan sälja en valp och säga att den
ska bli en avelshund som vuxen, men jag kan inte det.
16 April
Så har sex veckor passerat
och det är nu bara tre veckor kvar. Ystra börjar bli hungrig och lämnar
inget kvar i vare sig sin skål eller Tildras skål. Måttbandet har varit
framme och minsann har hon inte redan börjat öka i omfång! Om bröstkorgen är
hon nu 74 cm, om magen 77 cm och om midjan 63 cm. Det är svårt att mäta med
måttband, det blir inte exakt eftersom man inte kan mäta på exakt samma
ställen och man spänner inte bandet lika hårt, men en fingervisning är det i
alla fall. Linde berättar att hon SER att Ystra blivit tjockare om magen.
Det blir förstås väldigt spännande att se hur det fortsätter, hur många
valpar finns det där inne? Den spänningen som jag känner nu är av annat slag
än den som jag kände inför parningen. Då våndades jag, det kändes nästan
olidligt tillslut att inte veta om de ville para sig eller inte. Dagarna
gick och jag kunde bara vänta och se utan att veta hur det skulle gå. Nu vet
jag inte heller, men jag vet att det FINNS valpar så den här väntan är mer
fylld av förväntan.
9 April
Idag har det gått fem veckor, bara fyra kvar till valparna ska födas. Jag var hos Ystra idag och
hälsade på, lämnade mat åt henne och passade på att mäta om magen med
måttband. Hennes tuttar har blivit större och mjukare, tror minsann hon känns
lite fylligare om midjan också! Det är svårt att mäta exakt med måttband men
vi fick måttet om bröstkorgen till 70 cm, om magen 71 cm och om midjan 61
cm. Till vardags äter Ystra torrfoder, men jag tror det är bra att äta
färskt kött av olika djurslag också så därför fick Linde fylla frysen med
köttbullar från Mush. Det har ju gjorts studier där det visats att hundar
som får äta färsk mat av olika slag föder valpar med bättre immunförsvar och
mindre allergier än andra hundar. Studierna gjordes på kända "allergi-raser"
och det var tydligt att maten spelade roll. Eurasier är ju inte direkt känd
för att vara en allergi-ras, men bra immunförsvar skadar ju aldrig och
hundarna tycker det är gott, så varför inte?
5 April
Halva dräktigheten har passerat och det börjar bli spännande. Vi vet ännu
inte helt säkert att det finns valpar i magen - men Ystras spenar har ändrat
färg och blivit rosa! Hon äter ännu som vanligt, illamåendet har gått över
och aptiten är som den brukar vara, dvs måttlig. Hon knaprar kulor, går
ifrån, går tillbaks och äter lite till.
29 Mars
Det är eurasierträff, Ystra
kommer med. Har hon valpar i magen? Vi hoppas förstås men vet inte helt
säkert än. Vi vet i alla fall att alla som var med på träffen njöt av våren,
av vattnet, av solen och av värmen i luften. Och förstås av sällskapet som
40 eurasier med sina människor bjöd på. Ystra verkar nöjd, eller hur?
Vi fikar i vårsolen, Ystra njuter av att bli uppassad med
kel.
Mattes famn är förstås mysigast!
24 Mars
Som på beställning - Ystra
äter inte upp sin mat idag. Hon gick fram till skålen, tittade, sniffade och
ulkade. Nä, idag har hon ingen aptit!
23 Mars
Idag har det gått 18 dagar sen "bästa parningsdag" och om Ystra är dräktig
är det nu embryona ska växa fast i livmoderväggen så att de kan få näring
och blodtillförsel för att växa till foster. Det är då mamman brukar må illa
och inte vilja äta frukost. Vid tidigare kullar har Ystra inte visat några
sådana tecken, men vi får se hur det verkar den här gången.
7 Mars
Jag var upptagen på kvällen efter jobbet igår, så vi kunde inte åka till
Heimdall. I morse var Ystra fortfarande intresserad av hanar så jag tänkte
att det väl var lika så bra att åka till honom igen. Jag ber Linde låta
Ystra nosas med en hane hemma i kvarteret på kvällen innan vi åker, men det
var fredagkväll och blåsigt, inga hundar ute på promenad trots att Linde var
ute och letade. Precis innan jag jag kommer fram till Lindes hus har hon
fått syn på en hane, rusat ut med Ystra och bett att hanen ska få nosa noga på
henne. Han vill mer än nosa och Ystra ställer glatt upp sig - vi bestämmer
att vi åker de tio milen än en gång. Linde följer med för hon vill gärna
träffa Ystras make och valparnas blivande pappa. När vi kommer fram stretar
Ystra i kopplet, hon kan inte komma in fort nog! Vi släpper ihop hundarna
och de uppvaktar varandra intensivt, klart glada över att träffas igen. Han
försöker para, men just som han ska till slinker Ystra undan. OK, det gör
inget, jag förstår att allt är i sin ordning. Det är Ystras dag 23 i löpet
och nu är höglöpet över. Som människa förstår man inte allt men hundarna har
än en gång visat mig att man kan lita på dem. Nu ser jag att allt har varit
helt normalt, hundarna, även hanen i Finland, har gjort allt rätt och följt
löpcykeln. Det enda som inte var som vanligt var att höglöpet kom så sent,
förutom det stämmer allt. Att Heimdall parade Ystra på måndagen men inte på
tisdagen berodde nog på att han blev så överrumplad av att en villig tik kom
till honom, han parade "av bara farten". När hon kom på tisdagen hade han
tid att känna efter, han kände nog att hon inte var helt redo och hade
ägglossning än. På onsdagen blev det parning för då var rätt dag. Hade vi
kommit på torsdag eller fredag morgon hade de nog parat sig eftersom han var
så ivrig på fredag kväll. Att de inte parade sig igen på fredag kväll var
nog bara slumpen, det var så nära, men hon var precis på väg att gå ur löpet
och hade inte riktigt tålamod. Om allt går som det ska och Ystra blir
dräktig så blir det enormt spännande att se när valparna föds. Hon har varit
dräktig läge med tidigare kullar, förra gången i hela 66 dygn. Det skulle
inte förvåna mig om valparna föds redan den 8:e eller 9:e maj, alltså 61
eller 62 dagar från nu. Jag tror det eftersom jag förstår att Ystra har
parats tidigt i löpen på tidigare kullar. Men nu ska vi inte gå händelserna
i förväg, nästa steg är att se om Ystra verkligen blir dräktig. Det skulle
förvåna mig om hon inte blir det, men man kan aldrig ta något för givet, det
har de här senaste veckornas erfarenheter verkligen påmint mig om.
Heimdall och Ystra, i alla fall EN bild där man
ungefär ser hur de ser ut.
|
|
Trött Ystra i bilen på väg hem |
5 Mars
Onsdag och dag 21 i löpet. Jag måste åka
till hanen igen! Jag har tänkt på saken och vet att det enda jag kan göra är
att låta hundarna få tid tillsammans. Var det kanske så att Heimdall parade
Ystra "av bara farten" när vi sågs i måndags men att han igår kände att hon
inte var riktigt redo? Efter jobbet hämtar jag Ystra och kör än en gång de
tio milen till honom. Ystra stretar i kopplet och vill in i trädgården för
att träffa Heimdall, hon är fortfarande villig. Det tar inte lång stund
innan de har parat sig igen! Hurra, nu kan jag slappna av! På vägen hem
ringer jag Linde, talar om att på min gravsten ska det stå "Hon gav aldrig
upp!"
Hm, så här blir det när man försöker fotografera ut i svarta
natten...
4 Mars
Tisdag och dag 20 i löpet. Sedan en tid
tillbaks har jag ett möte inbokat på banken, vi ska träffas på morgonen
innan jag börjar jobba. Jag har verkligen inte lust att gå upp tidigt, men
mötet är viktigt då det handlar om att planera ekonomin för framtida väg-
och avloppskostnader i mitt bostadsområde. Efter mötet går jag till jobbet,
jobbar till klockan 19 och åker sen till Ystra och vidare till Heimdall. Jag
vill att de ska få ses igen. Vi kommer fram sent på kvällen, men familjen är
ännu vaken, i alla fall de vuxna. Ystra blir stormförtjust och uppvaktar
Heimdall intensivt, så intensivt att han nästan verkar förskräckt. Vi lämnar
hundarna ute och går in en stund, Ystra skäller och Heimdall vill gå in i
huset - i natt blir det ingen parning, det är säkert. Jag förstår inte vad
jag ser. Ystra verkar så villig, varför vill Heimdall inte para henne igen?
En sak vet jag i alla fall: vi människor förstår inte alltid vad vi ser och
när vi inte förstår så ska vi inte försöka blanda oss i. Jag litar på
hundarna och respekterar deras beslut och åker hem. När jag kör i svarta
natten är jag så trött att ögonen går i kors, det är sent och jag känner mig
utmattad. Jag lämnar Ystra i hennes hem, hennes familj sover redan men jag har egen
nyckel.
3 Mars
Måndag morgon, jag vaknar klockan fem av att
TV:n slås på automatiskt. OK, vi är hemma i Stockholm igen och Ystra är inte
parad. Efter att vi har kört av färjan kör jag hem Ystra till sig och hennes
dotter Tildra som väntar otåligt på sin mamma. Tildra har aldrig varit ifrån
Ystra tidigare och nu är sportlovet slut så människorna i familjen går
hemifrån och hundarna blir ensamma en stund innan daghusse kommer. Ystra
behöver vara hemma med Tildra innan alla går hemifrån och så blir det. Jag
åker till jobbet och jobbar hela dagen, på kvällen åker jag tillbaks och
hämtar Ystra och sätter kurs mot den svenska hanen som jag hade som
ursprungsplan till Ystra, innan jag fick för mig att vi skulle åka till
Finland. Det är dag 19 i löpet, men jag kan inte ge upp ännu. Om jag ska
kunna acceptera att Ystra inte får några fler valpar måste jag vara helt
säker på att jag verkligen provat allt, annars kommer jag gräma mig i
åratal. Linde tycker jag är galen. Det är nästan tio mil dit, så vi kommer
fram sent på kvällen och det är kolsvart ute i den snöfria vinternatten.
Ystra blev glad av att träffa Heimdall, de dansar runt och uppvaktar
varandra. Efter en stund har dansen och intresset lagt sig, hundarna
slappnar av och strosar runt på egen hand. Det blåser kyligt så vi går in i
huset för att dricka en kopp te och prata lite, hundarna får vara kvar ute.
De verkar lugna nu, så de får väl gå och nosas lite på egen hand. Trots att
jag pratat med Linda om Ystra och Heimdall sen i somras så känns det "lite
hastigt på" att komma på besök så här i vinternatten en måndagkväll. När vi sitter inne i köket
och pratar så hör vi plötsligt ljud, husets andra hundar skyndar mot dörren
och vi lyssnar. Var det Ystra som fräste ifrån, eller parar de sig? Husse
spejar ut i mörkret och ropar plötsligt: De sitter ihop! Vi kastar oss på
dörren och rusar ut i strumplästen för att stötta hundarna som redan har
vänt sig men inte riktigt hittat balansen. Jösses Amalia! Hurra, vad skönt,
vilken lättnad! Så var det gjort! En stund senare är vi på väg hem igen. Jag
ringer till Linde och berättar, men hon tror knappt det är sant. Jag säger
att "Där ser du, jag är inte galen!" men Linde håller inte med. Det ÄR
galet! Ystra kommer hem sent på kvällen, hon är så trött att hon sitter i
hallen och somnar innan jag har åkt därifrån. Så kör jag hem till mina
föräldrar, de har gått och lagt sig men jag har nyckel, hämtar mina egna hundar som jag inte sett på över en vecka och så
sen vidare hem till mitt eget hus. Jag har varit borta längre än planerat,
min snälla granne har skött mina kaniner men ingen har varit inne i huset.
Jag behöver bara öppna dörren för att känna att något inte stämmer. Det
visade sig att jag glömt frukt framme som hade blivit dålig. Rutten
frukt kan verkligen lukta illa! Men det gör inget, nu kan inget få mig på
dåligt humör. Första natten i egen säng - jag somnade nog
innan jag slutit ögonlocken.
Jag vet, det går knappt att se vad bilderna föreställer. Det
är kolsvart ute i den snöfria vinternatten, men jag vill ju så gärna ta fina
bilder och visa de två ihop. Men bättre bilder än så här går inte att ta i
mörkret. |
 |
2 Mars
Söndag och snöfall. Ystra och jag åker till hanen på morgonen och de
uppvaktar varandra men inte tillräckligt för att para sig. Det ser mörkt ut
på riktigt nu, jag tror inte de parar sig idag. Vi går in i huset och fikar,
tar med Ystra in, hunduppfödare som vi båda är har vi mycket att prata om. Så
småningom åker jag tillbaks till lägenheten, äter lite, plockar ihop mina
saker och städar. Ystra och jag går en rejäl promenad i de nu ganska bekanta
omgivningarna innan vi åker tillbaks för en sista chans och ännu en kopp
kaffe. Det blir ingen parning och det är bara att finna sig i det. Så här är
det att vara hunduppfödare, vågar man inte kan man inte vinna - men fy vad
trist när det ser ut så här. Är det Ystra som inte är mogen än, trots att
det är dag 18 i löpet, eller är det hanen som inte vill? Kanske känner de
att de inte passar ihop? Modfälld, jag måste erkänna att jag är det, kör jag
mot båten. Det känns trist, tråkigt och jättelångt att köra hem. Det är dimma och vissa sträckor av vägen är så dimmiga att jag
måste bromsa in och krypköra, sikten är ibland nästintill obefintlig och jag
ser inte var vägen tar vägen. Väl i hamnen, bara en halvtimme innan båten
går kan jag pusta ut. Båten är fin och jag fick ta en lite dyrare hytt för
att få plats - så efter middagen sitter jag nu och ser på TV. Så mycket
roligare blir inte en resa med Finlandsfärjan när man har en hund med sig,
jag vill ju inte lämna henne ensam i hytten mer än absolut nödvändigt. Vi
gick en sväng på däck, en mycket fräschare hundtoalett på den här båten än
på hitvägen - men Ystra kliver inte ned på det kissiga konstgräset, hon
bestämmer att hålla sig tills vi är hemma i Sverige igen. Jag grunnar på vad
jag ska göra. Kanske åker vi till den svenska hanen, den som jag hade i min
ursprungliga plan. Jag når inte ägaren förens imorgon, så det blir ett
senare problem. Just nu känner jag bara för att glo lite på TV innan jag
somnar. Det blir tidigt upp imorgon och efter att jag åkt och lämnat Ystra
blir det raka vägen till jobbet. Suck.
1 Mars
Lördag morgon och jag är fortfarande kvar i
Finland med Ystra. Det är hennes 17:e dag i löpet och vi ska strax åka till
Pate. Det sista som överger människan är hoppet, brukar man inte säga något
sådant? Det gäller i alla fall hunduppfödare. I alla fall hunduppfödare som
jag. Som inte räds att göra opraktiska och ologiska val av avelsdjur för att
jag tror att det skulle ge den bästa kombinationen. Fast då krävs det
förstås att hundarna parar sig, annars spelar det ju ingen roll vilka man
väljer som föräldrar. Det som gör mig lite orolig är att det här är Ystras
sista chans, Birkas och Dempseys dotter. Jag vill VERKLIGEN ha den här
kullen! Men säkra kort har aldrig varit min grej. Jag vill ha
de här två som föräldrar till mina valpar. Vill de inte så får jag väl tänka
om och acceptera att "vågar man inte så vinner man inte".
Morgonens möte resulterade inte i någon parning, men jag såg på hundarna att
det börjar dra ihop sig nu. Ystra har ännu inte kommit i höglöp! Jag hoppas
verkligen att hon hinner bli färdig till imorgon, vi MÅSTE åka hem på söndag
kväll, oavsett parning eller ej. Vi åker en tur i landskapet, det är vackert
med blek vintersol. Sen förra besöket här när Lova träffade Pate vet jag att
det är svårt att hitta promenadvägar. Det här är landsbygd och de enda vägar
som finns är en större bilväg med avtagsvägar som leder till hus. Jag njuter
av utsikten från bilen och kör runt lite på måfå, rätt som det är ringer
telefonen och jag svänger av vid en busshållplats för att svara. Sen ser jag
mig omkring och känner igen mig. Jag har stannat just vid ett ställe jag
fotograferade förra gången jag var här, men då var det vår eller nästan
försommar. Jag hoppar ur bilen och tar en bild.
Nu är jag tillbaks i
lägenheten och äter lite lunch, ser på TV under tiden. Det är samma program
som hemma: CSI, Master Chef, Friends, Kitchen Nightmare och allt vad
serierna nu heter. Reklamen är också samma, precis samma som de visar både i
Sverige och i England! Vad annat har jag noterat som annorlunda här i
Finland mot Sverige? Mest slående är ju trafiken, men det har jag redan
berättat om. Maten är förstås ungefär samma, men man äter piroger till
frukost. Jag köpte en förpackning med nio rispiroger för ungefär 15:- vilket
kan jämföras med 50:- som jag betalar hemma när jag ibland blir sugen. Jag
hittade yoghurt med lingon och vanilj till frukost. Olika bär verkar
användas mer här än hemma. Sen tidigare vet jag att man äter olika lådor
här, jag tror vi skulle kalla det för gratäng hemma, jag menar olika
grönsakslådor men de finns också med kött. Jag såg något som jag nog inte
skulle gilla, "Leverlåda utan russin". Jag hittade finska chips gjorda av
råg, 12% fibrer och bara 8,8%fett, inte så tokigt va? Sipsi heter det
på finska. I mataffären säljs öl, men det är mycket dyrare än hemma. En 56cl
burk med alkoholhalt på 4,7% kostar upp mot 40:- . Vi fördrev dagen med att gå
en rejäl långpromenad runt på bygden. Det är vackert jordbrukslandskap,
egentligen mitt i vintern men det varma vädret gör att det känns som tidig
vår. Jag försöker njuta av stunden, men så klart går mina tankar till Ystra
och Pate. Jag är rädd att hon blir mottaglig för parning först på måndag och
då är vi inte kvar här. Den tanken oroar mig och stör mig förstås.
Nää, ingen parning idag heller. Det känns trist, nu har vi bara
morgondagen på oss. Trots att det är så sent i löpet känns det inte som att
hon är redo än, men jag kan verkligen inte stanna längre, jag MÅSTE jobba på
måndag. Jag hoppas att jag kan sova inatt, imorgon bitti kommer jag att se
hur det går.
Nio finska rispiroger i Finland.
Skummpa på burk!
-Jamen mums, eller kanske inte - det var ju utan russin...
Hmm, inte riktigt vad jag var sugen på idag.
|
|
Nio finska rispiroger i Sverige.
Sipsi, alltså chips, gjorda av råg till fredagsmyset?
Otroligt vita björkstammar i Finland!
Ystra fäller och skulle behöva kammas, men matte är
orolig att det ska bli kallt, det är i alla fall vinter ännu. |
28 Februari
Idag - eller imorgon - fyller Ystras
valpar ur hennes senaste kull två år. De föddes på skottdagen den 29:e
februari, det är därför jag tvekar om vilken dag de har sin andra
födelsedag. Ska Ystra få en kull till? Det vet jag kanske lite senare idag
när vi varit hos Pate igen. Idag är det Ystras dag 16 i löpet och det är
fredag.
Deras morgonträff resulterade inte i någon parning, men Ystra är ännu glad
och vänlig mot Pate. Han flörtar och krumbuktar sig för henne, helt otroligt
gjorde han en kullerbytta framför henne, så himla synd att jag inte hade
kameran redo så jag kunde filma, det såg för roligt ut. Att det inte blivit
någon parning än beror inte på Pate, han gör allt han kan men vet också att
spara på krafterna. Han uppvaktar men hon besvarar inte än. Jag börjar
förstås bli lite otålig och undrar om det ska bli något av hela den här
resan. Jag vill verkligen inte åka hem och vara osäker, så nu funderar jag
på att ändra båtbiljetten IGEN och resa hem på söndag istället. Så länge
Ystra inte fräser åt Pate håller jag modet uppe. Anne undrade vad jag gjorde
hela dagarna, om jag började bli uttråkad. Men jag är ju här för Ystras
skull och väntar bara på henne. Än går det bra, men snart börjar jag kanske
få myror i benen. Jag tittar på TV och ser att det är samma program som
sänds hemma som här, men förstås också finska program som jag inte förstår
så mycket av. Fast jag lär mig kanske finska på kuppen! Jag har också tid
att studera det finska livet och är mest imponerad av att bilisterna är
väldigt noga med reglerna i trafiken. De blinkar flitigt och håller
hastighetsbegränsningarna. Jag tycker att jag kör bil ganska bra, men är
förstås van att köra i Stockholm. Tydligen passar det sig inte här, vid ett
tillfälle tyckte jag att jag visst hade försprång nog och gott om tid att
svänga - trots att
bilen som kom därborta hade företräde, men han blev upprörd, både tutade och
blinkade åt mig. Jag är inte van att stanna och vänta på andra bilar, hinner man
före så kör man för att få flyt i trafiken... I Stockholm, inte här. En annan sak jag noterat är att man är noga med
reflexvästar, även dagtid - och man vet på vilken sida av vägen man ska gå
när det saknas gångbana. Eftersom jag just kommit hem från England blir jag
glad att se alla reflexer. I England använder man märkligt nog inte reflexer
alls! När man går till affären här har man med sig en
korg att bära hem maten i, det tycker jag ser så trevligt ut! Jag har med mig
datorn på resan men inget internet, så jag har svårt att roa mig framför den. Jag kan
förstås skriva här på hemsidan, men jag känner mig inte laddad. Och om
Ystras kommande kull tänker jag inte skriva ett ord förens de har parat sig
- om de parar sig. Det enda jag kan skriva om är mina funderingar här i
dagboken. Jag hoppas så på att jag snart kan skriva att parning har skett.
När jag var i England, just innan jag åkte hit, fick jag akut öroninflammation så när jag var hemma i
Sverige igen fick jag antibiotika. Sista tabletterna på den kuren åt jag på
båten på väg hit, men jag har fortfarande knappt någon hörsel på det värst
drabbade örat. Jag tror det är bra för kroppen att bara ta det lugnt och
vila. Jag har sovit ganska mycket och jag har drömt jättekonstiga saker, så
jag tror att jag behöver sova. Eller kanske inte, varifrån kommer såna
märkliga drömmar ifrån? Drömmar som känns helt verkliga när man drömmer dem
och som man minns när man vaknar och undrar vad som är sant och inte.
Drömmar som är så konstiga att de nästan blir till mardrömmar, så otäcka att
jag inte ens vill skriva om dem.
27 Februari
Så har det blivit torsdag och dag 15 i
Ystras löp. Hon och Pate träffades i förmiddags och fortsatte sin
uppvaktning och dans, men ingen parning. Pate är en gentleman, han uppvaktar
och flörtar men försöker inte våldföra sig på Ystra. Han är erfaren och
smart, vet att spara på krafterna tills Ystra är redo. Vi ska ses i
eftermiddag igen, tills dess åker jag iväg till en butik Anne tipsade om.
Nån slags blandning av antikaffär och inredningsbutik med café i mitten. Jag
spenderar en del tid där, mycket att titta på. Mest nya saker men i gammal
stil, en krabba i blank metall i naturlig storlek lockar, men priset gör att av avstår från
köp. Att se på helt andra saker gör det lättare att vänta på hundarna. Än
har jag inte tappat modet. Det gör mig inte så mycket att dagarna går, jag
är ännu övertygad om ATT de ska para sig, frågan är bara när. Jag har fått
klartecken från jobbet att det går att vara borta ännu längre. Mina hundar
är hos mina föräldrar och kaninerna sköts om av en granne. Jag hade planer
för helgen, men det var inte viktigare än det här, så jag tänker stanna
tills jag är säker på att jag inte kan göra mer. Jag har sagt det förr och
säger det igen, att göra valpar är inte så lätt, det måste ske på hundarnas
villkor. Innan jag åkte funderade jag på att ta blodprov på Ystra för att
mäta hennes hormonhalter i blodet och på så sätt säkrare se när hon är i höglöp. Jag bestämde mig för att spara pengarna för blodprovet och istället
vara fler dagar här. Hon har ju fått valpar två gånger tidigare och båda
gångerna parats på dag 13 i löpet. Det känns som ett smart drag, för oavsett vad blodprover
visar är det hundarna som bestämmer när det är dags. Jag känner mig säker på
att vi inte missat höglöpet, vi måste bara vänta på att Ystra blir redo. Jag
hoppas verkligen det blir en parning nu i eftermiddag, annars blir det lite
svårare att hålla modet uppe.
Ok, nu är vi tillbaks i lägenheten igen. Något stukad. Ingen parning idag
heller! Ystra beter sig inte som om löpet är över, men hon snäste till åt
Pate på ett lite otrevligt sätt som fick mig att undra om hennes löp inte är
som det ska. Just nu sitter jag i telefonkö till Viking Line för att boka om
biljetten igen. Jag ger inte upp mina försök för ens jag är helt säker på
att det är helt kört med en parning. Åh, det är tufft att vara
hunduppfödare! Man behöver ha is i magen och nerver av stål. Den här resan
hade inte varit möjlig utan Anne som står ut med att ha mig och Ystra
rännande hos sig så många dagar. Vilken tur att alla i min omgivning ställer
upp. När jag åkte hit i måndags trodde jag att
jag skulle åka hem ikväll med en parad tik, men nu är hemresan flyttad till
lördag kväll istället. Jag har haft enorm tur som fått tillgång till en egen
lägenhet, utan den hade jag inte kunnat stanna så länge. Jag hoppas förstås
ännu på att Ystra låter sig paras!
Den som följer vägen når målet...
26 Februari
Jag tar sovmorgon och vaknar av att
solen skiner! Jag går genast en morgonrunda med Ystra och det är vackert med
frost och solsken, tyvärr tog jag inte med mig kameran ut eftersom jag
tänkte att det bara skulle bli en snabb morgonkiss. Tillbaks i lägenheten
satte jag på kaffe och tog en lång morgon innan jag klädde på mig och gick
en rejälare tur med Ystra. Då hade solen gått i moln och det vackra vädret
kändes istället ruggigt och kallt. Helt i närheten ligger ännu ett "antikhus"
- fast jag skulle nog kalla det loppis. Ägaren berättade att han åkte till
Sverige och köpte många av sakerna han hade till salu. Som på de flesta
loppisar så hörde nog det mesta hemma på sopstationen, någon fin sak fanns
förstås även om det mest var till fantasipriser. En gammal termos fick följa
med hem, precis en sån som jag hade i ryggsäcken när jag gick på Mulle-skola
som barn, annan färg bara. Det fanns en servering men där var så glest med
gäster att jag undrade hur färska mackorna var... Vi åkte tillbaks till
lägenheten och gjorde lunch istället. Snart ska vi åka till Pate för dagens
möte, det blir spännande. Jag undrar om Ystra verkligen är redo för parning
ännu, trots att det är hennes 14:e dag i löpet idag. Om de inte parar sig
idag ringer jag och frågar om jag kan boka om båtbiljetten. Jag åker inte
hem förens de har parat sig! Snart får vi se hur de beter sig ihop, det blir
spännande. Jag håller SMS-kontakt med matte Linde som förstås är både
nyfiken och nervös hemma i Sverige.
Så blev det kväll och jag har just kommit tillbaks till lägenheten
efter att hundarna har fått vara tillsammans några timmar. Ystra var mer
uppmuntrande mot Pate idag, de hoppade runt, lekte och dansade med varandra
- men parade sig inte. Det såg ut att vara nära några gånger, men nära
skjuter ingen hare! Jag bestämde mig för att boka om båtbiljetten, till att
börja med en dag senare. Anne har andra planer för helgen, men jag hoppas
att hundarna får den tid de behöver. Idag är det onsdag kväll, jag skulle
gärna se att de parade sig två dagar i rad innan vi åker. Det här blir
Ystras sista chans, sen blir hon för gammal. Ska man vara hunduppfödare får
man inte gå händelserna i förväg, man måste ha nerver av stål och is i
magen.
Man kan inte vara i Finland, "de tusen sjöarnas land" utan
att ta bilder vid en sjö.
En Arthur Percy-kanna! Svenskt porslin från
Upsala-Ekeby. Tyvärr inte den modell jag söker - den här var
dessutom
skadad och till fantasipris.
En kaffekopp med sönderslaget fat, skärvorna
fast-tejpade, bara att gå hem och limma ihop... |
|
En svensk termos, den fick följa med hem.
I en kartong ligger en pistol! Jag tror den var plast...
Mycket skräp på det här stället! |
25 Februari
Hur var det nu med klockan? Jag ställde alarmet på halv sex svensk tid, så
det blir halv sju finsk tid och därmed en timme innan båten går i hamn, för
det var väl 07:35 det stod på biljetten som ligger kvar i bilen? Men
när det ringde så kändes det som mitt i natten, jag ville inte vakna än. Jag
tvingade mig att titta på klockan, mitt armbandsur visade bara halv fem och
jag fattade inget. Hur var det nu med den där timmen som skiljer finsk och
svensk tid? Har mobiltelefonens klocka ställt om sig fastän vi är inne i
skrovet på en stålbåt? Jag bestämde mig för att det var så, slumrade till.
Vaknade av ett högt slammer - hjälp, kör de av lastbilarna!? Jag hoppade ur sängen
och gjorde mig fort i ordning, tittade ut i korridoren och såg städpersonal
redan i farten. Hjälp, Ystra och jag skyndade oss till bilen, dörren till
bildäck var inte låst men vi var nog de enda som var ännu var där, vad
skönt, jag hade inte försovit mig - det var nog inte lastbilar jag hörde utan
annat båtskrammel. När vi kört av stannade jag utanför hamnen och rastade Ystra i
parken, det blåste kallt och rått. Snart var vi på väg igen. Jag gillar inte
bara hundar utan också gamla saker, så nu när jag ändå var ute och åkte
ville jag passa på att besöka ett par loppmarknader. Jag hade hittat en
lista på nätet med tips om flera bra loppisar som låg i en stad jag
passerade på vägen till Pate så jag stannade till där. Jag har fått låna min
pappas navigator till bilen, jätteskönt när man är ute och åker på okända vägar, särskilt i
ett land där man inte kan ta för givet att man kan göra sig förstådd om man
behöver fråga om vägen. Jag hade slagit in adressen till första stället,
tillslut hittade jag rätt gata och nummer, men det såg inte ut som en loppis.
Det fanns folk där, jag vinkade och frågade, visade min telefon där jag hade
adressen. De försökte hjälpa, men jag förstår ju inte finska. De kom på att
en av männen på deras jobb talade engelska och ledde mig in på hans kontor.
Han hälsade och tog i hand, bad mig sitta ner och ville hjälpa mig - med vad jag nu behövde ha
hjälp med? Jag berättade att jag letade en "flea-market" och han undrade
förvånat hur det kom sig. Jag fick berätta om Ystra och vårat ärende i
Finland, men när jag berättade att jag kom från Sverige skrattade han och sa
"Då är det väl bättre att vi talar svenska", haha, jag fick loppmarknades
nya adress och en karta, jag fick användning av mitt magra finska ordförråd,
vinkade och sa "Kiitos!" vilket är ett av de få ord jag kan. Jag hittade till loppisen, den var verkligen en
guldgruva! Så mycket saker att se på! Dock köpte jag bara lite småplock, om
än fint småplock. Jag knappade in nästa adress i GPS:en och började köra
dit, det skulle vara nära. Trots att kartorna i navigatorn nyss är uppdaterade så kunde
"tanten i lådan" inte bestämma sig för hur jag skulle köra. Först skulle jag
svänga vänster och sen vänster igen. Sen säger hon "Det finns en bättre väg"
och så där höll hon på. Tillslut hittade jag rätt adress på egen hand och steg på
i stugan. Men
det var inte längre loppis i det huset... Jag försökte förklara mitt ärande
och ursäktade mig. Listan jag hittade på nätet måste
ha varit gammal, trots att bloggen den fanns i verkade helt aktuell. Tredje
gången gillt, jag körde till sista adressen och där var det napp, ett stort
ställe med mängder av permanent uppställda bås. Jag började få lite panik
över tiden, gick fortare och fortare genom gångarna. Det fanns några fina
saker som jag gillade men inte köpte för att jag inte behövde dem (man får
öva på att upprätthålla sin karaktär när man är på såna här ställen) men
några saker kunde jag inte motstå. Det fanns allt mellan himmel och jord på
det här stället, mycket, kanske det mesta, såg ut att ha kommit från
sopstationen och skulle nog återvända dit, men några guldkorn fanns förstås.
Det är väl det som gör att det blir så spännande att söka efter fynd. Jag
har ju köpstopp på vispar, men det kan väl inte gälla när man är utomlands
och hittar en visp av en modell man aldrig sett förut, som dessutom bara
kostar 2 euro? Aja, nu fick det vara nog, jag började känna mig stressad
över att inte vara på väg till resans egentliga mål. Vi gav oss iväg och var
så småningom hemma hos Pate och hans familj. När jag kom fram släppte vi
ihop hundarna på tomten och de började genast uppvakta varandra. Pate gjorde
sig så fin han kunde, Ystra spelade svårflörtad. De for runt på tomten men
så småningom kändes det som att de hade setts nog, jag förstod att de inte
tänkte para sig nu på en gång. Vi bestämde att ses igen på kvällen och Annes
dotter Karoliina visade mig vägen till deras lägenhet som jag och Ystra
skulle få bo i under vår tid här i Finland. Just precis när de här raderna
skrivs är det så långt vi har kommit med dagen. Ystra sover, jag sitter och
knappar på datorn. Känner för att ta mig en tupplur jag också, det blev ju
tidigt imorse. Lite undrar jag förstås hur det ska gå, vill Ystra bli parad
under tiden vi är här? Jag väljer ju sällan de enklaste vägarna för att få
valpar, men det är ju också för att jag alltid har en plan och aldrig bara
parar för att få valpar att sälja. Men såna här gånger, när jag har åkt
långt och hundarna ännu inte har parat sig, då är det lite nervöst och då
tänker jag ibland att jag är dum som gör det så krångligt för mig. Den
fina svenska hanen som bor inom rimligt avstånd, varför kunde jag inte bestämma
mig för honom? Jag har träffat honom några gånger och jag vet att jag tycker
han är en jättefin och jättetrevlig eurasier. Idag är det tisdag, jag ska
åka hem på torsdag kväll, undrar om båtbiljetten går att boka om? Då måste
jag förstås vara ledig från jobbet en dag till, och jag vet att jag har en
hund inbokad för frisering och inga lediga tider förens sista dagarna i mars
- när skulle jag kunna klippa den om jag inte gör det på fredag? Ystra och
jag ska strax åka till Pate igen efter några timmars vila. Vi får se hur det
känns efter att jag kommer tillbaks från deras andra möte. Det är första
dagen de ses och vi har ännu gott om tid, det är Ystras 13:e dag i löpet
idag.
Nu är det tisdagkväll och vi är tillbaks i lägenheten efter några
timmar hos Pate och hans familj. Jag blev bjuden på middag medan hundarna
fick tid tillsammans ute i trädgården. Ystra var verkligen inte mer villig
nu än tidigare idag, så nu är det bara att vänta. Än är jag inte orolig, men
det hade förstås varit skönt om hon hade varit parad. Men som hunduppfödare
får man verkligen träna på att leva i nuet, inte gå händelserna i förväg
eller ta något för givet. Ystra och Pate har alla förutsättningar, nu kan vi
bara erbjuda dem tid ihop. Själva får vi ha is i magen och nerver av stål.
Minsann hittar jag inte en svensk tekanna, den heter
Kosmos och är designad av Berit Ternell, en fin sak. Priset är förstås
därefter.
Och om jag hade en jättestor mutter att dra, så
hade den här skiftnyckeln nog varit bra att ha.
ALLT finns att köpa på loppis!
Och från det andra stället kom det här: Ett halsband
av horn och några små portmonnäer som är perfekt att ha halsband och
örhängen i. Den randiga för 10 cent är en Marimekko!
|
|
Om jag skulle behöva borra ett stort hål så skulle
jag köpt den här borren!
Det här fick följa med hem, en rostig
gjutjärnsstekpanna, en kakform till Evie, en mjölskopa, en gammal visp
och en frityrform för att göra krustader.
 |
24 Februari
Ystra och jag sitter i hytten på Amorella. Vi ska åka till Finland och
träffa Pate. Äntligen har den här dagen kommit, som vi har väntat! Det
började i somras, när Linde kände att jag gärna fick ta en kull till på
Ystra. Linde har varit fodervärd, men nu är Ystra Lindes hund. Men Ystra är
så fin och hennes valpar är så fina och Linde ville gärna vara med på resan
än en gång - dock vill hon inte ta allt ansvar som det innebär att föda upp
en valpkull. Jag fick lov att låna Ystra för att göra det. Ystra är mamma
till kull Skallagrim och kull Stalledräng. Hon är dotter till Birka och
Dempsey, två fantastiska hundar som hade sina glansdagar när eurasier
fortfarande var ganska ny i landet. Ystra bor ihop med sin dotter Tildra
Stalledräng och det verkade som att Ystra påverkades av Tildras löp och
löpte oftare än vad hon gjorde tidigare. Vi trodde att hon nog skulle börja
löpa ihop med Tildra i Juli. Det gjorde inte Ystra, så vi trodde att löpet
nog kommer i Augusti. Eller i September. Eller i Oktober. Helt säkert måste
det komma i November! Men i December då? Månaderna gick, inget löp. Under
tiden hade jag gott om tid att fundera på vilken hane jag skulle använda
till Ystra. Jag hade tänkt mig en svensk fin och trevlig hane som jag "haft ögonen
på" sen jag träffade honom på en utställning som junior för några år sedan.
Han bodde inte särskilt långt bort heller, passade perfekt. Dessutom hade
ägaren redan tackat ja till en parning mellan honom Ystra. Men så när tiden
gick och jag grunnade på det här insåg jag att den här kullen ju ska födas
för att jag vill ta vara på Ystras unika blodslinjer och gå vidare på dem. Hanen jag tänkt var
svensk med mest svenska förfäder.
Jag började leta utomlands efter en passande hane och bestämde mig för att
fråga i Finland. Jag hamnade hos Anne, Pates ägare. Han har valpar med Lova,
de fick tillsammans kull Björnfot för två år sedan. Men Ystra var inte
rabiesvaccinerad, så så fort veterinären öppnade efter julhelgen fick
Ystra sin rabiesvaccination. Det tar 21 dagar innan den blir giltig så nu
höll vi tummarna för att hon inte skulle börja löpa. Dagarna gick och vi
drog en lättnadens suck när hon hade passerat det magiska datumet. Om hon
började löpa nu så skulle vaccinationen vara giltig när det var dags för att
åka. Dagarna gick. Min syster bor i England med sin familj och i slutet av
november fick de sitt andra barn. Både min syster och min äldsta
systerdotter Evie fyller år i mitten av februari och jag bara måste åka och
hälsa på dem, vi hade inte setts på evigheter. Jag köpte flygbiljett och
talade om för Ystra att hon inte fick börja löpa just nu. En vecka innan jag
ska åka ringer Linde och berättar att Tildra löper. Om Ystra börjar löpa nu
så hinner jag inte komma hem från England innan hon ska paras! Man tror ju
att tikar kan dra igång varandra, så för att verkligen veta att vi gjort
allt vi kunnat för att fördröja Ystras löp så hämtade jag hem Tildra och hade henne hos mig med förhoppningen om
att Ystra då inte skulle börja löpa riktigt än. Den svenska hanen jag hade
som första förslag var tillfrågad och förvarnad ifall jag inte skulle skulle
hinna hem, då skulle Linde åka med Ystra till honom så som vi först
planerat. Jag lämnade tillbaks Tildra på torsdag kväll och åkte till England
på fredag. Följande torsdag fick jag meddelande från Linde om att Ystra
börjat löpa. Jag skulle komma tillbaks till Sverige sent på måndag kväll och
hinna åka med Ystra till hanen i Finland. Linde åker med Ystra till
veterinären för att få ett friskintyg och den obligatoriska avmaskningen som
krävs för att åka till Finland nu när vi har rävbandmask i Sverige.
Friskintyget behövs eftersom Ystra har fyllt sju år. Veterinären som
undersöker Ystra säger att hon är i prima kondition, hade Linde sagt att
Ystra var fem år hade veterinären trott på det utan att blinka, sa hon.
Tillbaks till hytten på Finlandsfärjan: Jag tror inte att Ystra åkt färja
tidigare, men det gick som en dans att trassla sig från bilen till hytterna.
När vi kom fram dit var hytterna inte färdigstädade, vi fick vänta i lobbyn
som snabbt fylldes av
andra resenärer, av barn och barnvagnar och av andra hundar. Trängseln bekom
inte Ystra, hon låg på golvet i korridoren och väntade lugnt. När vi kom
till hytten bredde jag ut mina kläder och satt en stund i hytten med henne,
men snart var det dags att gå till restaurangen. Jag gillar inte att lämna
hundarna utan uppsikt, men Ystra är lite bättre fostrad än mina hundar. Hon
kan vara ensam en stund. Jag morskade upp mig och sa så glatt jag kunde "Stanna här,
jag kommer snart!". När jag kom tillbaks hördes inte ett pip från hytten,
när jag öppnade dörren möttes jag av en glad Ystra. Jag klädde på mig
ytterkläder och så gick vi ut ett varv på däck. Jag hittade två olika "kiss-lådor"
där, men när jag lyfte på locket steg en stark pissdoft ur sanden. Ystra
tänkte inte sätta sin fot däri. Jag tog henne ett varv runt på däck, men hon
tänkte inte kissa. Tillbaks i hytten bytte jag genast om till pyjamas, jag
ska snart krypa till kojs. Båten kommer tidigt i hamn och dessutom är det då
"finsk tid" så när klockan är sju är min klocka bara sex. Jag försökte gå
och lägga mig tidigt igår kväll, men var inte trött och kunde inte somna.
Och det sista jag drömde innan jag vaknade i morse var att min bil inte
startade, när jag trampade på gasen så tutade bilen istället - när jag
skulle ringa efter hjälp så fungerade inte telefonen. Jag vaknade till,
funderade på vad det var för dag. Är det lördag? Näjust, det är ju måndag
och jag ska åka till Finland idag. Det blir spännande att köra bilen av
färjan imorgon bitti. Nu går jag och Ystra och lägger oss.
Vi får trängas i korridoren med andra passagerare, barnvagnar
och hundar, medan vi väntar på att hytterna
ska bli färdiga. Ystra tar det lugnt, som om hon inte gjort annat än väntat
i korridorer. |
Ystra imponeras inte av hundtoan på däck...
|
tillbaks till Ystras valpkull
|
