|
Iduns dagbok
3 September
Så är dagen kommen! Valparna är åtta veckor
och ska flytta! Den här veckan har varit körig, allt för mycket
har hänt för att det ska vara bekvämt, men valparna har skött
sig exemplariskt. De har fått sina namn och de nya familjerna är
förväntansfulla. Det är mycket jobb med valparna, så jag hinner
inte sitta och sörja att tiden med dem är över. Veterinären var
här och besiktigade dem, jag vill ju gärna att det görs hemma i
lugn och ro. De ska både vaccineras och få id-chip, så jag
tycker det räcker med upplevelser på en dag. Veterinären har
inte haft nån riktig väska tidigare, utan kom ofta med sina
saker i plastpåsar. Det passar inte en veterinär, eller hur? När
hon hade invigningsfest i sin nya klinik så fick hon en riktig
doktorsväska av mig - den hade hon med sig nu. Väskan har
funnits hos Anna, Disas matte. Min syster har varit på besök med
sin lilla dotter Evie. Det var roligt att fotografera henne, så
det blir mycket bilder istället för mycket text. |
|
Turi Kjempefin, väger idag 5620 gram
|
Liv Kjempefin, väger idag 5050 gram
|
Iselin Kjempefin, väger idag 5020 gram |
Sigvard Kjempefin, väger idag 4780
gram
|
Tormod Kjempefin, väger idag 5620 gram |
Valparna får med sig sina tassavtryck,
tänk vad de växer på så kort tid!
 |
Valpbesiktning hemma i trädgården känns
bra. Självklart hade veterinären med sig sin doktorsväska i riktig
James Herriot-stil!
Evie är nyfiken på valparna - och
valparna på henne. Hon ska bli min kennelflicka när hon blir lite
större, så hon måste vänja sig vid pussglada valpar. Det blir kanske
lite intensivt, men Evie tappar inte modet.
Valpar och barn sägs ha lätt för att få
kontakt. Här är det Evie och Liv som leker genom staketet. Hade jag
inte redan lagt in så många bilder på Evie så hade det blivit fler
på den här leken, de var så söta ihop. |
27 Augusti
Nu är valparna sju veckor gamla. De har avmaskats igen
och alla papper som ska göras i ordning tar mycket tid. Det är inte bara
papper som ska skickas och fås i retur från kennelklubben, det är
försäkring, ägarbyte och mina egna informationsmappar som ska göras klara.
Tiden rusar och jag har besök från vänner och bekanta - samt blivande
valpfamiljer förstås - ibland ett par gånger om dagen. Tiden ska räcka till
mycket, hemsidan har fått vänta på uppdateringar, inte så bra. Valparna mår
däremot väldigt bra, är ovanligt snälla och stillsamma, de leker fint och är
bara söta hela dagarna!
Valp 1: Tik, väger idag 4630 gram |
Valp 2: Tik, väger idag 4150 gram
|
Valp 3: Tik, väger idag 4030 gram |
Valp 4: Hane, väger idag 4110 gram
|
Valp 5: Hane, väger idag 4400 gram |
Jag ska flytta till min fars hemland! |
20 Augusti
Jaha, valparna är redan sex veckor! De är sötare och
roligare än någonsin, men tiden räcker till mindre och mindre. Besök har jag
var och varannan dag, valparna kräver sitt och de andra hundarna vill också
ha uppmärksamhet. Jag har ju semester också, så jag hoppas hinna få lite
gjort på hus och tomt innan vintern. Att åka någonstans på semestern finns
inte i hunduppfödarens värld - man är hemma med sina valpar! Att sitta inne
framför datorn är lite trist och blir alltid sent på kvällen - fast jag vill
ju gärna visa mina fina små och skulle gärna ha skrivit mer än vad jag har
hunnit göra. De är försäkrade och jag har tecknat en dolda fel-försäkring.
Ibland kan man läsa att valpar säljs med "tre års dolda fel-försäkring"
men så fungerar det egentligen inte. Enligt konsumentköplagen har man
alltid tre års garanti på en vara man köpt, men eftersom det här inte är
en vara utan en hundvalp så kan mycket hända som jag inte vet om eller
ens kan påverka. För att jag inte ska behöva betala ut ersättning ur
egen ficka så som jag enligt lag kan bli skyldig att göra så har jag
tecknat en försäkring. Dolda felförsäkringen är alltså för att skydda
mig. Sen har valparna en veterinärvård- och livförsäkring, men det är en
annan sak. Deras papper är insända till kennelklubben för registrering,
så snart har de fått sina namn också. Så här ser de ut nu!
Valp1: tik, väger idag 3920 gram |
Valp2: tik, väger idag 3620 gram
|
Valp3: tik, väger idag 3500 gram
|
Valp4: hane, väger idag 3460 gram |
Valp5: hane, väger idag 3640 gram |
Hej mamma, vist blir vi fina på bild? |
13 Augusti
Idag är valparna fem veckor, hjälp vad fort tiden går! De
har varit ute i trädgården och de andra hundarna får också komma och nosa på
dem. Tidigare har Disa tyckt att de andra kan hålla sig på lite avstånd, men
valparna klarar sig själva bättre nu, så hon börjar nog slappna av i
vaktandet. Disas fodervärd Anna med familj var här idag för att hälsa på.
Disa blev glad förstås, men jag tror att valparna också kände igen dem,
för de blev så glada och viftade vilt på sina små svansar.
11 Augusti
Två av valparnas familjer har varit här på besök idag.
Ett av besöken var planerat till igår, men jag fick ändra det eftersom jag
åkte och hämtade hem Jalo Gyllenfäll då. Båda familjerna är så engagerade
och intresserade, så roligt att de ska ha hand om mina valpar! Själv känner
jag mig lite mosig i huvudet, men det tar sig nog snart.
9 Augusti
Första familjen på besök! Det känns jättebra, vi har
känt varandra länge och en eurasier har redan funnits i deras hus. Valparna
är bara små ännu, tultar mest runt, men den här tiden försvinner så fort.
Det är förstås roligt att få se dem som så små. När jag skulle träffa Balder
för första gången, efter mycket tjat på hans uppfödare (jag måste ju vänta i
en evighet!) så hade jag köpt särskild film till kameran, så jag skulle
kunna ta bra bilder i svagt ljus. När jag äntligen fick komma så var ju
valparna verkligen underbara - men filmen till kameran hade jag slarvat bort
på vägen, så några bilder blev det inte. Jag har ju minnet från den gången
med mig, men det hade varit roligt att få titta på bilder från då.
6 Augusti
Så är de små fyra veckor gamla. Sötare blir de, och
rörligare. De avmaskades för första gången under veckan som gick. De äter
mest valpfoder nu, uppblött men inte mosat till gröt. De får lite rått kött
eller vom i maten och surkål med levande mjölksyrakultur i varje mål. Jag
har lärt mig att det kan påverka hundens immunförsvar under resten av livet
om man ger dem sånt. Det är viktigt, låter vettigt och är enkelt - så varför
inte? Så här ser de ut nu:
Valp 1: tik, väger idag 2120 gram
|
Valp 2: tik, väger idag 2100 gram |
Valp 3: tik, väger idag 2050 gram |
Valp 4: hane, väger idag 2130 gram
|
Valp 5: hane, väger idag 2120 gram |
Valparna växer och det börjar bli trångt hos
Disa. Mest äter de valpfoder, mjölk blir mest som lite mysstund. |
30 Juli
TRE veckor! Valparna växer och utvecklas i rasande fart.
Det är också en rasande fart i dem, de traskar runt och de äter valpfoder bra.
Mamma Disa är noga med valparna, ser till att de är nöjda och glada. De
växer ordentligt, nästan så man borde höra hur det knakar. Deras vikt är
väldigt jämn, ingen utmärker sig som den största eller minsta valpen, även
om man med vågens hjälp förstås kan hitta dem. Alla har öppnat ögonen helt och de tittar sig omkring. Så här
ser de ut nu:
Valp 1: tik, väger idag 1590 gram |
Valp 2: tik, väger idag 1590 gram
|
Valp 3: tik, väger idag 1510 gram
|
Mamma är med under fotograferingen
|
Valp 4: hane, väger idag 1520 gram |
Valp 5: hane, väger idag 1540 gram |
23 Juli
Så är valparna två veckor! De växer och växer, börjar
också röra sig runt i redet mer. De tyckte det var för varmt, det var därför
de gnällde och pep. Trots att de inte har någon filt eller fäll i redet så
tyckte de att det blev obekvämt varmt så därför har valparna redan fått flytta in
i bassängen där det är mer plats. Det första redet är runt och har skålad
botten, så inga valpar kan komma på avvägar. De ligger snällt och sover
i mitten på redet, de kommer aldrig i kläm under mamman och har nära till
maten när Disa ligger hos dem. Snart börjar de också att öppna ögonen,
det syns att ögonen är färdiga, att valparna bara blundar med
ihopklistrade ögonlock. Det kommer att glimma i ögonvrån, rätt som det
är så är ögonen öppna. Valparna är mycket puffigare i kroppen, päls och
hud växer. De rör sig mer, på stapplande ben försöker de gå och med
svängande huvud försöker de sitta, men huvudet är fortfarande tungt att
bära upp. Nu vill man bara sitta med dem i famnen.
Valp 1: tik, väger idag 1240 gram |
Valp 2: tik, väger idag 1200 gram
|
Valp 3: tik, väger idag 1075 gram
|
Valp 4: hane, väger idag 1120 gram |
Valp 5: hane, väger idag 1120 gram |
Nöjda valpar sover sött |
16 Juli
Det känns otroligt, men valparna är redan en vecka gamla!
Dags att ta nya bilder på dem och skriva ut deras vikter. De vägs varje
dag, då ser man att alla är med och mår bra. Om nån börjar halka efter
kan det vara ett tecken på att den inte är OK och på det här sättet ser
man tidigt och tydligt om något är fel.
Att jag skriver ut varje veckas vikt är bara för att jag
vill ha koll och kontroll, det är inte så mycket annat som händer med
valparna nu, så jag rapporterar om det som jag kan komma på. Tre av dem
har redan fördubblat sin födelsevikt, bara de två största har lite kvar,
de dubblar nog imorgon. Valparna är märkta med tip ex,
så vi säkert ska veta vem som är vem. Det skavs ganska lätt bort, så man
får måla på nytt var och varannan dag. Valparna är inte så lätta att fota, de rör
sig runt och rummet har svag belysning, jag har glödlampor som extraljus för
att hjälpa kameran att hitta fokus, men det gör att de ser extra gula
ut. Valparna ser ut ungefär som när de
föddes, men de är större och lite "puffigare", pälsen har också vuxit ut lite
mer. Annars ligger de mest i redet och diar eller sover. De gnyr en del
också, särskilt tidigt på morgonen, vid fyratiden. Varför de gnyr och lever
om då vet vi inte, men de är missnöjda, det fattar vi . De växer fint, så de är inte
hungriga.
Valp 1: tik, väger idag 830 gram |
Valp 2: tik, väger idag 815 gram
|
Valp 3: tik, väger idag 670 gram
|
Valp 4: hane, väger idag 690 gram |
Valp 5: hane, väger idag 740 gram |
En vecka och större, annars ser de ungefär
ut som tidigare. |
10 Juli
Anna och jag vaknar på köksgolvet vid sextiden på
morgonen. Vi har vakat vid Iduns sida sen ett par dagar, intensivt deltagit
sen gårdagens eftermiddag. När Idun fött sista valpen trodde vi att det var
klart, men vi vågade inte gå och lägga oss. Vi ville säkert se att ingen mer
valp skulle födas. Anna satt i hörnet mot kökssoffan och sov, jag låg
raklång på golvet med huvudet på valpmadrassen med Iduns andetag i ansiktet.
Jag frös och hade dragit en fostervattenblöt handduk över mig. Idun verkade
nöjd, valparna lades tillbaks i redet och hon lade sig hos dem. Vi gick en
kort runda med de andra hundarna innan vi la oss för att sova ett par
timmar. Jag i sängen, Anna på kökssoffan bredvid valpredet. Lite senare på
förmiddagen vaknade jag av att det luktade nybryggt kaffe. Jag hade
öronproppar, ögonbindel och två hundar sovandes i sängen, men kaffedoften är
ju magisk, den kan inte hålla en kropp sovandes, även om den gärna skulle
vilja sova några timmar till. Idun pysslade med valparna, tvingades ut för
att kissa just utanför huset. Senare på dagen vägdes och fotograferades
valparna, de ser ut så här när de är knappt en dag gamla. Angiven vikt är
deras födelsevikt.
Valp 1: tik, född 23:15, vägde 435gr
|
Valp 2: tik, född 23:46, vägde 445gr |
Valp 3: tik, född 00:26, vägde 295gr |
Valp 4: hane, född 00:45, vägde 280gr
|
Valp 5: hane, född 02:45, vägde 360gr |
 |
9 Juli
Idun flåsar och vi tittar på. Det är lördag morgon och vi
har redan tittat på henne sen igår morse. Vi passade på att sova under
natten, man vet ju inte när vi har chans till det nästa gång. Timmarna
sniglar sig fram, vi tittar på Idun och bläddrar okoncentrerat i
trädgårdstidningar, pratar om växter och om recept. Både Anna (Iduns
fodervärd och matte heter också Anna, så praktiskt) och jag är lite
frånvarande, frågar utan att lyssna på svaret. Vi turas om att gå promenad
med de andra hundarna, Idun får inte vara ensam ifall något ska hända.
Hennes temperatur har gått lite upp och ned de senaste dagarna, men ligger mest på 37,4 vilket
är ett mellanting av "snart börjar det-temperatur" och "nu börjar
det-temperatur". Innan valpningen sätter igång brukar tempen gå ned
till 36 grader för att sen gå upp till det vanliga 38 och valpningen startar. Idun flämtar men verkar lugn, ligger under parkbänken i
trädgården och tittar tillbaks på oss.
Timmarna går, det är sol och väldigt
varmt. Plötsligt
hoppar Idun över ett andetag och vi ser att magen spänner sig en kort stund.
Nu börjar det! Vi går in och väntar, det är eftermiddag och vi har bäddat
rent på tjocka madrassen där Idun gärna lägger sig. Det blir kväll och natt.
Det har kommit fler och fler värkar och tillslut föds första valpen! Det är
med en del besvär, Idun kämpar på men snart kommer den första valpen ut, i
sina hinnor men bakfram. Det är vanligt hos hundar att valparna kommer så,
men det är förstås lättare att föda fram en valp med huvudet först, särskilt
om det är en ganska stor valp och den förstfödda. Idun ser lite förvånat på
valpen innan hon börjar slicka den, först vill hon slicka sig själv och sen
börjar hon aningen tveksamt att slicka i sig av fosterhinnorna och
moderkakan. Jag har redan tagit hinnorna av valpen och torkat den lite med
handduk. När andra valpen kommer, väldigt mycket lättare än den första, är
Idun snabb att slicka av hinnorna och bita av navelsträngen. Valp tre och
fyra kommer på liknande sätt, Idun klämmer till och plötsligt ligger en valp
bakom henne! När ingen mer valp eller ens några värkar synts till på ett bra
tag så känns det som att det är klart. Vi känner på Iduns mage, men vad är
det vi känner? Det finns en knöl där, men den känns mjuk och flyttas runt
lite. Anna tvingar ut Idun för att kissa, tar med sig ficklampa för att lysa
i hennes spår, tänk om hon skulle föda en valp ute! Jag flyttar över
valparna i redet och tar undan tjocka madrassen under tiden. När Idun kommer
in går hon i redet, kliver ut och vill ligga under matbordet. Vi lockar
henne ned i redet igen och hon lägger sig tillrätta, men trampar runt
och klämmer ur sig en valp till! Fostervatten och allt plaskar ned i redet
bland de andra valparna, vi får kvickt dit handdukar för att torka upp.
Klockan är kvart i tre på natten och sista hanen har just fötts. Det har
gått två timmar sen förra valpen och vi fick inga som helst tecken på att det skulle
vara nån mer valp på väg, vilken överraskning! Idun och valparna flyttas
igen till tjocka madrassen ifall det kommer någon till. Hon ligger där och
flåsar, Anna och jag försöker hålla oss vakna. Vi äter choklad, dricker
päronsoda, äter chips, dricker grönt te och äter matrester från middagen.
Ögonlocken är så tunga, Idun ligger på madrassen och vi tittar på, klockan
blir fyra och den blir lite till.
Första valpen är född! Idun äter upp
moderkakan
 |
Andra valpen är här!
|
7 Juli
Idun är stor och tung, hon ligger mest i
samma ställning på gräsmattan och vilar, utan att röra sig i onödan.
Valparna är beräknade till söndag, men kan komma vilken dag som helst nu.
Den här tiden är som mest spännande, om några dagar vet vi hur allt har gått
och också om allt har gått bra. Man räknar förstås med att hela valpningen
ska gå utan problem, men man kan inte vara säker. Även om det allra oftast
går just som det ska, så kan saker inträffa, även om det inte är så vanligt
hos eurasier.
3 Juli
Åtta veckor avklarade! Det är bara en vecka kvar innan
Idun ska få sina och Amigos valpar. Idun är nöjd, men hon ökar om magen och
det är förstås väldigt spännande att vänta på resultatet. Hur mår valparna,
hur många är de, vilka färger har de och vad är det för kön? Snart får vi
veta! Den här veckan är hon så här stor om kroppen: Om bröstkorgen: 73cm
(mot normalt 65cm), om magen: 77cm (mot normalt 60cm) och om midjan:
74cm (mot normalt 51cm). Hon är stor, man förstår att hon är tung och
vill ta livet med ro. Nu ska allt planeras och plockas fram, allt man
kan tänkas behöva vid en valpning. Det är lite mitt sätt att "bygga bo"
och hålla nerverna i styr, det börjar förstås bli väldigt spännande!26 Juni
Nu har det redan gått sju veckor sen vi var hos Amigo och
det är bara två veckor kvar tills valparna ska komma. Idun mår fint, hon tar
livet med ro, ser till att vila och spara på krafterna. Hennes mått ökar
stadigt, den här veckan ser de ut så här: Bröstkorg 71cm (mot 65), mage 72cm
(mot 60) och midja 70cm (mot 51).
19 Juni
Sex veckor sen parning! Disa, alltså Idun, växer om
magen. Hennes mått om bröstkorgen är nu 68cm (mot 65), om magen 67cm (mot
60) och om midjan 58cm (mot 51). Nu är det inget fel på aptiten längre, hon
äter vad hon får!12 Juni
Fem veckor! Disa har ändrat sig i sättet och hon har
börjat öka lite på måtten om magen! Hon är lugn och stillsam, ligger hon
inte och sover så ligger hon och slöar. Hennes mått om bröstkorgen är idag
67cm (mot 65), om magen 62cm (mot 60) och om midjan 53cm (mot 51). Hon äter
lite bättre och mår efter omständigheterna bra. Jag skulle gärna lägga
ut bilder, men bilderna tar tid att göra i ordning så det får bli en
uppdatering utan något nytt att titta på. Bättre med bara text än inget
alls, har jag fått höra av nyfikna dagboksläsare. Bilder finns, jag ska
ordna med dem när jag har lite bättre med energi.
6 Juni
Nu har det gått fyra veckor sen Idun var hos Amigo. Är
hon dräktig? Det vet bara hon! Hon äter inte så gärna frukost och hon är
lugn och nöjd med livet, värdig på ett nytt sätt. Än har hon inte blivit
tjock, men det är ett par veckor kvar innan man kan förvänta sig en
tjockare mage. Är man väldigt nyfiken kan man förstås göra ett
ultraljud, men det känns onödigt eftersom man till skillnad från
människor inte kan se så mycket på ett ultraljud. Bara om hon är dräktig
eller inte, och det lär vi ju snart märka ändå! |
|
-Är du med valpar eller inte, Disa? -Tjaaa,
det kan ni grunna på, verkar Idun tänka |
25 Maj
Är Idun dräktig? Det vet ingen än, kanske hon själv, för
hon är väldigt sugen på mat och hon har försökt gräva sig in under förrådet,
som för att börja bygga ett bo. Om hon är dräktig borde hon snart tappa
lusten för att äta frukost, men det är inte alla som mår illa om morgonen.
Jag har tagit hennes mått: hon väger 24,5 kg och mätt runt bröstkorgen är
hon 65cm, om magen 60cm och om midjan 51cm. Nu är det bara att vänta och se
vad som händer. |
 |
10 Maj
Så var det tisdag morgon och hemresedag. Jag tömmer och
städar stugan, är alltid noga att göra fint efter mig för att visa att
hundar inte smutsar ned. Det är ju inte så vanligt längre att man får ha
hund med sig. De som tillåter hund måste få se att hundgäster är bra gäster.
Vi åker till Amigo och släpper ihop hundarna en sista gång, Idun är glad och
villig, men Amigo tycker det får räcka med uppvaktning nu. Efter en timme
bestämmer jag mig för att åka och tar adjö av Amigo och sonen i huset,
Sigvard. Klockan är nio och jag vänder hemåt. För att hitta tillbaks till
stora vägen slår jag på GPS:en och väljer "kör hem", tanten i lådan vaknar
och tar genast till orda. Sväng höger, sväng vänster. Hmm, jag känner inte
riktigt igen mig, jag kör på en liten grusväg, men om en kilometer, eller
kiLLomEEter som tanten säger, så ska jag svänga in på annan väg, säkert den
större. Men det
visar sig att jag efter den där kilometern inte kör ut på stora vägen utan
ska svänga in på ännu en grusväg och följa den i 16 kilometer, så fortsätter
det. Varefter jag
kör kommer jag längre och längre ut på landsbygden, den angivna ankomsttiden
blir senare och senare, vägen är stundtals så liten och gropig att jag
överväger att vända. Vägen är vacker, en riktig sightseeingtur, men det
går inte fort, vägen är smal och krokig, går över familjers gårdsplaner och
jag vinkar förläget när de tittar upp med undrande min. -Hejhej, en
Stockholmare med galen GPS... Landskapet är
fantastiskt och trots att tanten i lådan plötsligt säger "Det finns en
bättre väg, rutten räknas om" så kommer jag tillslut in på vägen som leder
över fjällen in i Sverige. Innan jag tappar täckning på mobilen ringer jag
till bilverkstaden i Sundsvall och frågar om de tror att bilen kan bli klar
till eftermiddagen. Det kan den, de har "bytt massor med gamla grejer, så nu
är den i skick som ny". Men de stänger klockan fyra så jag förstår att jag
har lite bråttom för att hinna fram i tid. Vägen över fjället får gå fort, kan inte stanna och vandra
runt. Vi hastar genom Åre och Östersund, framåt eftermiddagen når vi
Sundsvall. Jag ringer igen till verkstaden och får adressen, jag har ju
ingen aning om vart bilen kördes, det ordnade bärgningskillen medan jag körde
iväg med hyrbilen mot Norge. Det visar sig att verkstaden ligger på andra
sidan Sundsvall mot var hyrfirman finns. Ojdå. När jag hittat dit ser jag min gamla
Volvo och blir glad. En bli är egentligen bara en plåthög, men jag tycker
ändå om min bil. Killarna på verkstaden var hyggliga, de visste att det var
bråttom att få bilen i ordning, så de lyckades ordna det, trots att den kom
in "akut" och de redan hade flera bokade bilar att laga. De var inte särskilt imponerade av verkstaden i Stockholm som
uppenbarligen inte hade lagat bilen, bara bytt delar på måfå. Men nu skulle jag pusta ut, allt var
ordnat. De ville förstås höra om Idun och om parningen, jag fick lova att
skicka bilder på valparna när de kom, och ta ut henne ur bilen, de ville
klappa henne. Men hur får jag nu hyrbilen till sitt garage? Inga problem,
det ringdes ett samtal och snart kom bilens ägare för att köra hem den.
Hyrbilen var noga rensad på hundhår, igen för att visa att hundar inte är
dåliga kunder. Jag hade blivit riktigt förtjust i hyrbilen, frågade om de
såldes? Jodå, de kördes mycket och tappade fort i värde, så de såldes innan
de blev allt för gamla.
Den här hade bara gått några månader, men snart var
den uppe i många mil och minskat värde. "Ring chefen, han kan nog göra en
bra deal, när den säljs kan du nog få köpa den för runt 200000:-". Ehh, sa
jag, jag ska tänka på saken... När man som
jag jobbar i djuraffär och föder upp hundar på fritiden så är man inte typen
som köper en begagnad bil för tvåhundratusen kronor, men det var roligt så
länge det varade, jag fick ju låtsas att den var min i flera dagar! En sak är i alla fall säker, behöver du hjälp med
bilbärgning i trakten runt Sundsvall så ringer du Njurunda Bärgarna på
070-699 38 36. Be dem köra bilen till Magnus på Dahlbergs Bilservice 070-624
88 02 för reparation. Sen ska du hyra en bil på Avis, ring Henry på 060-12
35 22. Alla de här engagerar sig mer än vad som är vanligt och det var helt
klart tack vare deras hjälp som jag och Idun kom till Amigo. När jag packat
in mig och Idun och våra saker i gamla Volvon så kör vi vidare hemåt. I min bil låg
alla talböcker jag lånat för resan, nu kunde jag lyssna på dem under de
återstående timmarna i bilen. Halv nio på kvällen, efter en resa på över
elva timmar så rullar vi ned för backen till Nyfors. Jag var så trött
att ögonen gick i kors men mycket nöjd med min resa. Det gick bra, vi
kom dit och hem, Amigo var en härlig hund och hans familj tog mycket bra
hand om mig. Nu återstår bara att hålla tummarna för att det faktiskt
finns några små valpar på jäsning i Iduns mage!
Vi är på vacker men vindlande väg genom Norge.
Det syns inte hur brant det är, men jag har just passerat en varningsskylt
som visar att vägen är brant. Att köra "över kanten" var som att åka
berg-och-dalbana: ned, sväng hit, sväng dit, ned, sväng.
Så otroligt vackert landskap! Här är vägen
asfalterad, men den är inte bredare än så här och sluttar brant nedåt, jag
hoppas det inte kommer någon mötande bil.
9 Maj
Ännu en solig dag, det är måndag morgon
och även efter den här tidiga promenadrundan blir det kaffe i morgonsolen.
Idag är Amigos familj på jobbet, så vi har bestämt att träffas på
eftermiddagen. Idun och jag roar oss på egen hand, vi tar det lugnt och ser
oss omkring. Omgivningarna är vackra och utsikten betagande, många bilder
blir tagna förstås. Det är nära till vatten och till berg, solen skiner. Vi hittar en handelsträdgård och jag frågar om Idun får
följa med in, det får hon. Förstås kan jag inte låta bli att köpa med mig
något minne från Norge att plantera hemma i min trädgård. Jag tycker det är
roligt, på så vis blir min trädgård som en levande dagbok. Inne i butiken
blir jag stoppad av en kvinna, hon pekar och frågar om det är en eurasier?
Det var det ju, och hon berättar att hon ska köpa en sån i sommar. Vi blev
båda glada och alla i hela affären fick veta att Idun kommer från Stockholm
och har varit hos Amigo och att en valp från en kennel i Norge snart skulle
flytta hem till den här kvinnan. Jag passerar en vägskylt och var tvungen
att stanna och ta en bild på Idun och hennes väg. När vi kommer till Amigo blir både han och
Idun glada, de dansar runt och har kul, men de parar sig inte mer. Hundarna
är glada och leker, jag kan inte få nog av deras uppvisningar. Vilket
tålamod du har, som bara sitter där, fick jag höra, men det roar mig att se
hundarna ihop. Vissa tycker det är kul och spännande att se på hockey, det
gör inte jag. Det blir
kväll, jag bjuds igen på middag och vi pratar tills det blir sent. Jag ska
åka hem nästa morgon så vi bestämmer att jag ska komma en stund på morgonen
innan jag reser, för att se om hundarna vill para sig en gång till innan vi
åker. Monica och Erik träffar jag inte mer, så det blir att ta adjö och jag
åker till min lilla stuga för sista gången. Jag har inte träffat Amigos
familj tidigare, men det känns redan som att vi är goda vänner.
Hundmänniskor brukar vara trevliga, men eurasierfolk utmärker sig som
ovanligt trevliga.
Så vackra omgivningar, jag kan inte se mig mätt
på den orörda naturen
 |
Hundarna kromar sig och dansar runt i
trädgården, vilket skådespel att få se deras bröllopsdans.
 |
8 Maj
Solen skiner trots att det är tidigt när jag vaknar efter
en skön natts sömn. Jag går en runda med Idun och hon vill simma i älven,
men vattnet är strömt så det blir mest bara att hon försöker vada i det
strömmande vattnet. Efter promenaden blir det frukostkaffe i solen mot stugväggen
innan vi gör oss i ordning för att åka till Amigo. Matte Monica undrar om
jag vill ha frukost och ska gå för att steka våfflor - då passar hundarna på
att para sig på egen hand, just som jag vill ha det. Jag är övertygad om att
hundar som passar bra ihop också själva kan para sig. Vi är förstås med och
stöttar hundarna under hängningen, men det är bara en service vi ger dem. Vill de inte så ska de
inte. Har man åkt långt och gärna vill ha valpar så kan det svida om
hundarna inte vill para sig, men jag tror inte på någon form av tvångsparning. Vill två hundar inte para sig finns en anledning, även om det
kan vara svårt för en människa att se den just nu, men i det långa loppet så
ska man vara glad att valpar inte kommer efter föräldrar som inte
vill. Det är konfirmation och flaggdag, på var hus vajar Norges
flagga, men jag tycker förstås att det
flaggas för Amigo och Idun. En stund efter bröllopet ringer kyrkklockorna,
förstås över det nyvigda brudparet. Dagen tillbringas hemma hos Amigo, vi
sitter på altanen och äter våfflor, dricker te och pratar hela dagen. Tänk
att hundmänniskor som aldrig har träffats förut ändå kan ha så mycket att
tala om, trevligt hade vi också. Hundarna tar det lugnt, ligger och sover
eller nojsar med varann, verkar nöjda ihop. Jag njuter av att se hundarna
nöjda, se deras gos, lek och uppvaktning. På kvällen bjöds jag på festmat
eftersom jag sagt att jag tyckte om lammkött. Vanligtvis
äts den här rätten, en slags lammgryta, till jul i den här trakten av Norge, alltså i Tröndelag.
På norska kallas det Sodd och till det äter man
ett särskilt tunnbröd som heter sjenning. Man dricker ingefärsöl, påminner
lite om julmust med Trocadero, finns bara i Norge. På tal om vad saker heter på
norska så kan jag tala om att frukten som heter guleböj
på norska inte alls heter så. Det heter banan. När
jag berättade att "alla i Sverige" visste att det heter guleböj så skrattade
de länge, tyckte det var så roligt att Monica berättade det på sitt jobb
senare. Monicas favoritord på svenska var "tjena" vilket jag tyckte var
roligt. Jaha, så var det sen kväll igen och dags att åka hem till min lilla
stuga för att sova.
Norska flaggan vajar för Amigo och Idun
Amigo är en riktig kosebamse!
|
Vi åt våflor till söndagsfrukost, någon
ville gärna smaka...
Idun bjuds på våffla, eller voffla, som
det förstås heter på hundspråk
|
7 Maj
Klockan är åtta och vi lämnar Tyresö. De andra hundarna
är hos mina föräldrar under tiden Idun och jag är borta. Jag har planerat
för en lång resa, jag har med mig mat som är lätt att äta i bilen medan jag
kör och jag har lånat flera ljudböcker på biblioteket så jag har något att
lyssna på under tiden. Det kanske är en överdrift att kalla min matsäck för
"mat", men jag tycker det är praktiskt att ha med mig pulvershake i form av
Nutriletts måltidsersättning. Blandad med mjölk är den helt OK, bara att
hälla upp mjölk ur termos och blanda med en påse pulver. Jag har frukt och
grönsaker också, gott att knapra på medan jag kör. Milen tickar på,
jag bestämmer mig för lunchrast i Sundsvall, har med mig en färdig
pastasallad i kylväskan. Strax innan Sundsvall börjar
det plötsligt att rycka i bilen, skutt skutt och så stannar motorn! Det blir
overkligt tyst och jag kramar ratten. Vi måste ju vidare! Jag ringer efter
en bärgningsbil och förklarar var jag finns, vid en busshållplats 13 km
innan Sundsvall. Efter en halvtimme är han där
och drar upp bilen på flaket. Han skjutsar mig till Sundsvall och ringer
under tiden till alla jourverkstäder i stan, men ingen kan laga bilen idag.
Återstår hyrbil - som man inte får ha hund i eller ta ur landet! Desperat
förklarar jag läget, drar hela historien om Amigo, hans ålder och var han
bor, om Birkas död i cancer
och att hennes dotter bara löper på vintern. Det är nu eller aldrig, jag
måste till Norge! Det här händer bara "på landet", aldrig i Stockholm: Jag
får en hyrbil, dessutom en ny, en superbil, trots att jag bad om "vilken
rishög som helst". Bärgaren och hyrbilsägaren tycker inte de är
superhjältar, de säger bara "Man måste ju hjälpa till". Snart är vi på väg igen, vi susar fram i en
Volkswagen,
bara några månader gammal. Wow, tänk att det ordnade sig. Efter ytterligare flera
timmars körning har jag passerat både Östersund och Åre, efter Duved kör jag
in på en mindre väg mot Norge. Efter ett tag förstår jag att det luddiga jag
sett ligga på vägen är pälstussar. Jag funderar på vad de kan komma ifrån,
kanske en ren som blivit påkörd av en timmerbil? Jag kan tänka mig hur det
gick till: en väg och en ren, en timmerbil och så POFF och yrande päls vitt
omkring. När jag efter ett par
kilometer fortfarande ser pälstussarna förstår jag att de omöjligt kan komma
från en ren. Vid närmare kontroll visar det sig vara överkörda lämlar! Alltså
såna små djur som ser ut som guldhamstrar och lever i fjällen. På sina håll var vägen pepprad,
det gick inte att undvika att köra över dem. Trots att det bara var döda
lämlar på vägen, inga levande, var det olustigt att köra över dem. Urk! Vi körde högre och
högre upp på fjället, skogen blev till ljung och ris, det var snö
och på vägbanken lyste gula tussilago. Här fanns ingen täckning på
mobiltelefonen, det var helt tyst och stilla. Det kändes märkligt, jag hade
ju lämnat Stockholm samma morgon, här var så långt ut i ödemarken man kunde
köra. Det var helt tyst, solen sken och det kändes overkligt att vara helt
ensam där uppe. Rätt som det var lutade det nedåt och vi passerade gränsen till Norge.
Det gick brant nedför, det slog lock för öronen och jag blev helt betagen av
den fantastiska naturen. Det var så otroligt vackert, jag kan inte beskriva
det, man måste uppleva det själv. Där var branta stup med granar klängandes
fast på klippväggarna, vattenfall, strömmar och forsar. Höga berg, djupa
raviner, vatten som kastades nedför klippväggar, nyutslagna löv på träd och
buskar i olika kulör, belyst i motljus. Jag körde och tittade, det enda jag
kunde säga var "Helt otroligt!" och det upprepade jag ungefär var tjugonde
sekund. Vägen var smal och krokig, det gick inte att stanna för att
fotografera, men jag tog lite bilder i farten för att kunna minnas det
fantastiska. Det hela var som taget ur John Bauers sagor. Efter en hissnande
vacker färd planade vägen ut och vi kom till Trondheimsfjorden mellan fastlandet och
havet och snart var vi framme hos Amigo och hans familj. Amigo stod bakom
grinden och Idun ville in, det gick inte att gå någon promenad som jag
först föreslog. Vi släppte ihop hundarna och de kromade sig för varann. Jag bjöds
på middag och rätt som det var hade klockan blivit mycket, solen var länge
synlig över bergen, men så var vi ju ganska så rejält mycket mer norrut än
vad jag är van. Jag åkte till campingstugan jag hyrt för att övernatta i,
den var liten men låg fint vid stranden till en liten älv och det var inte
svårt att somna efter en sån här dag!
Jaha, så här såg det ut 40 mil hemifrån.
Tappar modet? Åker hem? Nä, skaffar en hyrbil och åker vidare!
Amigo möter oss vid grinden. Wow, vilken
nalle! |
 
Idun och jag stannar till på fjället och
sträcker lite på benen. Tänk att det kan vara så ensligt, en dagsfärd
från Stockholm city.
|
6 Maj
Bilen hämtas hem från verkstaden och packas i all hast.
Jag var lite orolig att den inte var helt OK, men mekanikern bedyrade att
problemet var ordnat, bilen hade tidigare stannat på Tranebergsbron mitt i
stan och bärgats till verkstad. Nu var bränslepumpen bytt och de lovade att bilen
utan problem skulle gå till Norge och tillbaks! Vi ska åka imorgon bitti. Iduns
papper är i ordning, likaså intyget om avmaskning mot rävbandmask som nu är
obligatoriskt för att köra in i Norge med hund.
27 April
Idun löper! Äntligen är det dags, jag kontaktar Amigos
familj. Den här dagen har vi väntat på, dessutom ett löp som innebär valpar
på sommarhalvåret. Eftersom jag tar hela min semester till valpningen så
vill jag ha valpar på sommaren. Inte så kul att ha semester i mitt lilla hus
på vintern, och dessutom vill jag inte ha valpar som ska växa upp inomhus.
Sol och sommar tycker jag är bra!tillbaks till Iduns
kull
|
