Kaninerna

När jag fyllde fem fick jag en kanin. Efter det har jag alltid haft kaniner.

Många fnissar när man berättar att man är kaninuppfödare och undrar "om det verkligen behövs, ordnar de inte det själva..." I själva verket är kaninuppfödning precis lika ambitiöst som hunduppfödning. Jag skulle nog säga att kaninuppfödare oftare är mer seriöst intresserade av just avel  än hunduppfödare brukar vara. Det handlar om att göra bättre kaniner och inte fler. Även om kaniner blir alldeles förtjusande sällskapsdjur så binder man sig inte till dem på samma sätt som man gör till sin hund, särskilt inte när man har många kaniner. Det gör det lättare att sälja av dem när man inte har nytta för dem i aveln längre eller när man inser att de ungdjur man sparat inte kommer att hålla måttet. Det innebär att man inte avlar på "det man har", vilket inte alltid är fallet bland hunduppfödare. Endast det bästa har varit gott nog för mig. Jag vill komma framåt i min avel med så bra djur som möjligt. Därför har jag alltid vänt mig till de främsta uppfödarna inom det djurslag jag velat föda upp. Varför slösa tid på att "uppfinna hjulet på nytt"? 

Att man så fort kan växla generationer är också spännande. En hund bör vara ett par, tre år gammal innan den får valpar, så på tio år hinner man inte med så många generationer. En kanin behöver bara vara 8 månader innan den kan få ungar så på tio år kommer man långt! Som kaninuppfödare behöver man ha en hel avelsfamilj med flera generationer. Alltid några honor med ungar, alltid några ungdjur på tillväxt, alltid några tävlingsdjur och några avelsdjur i produktion.

Angharad of Brimar, järngrå Cashemre från Wales

När man ställer ut kaninerna tävlar man främst med grupper (jmf uppfödargrupper på hundutställning) och man behöver hela tiden nya unga tävlingsdjur. Det jag fastnade för var just hela denna "cykel" där man alltid hade något nytt på gång. Att ha en kanin eller två i en bur på gräsmattan går inte att jämföra med kaninuppfödning!

1980 kom "Mulle" min första renrasiga dvärgvädur och första rasen jag började föda upp. Det var en ganska ny ras då och det fanns mycket att jobba med i aveln. Idag är rasen mycket mer förädlad och så gott som "klar" i förädlingsarbetet. 1988 introducerade jag en ny ras i Sverige, Cashmerevädur från Storbritannien. I Sverige blev den godkänd som Dvärgvädur Fuchs, långhårig dvärgvädur. Jag var på flera inköpsresor och köpte avelsmaterial från de främsta uppfödarna i både England, Scottland och Wales. 

De flesta och bästa kaninerna kom från rasens skapare, Mrs Margaret Dillon i Wales. Vi blev goda vänner och jag hade stort utbyte av vår vänskap. Cashmereväduren var också en ny ras med mycket att förbättra. Stor vikt lades vid pälsens kvalitet och struktur. Det var en ras som inte skulle klippas som en angorakanin utan pälsen skulle kräva minimalt med skötsel. Storleken var också ett problem. I Storbritannien var rasen tyngre än vad som önskades här, så uppfödarna kämpade med att få ned storleken. Jag hade Cashmereväduren i avel i tio år.

Philip of Brimar föddes hos Margaret i Wales

När jag flyttade från hus till lägenhet försökte jag ge upp kaninerna. Men det tog inte lång tid förens jag var i Tyskland och köpte nya avelsdjur, den här gången av rasen hermelin i färgen black and tan ("rottweiler-färgad"). Hermelinkaninerna är det som klassiskt kallas "dvärgkanin", trots att dvärgkanin i själva verket är en hel rasgrupp. Dessa kaniner väger som vuxna endast runt ett kilo och några såna ryms ju i en lägenhet... Det blev så småningom en liten kaningård med plats för 16 avelsdjur. Färgvarianten black and tan blev min specialité, men eftersom den knappt alls fanns i Sverige fick jag åter ge mig ut i Europa på jakt efter avelsdjur. De bästa hermelinerna finns i Tyskland och Holland så jag köpte djur direkt från de ledande uppfödarna där.

Så här såg kaninrummet ut

Så småningom blev det också vita hermelinkaniner i min kaningård. De är den äldsta varianten och den mest förädlade. De allra bästa hermelinerna hittar man inom denna färgvariant och när jag erbjöds avelsdjur från en mycket framgångsrik uppfödare i Norge kunde jag inte hålla mig. Den blodslinjen kompletterades med en gammal "ursvensk" stam från Pelle Lönndahl i Örebro. Pelle är mer eller mindre en legend inom kaninvärlden.

På kennelsidan som du kom ifrån ser du en av mina finaste vita. Han vann Best in Show på Svenska Dvärgkaninklubbens jubileumsutställning i Göteborg år 2000. Som uppfödare och utställare ser man en helt fulländad hermelin, som vanlig hundmänniska ser man kanske mest en liten vit kanin?

Jag har alltid arbetat som förtroendevald i de olika organisationerna under mina "kaninår", framför allt i Svenska Dvärgkaninklubben. Det har varit ett sätt att fördjupa mitt intresse och hjälpa andra att också göra det. I en förening lär man känna andra som också tycker att kaniner är det finaste som finns och att vara delaktig i en fungerande förening är ett nöje. Just när jag skulle påbörja en treårig utbildning till utställningsdomare hände det nåt, plötsligt hade jag så mycket på gång i livet att jag inte hann leva. Kaninerna fick flytta. Det var med tungt hjärta jag sålde mina avelsdjur. Kaninrummet stod orört i flera veckor innan jag klarade att tömma ur och städa bort alla synliga spår av mina kaniner. 
I hjärtat finns de fortfarande!

Tångas Karl-Alfred "Kaffe" var min första kanin i rasen Black and Tan, här 12 veckor gammal. Senare började jag föda upp samma färgvariant fast i rasen Hermelin.

tillbaka till Kenneln