Äntligen hade dagen kommit då vi skulle få åka till Penny och hennes valpar på kenneln utanför Katrineholm. Vi lämnade våra egna tjer hemma hos mina föräldrar och tog bara Ragnar med oss. Vi hade drygt två timmars körning framför oss, vädret var sådär. Dimma och töväder med slask efter snöfall och kyla. Så småningom kom vi fram, fulla av förväntan. Det här är Ragnars första valpkull och vi längtade efter att få träffa dem.

Hemma hos Christel var också en av valparnas blivande familjer på besök. Vi hade sagt att vi bara skulle stanna en kortare stund, för jag vet själv hur mycket tid alla besök tar och hur mycket man har att göra med skötseln av en valpkull, men inte ens vi kunde slita oss utan vi blev kvar i timmar. Det är så roligt med valpar och trevliga människor att prata med. En utomstående kanske treor att uppfödare redan sett sig mätta på valpar, men så är det verkligen inte. Man ser och känner så mycket mer än bara det rara att gosa med valpaen, man vet allt som ligger bakom och man vet allt som ligger framför. Allt det som gör varenda valp till ett eget unikt mirakel.

Valpfamiljen hade redan haft ett par besök innan vi kom, så valparna låg mest och sov under tiden vi var där, så som valpar gör titt som tätt. Det går inte att skaka liv i dem när de har sin sovstund, precis som att det inte går att få dem lugna när de har sin vakenstund. Man får bara titta och acceptrera att de är i den fas de är för stunden. Det blev därför ganska många sovbilder, jag kan inte se vilken valp som är vem. Det kan vara flera bilder på samma valp, men också så att någon valp inte är med på bild. Den här kullen på tio var väldigt jämn, ovanligt jämn för en sån stor kull. Alla valpar var lika i färg med bara små skillnader i kulör, vilket är ovanligt hos eurasier som ju kommer i så många olika fäger. Någon valp var såklart lite större och någon lite mindre, men ändå en ovanligt jämn kull. Alla såg jättefina ut.

Hans och Ragnar har varit och handlat, Ragnar har valp leksaker till sina valpar.

Vi kör i mulet väder mot Katrineholm. Det som förundrar mig är att "alla vägar bär till Katrineholm" men det finns ingen stor väg dit. Var man än befinner sig i Sörmland ser man vägskyltar mot Katrineholm, men alla väger tillsammans skulle förstås kunna räknas som en stor. Den här killen var nog den som var mest lik Ragnar i färgen, hans familj var på besök samrtidigt som vi var där.

Trötta små valpar sover tryggt. Den här killen har en ordentligt prickig tunga!

Vi släpper ut Ragnar för att hälsa på kennelns tjejer. Pennys nos skymtar nere till höger i bild.

Ragnar blir glad att träffa Penny, hon hälsar artigt men är inte så intresserad av mer kontakt än så. Annat var det förra gången de träffades! Kennelns andra damer hälsar desto mer glatt på Ragnar.

Det blir inte ljusare än så här idag, diset ligger över fälten, det är så vackert.

Vi hinner få se lite bus från vakna valpar, de undersöker nyfiket pappa Ragnars leksaker.

Valparna har ett gigantiskt gosedjur i form av en leopard i sin valphage, den verkar väldigt uppskattad både att klättra på och sova ingosad i.

Så söta små tröttisar!

Tillslut får vi ta oss i kragen och slita oss för hemfärd, det är svårt att gå! Det har blivit helt mörkt under tiden och temperaturen har fallit, det är glashalt och tjock dimma. Det går inte fort, men det verkar som att alla ute på vägen förstår att vara försiktiga, vi blir inte omkörda. Det hinner bli kväll innan vi är hemma, men det gör inget. Vi är bara så glada över dagens besök och hoppas de här fina valparna får bra liv hos familjer som uppskattar dem.