Det måste ändå vara höjden av trygghet och tillit, att en flock tikar med valpkull släpper in en annan flock utan minsta oro. Det är Frid och Lycka, Fridlycka.

När vi kommer fram till gården vi ska bo i blir vi glatt överraskade, så jättefint! Hundarna får en promenad längs sjön innan vi tänder grillen. Det visar sig att det också bor en glaskonstnär här den här natten. Han var lite pratsjuk men roligt att höra hans berättelser om kända formgivare han jobbat med på både Kosta och Orrefors. Han berättade att han graverat ett dopfunt i kyrkan i Oxford eftersom det fanns så få glas-gravörer nuförtiden. Lite roligt är att jag reser till min syster i England på onsdag och hon bor inte långt från Oxford där hon också studerat och tagit examen.

Vi reser genom ett vackert försommarsverige.

Vi åker genom byn med det udda namnet Fotskäl. Vi kör mellan kohagarna på en liten traktorstig, min bil hade nog skrapat i underredet men Hans bil klarade det bra.

OK, Google Maps! Den visar oss på mindre och mindre vägar, sen in på den här traktorstigen. Vi börjar tvivla på att det verkligen stämmer, men när vi granskar kartan så ser det ut att gå vägen, så att säga. Vi kör över gårdsplanen till bondgården som ligger längs traktorstigen vi leds in på. Vi kommer ut på en asfalterad väg, dock så smal att två bilar inte kan mötas med alla däck på vägen.

Efter nästan 50 mil i bilen är vi framme på gården där vi ska övernatta.
 

Vi gör oss hemmastadda.

Genom fönstret från toaletten ser vi hästar, hur fint är inte det?

Vi går med hundarna till sjön som ligger precis intill gården, de har varit så tålmodiga i bilen.

 

På sjön växer vattenklöver, nog första gången jag ser den växten. VI kommer tillbaks till stugan och får äntligen tända grillen, hundarna får sina köttben råa. Majken som är yngst är den som är mest nyfiken, en prickig häst har hon inte sett förut.

I sjöns kant finns en mosse, det växer ängsull över hela. Hans framför grillen, det känns som semester.

 

Lördag morgon och äntligen dags att åka till Fridlyckans och träffa valparna. Det blir jättemånga bilder, för det går inte att låta bli att fota. Det var så roligt att se alla hundarna och alla valparna umgås så fint ihop. Trots att det kom främmande hundar in i flocken var det lugnt och mysigt. Helenas fyra tikar har alla hjälpts åt att uppfostra kullen och över helgen bodde även Lily här eftersom hennes matte var på bröllop. Som manliga förebilder har valparna Lumen och Lux, passar ju bra när Ragnar är en pappa som visserligen står för att han är far till barnen men i övrigt är han ganska frånvarande i uppfostran. Han och Holly hade bara ett kort förhållande och avståndet gör att de inte fortsatt att umgås.

Lördag morgon, solen skiner och naturen är så vacker.

-Hej, får vi komma in och hälsa på, undrar Thoka.

De här två småtjejerna fann fort varandra och blev bäsisar genom att ha en springtävling runt, runt i Helenas stora trädgård.

Valparna hittar en rulle bajspåsar som genast blir en rolig leksak.

-Hörru Holly, det här gjorde vi väl bra va? säger Ragnar stolt.

Efter att vi gosat valp till sena eftermiddagen åkte vi till havet, Helena sa att det var Kungsbackafjorden, inte var riktiga havethavet, utan en djup vik som inte var lika salt som Kattegatt. Det var bra, våra Östersjöhundar är inte vana att bada så salt och kan nog dricka av vattnet.

Tjärblomster, Strandkål och ett träd som protesterar mot att ha blivtit avsågat medan det ännu var vid liv som satt nya skott i två spiraler runt hela stammen.

Thoka gillar att bada och försöker övertala Majken till att komma ut i vattnet.

Majken blöter faktiskt ned sin tass!

Vattnet är kristallklart!

Ett äkta ostronskal!

En manet i strandkanten.

Runda stenar, sand och torkad tång. Jag kan inte låta bli att plocka snäckskal och lägga i fickorna för att ta hem.

Efter stunden på stranden är vi tillbaks hos Helena och bjuds på middag, valparna är trötta och sover nu ganska utslagna på husets altan. Jag har tagit så mycket bilder att min telefon har slut batteri. Vi är också ganska trötta och blir inte sena hos Helena utan åker hem till vår stuga. Vi bestämmer att ses imorgon igen, men utan att väckas av väckarklockan.

Skogsstjärna och liljekonvalje växer vid vår stuga.

Vilken bra utsiktsplats!

Den här lille gossen tror jag kommer bli lik sin far!

Vi är hemma! Det tog 7,5 timme, för som vi befarade var det mycket trafik men också flera bilolyckor, vägbyggen och bilbrand på vägen hem. Det gick ingen nöd på oss eller hundarna, temperaturen i bilen var bra och vi hade ingen tid att passa. När hundarna kom hem i sin egen trädgård rusade de runt, glada att vara hemma igen.

Vi stannar på Rasta utanför Ulricehamn för att rasta hundarna och äta lunch. Vi blir glada av att de har hundbord där man få sitta med sina hundar. Det var nog det enda som var bra, men ganska mycket värt ändå. Om man inte är så petig med maten. Eller servicen. Eller priset. Eller att det finns toapapper.

Borta bra, men hemma bäst! En fantastisk upplevelse och härlig minisemester. Tänk vilka fina hundar vi har träffat och vilka fina hundar vi har. Att kunna umgås så trivsamt, det måste vara unikt.