Ragnars valpar på Fridlyckans kennel.

När vi kommer fram på eftermiddagen träffar vi först Otto som inte kan komma på morgondagens promenad, det var som att se vår Ragnar i en annan kropp! Verkligen pappas ansikte och utstrålning, så roligt att se denna fina nallebjörn. När vi var i trakten passade vi på att träffa en annan hund jag följt en tid, alltid roligt att ses i verkligheten. Efter det hade det blivit kväll och vi åkte till stugan i Fjärås som vi hyrt över helgen. Vi hade tänkt grilla, såklart, men när vi kom fram var vi så trötta att det blev mat lagad i stugans kök innan vi somnade.

På lördag morgon träffade vi Helena och gänget vid Fjärås Bräcka naturreservat som låg nära stugan. Bräckan är en jättestor, 4 km lång och 500 meter bred,  vall av grus och morän som bildades av att isen, under istiden, hade sin kant här, sand och grus samlades av isens smältvatten. När vi åkte dit passerade vi ett fält med resta stenar, det var gravstenar från yngre järnåldern till vikingatiden. Precis som när vi träffade Ragnars valpar som små, välkomnades våra hundar av Helenas hur lugnt och harmoniskt som helst. Det är inte självklart att olika flockar av hundar utan problem blandas, men det är så härligt att bara se viftande svansar och glada miner. När vi hade hälsat klart så gick vi iväg längs ryggen på åsen och sen ned till sjön som bildats på åsens insida, själva grusåsen ligger tvärs över dalgången och dämmer upp den dal som bildar Lyngerns sjö. Hundarna fick plaska i vattnet längs sandstranden och sen gick vi genom bokskog som ledde oss upp tillbaks till startplatsen där vi åt lunch i Fjärås Bräckas Naturrums café. Efter mat och prat vinkade vi av varandra.

Hans och jag passade på att åka upp till Göteborg för att träffa Hans vänner Marko och Ulrika. Vi sågs i Slottsskogen och tog en lång promenad där. Marko hade, som han brukar när vi ses, med sig varsin hamburgare till hundarna. De kände igen honom på långt håll och när han öppnade hamburgerpåsen kunde Majken knappt hålla sig på marken. Vi gick en runda i parken och tittade på alla växter och stora träd av alla sorter, i parken ska det finnas träd av alla sorter som finns i Sverige, berättade Marko. Jag kan verkligen förstå att parken är uppskattad och om man bor i Göteborg vill man nog vara där väldigt ofta. Jag hade gärna spenderat en hel dag här. På väg tillbaks till Villa Belparc började det regna, men vi kunde sitta under stora parasoll och äta. Det blev sen eftermiddag och dags att säga hej då igen. När vi kom tillbaks till stugan regnade det fortfarande, men vi var trötta och lite frusna, så det blev mys i stugan resten av kvällen.

När vi skulle nattkissa hundarna ser vi att båten Isa vid bryggan är borta, lite nyfikna går vi ut på bryggan och ser att det som kallades ångbåten var på väg in. När den lagt till och vi frågat om båten så visade det sig att det här var en modern eldriven kopia av den gamla ångbåten med samma namn som tidigare trafikerat sjön Lyngern. Resenärerna hade fått en rundtur på sjön och middag serverades ombord, turen varade i tre timmar, men båten, som ju var eldriven, kunde inte köra över hela sjön, batteriet räckte inte till det. Sjön är Hallands största sjö, två mil lång och delas av både Halland och Västergötland. Kungsbacka kommun får sitt drickvatten från sjön som filtreras genom grusåsen, bräckan. Det hade vi sett när vi åt lunch på dagen. När vi såg på resenärerna som gick av båten var det såklart några som kommenterade våra hundar. Ett par dröjde sig kvar, de berättade att de hade haft kennel men inte längre var akriva. De hade kvar fyra hundar hemma och deras ras var kleinspitz. Vi började prata förstås, de bodde bara två gator från Helena i Onsala och de var ivriga att få berätta om sina hundar och undrade varifrån vi kom och vad vi gjorde där på bryggan. Det blev ett trevligt bonus-möte med hundfolk.

Söndag morgon åker vi hem till Helena, vi handlar frukost på vägen och när vi stannar utanför affären känner jag den tydliga doften av saltvattenshav. Jag är lite ledsen att vi åkt så långt och inte hunnit stanna vid havet, havet hemma på vår sida av Sverige är ju mer söt-hav än på den här sidan. Men igårkväll när vi kanske hade haft tid så var det regnoväder. Nu skiner solen och när vi kommer hem till Helena överöstes vi av hundar som mottog vår flock på det mest kärvänliga vis. Det blev långfrukost hos Helena, jag hade sagt till Hans att vi måste åka senast klockan tolv för att hinna hem i tid. Klockan blev över ett innan vi kom iväg. Och då fick vi slita oss, det hade varit så trevligt att få prata vidare och titta på våra fina hundars lek mycket längre. Vi sätter oss i bilen och kör hemåt, drygt 50 mil, minst sex timmar. Vi stannar i Grännatrakten för att äta och rasta hundarna, sen fortsätter vi hemåt. Vi passerar en olycksplats, en personbil som kört in i en lastbil på E4. Man blir påmind om att inte jäkta och att hålla avstånd till bilen framför. Vi hoppas att det inte fanns någon passagerare i bilen som körde in i lastbilen utan bara en chockad förare. När vi passerade olycksplatsen hade det gått två timmar, de hade ännu inte fått isär lastbilen och personbilen som satt inkilad inunder lastbilen. Köerna innan olyckan var ungefär 4 km långa, vägen var delvis avstängd i flera timmar efter olyckan. Nu när det här skrivs har det gått några dagar, jag läste på nyheterna att den som körde var ensam i bilen, han togs till sjukhus i ambulans men klarade sig utan fysiska men, så skönt att veta. Den synen av olycksplatsen kommer nog följa med oss ett tag.

Vi körde in på vår egen gård sju och en halv timme efter att vi lämnat Fridlyckan. Synd att det är lite långt mellan oss. Vi tömde bilen, matade hundarna, satte oss ned i växthuset för att pusta ut. Imorgon ska vi gå till jobbet och allt blir som vanligt igen. Det är som att man lever två helt olika liv. Ett jobbliv och ett hundliv.

Vi ska ut och åka! Jag är ledig tre dagar i rad den här helgen, så vi passar på att åka till Ragnars vuxna valpar hos Helena på Fridlyckan.

Första stoppet blir hos Ragnars valp Otto Solstorm. När vi får syn på honom är det som att se Ragnar i en annan kropp, i mamma Hollys. Så otroligt lika båda hundarna, men helt med pappa Ragnars ansikte.

Thoka hälsar på Otto.

Fridlyckans Otto Solstorm med sin matte.

Nästan läskigt att se Ragnar med annan färg, så otrolik lik! Till och med samma mimik som sin pappa.

Ragnar och Otto, som samma hund men två olika fäger.

Vi har åkt till stugan vi hyr över helgen efter stopp hos ännu en hund och sen på mataffären. Vi går ut på bryggan där ett litet fartyg ligger. En stilla kväll.

Vi bor i husets gäststuga. När vi är ute och åker med hundarna letar vi hus via Airbnb där man lätt kan söka boende som tillåter hund i den trakt man är intresserad av. Vi föredrar att bo privat före att bo på hotell.

Vi hade tänkt grilla vår middag, men precis som hundarna var vi för trötta för det. Det blev matlagning på spisen innan vi somnade trötta.

Lördag morgon och vi träffar Helena och gänget för en promenad. Vi bor precis intill naturreservatet Fjärås Bräcka där vi ska promenera idag.

Mamma Holly, 10 år fyllda.

Obo Solstorm, inte Ragnars färg, men vi såg tydligt Ragnar i hans ansikte.

Odessa Solstorm, i henne såg jag Helenas Nancy, alltså Odessas mormor Danish Delight.

Ett vimmel av hundar, här syns Glimma, Maiya och Obo. Maiya är ordningsvakten, tycker att det räcker att en hund i taget får hälsa. Obo får vänta på sin tur.

Pixie, Glimma och Obo.

Novas tur att hälsa och gosa in sig. Maiya håller ordning.

Pixies bror Pollux ansluter och hälsas välkommen.

Majken spanar in Obo.

Vi är uppe på Bräckan, sandåsen, och ser ut över sjön Lygnern som bildats bakom åsen som lagts över dalgången av inlandsisen. Formationen syns väldigt tydligt när man är uppe på den.

Vi har gått brant nedför på åsens insida, Hans pekar ut var vi bor, precis vid stranden till sjön.

Blåmunkar, växer typiskt i mager och sandig jord som här uppe på sandåsen.

Vi går längs sjökanten, vårt boende syns härifrån.

Obo Solstorm med sin husse.

Obo, lik pappa i blicken, men helt annan färg.

Ragnar vågar doppa tassarna.

Eftersom vi är på en sandås finns sandstrand fastän det är en sjö. Vi hann aldrig åka till havsstranden.

Thoka måste alltid gå i när hon ser vatten.

Vi lämnar stranden och går upp i skogen.

Vi går igenom en bokskog med sitt säregna växtlösa skogsgolv. När vi gick in under träden kändes det tydligt mörkare, man förstår att det är svårt för andra växter att leva under träden.

Vi har kommit ut ur skogen och går upp mot ryggen på åsen för att äta lunch.

Vi är uppe på åsen vid Fjärås Bräckas naturrum. Vi har utsikt över slätten mot havet.

Nedanför sandåsen skymtar drickvattendammarna, det är sjövatten från åsens andra sida som silats genom sanden och kommer upp här. Fjärås kyrka syns i bakgrunden.

Därborta skymtar havet, men vi hade inte tid att åka dit.

Novas son Pollux Ljeonhjärta.

Ragnars lilla barn Obo Solstorm.

Maiya vill nog smaka av mattes macka.

Maiya visar upp sin mest oskyldiga min. Den som gör att man inte kan låta bli att ge henne något.

Ragnars sötaste lilla dotter Omma Solstorm.

Omma, i henne såg jag pappa Ragnars mormor Lova Bifrost.

Ragnars andra dotter Odessa, men här syns hennes mormor Danish Delight, Nancy.

Obos matte gosar in sig hos Ragnar. De möttes när vi hälsade på valparna när de var småttingar, för två år sen, redan då tyckte Ragnar att Obo hade en trevlig matte.

Efter lunchen blir det glass, alla vill och får smaka såklart. Och nej, för den som upprörs, hundarna äter inte hela glassen och chokladen på sån här glass är inte farlig för hundar.

Efter promenaden i Fjärås passar vi på att åka upp till Göteborg för att träffa gamla vänner. Snälla Mackan vet vad hundarna vill ha: varsin hamburgare!

Eftersom han bara har två händer och inte tre, så blir det en burgare i taget.

Alla får rättvist uppdelat.

En trevligt utformad dagvattenbrunn i Slottsskogens park.

Det fanns så otroligt mycket att se i Slottsskogen, en fantastisk plats för att vara mitt i en storstad. Om jag bodde i Göteborg skulle jag vara här jättemycket. Fast jag skulle såklart inte vilja bo mitt i en storstad, utan hellre i en skog.

Efter att ha sett oss omkring i Slottsskogen vänder vi mot caféet, då börjar det regna. Först lätt, sen mer intensivt, men vi sitter skyddade under stora parasoller. Ragnar är trött och lägger huvudet på bordets hyllplan medan han får klapp av Mackan.

Det är sen eftermiddag och vi kommer hem till stugan, alla är trötta. Ute vräker regnet ned, vi går inte ut på fler utflykter idag.

Trötta vovvar efter händelserik dag. Husse sover han med, det är bara jag som är vaken.

Hundarna tas ut på en kiss innan natten, regnet har upphört och vi ser att det lilla fartyget Isa inte ligger på sin plats vid bryggan. Men vi ser att hon kommer mot oss där ute på sjön.

Nyfikna dröjer vi oss kvar på bryggan när båten närmar sig.

Nästan overkligt rör sig båten mot oss, helt tyst glider hon genom vattnet. Det är en kopia av den gamla ångbåten som trafikerade sjön vid förra sekelskiftet, men den här drivs inte av ånga utan har en helt tyst elmotor.

Ragnar har fått syn på en katt som stryker längs stranden.

Båten lägger till, vi kom att prata med några av resenärerna som varit med på den tre timmar långa turen. Det fanns ett par hunduppfödare med på resan, de bodde bara några gator bort från Helena och hade fött upp kleinspitz. De hade fyra hundar kvar hemma, men tog inte valpar längre. Det blev en trevlig pratstund med hundfolk.

Vi går hem tillsammans.

Alla trötta efter lång dag med mycket upplevelser.

Vi vaknar till en strålande sommardag! I bakgrunden ser man tydligt sandåsen, Bräckan, som vi var uppe på igår.

Vi handlar frukost på vägen hem till Helena och släpps in i hennes trädgård, vi möts av ett myller av glada hundar!

Vilken underbar mottagning, glada och vänliga hundar var man än tittar!

Eurasier, eurasier och eurasier!

Trängsel för att få hälsa, Maiya, Glimma och Nova. Omma i bakgrunden.

-Det kommer nån! Alla hundar springer dit, även våra som inte bor där. Nova har sin bästa utsiktplats, ovanpå gräsklipparen. Det är James som kommer.

Frukost ute på altanen.

Thoka vill smaka macka.

Hundarnas mormor uppvaktas.

Helenas ena katt dök upp, men när den såg våra hundar drog den sig undan igen. Ragnar undrar var den tog vägen.

En sval viloplats i skuggan, Holly njuter av den.

Dags att slita sig från Fridlyckan för att åka hemåt, det var svårt.

Lång väg hem, men vi har haft en jättefin helg.

Vi stannar till längs vägen för att äta sen lunch, rätten hette schnitzel med kapris. Det var verkligen "med kapris", massor av kapris, säkert en hel deciliter! Men jag gillar kapris och var bara glad för det.

Vi är hemma igen! Vi sätter oss i växthuset för att pusta ut innan det är dags att gå in och lägga oss. Det var åtta timmar sen vi lämnade Helena och hennes fina hundar. Det blev en riktigt händelserik helg, fylld med trevliga upplevelser.