Venus valpkull del III

I tidigare artiklar har jag berättat om parning och förlossning. Här följer tiden när valparna växte upp:

I samband med att valparna föddes flyttade jag min egen sovplats från sovrummet till valprummet. Jag hade en ficklampa vid sängen och lyste på valparna på natten bara för att få njuta av att titta på dem. Vanligtvis sov de snällt hela natten med Venus, men de diade, pep och knorrade också. Jag sov med dem de första två veckorna. Först var det för att se till att allt gick som det skulle, men sen var det mest för att jag tyckte det var så trevligt. Små hundvalpar snarkar heller inte alls så mycket som en karl, så det var lätt att sova vidare med de små istället för att flytta in till husse i sovrummet igen.

När valparna närmade sig 4 veckors ålder flyttade jag med dem från lägenheten till mina föräldrars hus. Där gjorde jag en valphage inomhus som gränsade till altandörren, så valparna kunde springa ut och in som de ville när vädret tillät. Första tiden var de lite klumpiga och tultade runt, men för varje dag som gick blev de fort duktigare och duktigare på att ta sig fram. Det här var runt påsk och det kändes som om sommaren redan var här så valparna valde själva att vara ute nästan hela dagarna. Ju rörligare

Valphagen inne gränsade till altandörren

de blev, ju mer leksaker fick de att leka med. Eftersom jag jobbar i en djuraffär så blev de snart bortskämda med många fina olika leksaker – men en tennisboll i en gammal strumpa var ungefär lika rolig som en ”råtta i rymddräkt med rassel-och-pip”. Fast inte lika söt förstås. Valparna fick tunnlar för barn från leksaksaffären som de sprang, jagades och brottades i. Helt klart uppskattade de dem som jätteroliga, speciellt en som placerades i en backe så man kunde åka kana däri. De hade en hundkoja att söka skydd i, några stora träd ingick också i valparnas utrymme som gav skugga och chans till andra lekar, för man kunde ju leka tafatt runt trädens stammar. Jag lät också en gräsklädd slänt ingå i hagen, där sprang valparna uppför och nedför, de lekte ”herre på täppan”, rullade ned eller kanade på mage. Jag tror det var bra för deras utveckling att inte bara ha plan mark att röra sig på, men valparna var nog mest glada att de kunde hitta på lekar där. Jag hade hängt upp en sitthängmatta på låg höjd i hagen, så jag själv kunde hänga där och dingla bland valparna.

Som nyfödda märktes valparna med tipex för att jag hela tiden skulle vara säker på vem som var vem, men det skavdes bort ganska snart och måste ständigt förnyas. När valparna började springa runt och gräva så var de omöjligt att hålla märkningen synlig, så istället fick de halsband i olika färger. Jag använde katthalsband i nylon med ett säkerhetsspänne som gick upp om någon valp fastnade i halsbandet, men det var det aldrig någon som gjorde. Halsbanden fanns

Birka sover tryggt på mors tass

i många olika färger så det var bara att välja en färg till varje valp, men kattpinglan tog jag bort från halsbandet. Efterhand som valparna växte fick jag passa och göra halsbanden större, så de inte skulle sitta för hårt på valparna. Med färgmarkeringarna var det lätt att identifiera varje valp, även om jag bara fick en glimt av dem, även på fotografierna som jag tog.

Jag hade hägnat in en stor del av tomten med de klassiska kompostgallren som används av alla hunduppfödare. När de såldes till extrapris köpte jag ett helt lager, jag hade över 50 grindar till valphagen. För att sammanfoga grindarna medföljer spiraler, men när valparna rister i gallret så skruvar spiralerna ur sig – och måste skruvas på plats igen. Buntband säljs billigt på Clas Ohlsson och de sitter säkert där man satt dem. Om man gör små hagar stöder kompostgallren sig själva, men i stora hagar med långa raka sidor måste de stöttas med någon form av staketstolpar. Jag använde buskstöd av grön metalltråd som jag pressade ned djupt i gräsmattan och fäste vid gallret. För att det skulle bli stabilt köpte jag de längsta buskstöden, det skiljer inte så mycket i pris på de stora och de små, för de säljs för bara 10-15 kr styck. Jag använde ett buskstöd på ungefär var 3:e galler. På ett par ställen gjorde jag grindöppningar i valphagen och där satte jag ett stöd som grindstolpe på var sida om grinden för att få den stabil. Där öppningen var lät jag gallren mötas omlott istället för kant-i-kant så det skulle bli stadigt och rymningssäkert. Grinden öppnas alltid inåt i hagen så valparna inte kan pressa upp den. Som lås använde jag bara en vanlig koppelhake.

Eftersom jag i grund och botten är kaninuppfödare så måste förstås mina hundvalpar vara miljötränade på kaniner! Den franska väduren ”Nemo” flyttade in i valphagen och bodde med valparna tills de flyttade. Han var lika stor som valparna och klarade av de tuffa tag som det blev ibland.

Även han uppskattade hundvalparnas tunnlar och sprang i dem – antingen först med valparna efter sig eller så var valparna först och han efter. Det är också viktigt att valparna lär sig umgås med andra hundar än sin egen mor så jag lät utan oro mina andra hundar umgås med valparna så mycket de ville.

Det var rörande att se hur mån den gamla tiken var om valparna, hon lät dem stöka och böka och aldrig var hon sur på dem när de klättrade på henne eller sov under hennes svans. Den vuxna hanen var däremot inte lika tålmodig, men valparna lärde sig snart var gränsen gick för deras stoj. Normala vuxna hundar har inbyggt att tolerera ouppfostrade valpar utan att skada dem och valpar har inbyggt att tåla åthutningar av vuxna hundar och tar inte skada av det. Valparna matades

Birka ligger i morfars mors svans

flera gånger varje dag, men trots att jag i övrigt varit så noggrann med deras vård hade jag inga fasta klockslag för mat. Valparna hade sina rutiner och jag matade på känn, det märktes när de var hungriga. De började alltid dagen med att pipa och tjuta högljutt tills de blev utsläppta för att kissa, då var klockan 04.00 och de fick sitt första mål mat efter det. Var de snälla så somnade de om efter maten och sov till 08.00 och ville ut igen, sen blev det mat efter att jag själv försökt vakna på några koppar kaffe. Lite beroende på hur dagen blev, vad det var för väder, om vi fick besök osv så matades de efter hunger. Minst fyra mål, men ofta fem per dag blev det. Det spelade ingen roll om de nattades klockan elva eller klockan två på natten, de vaknade ändå klockan fyra och vägrade somna om utan en tur på gräsmattan och mat. Det var nog tidningsbudet som väckte dem, annars kan jag inte förstå att de måste upp så tidigt!

De matades ur en praktisk matbar med ett ”bås” för varje valp, så de fick äta ifred för varandra. De fick ett torrfoder för valpar som blöttes med laktosfri majsvälling för barn. Hundar har svårt att bryta ned laktos som finns i vanlig komjölk och vanligtvis även i vällning, men eftersom det finns välling utan laktos så använde jag det till valparna. Vällingen var bara för att göra maten lite mer ”slabbig” och lättäten och inte för att jag tycker att hundvalpar bör äta välling som mat. Som sysselsättning och godis fick valparna färska märgben att

gnaga på, morötter, knäckebröd och en hel limpa som blivit torr var en rolig leksak! Eftersom vattenskålarna var utomhus så fick de blaska och dricka så mycket de ville, jag var inte rädd att de skulle dricka för mycket. Förresten så hade de väldigt roligt i vattenbunkarna där de både grävde, krafsade, plaskade och badade. Från valphagen inomhus hade de under dagtid fri tillgång till hagen ute och började tidigt att själva söka sig ut för att kissa

Vidar gnager köttben

och bajsa, de bajsade inte alls inne utan hade en toalettdel i hagen där de alltid gick. Det blev många påsar att plocka varje dag och snart hade jag teknik på att plocka fem små bajshögar i samma påse. För enkelhetens skull hade jag en stor sophink med lock utanför hagen som jag fyllde med påsar. Jag fick ett paket pappersblöjor som används på svenska sjukhem till mina valpar. Dessa suger mycket effektivt upp kisset och var tusen gånger bättre är tidningspapper, men tyvärr var det stört omöjligt att köpa dem som privatperson trots att de tillverkas i Sverige. Man får dem gratis via sjukvården om man behöver dem, men vill man köpa så var det stopp! I England säljs liknande pappersblöjor i djuraffärerna som valpblöjor och jag fick några förpackningar därifrån – men det är förstås omständigt att åka dit för att köpa blöjor…

När valparna var små och jag satt mitt bland dem när de tumlande runt omkring mig i hagen tänkte jag i början: ”Jag behåller alla!. De är ju mina egna hundar och vill jag inte sälja dem så behöver jag inte göra det heller". Andra mer erfarna uppfödare påstod att jag bara skulle vara glad när de äntligen flyttade eftersom valparna skulle vara så besvärliga då. Men när det var dags för flytt var jag inte glad och inte var de besvärliga.

Men däremot märkte jag att valparna krävde mer och mer uppmärksamhet och engagemang. Jag hade inte kunnat tillgodose deras behov och inte kunnat fostra så många unga hundar samtidigt. Det var väldigt bra för valparna att få varsina egna entusiastiska familjer!

Den roligaste tiden efter den perioden när valparna var späda och man mest höll andan av förtjusning, var nu då de började bli egna karaktärer och deras personligheter utkristalliserade sig mer och mer. De utvecklades fort och man kunde nästan se dem växa framför ögonen. Ena dagen kravlade de uppför första trappsteget i trappan, några dagar senare kilade de både upp och ned. Det var roligt

Kaninen Nemo hörde snart till flocken

också, för alla ens vänner ville komma på besök och dricka kaffe och titta på valparna. Kaffebryggaren puttrade hela dagarna, massor av fikabröd gick åt. Jag hade föreställt mig att jag skulle bjuda på hembakt – men det var innan jag hade valparna. Nu insåg jag det inte fanns en chans att hinna med det när huset var fullt av valpar. Köpebröd fick duga!

Vem skulle få köpa mina valpar? Ryktet om planerad valpning spred sig fort, jag hade anmält parningen till våra valphänvisare och tidigt börjat annonsera i tidningen Hundsport så redan innan valparna var födda hade jag en lång lista med intressenter. Jag kunde ju inte veta hur många valpar det skulle bli, så jag kunde inte lova något till någon. Jag höll kontakt med min ”lista” och lärde efterhand att känna de olika personerna. Vissa hade speciella önskemål, de ville ha en speciell färg eller

kön, så de föll bort efter hand som valparna fötts och utvecklades. Någon kanske hittade en valp på annat håll eller så kom vi fram till att de inte skulle ha en valp från mig. Dessa valpar blev ju mina egna vovvar och jag var mån om att det skulle kännas bra för oss människor också, rent ”person-kemiskt”. När man säljer hundvalpar så är ju inte affären avslutad bara för att man fått betalt, man kommer

ha kontakt under lång tid framöver och då måste man ju trivas med varandra. Därför valde jag köpare på känsla och inte efter kötid eller vem som erbjöd sig betala mest. Tyvärr räckte inte antalet valpar till alla trevliga familjer jag hade kontakt med, men ingen var i förväg lovad någon valp och antalet kunde jag ju inte påverka. I och med att jag hade så tidig kontakt med valparnas blivande familjer så kändes det lite lättare att skiljas från valparna när det var dags: Ymer var tidigt Pias valp och Atle skulle bo på Söder i Stockholm. Trots att jag visste det och trots att jag skulle behålla en valp så var det inte helt lätt att skiljas från dem när det sen blev dags.

Att sälja en valp är inte bara att ta emot pengar med ett Tack och Hej, så är det klart. Det är mycket man måste känna till och tänka på – mer om det berättar jag i nästa artikel.

tillbaka till Läs mer... eller direkt till del IV