Venus valpkull del II

I förra artikeln började jag berätta om min kommande valpkull. Vi hade klarat av parningen och väntade på tecken om dräktighet. Där fortsätter jag berätta:

Venus var efter konstens alla regler parad med en frisk, fertil och obesläktad hane – men var hon dräktig? Alla parningar resulterar inte i valpar, även om allt verkar gå rätt till. Ibland har någon av hundarna en infektion, tiken kan ha utsatts för stress eller råkat ut för en chock. Ibland passar hanens och tikens gener helt enkelt inte ihop och då är naturen så fiffig att äggen inte låter sig befruktas av de spermier som inte passar (en av anledningarna till att det inte blir så många valpar i för inavlade kullar).

Vanligaste anledningen till att det inte blir valpar är att tiken parades för tidigt i löpet. Man är så ivrig att para, rädd för att missa höglöpet eller vill para lagom till helgen så man väntar inte in rätt dag i höglöpet och då finns inte några mogna ägg. Många tjuvparningar som resulterat i stora kullar sker därför man trott att löpet varit över men hundarna känner instinktivt när det är som bäst och då tar de varje chans till parning. Ofta flera dagar senare än man själv kunde föreställa sig.  

De här första veckorna efter parningen var det bara att vänta och låta tiden gå. Venus betedde sig precis som vanligt, förutom att hon kanske inte var lika flamsig som tidigare. Man kunde äntligen ana en viss allvarsamhet – som att hon höll på att bli vuxen nu. Jag vet inte säkert om det hörde ihop med just dräktigheten eller bara hennes ålder. Hon hade ju fyllt två år och skulle bli vuxen ”i alla fall”.  

Ett par veckor efter parning tappade Venus plötsligt aptiten – speciellt på morgonen. Efter kontrollräkning visade det sig att vi var 18 dygn in i dräktigheten. Den tid då de befruktade äggen växer fast inne i livmodern. Innan dess har de legat och mognat i äggledarna där de ”förvaras” och påbörjar celldelning. Efter ett visst antal delningar stannar de av och fortsätter inte förrän de är på plats i livmodern. Detta gör att alla foster är lika gamla och lika långt utvecklade när de börjar växa i livmodern. Det har alltså ingen betydelse att tiken paras med flera dagars mellanrum, valparna blir inte ”olika gamla” vilket ibland hävdas. En valp som är mindre än de andra brukar förklaras med att ”den blev till i sista parningen”. Om en valp skiljer i storlek från de andra så kan den helt enkelt haft en dålig plats i livmodern, den kanske rent genetiskt är en mindre hund eller så är den inte en helt lyckad kombination av gener – den blev inte lika bra som de andra.  

Den 14 februari, 4 veckor efter parning känner jag för första gången att Venus verkligen börjar bli fyllig i buken. Veka livet just framför bakbenen är något utspänt och hon känns lite ”bukig” under mina kupade händer. Jag mätte henne med måttband om buken för att se om hon skulle växa. Jag mätte bara på ett ställe, men skulle nog ha flera olika punkter att mäta på. Det visade sig senare att hon blev olika tjock på olika ställen varefter dräktigheten fortskred. Juvret började blir lite skvalpigt och få ”fyllning” inuti.

I femte veckan ökade hennes aptit avsevärt, hon var aldrig mätt och åt allt hon kom åt. Spenarna började bli tuttar istället för platta hudveck och hennes juver fick ”limpor” inuti, mjölkkörtlarna började utvecklas. Venus började sansa sig på våra promenader, vi gick som vanligt på samma ställen, men hon höll sig för det mesta på stigen istället för att kasta sig utför bergen som hon brukade.  

Veckorna gick, hon åt mer och mer, blev tjockare och tjockare och hon tog det bara ännu lugnare och mer sansat. När hon hade varit dräktig i 8 veckor kände jag tydligt hur fostren sparkade i magen. På slutet hade jag henne i koppel – inte för att hon sprang bort, utan för att ha något att dra henne i, annars kom vi aldrig hem. Hon lade sig i snödrivor och rullade, nosade noggrant igenom varje snöhög och tittade sig länge omkring; på månen, på träden och efter en fågel. Sen rullade hon sig igen, kröp i snön och nosade. Hon förstod verkligen att inte jäkta och stressa. När det bara var några dagar kvar till förlossningen blev hon påflugen av en annan tik som bor i kvarteret. Venus stod bara stilla och vände bort ansiktet – något hon inte skulle ha accepterat tidigare. Hon visste att hon hade magen full med valpar som var viktigare än att sätta arga Mira på plats.

Venus mage blev större och större...

När det var en vecka kvar ställde jag i ordning ”förlossningsrummet”. Eftersom jag bor i lägenhet har jag inte så många ställen att välja på – men jag flyttade ut alla möbler från matplatsen. Där blev gott om plats, bra med ljus och fönster, nära till kök och diskbänk och förstås väldigt centralt i hemmet. Venus valprede av egen modell ställdes fram, men hon ville inte ligga där. Hon lade sig lydigt på tillsägelse, men hoppade snart upp för att ligga på rygg i sin egen bädd i sovrummet. Den klassiska modellen på valpbox är en stor fyrkantig låda med avbärarlister på insidan för att inte valpar skall klämmas fast mot väggen när tiken lägger sig. Trots detta dör det valpar i sådana boxar så man måste sitta bredvid valpredet dygnet runt i flera dagar och passa tiken och räkna valpar. Så gör alla och det verkar vara gängse norm bland hunduppfödare. Det verkade opraktiskt tyckte jag och tillverkade därför ett runt rede med skålad botten, så valparna skulle ligga i en hög i mitten, så som vargar gör sina lyor. Det blev jättefint och ölburkarna jag använde som ”provdockor” kasade snällt ned i mitten av redet. Jag vågade inte berätta för någon om mitt valprede, folk skulle kanske tro att jag var galen som ville riskera mina valpars liv med mitt påhitt.  

Nu var det nära, men när kommer valparna? Jag jobbade fortfarande på dagarna men Venus var hemma med husse. Jag hade räknat på en normal dräktighetstid på 63 dagar – räknat från den andra av de tre parningsdagarna, som också var hennes mest villiga dag. Det skulle bli på onsdag, gissade jag. I boken stod det att förstföderskor ofta bara går dräktiga i 59 dygn, men den raden hade jag inte läst just då.

Skulle Venus mage släpa i marken innan valparna kom?

 

När jag ande att det närmade sig förlossning började jag städa noga i valprummet.  Det skulle vara rent när valparna kom, tikens immunsystem sätts ur spel under förlossningen och valparna, de är ju helt oskyddade tills de ätit råmjölk och fått i sig antikroppar. Jag var ju ändå nervös och behövde sysselsättas – så jag såg till att väggar och golv var kliniskt rena, element, fönsterbrädor och allt annat också för den delen… De andra hundarna stängdes ute ur valprummet med kompostgrindar och så avslutade jag städningen med

Rent ska det vara!

Virkon, ett medel som tar död på det mesta av sånt man inte vill ha hemma i valphagen, både bakterier, svamp, mikroorganismer och virus. Visst var det överdriven hygien, men jag ville inte lämna något åt slumpen och sysselsättas måste jag ju ändå. Eftersom det var vinter i Stockholm så bestämde jag mig för att bada Venus inför valpningen. Inte hela henne, men ”underrede”, ben, byxor och svans tvättades med Hexocilshampo och sköljvattnet visade att badet var befogat. Hon lyftes inte ned i karet utan fick stå på golvet i badrummet medan jag spolade grått shamposkum av henne. Tilläggas bör kanske att hon aldrig har något emot att bada, hade hon ogillat bad så hade hon kanske sluppit behandlingen, hon var ju ändå högdräktig och inför valpning. Hon torkade fort, nästan all päls på juver och mage hade fallit av – hennes förberedelse för digivning. Detta skedde på lördagen.
 

Klockan 8.00 söndag morgon vaknade jag av att Venus pustade och tittade på mig. – Valparna kommer! hojtade jag och hoppade ur sängen. Men Venus skulle inte ha valpar just nu, hon skulle ut och kissa. Jag tog tempen som var 38 grader, hon var pigg och glad men ville inte ha frukost, tittade bara åt skålen på håll. Hon vägde nu 30 kilo, det är 6 kilo mer än normalt. Jag har bara varit med om en hundförlossning tidigare – det var hos Susanne när Venus föddes. Det var också första gången för den tiken och jag blev imponerad över hur duktig hon var. Hon visste precis hur hon skulle göra och klarade sig så bra med sina valpar. Susanne berättade hela förloppet för mig; vad som hände och hur det gick till. Därför var jag inte orolig nu – men nervös förstås. Susanne erbjöd

Sex kilo vägde magen dagen innan valpning.

sig att komma, men med mina förberedelser kändes det som att vi nog skulle klara det här bra tillsammans, Venus och jag. Tre telefonnummer satt på kylskåpsdörren till uppfödare som alla lovat att jag fick ringa precis när jag ville, även mitt i natten om jag trodde att det behövdes. Tack för det, det kändes tryggt! Där fanns förstås också numret till veterinären och till djursjukhuset.

Klockan 16.00 var tempen fortfarande 38 grader men redan en timme senare hade Venus plötsligt kraftiga frossbrytningar: – NU kommer valparna, hojtade jag igen i telefonen till Susanne. Hon hade dock lite bättre tidsuppfatting än jag och visste att de var på väg men att de inte skulle födas förrän tidigt nästa morgon. - Gå och lägg dig istället, du behöver den sömn du kan få, manade Susanne.

Frossbrytningarna får tiken därför att temperaturen faller, det är hennes hormoner som ”byter position” i hennes kropp. När valparna är ”färdiga” sänder deras binjurar hormoner som talar om att ”vi vill ut”. Då börjar hennes kropp producera ”födelsehormon” istället för ”dräktighetshormon”, progesteron, som också är det temperaturreglerande hormonet.  

Sova var det inte tal om, jag dukade upp alla valpningstillbehör jag kunde tänkas behöva (man kan inte vara nog förberedd…) på köksbänken. Jag hade två rullar tjockt luddfritt hushållspapper, termometer, en slö sax till navelsträngar, bomullstrådar att knyta navelsträng med, glidmedel, påsklämmor i plast istället för peanger, gummiblåsa för att suga ur slem med, tipex för märkning, en våg med vågskål, en rejäl trave nytvättade handdukar  (tvättade  i 90 grader, man kan inte vara nog försiktig…) och ett protokoll för att bokföra förlossningen. Allt som kunde var kokat och låg i bad med jodopax för att hålla sig sterilt. På annat ställe hade jag också en flaska kloroform och en liten hink med lock, för avlivning. Valpar kan födas med olika missbildningar och jag hade fått många exempel genom böckerna jag läst; vattenskalle, gomspalt, olika typer av brock, tarmar utanför magen, öppen ryggrad, avsaknad av analöppning osv osv. En mycken erfaren uppfödare lugnade mig med att hon på ungefär 400 valpar hade fått avliva färre än en handfull. Jag var ändå förberedd och fast besluten att inte låta någon allvarligt defekt valp leva. Mina år med uppfödning av andra djur har lärt mig att dessa defekta ”krakar” aldrig blir något annat än just krakar. Sen är ju förstås frågan vad som krävs för att bli klassad ”krake” – men det är ett helt annat ämne.

Valpredet var ju sen tidigare iordningställt, jag hade också en liten pälsbädd att lägga valpar i medan nya föddes fram och den tänkta förlossningsplatsen bredvid själva valpredet var en galonklädd dyna täckt med flera lager handdukar. Jag hade också några filtar i valpredet, för om Venus ville gräva och bädda så skulle hon få göra det.

Klockan blev 20.00 och tempen var 37,2 grader och klockan 21.00 var den 37 grader. Jag började bli lite trött och lade mig på sängen med kläderna på, Venus låg nedanför och pustade och jämrade sig lite. Hon hade förvärkar och jag strök hennes utspända mage. Plötsligt fick hon en rejäl värk och hon skrek till, klockan var nu 04.00 på morgonen. Vi flyttade oss från sovrum till valprum. Det var skönt att det var gott om plats och att allt var framplockat redan. Vi satt på madrassen på golvet, Venus i mitt knä. Det var svag belysning i rummet och alla andra sov – utan vi två. Klockan 05.00 kom den första riktiga krystvärken och Venus skrek till igen.

Sedan tidigare vet jag att hondjur som föder gärna vill vara ifred. Jag hade tänkt vara med vid sidan om och inte lägga mig i för mycket eller "leka barnmorska". Venus skulle få föda och ta hand om valparna själv så mycket som möjligt, det tror jag är bra för tiken och hennes bindning till sin avkomma. Men så blev det inte riktigt, Venus ville ha mig med – det var uppenbart. Innan förlossningen kom igång lindade jag hennes yviga svans med självhäftande klisterfri linda för att få undan all päls från blod och vatten. Det gjorde också att jag fick ”fri sikt” när valparna kom ut.  

Som tur var hade jag blivit förvarnad att eurasiertikar brukar skrika när de föder, just så som de skriker när de paras. Tur att jag fått den förvarningen, för jag fick en stor klump i halsen när Venus pressade fram sin första valp under höga skrik. Så fort den var ute var det inga problem, men innan den kom fram till mynningen måste det gjort ont! Stackars Venus!

Klockan 05.40 kom den första valpen. Venus låg på sidan och tog i för att krysta fram den. Jag trodde hon skulle stå på huk, det såg jobbigt ut att ligga ned utan att kunna ta spjärn med bakbenen. Hon låg hela tiden på vänster sida, vilket tydligen är väldigt vanligt. Plötsligt skymtade en stor gulvit blåsa under hennes svans och därinne i vattnet vinkade en liten tass! Den första valpen kom i sina fosterhinnor med baken först. Det är ungefär lika vanligt

Valp i fosterhinnor på väg ut

De valpar som kom i sina fosterblåsor fick födas fram nästan helt innan jag blandade mig i och gjorde hål på hinnorna för att ge valpen luft. De två sista kom utan hinnor och var lite ”strävare” att föda fram, Venus började bli trött också förstås. Med hushållspapper fick jag grepp om tassarna som stack fram och kunde hjälpa Venus genom att försiktigt dra i valpen. Så fort valpen fötts sprattlade och pep den, ivrigt letande efter en spene. Jag torkade hastigt av den och tittade att den verkade OK, vägde den och gav den till mamman. Venus slickade sig noga ren, sen valpen och åt upp alla hinnor och moderkaka. I samma stund som de kom till hennes sida högg de tag i en spene och sög för kung och fosterland. Det var aldrig någon tvekan om att valparna var friska och starka! Det föddes fem valpar med ungefär en timmes mellanrum, de vägde mellan 415 och 530 gram och de märktes med tipex på bakklorna för att jag skulle kunna hålla ordning på dem. Mellan födslarna var Venus lugn och stilla. Valparna diades och hon slickade och nosade på dem. En valp hade för lång navelsträng tyckte Venus, så hon var och tuggade på den flera gånger. Det blödde lite från den så jag blev orolig och knöt om den med bommullssnöre. Säkert en nybörjarrädsla, men jag ville inte riskera att valpen förlorade blod i onödan.

När nästa valp började krystas fram blev Venus orolig och trampade runt en del så då fick de redan födda valparna ligga i den lilla pälsbädden för att inte komma i vägen. Venus ville inte alls vara ifred utan satt mer eller mindre i min famn. När hon hade ont hejade vi på istället för att trösta – ”peptalk” fungerar ju bättre än vårat tecken på medlidande. Men husse hade svårt att höra sin ”lilla flicka” ha ont! – Åh, kan vi inte GE henne något, undrade han förtvivlat och syftade på någon smärtlindrande tablett.

Jag hade planerat det mesta inför valpningen, men jag hade inte talat om för min närmsta granne vad som skulle ske. Hon kom tillslut och ringde på dörren för att försäkra sig om att det inte hade hänt en olycka och att hundarna inte var ensamma. Venus hjärtskärande födsloskrik ekade väl i trapphuset. Min grannfru hade själv fött barn och förstod snart hur det låg till. Det hade förstås varit bra att tala om för henne i förväg vad som skulle ske. Efterhand som valpningen fortskred fyllde jag i uppgifter i mitt protokoll. Det var så omtumlande det som hände så jag hade haft svårt att minnas alla detaljer om de inte var nedskrivna. Skulle något gå fel och veterinär kontaktas är det ju också bra att ha allt på papper. Venus födde valparna på en bädd av handdukar ovanpå madrassen. Det var förvånansvärt lite blod men ganska mycket fostervatten och svartgrönt ”blask” från moderkakorna. Jag bytte hela tiden till torra handdukar och var glad över den stora traven som fanns till hands. 

Några minuter i tio på förmiddagen hade hon fött fem valpar, skulle det bli några fler? I boken stod att tiken plötsligt blev lugn och började ägna sig åt sina valpar när hon var färdig, men det hade hon ju gjort hela tiden. Buken skall kännas platt och tom, stod det också.  Jag kände med en hand på var sida om buken, och där inne fanns det allt möjligt, kändes det som. Vad var tarmar och vad var valpar?

Fem nyfödda valpar och en trött Venus!

Venus tvingades ut att kissa. Hon ville inte gärna lämna valparna men hade ju inte varit ute på flera timmar. Hon släpades i kopplet en bit från huset, men ville genast in igen efter en kiss. Jag hade henne kopplad och undersökte noga hennes spår, så ingen valp skulle riskera att födas och glömmas kvar utomhus. Hon fick en portion glass med äggula som styrketår. Efter ett par timmar utan tecken på fler valpar förstod vi att det var färdigt, så Venus duschades bak i byxorna som var nedsmetade med fostervatten. Under tiden lades valparna i valpredet och så fort Venus fann dem där lade hon sig tillrätta hos dem. Till min belåtelse fungerade valpredet så som jag tänk mig: i den skålformade bottens mitt låg valparna samlade och Venus kunde lätt kliva i och ur, lägga sig och vända sig utan problem och risk för valparna. Dessutom var hon oerhört försiktig när hon rörde sig i redet. Hon var inte alls vaktande mot oss, men de andra hundarna och inte ens hennes bästa vän katten fick stå för nära grindarna in till oss i köket. De hade stått där under hela förlossningen och tittat förundrat på föreställningen.  

Venus hade feber i några dagar och ganska mycket flytningar som var svartbruna och fastnade i pälsen, så varje dag sköljde jag henne ren. Ju fler moderkakor som blir kvar efter valpningen ju mer flytningar får tiken, de varade i ett par veckor. Hon var också lös i magen och tvungen att springa ut flera gånger. Jag gav ”Dr Kousas Risdiet” för magen och hon blev bättre. Det är normala reaktioner, men jag hade inte riktigt kläm på detta innan valpningen.

En nöjd Venus på plats i valpredet

Eftersom det här var min första kull läste jag mina böcker utan och innan – jag hade ju inte så mycket egen erfarenhet. När jag hade läst och lagt ihop det ena från en bok och det andra från en annan bok så inbillade jag mig ett par gånger att Venus eller valparna var sjuka. Men de var de aldrig, det är bara det när man får en lista med symptom så tycker man att ”det där stämmer ju precis” så några gånger ringde jag till Susanne med gråten i halsen för att få råd.  

Venus ville inte gärna lämna valparna i början, men redan efter några dagar så slappnade hon av mer och kunde vara ifrån dem längre och längre stunder. Så småningom fick de andra hundarna till och med försiktigt titta in över kanten till hennes rede. Hon matades flera gånger varje dag med ett högenergifoder. Som mest åt hon 6ggr sin normala energiranson, men tack vare att fodret var så energitätt behövde hon inte äta så mycket större mängd än tidigare. Då slapp hon ju vara konstant proppmätt och samtidigt bajsnödig. Från födseln vägdes valparna varje eftermiddag för att jag tidigt skulle upptäcka om någon valp började sacka efter.

Valparna sög sig fast hårt i spenarna

Jag noterade också med symboler i protokollet vilken valp som ökat mest respektive minst sen föregående vägning, men det var sällan samma valp flera dagar i rad. Förutom en som ökade mest av alla hela tiden, han förvandlades från valp till säl till isbrytare och fick tidigt namnet Ymer. De gick upp ungefär 100 gram om dagen och när de var 7 dagar hade alla dubblat sin födelsevikt, den var tredubblad innan de fyllde två veckor. Då de närmade sig två veckors ålder började de glipa i ögonen och de reste sig på sina framben och gick med ostadiga steg. Då började jag mata dem med äggula, först bara ett doppat finger men snart blandade jag i små mängder mager köttfärs. Efter Ann-Marie Hammarlunds rekommendationer skulle valparna ha färs av innanlår som bara innehåller 2% fett mot vanlig köttfärs på 10%.

Matning, matning, matning...

 

Efter ytterligare några dagar blandade jag i några bitar uppblött valpfoder. Vid tre veckors ålder åt de själva och mängden valpfoder ökades i takt med att köttmängden minskades i deras matröra. Mamman diade hela tiden sina valpar, hon låg där mest hela dagarna tycker jag. Jag var noga att känna igenom hennes juver flera gånger varje dag. Tyckte jag att någon del kändes lite mer fylld än de andra placerade jag den hungrigaste valpen där. Passar man inte ett sådant fyllt juver kan det bli mjölkstockning  som sen

16 dagar gamla åt valparna en blandning av valpfoder, kött och äggula

kan bli juverinflammation. Venus höll hela tiden rent och snyggt i deras rede, men redan efter 14 dagar var de så livliga att jag bytte bort valpredet till en  större hage – en fyrkantig barnbassäng i presenning med metallram. Under den lade jag liggunderlag för att skydda valparna mot det kalla golvet. Först nu fick de en fiberfäll att sova på i ena halvan och i andra halvan lade jag absorberande pappersblöjor.

Venus och valparna i det större valpredet

När de var knappt tre veckor började de kissa och bajsa själva, innan var det Venus som slickade dem i stjärten så de kunde göra ifrån sig. De började genast att söka sig bort från fällen då de skulle kissa. Deras tänder hade också vuxit ut en bit. Hela tiden klippte jag deras klor, för de blev både långa och vassa. Eftersom de krafsar och bökar med tassarna när de diar, vilket de gör mest hela tiden, så skulle Venus snart blivit sönderriven annars. Valparna avmaskades med Axilur första gången när de var tre veckor, men jag märkte aldrig någon reaktion på dem eller såg några maskar.

När valparna är knappt fyra veckor är de så livliga att jag flyttar med dem till mina föräldrar som har hus och trädgård. Andra dagen på nya stället springer de ute i solen. Mer än så tänkte jag inte berätta nu, fortsättningen följer i nästa artikel.

 tillbaka till Läs mer... eller direkt till del III