Venus valpkull del I

Inför min första valpkull skrev jag en följetong i fyra delar om alla händelser och upplevelser en valpkull innebar.

Min Venus skall få valpar. För mig är det en enormt stor händelse – och det ligger mycket planering och funderingar bakom beslutet. Eftersom jag dessutom åkte utomlands för att hitta den passande hanen så tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter. Kanske vill du själv resa någon gång? Ämnet är stort och för att hela äventyret skall få plats så blir det en liten serie. Första avsnittet handlar om planering, val av hane och parning. Det är så långt vi har hunnit då detta skrivs.

Jag har fött upp många olika djurslag under mer än 20 år och var förstås väldigt frestad att låta min unga tik få en valpkull, eftersom jag har aldrig haft valpar förut. Dock fick jag mig en verklig tankeställare när jag stod på djursjukhuset med min 14 år gamla hund död på bordet framför mig. Den här hunden hade levt i min familj som en fullvärdig familjemedlem i halva mitt liv. Vi köpte honom från uppfödaren då hon hade haft honom i två månader – vi hade honom sedan i över 14 år. En hund är ju inte bara en hund – utan en person som vi delar vårat liv med, som vi respekterar och älskar. Jag såg plötsligt detta med valpar ur ett helt annat perspektiv.  Jag förstod vikten av de ansträngningar som vår uppfödare gjort för oss och vår hund. Hon hade inte hand om honom i bara två månader, hon hade ansvar för hela hans liv. Rent juridiskt är man via konsumentköplagen bara bunden till sina valpar i tre år, men i verkligheten är man det i hela hundens liv.

En förutsättning för valpar är först och främst att man har en tik som är bra nog att avla på. Hon skall vara trevlig, frisk och rastypisk. En gammal klok regel säger att man ALDRIG skall avla på en hund BARA för att man tycker om den. Den måste ha mer att ge rasen än så. Tiken är en sak, men man måste naturligtvis också ha en bra hane. Var hittar jag en pappa till valparna? Vår ras är liten och i Sverige är många hundar redan släkt med varandra. Jag ville ha något speciellt till min tik, något obesläktat och med det utseende jag föredrar. Det fick bli en hanhund i utlandet, då blir också valparna obesläktade med fler av våra svenska hundar och de i sin tur kan kanske själva bidra med sitt friska blod till vår svenska eurasierstam.

Att åka utomlands och para eller att importera ses ibland som enbart positivt, men det är det inte. För det första så är alla eurasier mer eller mindre släkt, rasen kommer från en handfull hundar på 60-talet,  det är inte så många generationer sedan, det gäller att läsa noga i stamtavlorna. En annan klar nackdel med utländska hundar är att man inte känner till hunden och hans familj på det sätt man gör med våra egna hundar. Hundens förtjänster får man ofta höra, men det är ovanligt att man får reda på de mindre glamorösa egenskaperna som finns inom varje hunds familj. I många länder behöver man heller inte registrera alla valpar så som vi måste göra här i Sverige. De fula eller felfärgade valparna ”försvinner” ur statistiken när de inte får någon stamtavla. Nackdelarna med en okänd hund får man väga mot fördelarna med nya blodslinjer och ökad genvariation. Vår ras är liten och därmed känslig både för ”dåliga gener” och för inavel. I mitt fall ansåg jag att fördelarna vägde över och det var värt besväret och risken att använda en avelshund från utlandet. Men jag tog inte första bästa, utan försökte göra en noggrann analys innan jag bestämde mig för vilken hane det skulle bli.

Jag började i mycket god tid att söka efter en passande hane. Stor hjälp hade jag av Internet med bilder och information, jag satte mig in i många olika hundars familjer. I flera år har jag samlat på bilder av hundar som jag tycker om så jag hade en ganska klar uppfattning om vad för hund jag sökte. Han skulle inte bara vara vacker, han skulle passa mina egna ideal också. Jag letade kritiskt, både hans mamma och pappa skulle falla mig i smaken, likaså eventuella syskon eller tidigare avkommor. När man letar på Internet måste man också ha i bakhuvudet att var och en skriver vad man själv vill om sin egen hund. Allt måste nödvändigtvis inte vara sant. De bilder som visas är bara de bilder som ägaren själv vill visa, och bilder kan numer lätt justeras i datorn. Jag letade också i klubbtidningar och resultatlistor, samt naturligtvis genom kontakter med personer eller rasklubben i olika länder. Helst ville jag träffa den hane jag var intresserad av innan jag bestämde mig, men bor hunden utomlands kan det bli väl långt att köra bara för en titt. Till de hundar jag inte kunde resa personligen, sände jag en engångskamera och bad ägaren fotografera sin hund ur alla möjliga olika vinklar. När kameran kom tillbaks på posten rusade jag spänt till fotohandlaren och fick den framkallad. Där hade jag en hel bunt med ”ocensurerade” bilder på hunden jag var intresserad av.

Jag hittade så småningom min hane i Tyskland och jag brevväxlade både med ägaren till hanen och med uppfödaren, för jag hade många frågor. För att skapa en relation berättade jag också om min egen hund, om hennes fördelar och nackdelar. Ingen hund är ju  på alla sätt optimal, och meningen är inte att hitta en helt igenom perfekt hund, utan att hitta en hund som kompletterar ens egen. Den här hanhunden hade genomgått en slags ”besiktning” som görs av tyska eurasierklubben, så jag fick en flera sidor lång sammanställning med uppgifter om allt från svansens rullning till höftledsstatus. För att visa hur hunden rörde sig fick jag små filmsnuttar tagna med digitalkamera. –Åh, dessa tekniska små underverk! Nu hade jag en hund till min Venus. Han såg fin ut på bild,

Venus blivande make Kolja von der Kleinen Blaike

Vad krävdes nu för att resa utomlands och för att komma hem igen med Venus? Förutom de vanliga vaccinationerna måste hon vaccineras mot rabies och leptospiros. Det tar ungefär  6 månader, det är flera sprutor som skall tas, samt blodprov.  När rabiesvaccinationerna är klara och man fått positivt svar på blodprovet (antikroppstest) skall veterinären skriva ett hundpass med alla olika vaccinationer. Jag hörde också med försäkringsbolaget att Venus försäkring gällde utomlands och att den täckte kejsarsnitt om det skulle behövas.

Venus skulle egentligen fått sina vanliga årliga sprutor mitt under dräktigheten, så jag såg till att avmaska och vaccinera henne innan hon började löpa. Jag ville undvika så mycket ”joxande” som möjligt under dräktigheten. Lugn och ro för mamma och foster – det tror jag är bra.  I länder söder om Sverige är det mycket vanligt med ohyra, främst loppor, löss och den bruna hundfästingen. Vanligt ohyreschampo skall man inte använda på en tik som skall bli eller är dräktig, det är gift och skulle eventuellt kunna skada fostren. Skulle hon smittas av ohyra så fick jag vänta med behandling till valparna var födda, usch! Jag ringde runt till både tillverkare, försäljare och veterinärer och kom fram till att jag kunde använda det nya halsbandet Scalibur utan fara för fostren. Venus fick ett sådant för säkerhets skull. Om tiken blir sjuk och ordineras medicin, dubbelchecka med flera veterinärer att man verkligen kan använda  preparatet på en dräktig tik. Jag skall nämna ett skräckexempel: En uppfödare åkte med sin 8-veckors kull för besiktning innan leverans, men istället för friskintyg fick hon avliva alla valpar! Veterinären fann allvarliga ögonskador på varje valp. Vid utredningen som gjordes framkom att tiken fått en olämplig medicin just då fostrens ögonanlag höll på att utvecklas!

Jag hade vid Venus tidigare löp noga antecknat hennes cykel, så jag visste att hennes mest mottagliga dagar för parning var från sent på det 12:e till det 15:e dygnet. Hon hade också löpt med mycket jämna intervall, sex månader minus 10 dagar. Hanhundsägaren var förberedd och på mitt jobb hade jag fått lov att ta ledigt när det var dags. Jag hittade vägbeskrivning från en hemsida på Internet där jag också kunde göra noggranna beräkningar för hur lång tid det skulle ta att resa. Jag ville ju inte riskera att komma fram för sent. Min plan var att resa från Stockholm tidigt på måndag morgon (innan rusningstrafiken) och köra ned till Helsingborg, via färjor genom Danmark till Puttgarden och köra vidare till Lübeck där vi skulle övernatta. Min mamma och jag turades om att köra. Ett problem var väglaget. I Sverige var det full vinter men i Tyskland får man inte köra på dubbdäck! Vi bestämde oss för att köra på dubbdäcken genom Sverige, men hade lyft ut baksätet och lagt in sommardäcken där! Dock skall jag erkänna att vi aldrig bytte däck vid Tyska gränsen, men blev vi stoppade så skulle vi  i alla fall kunna byta…Resan gick lätt och bra, men genom halva Danmark och hela vägen till Lübeck var det tjock dimma och så småningom mörker. Trots att man inte såg mer än några meter framför bilen, blåste tyskarna på som om det var klart väder och fri sikt. De är minsann inte rädda för älg på vägen! Den resan tog oss från ”dörr till dörr” 12 timmar.

Via Internet hade jag redan hemma valt ett billigt hotell nära motorvägen i Lübeck, och det var väldigt skönt att slippa leta efter hotell i mörker i främmande land. Vi var trötta och hungriga! Väl på rummet pustade vi ut, så här långt allt väl. Rumsnumret var 22 – mitt turnummer! Jag var nervös och mycket förväntansfull, hur skulle det gå imorgon? Efter frukost på tisdag morgon körde vi vidare, nu var det inte långt kvar till Oldenburg där hanen bodde. Vi kom fram efter lunch och var väldigt spända på att få se hunden som skällde bakom ytterdörren när vi ringde på. Genom det frostade glaset skymtade något stort och rött – det var min hane!

Venus fick vänta en stund i bilen. Först hälsade vi på ägaren och hanhunden. Innan jag hämtade Venus ville jag för säkerhets skull göra en snabbkoll av hanen, det vore ju förargligt om jag upptäckte något fel just EFTER att de parat sig. (Jag hade faktiskt en backup-hane  ”utifall att”. Även om vi tycker allt verkar bra så kan hundarna bestämma sig för att de helt enkelt inte tycker om varandra och då kan det vara lite sent att se sig om efter någon annan hane.) Vi var överens om parningsavgiften, jag skulle betala för varje levande valp vid 5 veckors ålder. Ett muntligt avtal är bindande, men det är lättare att bevisa vad man kommit överens om ifall man har det på papper.  Nu följde vår överenskommelse gängse normer i den Tyska eurasierklubben, och vi var så pass godtrogna (eller dumma) att vi inte skrev något parningsavtal! Nu gäller det att hålla sams tills valparnas registreringsanmälan är underskriven av hanhundsägaren. Skriver de inte på den så blir det problem med valparnas stamtavlor.

Venus var rastad och hade fått röra lite på sig innan vi släppte ihop hundarna på den inhägnade tomten. Så fort hundarna sågs så började de flörta med varandra. De sprang omkring i trädgården och Venus blev ordentligt uppvaktad innan hanen hoppade upp för att para henne. Jag satt på huk bredvid och höll henne i halsbandet. Han var mycket vänlig och försiktig, trots att han hade parat tidigare. Ibland kan hanarna bli ivriga och hårdhänta när de vet vad som nalkas. Kanske förstod han att Venus var nybörjare, för han var snäll och

När hanen efter en stund ville vända sig runt hjälpte vi honom att ”inta position”, hundarna står bak mot bak under hängningen. Jag noterade nöjt att de hade svansarna på var sin sida, det betyder tur har jag hört…  Medan hundarna stod ihop stöttade vi upp dem, det blir lite tröttsamt för dem efter ett tag och för att inte någon av dem skulle försöka gå där ifrån höll vi i varsin hund. Efter hängningen som varade i ca 20 minuter (då hade mina ben domnat bort) nojsade hundarna avspänt med varandra. De hoppade och lekte i trädgården

Tre gånger på tre dagar lät vi hundarna para sig.  Jag hade tydligen räknat rätt, för den första dagen behövdes ganska mycket uppvaktning  innan Venus ”släppte till”, andra dagen gick det fort och lätt, tredje dagen visste Venus vad det handlade om, hon krafsade på ytterdörren och gnällde högt då vi kom på torsdags morgon – då var hon ivrig att få komma in! När de väl släpptes ihop så var de mest intresserade av lek. Hanen hoppade upp på Venus, men hon slank undan. Han som inte hade fått den typen av motion på ett tag var trött och hade säkert träningsvärk så vi passade på att åka till veterinären som hade sin praktik i grannskapet. För att komma hem behövde vi få ett friskintyg och intyg om avmaskning. Veterinären pratade bara tyska men vi hade som tur var hjälp av hanens ägare som också skjutsade oss dit. Jag hade själv med mig avmaskningstabletterna mot dvärgbandmask och ett friskintyg på tyska som jag fått från Jordbruksverket. När vi kom tillbaks och släppte ihop hundarna så parade de sig igen! Så då var det dags att ta farväl och ge sig av hemåt. Eftersom vi passerade Hamburg så stannade vi till hos Helga Casper. Hon är tyska eurasierklubbens ”länk till yttervärlden” eftersom hon obehindrat både pratar och skriver på engelska. Vi hade brevväxlat  ett bra tag och hon var länken mellan mig och den tyska hane jag hade bestämt mig för. Som vanligt när man träffar eurasiervänner hade vi mycket att prata om, bilder att titta på och erfarenheter att utbyta. Helga har varit engagerad i eurasier så gott som ”från början” och har följt utvecklingen under många år. Det var mycket roligt att få träffa henne.

På vägen hem kändes det lite som om luften gått ur oss, vi hade utfört vårt uppdrag med tillfredsställelse och hade massor av nya intryck att bearbeta. Vi orkade inte köra så långt, redan i Danmark stannade vi för natten. Venus var också trött och hade inte lika stor lust att hoppa in i bilen, hon hade ju suttit där i flera dagar! När vi så småningom körde av färjan i Helsingborg på fredagen styrde vi in på rött i tullen och gick  för att lämna den blankett som heter ”Djurägarförsäkran”. Finns ingen tullpersonal på plats skall man lämna blanketten i den gröna brevlådan på tullhuset. Nu fanns det personal och jag visade lyckligt alla mina papper för en tämligen ointresserad tullare. Jag har ju betalat många hundra kronor för alla tillstånd och blanketter – nu ville jag åtminstone visa dem för någon! -Jaja, ge mig bara pappret jag skall ha! suckade tullaren. Jag hade som krävdes papper i original på stamtavla, valpsjuke-, rabies- och leptospirosvaccination med godkänt blodprov, sammanställningsintyg, införseltillstånd, friskintyg och avmaskning från ”besökslandet” samt blanketten Djurägarförsäkran. Kolla alltid med jordbruksverket innan du åker, det är där som reglerna bestäms och de ändras ganska ofta.* Lita inte på att din veterinär är uppdaterad i reglerna, jag fick felaktiga uppgifter från min! Alla förberedelser tar lång tid, så börja i mycket god tid! 

Jag är nog lite vidskeplig, som min mor och min mormor – och jag tror att det hör hunduppfödare till. Under hela resan har jag fått  många små bevis på att vi har haft turen med oss. Men vad sägs om detta: Resan till Sveriges gräns, genom hela Danmark och en bra bit in i Tyskland – samt hela vägen hem igen gick strålande lätt, bilen rullade så som man förväntar sig av en Volvo de 225 milen, parkerades efter resan utanför huset hemma på gatan – för att nästa morgon vara helt död!

Ja, då var vi hemma på svensk mark igen. Med en parad tik. Och efter alla förberedelser och planer så fanns det inger mer att göra än att vänta. Det kändes ovant. Nu skall jag bara vänta i nio långa veckor innan nästa upplevelse: Förlossningen.

*Detta är skrivet 2003, nu gäller andra regler!

 tillbaka till Läs mer... eller direkt till del II