|
IFEZs årsmöte 2008 I oktober åkte jag till Stuttgart i Tyskland för att presentera Svenska Eurasierklubben för IFEZ IFEZ är förkortningen på den internationella eurasierunionen som vi på klubbens årsmöte i våras beslöt att ansöka om medlemskap i. Nu var det dags för deras årsmöte och jag skulle delta där för att presentera Svenska Eurasierklubben och be om medlemskap. Unionen består av eurasierklubbar från flera olika länder och går ut på att säkerställa en sund avel på friska avelsdjur i familjemiljö. Eurasiern är framavlad för att vara en familjehund och unionen är noga med att det är så eurasiern också ska födas upp. De har en databas med mängder av fakta om hundarna som föds inom unionen och med hjälp av den väljs avelsdjur fram som ska passa varandra för att försöka få så friska och obesläktade nya eurasiervalpar som möjligt. Genom den här databasen är det också lättare att hitta lämpliga avelsdjur i länder utanför sitt eget och det var väl främsta anledningen för Sverige om att ansöka om medlemskap. I Sverige är vi i stort behov av nytt blod till vår eurasierstam och med hjälp av databasen kan man se till att inte avla på hundar som själva har, eller har nära släktingar som har, olika typer av defekter som vi inte vill ha in i rasen, som exempelvis fel i sköld- och bukspottkörteln som finns i rasen. Det var jag som skrev
motionen om ansökan till vårat årsmöte och det var därför extra
roligt att jag fick lov att representera klubben nu när det var dags. Jag
har under året haft en hel del kontakt med de olika medlemsländerna om
vad som krävs av oss och hur det hela skulle gå till. Jag ska erkänna
att jag var riktigt nervös inför resan. En presentation om klubben var
skriven på engelska och Linde hjälpte mig att översätta den till
tyska. En hel del statistik över vår avel och hälsoresultat hade jag
också satt ihop samt våra stadgar och RAS som Kerstin Olofsson kämpat
med för att översätta till engelska - det var massor med text! Jag hade
fått med mig Eurasierbladet och så hade jag printat ut en bra bit över
250 sidor med text som jag skulle dela ut till de andra delegaterna. Halva
resväskan var fylld med papper! Jag
flög från Arlanda till Stuttgart i södra Tyskland på fredag kväll och
landade halv tolv på natten. Det gick att åka pendeltåg och buss till
hotellet, men eftersom det var natt ville jag inte ens försöka mig på
det – det skulle ta evigheter och som ensam kvinna är det inte så
roligt att åka kollektivt i främmande land en fredagsnatt... Jag tog en
taxi från flygplatsen men efter ett tag undrade jag om det inte hade
varit säkrare med pendeltåget i alla fall... Den här taxichauffören
drack läsk och åt pistagenötter medan han körde, skalen kastade han ut
genom det nedvevade fönstret. Han tutade på bilarna framför eftersom de
körde för långsamt, själv höll han en hastighet av
Väl på hotellet gick jag genast och lade mig, morgondagen skulle bli en lång dag! Mötet skulle börja klockan 08:00 så redan klockan sex ringde min väckarklocka. Jag var först av alla i frukostbuffén men efter en liten stund träffade jag på bekanta från Holland. Vi hade träffats på utställning i Tyskland ett par år tidigare och det var trevligt att ha någon bekant att prata med. Efter ett tag var frukostbordet fullt och jag fick frågan om varför jag var så tidig. Hade jag förstått att det bara var styrelsen som skulle börja mötet klockan åtta? Jaha, nä, det hade jag inte... Som tur var fanns det flera andra att prata med, det fanns fler som jag lärt känna under mina resor och genom mailkontakt. När eurasiermänniskor träffas finns det mycket att prata om och de första timmarna förflöt utan problem. Så småningom var det kafferast och dags för nästa avsnitt i mötet – men jag fick fortfarande inte delta, nu var det dags för övriga medlemmar. Först efter lunch skulle jag få komma in i möteslokalen.
Vi var några stycken som väntade på lunchen men eftersom vi alla hade eurasier så var det inga problem att fördriva tiden. När lunchen av avklarad var det dags: Jag fick delta på mötet! Strax var det min tur att hålla föredrag. Jag delade ut tidningarna och mina papper, alla började genast bläddra i dem. Jag hade skrivit ned några stolpar som stöd för minnet när jag skulle berätta om oss. Jag var rätt så nervös att de inte skulle förstå mig, men koncentrerade mig på att berätta så utförligt som möjligt utan att prata för fort på engelska. Alla satt och lyssnade spänt, sen kom massor med frågor, mest på tyska men jag fick hjälp att förstå. Alla var snälla, men några var lite skeptiska och ifrågasatte våra regler. I Sverige har vi ett helt annat system än i ex Tyskland. Där är det eurasierklubben som bestämmer över aveln i rasen och inte kennelklubben som det är här. Här i Sverige har ju också uppfödarna ett mycket större ansvar över aveln och har i stort sett ”fria händer” – vilket förundrade mötet. Hur klarade de svenska uppfödarna av det stora ansvaret? De var imponerade över att så många hundar undersöktes avseende höfter och armbågar och de kunde inte tro att alla resultat av offentliga. Det kom många frågor om just den saken och de undrade hur det var möjligt. Vi kan faktiskt vara riktigt stolta över vårat system, vi förstår nog inte hur stort just detta med offentlighet är värt! Däremot var de inte så imponerade över vårat fodervärdssystem, det hade de aldrig hört talas om. Att de var skeptiska till det berodde nog på att de var rädda för att eurasier skulle bli en ”produktionsras” och en viktig del av IFEZ målsättningar är att rasen förblir en familjehund. Därför var de inte heller imponerade över att vi inte hade en maxgräns för hur många kullar en uppfödare fick ha, inom fler klubbar finns en regel som säger max 2 kullar per uppfödare och år. Jag fick också frågan om uppfödarna säljer sina hundar när använt dem färdigt i aveln och det snörptes på munnarna när jag berättade att det var ovanligt men att det händer. Dock verkade det som att det var svårt att sälja vuxna hundar i Tyskland, här i Sverige har ju en hund ett värde för sin person och inte bara så länge den är valp. Här är det ju inte ovanligt att blivande hundägare söker äldre hundar för att de inte orkar med valptiden. Så verkade det inte vara i de andra länderna.
När jag hade pratat klart och delegaterna fått svar på sina frågor fick jag och de andra gästerna lämna lokalen medan medlemsländerna överlade sitt beslut. Efter ett bra tag fick vi komma in igen och de berättade att vi var välkomna som samarbetspartners men inte kunde bli fulla medlemmar på en gång. Anledning till detta var att våra regler inom eurasierklubben och SKK inte stämde överens med deras regler, samt att det var så mycket nya idéer som de måste ta ställning till. De måste också gå igenom våra stadgar noggrant och under året se hur vi kommer överens och trivs med varandra. För vår del betyder det främst att vi får låna avelshundar från de olika medlemsländerna och att de hjälper oss hitta dem genom fakta ur dataprogrammet, men vi får inte själva ta del av programmet – och behöver förstås inte rapporterna något dit heller! Den lösningen känns helt rimlig för vår del – så får vi också chans att sätta oss in i samarbetet med IFEZ utan att ha bråttom. En sak som också var lite emot oss är språket – tyska är det stora språket i Europa och det var inte helt lätt att kommunicera på engelska, en tysktalande delegat vore bra att bifoga till nästa årsmöte. Mötet var slut klockan 19 på kvällen och det var dags för middag. Det var inte någon organiserad middag, några hade rest hem redan och några var kvar. Vi som skulle resa hem nästa dag åt tillsammans och pratet om eurasier fortsatte förstås! Det blev ingen sen kväll, det var inte bara jag som var trött. Jag hade tur eftersom klockan ställdes om till vintertid under söndagsmorgonen – klockan ringde sju men det kändes som åtta... Under frukosten träffades eurasiervänner igen innan alla skingrades för sina hemresor. När jag kom hem på söndagseftermiddagen var jag förstås mycket trött – men också väldigt nöjd med helgen. Målet med resan nåddes! Jag hoppas få representera klubben på IFEZ årsmöte även nästa år, nu när jag börjat lära känna flera av delegaterna.
|
