Ystra på utställning!

Har man inte haft hund tidigare finns det mycket nytt att lära. Något av det jobbigaste för mig och förstås också för Ystra har varit att visa upp sig på utställning. Det är klart att Ystra tycker det är hemskt om hela jag utstrålar osäkerhet.

En bra bild för den här osäkerheten fick jag idag när jag var på kurs med Gerhard O´Shea. Han uttrycker sig drastiskt och det passar mig. Att gå på utställning utan att ha tränat och veta vad man ska göra är som att delta i en hästhopptävling utan att ha tränat. Tänk att bli tvungen att säga, när du sitter där på hästryggen och alla säger att det är din tur, att du liksom aldrig har suttit på en häst förut! Ingen skulle utsätta sig för det.

Den första utställningen kändes trots allt rätt bra. Vi var på Gubbängsgärdet och jag skulle visa upp Ystra. Det var en inofficiell utställning och ganska avslappnad stämning. Jag satt och tittade och fattade väl ungefär hur folk gjorde och visst fanns det de som var lika otränade som jag. Men inte Annika af Klercker som visade den andra eurasiervalpen - Fanakkas Bigtime. Hon var urduktig. Det såg så snyggt ut och jag minns att jag undrade hur sjutton hon gjorde. Att hon hade tränat syntes och hon hade kul med sin hund! För mig och Ystra gick det ändå någotsånär den gången.

Nästa utställning var i Eskilstuna. Den var förskräcklig. Det var kallt, bullrigt och otrivsamt i utställningslokalen. Jag kände osäkerheten komma krypande, Ystra fällde ner svansen och när det blev vår tur sprang vi runt i fyrkanten lite på känn och stannade till framför domaren. Domaren böjde sig ner för att hälsa och Ystra sa: RÖR MIG INTE! HANDS OFF! Fast på hundspråk förstås. Och jag fattade ingenting. Min goa, glada Ystra var osäker och rädd. Domaren var inte speciellt psykologisk. Hon undrade varför jag ville visa en ”sån där” hund på utställning.

Det har inte blivit så många utställningar efter det. Ystra backar så snart en domare vill ta i henne. Som tur är finns det kloka domare också och vid en annan utställning på Gubbängsgärdet träffade vi en sådan - Gunilla Sandberg. Hon sa att det inte var något som helst fel på min hund. Det var mig det var fel på! Jag var rädd och osäker och det kände Ystra av. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det var ju precis det jag kände. Att jag inte vet vad det här går ut på! Jag måste också säga att Gunilla tog sig god tid att förklara. Och Ystra accepterade att Gunilla tog i henne.

Nu, efter att ha varit på handlerträning med Gerhard O´Shea under två förmiddagar, förstår jag ännu lite mer. Att visa sin hund på utställning är en SPORT! Det är inte bara att komma traskandes dit med sin hund för att den är fin. Jag hade inte riktigt fattat det. Jag trodde att det mer handlade om att hunden skulle vara fin. Att det liksom skulle räcka. Men det är bara en del av paketet. Hunden ska få visa att den har utstrålning, attityd och energi också. Och det kan den ju bara göra om den förstår vad det hela går ut på. Och den kan ju bara förstå vad det går ut på, om den har en förare som fattar. Hur ska jag kunna visa Ystra vad jag förväntar mig av henne, när jag inte ens själv vet vad som förväntas! Och hur ska vi kunna ha kul om vi känner oss osäkra?

Gerhard sa att utställningsmänniskor är lata. Att de inte tränar. Jag kan inte uttala mig om det. Men vad jag har märkt är att det inte finns speciellt många kurser att gå. Valpkurser och lydnadskurser finns i parti och minut, men handlerkurser? Jag har inte hittat någon! Drop-in-kurser, helgkurser finns här och där, men inte längre, sammanhängande kurser!

Ystra och framförallt jag behöver det. För mig är det dessutom en utmaning att lära mig något nytt. Jag är lärare och för mig är det otroligt nyttigt att vara den som inte kan och som måste kämpa. Och som misslyckas och blir ledsen och bara gör pyttesmå framsteg i taget, om ens några. Den här känslan av att inte förstå – hur många gånger känner mina elever den? När de stänger av eller gör revolt märker jag att något är fel. Det är precis likadant med Ystra. Hon visar på alla sätt att hon inte vill vara med. Hon backar, sätter sig ner och kastar bakåt med huvudet. ”Jag är inte med på det här om du inte förklarar poängen för mig!" Som tur är för oss är jag mycket bättre på att fånga upp utagerande elever igen, än att locka dem som försjunker i sig själva ut ur sin passivitet.

Den här helgen har vi tagit ett stort kliv på väg. Nu vet jag ungefär hur jag ska träna. Jonathan var med och det är bra med ett par extra ögon och öron. Om jag köpte Gerhard O´Sheas filosofi? Ja, man gör sig ju alltid en egen bild av det man får höra, men det jag förstod av den känns rätt. Att det är viktigt att veta vad man gör, att man måste prova sig fram och träna mycket, för att mycket är teknik och att man ska ha kul! Men han sa faktiskt också att eurasiern är knepig!

Nästa utställning blir den 20 oktober. Jag lovar dyrt och heligt att då ska jag veta bättre vad jag gör! Det kommer inte att fungera perfekt! För att få ordning på min egen koreografi behöver jag mycket mer hjälp och träning. Men, so what! Huvudsaken är att vi har kul, Ystra och jag!

Linde

Litet tillägg:  Idag var vi på inofficiell utställning i Sollentuna och det gick bra. Ystra ville först inte ens in i Rackethallen. Hon tvärvägrade. Men så kom Natasha (Sund Stamm´s Donna Bella) och då fick hon annat att tänka på och lät sig lockas med in. När hon väl kommit in var allt bra. Hon sprang inte fint, trots att vi tränat så mycket. Men hon stod som en stjärna och domaren fick ta i henne och hon blev BIR och BIG 4.

tillbaka till Ystras sida eller till Läs mer...