Heklas dagbok

24 December Julafton
Valparna fyller åtta veckor och det är dags för dem att flytta till sina nya familjer. Jag packar deras väskor, går igenom alla papper, intyg och kontrakt. Allt är i sin ordning och det är dags att ta farväl av ännu en valpkull. En kull valpar som också dom lämnat sitt avtryck i mitt hjärta och som ska få förgylla sina nya människors liv.

En valpkull som flyttar på julafton måste få med sig varsin jultomte.

Vad ska jultomtarna rida iväg på om inte en dinosaurie?

 

Den här halmfiguren kanske ser ut som en julgris, men i min värld är det såklart en eurasier! Valparnas väskor packas. Mamman och pappan får ett minne till kullen de är föräldrar till. Valparnas tassavtryck är från deras första dag och när de fyller åtta veckor.

Dinosauriearmen är redo att ge sig iväg! Snart ska Hekla åka hem till sig, men kel och gos måste hon få varje kväll. Valparna får ett minne från mamman och pappan och från den dag då de föddes och höstlöven glödde.

Hekla firar jul hos oss innan det är dags för henne att åka hem till sig igen.

21 December
Dags att fotografera valparna inför flytten. Vanligen vill jag göra det varje vecka, men den här gången har det helt enkelt inte funnits tid för det. Dessutom är det uruselt fotoväder den här årstiden. Inte ens mitt på dagen räcker ljuset till. Men nu måste jag få  bilder på dem, för de ska ju flytta om några dagar. Det tas väldigt många bilder, det är svårt att få valparna att sitta still och svårt att få bilderna att visa hur valparna faktiskt ser ut. De gör konstiga grimager och vrider sig i udda vinklar.

Här är kull Höstglöd:

Humle Höstglöd

Sture Höstglöd

Katla Höstglöd

Eldbjörn

Gunborg Höstglöd

Gustava Höstglöd

Så här ser det ut när jag fotat valparnna. De är inte vana och sitter inte still, vill inte posera och förstår inte vad jag är ute efter. Det krävs tålamod!

One big happy family! Vera har börjar löpa så hon fick flytta hit också.

Väldigt viktigt med mycket valpgos!

20 December
Dags för besiktning, vaccination och id-märkning. Både valparna och mamma Hekla fick mycket beröm och jag blev förstås löjligt stolt över att få höra det. Det låter ju som fånigt skryt, men de här valparna är ju som mina egna små skatter. Jag har månat så mycket om dem, var så orolig när Hekla blev dålig och valparna inte ville äta. Och alla uppfödare är nog lite oroliga när man åker till veterinären för besiktning, tänk om det hittas något fel på en valp som har en familj som väntar och vill ha sin valp. Men veterinären öste lovord över valparna och över Hekla, hon fattade väl att jag var nervös. Och då kändes det extra bra att höra hur fina de var, hur krafgita och trygga. Och att mamman var så fin, det var skönt att höra.

Hon frågade om jag redan hade schamponerat valparna inför leveransen, för de var så rena och fina. Jag sa att jag med flit inte tvättar dem, för jag tänker att det blir jobbigt för dem att flytta ändå, ska de då inte ens få lukta som sig själva? När veterinären påtalade att de var så rena och inte hade något bajs i pälsen så berättade jag om deras toalådor och hur duktiga de var att gå på dem. Veterinären väntade själv en valpkull inom kort och bad mig skicka bilder på hur jag gjort toalådorna, hon använde, precis som jag gjorde tidigare, de vanliga valpkissunderläggen. De brukar valparna släpa runt på och ofta bita sönder i slamsor. Jag är så nöjd med toalådorna och kommer aldrig gå tillbsaks till underläggen igen.

När vi kom hem fick valparna köttben att gnaga på, det hade de gjort sig förtjänt av.

Ett skepp kommer lastat!

Gustava blir undersökt. Det här är jobbigt för mig, veterinären lyssnar och lyssnar och säger inget. Jag hinner bli jätteorolig, hur låter det? Säg nåt!

Valparna busar med mamma fastän de är hos veterinären. Storasyster Majken var också med. De valpar som ännu inte blivit undersökta sitter i tygburen. Det gäller att ha ordning på vem som är undersökt och inte.

Mamman, storasyster och alla barnen.

-Åh, vad fin hon är, få jag ge en godis, säger veterinären om Hekla.

Valparna har fått råa köttben att gnaga på.

Valparnas storasyster och Majkens kullsyster Minna-Mi Åskvigg kommer och hälsar på.

Hekla, älsklingen, är så himla gosig. Här har hon krypit in i min famn för att få ordentligt med kel.

Mycket gos är viktigt!

Den här lilla flickan Katla, hon tar varje tillfälle att krypa upp i knäet och somnar medan hon klappas.

Till kvällen hittas olika sovplatser, olika bekväma kan man tycka.

Mamma Hekla väljer soffan ikväll.

19 December
Helt overkligt har valparna redan fyllt sju veckor och imorgon ska de veterinärbesiktigas. Deras familjer har varit på besök och snart är tiden här över. Det grämer mig att jag inte skrivit mer i dagboken men jag har helt enkelt inte haft tid för det. Datorn blir det som kommer sist av allt när man har mycket att göra men dåligt med tid. Allt har gått bra, valparna växer och frodas. De är ovanligt tysta och snälla och finner sig att vara i sin valphage i vardagsrummet. Det har kommit massor av snö och kyla, så valparna har inte kunnat vara utomhus mer än korta stunder. Bilderna här är en av de få gånger valparna kunde vara ute. Det är äntligen sol, nog första gången på flera veckor, men också väldigt kallt för årstiden, under tio minus.

Thoka tar varje chans till att umgås med valparna.

Dags för avmaskningsmedel inför vaccinationen. Men allt som alla andra får vill Majken också ha!

12 December
Pappa Kazper kommer på besök med sin familj! Han har inte bara med sig sina hundar Jazmine och Ullis, han har sin matte Eva, husse Patrik och sin människo-mormor och morfar med på resan från Västervik. Alla är så sugna på att få träffa hans valpar.

Majken gör sig till för Kazper men hennes mamma Hekla verkar tycka att Kazper inte behöver bry sig om Majken. Han är ju ändå där för hennes och deras valpars skull.

Kazpers mormor och morfar var ju trevliga, tyckte både Thoka, Hekla och Majken.

Valparna får syn på sin pappa!

-Pappa! -Ja, säger Hekla, det här blev resultatet efter vårt möte. De är faktiskt dina också.

Kazper ser allt lite förskräckt ut. Säger till Hekla att han inte har något emot henne, men de där små?

Kazper sätter sig i husses knä och tycker nog att de kanske ska åka hem snart?

Matte Eva har köpt med sig massor av leksaker och godis till valparna.

Alla hundar är nyfikna och tycker det var fina saker Eva kom med. Titta på lilla Katla till vänster i bild.

Storasyster Majken menar att hon ändå är storasyster, finns inte en enda sak till henne?

10 December
Äntligen är det vettigt väder så valparna kan få komma ut en stund. Det har antingen varit för kallt med många minusgrader, eller så har det varit plusgrader och regn.

Valparnas mat varieras med olika topping. De äter Eukanubas valpfoder, både torrt och uppblött, men får också både tinad vom, bukrmat och olika matreser på, idag keso.

Mamma Hekla är en sån duktig mamma. På urhundars vis har hon kräkts upp sin middag till valparna. Hon får beröm, men ser inte så stolt ut på bilden som hon borde. Jag vet att det här är helt rätt beteende och är stolt över henne, men valparna får sin middag oäten på fat från oss, så hon behöver inte.

Som sysselsättning får valparna också mat i slickmattor. Det blir ju långtråkigt för dem att vara inomhus så mycket nu när det är så dåligt väder ute.

Det är bra att de öppnar tidigt på Bauhaus, för jag behöver åka och köpa mer träpellets till toalådorna och hinner dit innan jag åker till jobbet. I dessa kristider har pelletsen blivit dubbelt så dyr mot tidigare, men det är ändå billigt i jämförelse med vanliga kissunderlägg/valpmattor som jag använt tidigare. Den blöta pelletsen blir till sågspån och den lägger jag bara rakt ut på marken under buskar i trädgården.

Jag har dubbel uppsättning gräsmatta och byter gräs varje morgon, spolar gräsmattorna i badkaret om det är minusgrader ute, annars kan jag ju spola med trädgårdsslangen utomhus.

Efter dusch fyller jag upp badkaret med vatten och häller i en skväll Klorin, gräset får ligga där under dagen. När jag kommer hem från jobbet på kvällen tar jag upp gräset och ställer på högkant i duschen för att rinna av under natten. Nästa morgon lägger jag ut det rena gräset i toalådorna och tvättar det som blivit smutsigt under natten. När valparna bajsat på gräset tar vi bot det med papper så fort vi ser, men under natten kan bajs bli nedtrampat i gräset så det är passande att byta gräs på morgonen.

9 December

 

Det är väldigt viktigt för Hekla att hon får mycket gos. Varför har man annars hundar?

Om hon inte får ordentligt med gos så bestämmer hon själv att hon ska få gos. Och så gosar hon in sig.

Alla måste få mycket gos!

4 December
Helg och valparna är gamla nog att ta emot sina blivande familjer.

Hekla vill vara mitt i centrum. Här är Gustavas familj på besök.

Hulmes och Stures familjer hälsar på.

Katla tuggar på en Monster tuggpinne efter middagen.

Efter besök sover valparna gott.

30 November
Valparna äter valpfoder, de växer och mår bra - en sån lättnad!

Valparnas mat-, lek- och sovklocka går aldrig fel.

Mamma Hekla är så fin med sina små, spenderar mycket tid med dem och verkar njuta av att vara mamma.

 

Valparna är superduktiga på att gå på toalådan. Inte en endaste bajj på golvet!

27 November
Var tog tiden vägen? Valparna har fyllt fyra veckor och först idag har jag en stund över för datorn. Jag skrev senast att allt gick bra, men efter det blev det bekymmer. Valparna ville inte äta från flaska efter att de ätit från mamman i två veckor. När de fick gumminappen i munnen fick de panik, skulle ha bort den till varje pris. Två av valparna åt så småningom bra, även om det tog tid, men fyra av dem ville inte dricka från flaskan. Till slut började jag frukta att vi skulle förlora valpar, att de helt enkelt skulle svälta ihjäl. Särskilt två valpar började må dåligt, de tappade i vikt och den ena av dem började bli apatisk. Den ena drack men kräktes upp mjölken, den andra drack inte alls. Jag frågade på sjukhuset om det gick att sondmata, men valparna var för gamla för det. Hans höll den svagste valpen och jag droppade mjölk med tunn spruta i svalget på valpen, droppe för droppe. Jag såg att tungan rörde sig och förstod att hon svalde. Hon fick till slut i sig så mycket att hon fick lite ork, när jag gick upp på natten och försökte mata så drack hon! Inte mycket, men hon drack. Tidigt nästa morgon drack hon bättre och efter det vände det äntligen. Valpen som åt med kräktes fick små, små mål och snart fick han behålla maten i magen och kunde äta mer och mer.

Vi har haft många oroliga och jobbiga stunder här, både Hans och jag har gråtit av lättnad när valparna äntligen accepterade flaskan och började äta och gå upp i vikt. Vi har gått och lagt oss sent, gått upp tidigt, sovit för lite natt efter natt. Vårdat valpar och mamma och samtidigt skött våra jobb. Vi har varit så trötta att vi gått och lagt oss utan middag efter tolv på natten. Men valparna har ätit bättre och bättre och Heklas sår har läkt. Hekla har blivit opererad två gånger för att läka det såriga juvret och har ett besök kvar på sjukhuset. Väldigt smickrande har Hekla fått mycket beröm för sitt fina temperament, mer än de artiga fraser som ingår i priset när man besöker veterinär, det känns ju roligt förstås. Den ena veterinären frågade om Heklas tidigare valpar, hur många de var och om de nya. Hon undrade om jag skulle behålla någon valp och var väldigt nyfiken och förtjust i Hekla. Hon har nu ätit klart sina mediciner och det är inte längre någon fara om valparna försöker dia på henne, så hon behöver inte längre ha alla kläder på sig för att skydda spenarna från ivriga valpar. Hon har bara fått gå ut för kort rastning i koppel och när snön kom hade vi det besvärligt att pulsa i snön som var djupare än mina stövelskaft. Nu när jag skriver det här har valparna äntligen börjat äta på egen hand och för någon kväll sen bestämde vi oss för att sluta försöka mata med flaska helt. Valparna verkar ha blivit för stora för nappen och de har börjat få tänder, så de har det nog besvärligt att suga ur flaskan. De har flyttat från valpredet till en större valphage i vardagsrummet och det gillar de, mer utrymme och nya leksaker. Jag har satt in en toalåda med konstgräs, den har de redan börjat använda.

Det grämer mig att jag inte skrivit något alls i dagboken under tiden, för när jag tänker tillbaks har det hänt mycket som jag gärna hade berättat om. Men tiden har helt enkelt inte funnits. Det tog nästan en hel vecka bara att få tid över för att ta en dusch med hårtvätt! Hans har skött valparna på dagarna och skickat mig rapport om vem som ätit hur mycket när jag varit på jobbet, när vi har ätit middag har det varit något snabbt från frysen. En tuff tid, helt enkelt. Men trots all oro har valparna visat oss hur duktiga och fina de är. Nu växer de bra och de är verkligen nöjda och trygga valpar. Tillgivna, tysta och väldigt mysiga. De sover hela natten, det är bara Hekla som väcker mig för att få gå ut en eller två gånger varje natt. Hon har fått antibiotika och därför varit lite dålig i magen, men valparna har inte fått dricka av hennes mjölk och är helt opåverkade. Jag tror på de nya rönen om bakterieflorans stora påverkan på hälsan, så jag har givit både mamma och valparna av Fortiflora, Canicur och Stomax, bara för att jag kan och tror det är bra. Nu när valparna fyllt fyra veckor så ser jag att de faktiskt väger mer än vad Heklas förra kull gjorde i samma ålder och det känns otroligt skönt. De ökar ungefär 100 gram per dygn.

Mamma Heklas sår ska läggas om varje dag, efter infektionen i juvret blev det ett stort sår, för stort att sy ihop vid första operationen. Eftersom hon äter mediciner får valparna inte dia och hennes spenar måste döljas helt från de ivriga valparna som gör allt för att komma åt dem. Hekla tappar aldrig modet, inte en enda gång har hon visat att hon varit trött på allt. Så här ser hon ut efter bandagebyte och nya rena kläder.

 

Valphagen byggs, för att inte matbordets ena bordsben ska bli förstört av fukt ställs det i en burk. Runt benet sätts sen ett plaströr, så valparna inte ska komma åt att gnaga på det. I valphagen har jag ställt en plastbricka, på det ligger vanlig eldningspellets av sågspån. Förvånansvärt fort fattar valparna att gå på gräset för att gå på toa. Det börjar komma tänder!

Tidigare har jag haft presenning som botten i valphagen för att skydda trägolvet, men den håller inte så bra. Till den här kullen har jag beställt en gummiduk för trädgårdsdamm istället. Den är dyr, men jag är säker på att den kommer hålla länge och den är helt vattentät. Ovanpå spånpelletsen ligger plattor med konstgräs. Thoka gillar valparna och passar ofta på att umgås med dem. Valparnas storasyster Majken som var så väldigt nyfiken i början är lite blyg och törs inte riktigt umgås med valparna än. Hans jobbar hemifrån och har tagit jättemycket ansvar över valparna. Han har blivit proffs på att mata dem.

Gummiduken fungerar bra! Den är inte glatt som presenningen var, så valparna har lätt att gå på den. Den är betydligt tåligare och kan återanvändas gång på gång. När jag haft presenning så har den blivit nött och börjat lukta, eftersom den inte gått att hålla ordentligt ren.

Den här bilden! Bara den som varit i samma sits förstår! Efter att ha vägrat att äta så vände det till slut. När det är dags för mat så kommer valparna och vill ha, försöker dricka ur flaskan på egen hand.

En valp matas och nästa som står på tur försöker tränga sig emellan, plötsligt vill alla ha flaskan.

Hans skickar en bild till mig som är på jobbet, det här är erkligen lycka! Alla valparnar har ätit!

Morgonmys, innan Hans ens druckit kaffe lägger han sig i valphagen. Här har Thoka lagt sig med honom för att pyssla med valparna.

Valparna är äntligen så gamla att de kan börja äta på egen hand. Vi bestämmer att sluta helt med flaskorna.

Gosungar! Valparna är verkligen rara, så lugna, trygga och väldigt gosiga.

14 November
Valparna har fyllt två veckor och jag skulle vilja visa deras tvåveckorsbilder - men så blir det inte idag utan får bli treveckors nästa vecka istället. Vi har trist nog fått åka till veterinär med Hekla, i fredags natt väckte hon mig som vanligt för att gå ut på sin nattkiss, men när hon inte kom in igen förstod jag att något inte stämde. Det visade sig att hon fått mjölkstockning i en spene och det gick fort, efter samtal till First Vet fick vi rådet att åka till akuten och nu har vi varit där två gånger. Allt har gått bra, alla mår bra, men Hekla får antibiotika och därför får valparna inte längre dia henne. Det blir flaskmatning nu tills de är stora nog att äta på helt egen hand.

Jag har massor av jättefina bilder att visa från veckan som gått, men de får jag visa sen. Nu hinner jag helt enkelt inte. Både Hekla och valparna kräver mycket mer tid och de går före datorn. Valparnas väntande familjer uppdateras i valpkullens egen Facebook-grupp, det går ju lätt när man har både kameran och Facebook i telefonen. Hemsidan och dagboken är egentligen mest för min egen skull. Hekla är en sån fantastikt trevlig hund och riktigt gullig mamma till sina små, ni kommer få se bilder på dem!

Hekla är den gulligaste mamman, hon gosar verkligen in sig med sina småttingar.

Det här är vår nya vardag, men det går bra, alla äter som de ska.

12 November
Ro i redet. Det trodde vi, men i själva  verket höll Heklas ena juver på att bli inflammerat. Jag visste det inte när bilden togs, men jag skriver det här i efterhand och vet att vi åkte till akuten nästa morgon. Jag kunde inte ana att det kunde bli så allvarigt på så kort tid. Valparna har som tur är redan fått börja att smaka annan mat än Heklas mjölk och det är som alltid en ganska kladdig historia. Thoka är självpåtagen men väldig engagerad barnskötare och ser till att valparna inte förblir kladdiga efter sina försök till att äta.

Vera var orolig i natt med ett överfullt juver, men nu ligger hon och diar valparna som äter för fullt.

Bordsskicket är sådär när man är så här liten. Valparna får en blandning av Royal Canins modersmjölkersättning och baby mousse som första måltid.

Jag matar den ena efter den andra med sked från fat, Thoka vill väldigt gärna hjälpa till.

Valparna är kladdiga och far runt med sina kladdiga huvuden och det blir matrester på oss alla.

Thoka hjälper till och städar valparna.

Thoka är så rar och vill så gärna vara nära valparna, Hekla låter henne hållas.

Alla har ätit och sover gott. Hans han har somnat han med, precis som Thoka njuter han att få vara nära valparna.

9 November
Det var dags för nytt webinarium, den här gången var det uppfödaren Elisabet Rhodin som höll föreläsningen "Valpkullens tid hos uppfödaren - en period av arbete, oro och glädje", arrangerad av SveLand.

Ämnet var ju väldigt passande och rubriken är nog faktiskt beskriven i rätt ordning som det innebär att ha en valpkull: mycket arbete och oro - men såklart också mycket glädje. Det mesta var kanske repetition för mig, men man snappar alltid upp nya saker och blir påmind om andra. Det är också skönt att höra om "gängse norm" inom SKKs uppfödarkår, för ibland funderar man om man är ensam eller om man faktiskt gör "som alla andra" gör. En sån sak är till exempel bekräftelsen på att det faktiskt ÄR uppfödaren som känner sina valpar bäst och därför är den som bäst väljer vilken valp som passar valpköparen bäst, basterat på hur valpköparen är till sättet och vad den planerar att ha sin hund till.

Det finns fortfarande valpköpare som romantiskt drömmer om att vid första besöket få sitta i valphagen och tro att den valp som kommer fram först har valt sin nya ägare. Det är dock inget annat än en romantisk dröm, valpar fungerar inte så. De vet inte att de ska flytta, de vet inte att människor som kommer på besök ska ta dem där ifrån om några veckor. Och det är så klart alltid någon som just för stunden är piggast, en annan som är sömnigast, som är först fram eller sist fram. När man som valpköpare ser valparna en stund en eller ett par gånger hinner man inte se deras egenskaper, man riskerar bara att lockas av det man för just den stunden upplever. Uppfödaren är ju den som känner både valpar och föräldrar utan och innan och den som också har erfarenhet av hur valpar utvecklas. Uppfödaren är den som satt valparna till världen och verkligen vill det bästa för dem, som inte vill att valparnas nya familjer ska bli besvikna eller ha fel förväntningar på sin valp. Som valpköpare ska man nog känna sig nöjd och trygg med att hitta en uppfödare som gör så och värdesätta sin uppfödares förslag på vilken valp som setts ut som den bästa och mest passande för dig. Sen kan man såklart komma med önskemål och också tacka nej om det inte känns bra. Som valpköpare gäller det förstås att man är ärlig och berättar vad man tänker sig ha sin hund till. Det finns de som tror att man får "den bästa valpen" om man säger att man är intresserad av utställning fastän man egentligen inte är det. Men den bästa valpen för utställning är kanske inte alls den bästa för något annat än just utställning. Den valp som ser ut på ett lite annat sätt men har en annan personlighet är kanske exakt vad som skulle passat dig istället.

En annan fråga som togs upp var om skönhetsfel skulle medföra prisavdrag eller inte. Det finns valpköpare som hoppas hitta små skavanker och därför få valpen billigt för det. Skavanker som inte påverkar valpens liv utan bara ses som skönhetsfel på utställning. Det är en levande invivid man köper, inte ett objekt stöpt i en form. En hund är en hund, lika värdefull som alla andra så länge den kan leva ett normalt liv. De hundvalpar som föds upp och säljs inom SKK säljs i första hand som sällskapshundar, bara om de inte kan användas till det kan de säljas med prisavdrag. Det kan vara åkommor som kräver en operation eller medför begränsningar i ett vanligt hundliv. En vit fläck eller annan avvikande färg, ett öra som inte har rätt form, ett bett som inte är idealiskt för rasen, avsaknad av en tand eller en testikel är inget som gör hunden till en defekt individ. Det är bara egenskaper som syns, till skillnad från alla andra egenskaper hunden också har.

Jag tittar ned i redet och ser på mina små som sover där, de är alla helt perfekta! Lyllos dem som får dela sina liv med de här nya små hundarna.

 

Det är morgon och vi ska åka till jobbet, Hekla vill följa med i bilen men hon får stanna hemma med barnen.

5 November
Hekla vill gå ut tre gånger varje natt, det har gått bra att bara släppa ut henne i trädgården för en snabb kiss och sen har hon kommit in igen. Men de senaste nätterna har hon efter kissen sprungit iväg och inte kommit in, så jag har fått gå ut naken på trappan och ropa efter henne. Igår försvann hon under dagen, när Hans gick och letade efter henne hade hon grävt sig in under en altan. När jag kom hem på kvällen la jag en stubbe för hålet och i natt fick hon gå ut och kissa i koppel. Men idag när hon fick gå ut på egen hand hörde jag henne skälla, så jag gick och tittade vad hon hittat på. Jag ser att Majken springer runt på altanen och är orolig - Hekla ligger inne under den och skäller. Efter att hon lyckats krångla sig ut lägger jag galler runt hela altanen, hon ska inte vara där inne!

Valparna är en vecka idag och här är deras veckobilder. De ser mest ut som feta sorkar och kommer göra det ett tag till.

Jag hör Hekla skälla och ser att Majken kretsar runt lillstugans altan. Där ser jag en jordig nos sticka fram.

När jag kom hem igår kväll la jag en stubbe för hålet Hekla grävt in under altanen, men under morgonen grävde hon bara hålet större. Hon skäller och försöker ta sig ut.

Majken är orolig, Heklas nos sticker fram under altanen. Jag får locka Hekla mot det större hålet, där kan hon med ganska stort besvär åla sig ut Hekla krånglar sig ut, nu har jag lagt galler runt hela altanen för att hon inte ska ta sig in. När jag byggde altanen la jag makrduk under den för att växter inte ska växa upp genom brädorna. Den duken har Hekla nu knöglat ihop till en boll därunder.

En vecka gamla idag!

Valp 1, målad vänster bak, hane

Valp 2, målad höger bak, hane

Valp 3, målad vänster bak, tik

Valp 4, målad vänster fram, hane

Valp 5, målad höger bak, tik

Valp 6, målad vänster fram, tik

Hekla är duktig mamma som månar om sina små.

4 November
Så små och så söta!

Storasyster Majken är väldigt nyfiken på valparna, men tycker samtidigt de är lite läskiga. Hon bär runt på sin sengångare och låtsas den är hennes egen valp.Bra övning tills hennes småsyskon är stora nog att få träffa henne.

2 November

 

Majken vakar på valpredet där hennes mamma ligger med Majkens småsyskon. Hon är nyfiken men samtidigt lite blyg för valparna.

1 November
Valparna är tre dagar och jag har redan bokat tid för besiktning, vaccination och id-märkning. Det visar sig nämnligen att valparna fyller åtta veckor på julafton och besiktningen får inte vara äldre än en vecka vid leverans. Jag förstår att det kan vara svårt med veterinärtider dagarna innan jul och det här går ju inte att skjuta på åt något håll, jag måste helt enkelt ha en tid just när jag måste. Alla valpar kan inte flytta på själva julaftonen utan några åker dagarna efter. Ska man fira jul med släkten ska man inte ha en nyhämtad hundvalp, då har den det bättre här. Vi fick en tid den 20:e december och då har valparna några dagar på sig att hämta sig efter vaccinationen innan de ska flytta. Och den sista valpen kan åka härifrån den 27:e, det blir bra. Nu ska jag bara se till att registrera valparna i god tid, så det inte blir stress med alla papper från kennelklubben. Nuförtiden får man skriva ut det mesta själv efter att valparna är registrerade, det går åt ganska mycket tid till det. Det man hämtar ut skickat mot postförskitt från Kennelklubben är i stort sett bara de gröna registreringsbevisen och en kod till deras databas. Med koden kommer man åt resten av dokumenten som man

sen själv får fylla i och skriva ut, fyllda färgpatroner och pappersfack krävs. Thoka och Majken är jättenyfikna på  valparna och vid dagens vägning fick de vara med och kontrollera dem. Thoka är sansad och vet vad det handlar om, Majken vet inte riktigt vad hon ska tro, tittar storögt på de små och nosar försiktigt. Hon har hämtat sitt favoritgosedjur, sengångaren, och bär den försiktigt i munnen, slickar den i rumpan och lägger den mot sitt bröst som att den skulle dia. På natten lägger hon sig i sängen mellan mig och Hans och har med sig sengångaren, som om det vore hennes lilla valp. Hon ska nog snart få gosa med sina småsyskon, de behöver bara få bli lite äldre först.

29 Oktober
Lördag och dag 62 från ägglossning. Det kom inga valpar inatt, men det vågade jag inte tro på igår kväll så jag har inte sovit mycket. Hekla är så duktig, hon har legat i bädden i sovrummet och flämtat hela natten, hon har tydligt visat att hon vill bli klappad och har lagt sitt huvud i min famn. När jag uppmuntrat henne och sagt hur duktig hon är har hon varje gång viftat frenetiskt på svansen. Både Majken och Thoka har legat uppe i sängen med Hans och tittat ned på Hekla, de förstår att det är saker på gång. Majken följer sin mammas skugga, hon är med på varje kisstur ute i trädgården och nosar noga på Hekla så ofta hon kommer åt. Majken är också mer på sin vakt på ljud, hon skäller och skyndar till fönstret när hon tycker att hon hör något. Hon håller koll på att inga inkräktare ska komma och störa oss.

Hekla och Hans är ute i trädgården, hon styr genast mot hålan under rotvältan men är i koppel och får inte krypa ned. Hon leder Hans vidare till andra tänkbara gömslen, hon har grävt under vedstapeln också. Solen skiner och det är en härlig höstdag, hade vi inte varit inför valpning hade vi suttitt i båten eller varit på långpromenad i skogen. Det glöder i löven på träden, då och då kommer en vindby och det virvlar blad i luften. Medan Hans och Hekla är ute passade jag på att fräscha till mig efter natten på soffan, väldigt skönt att få tvätta håret när man känner att man måste men inte har kunnat. Nu har vi hunnit i kapp: druckit kaffe, ätit lite frukost, bytt kläder och borstat tänderna. Vi är redo för valpar nu.

Hekla kommer in med Hans, hon går genast till redet och börjar riva i filtarna som ligger där, det märks att hon har fått kraftigare värkar. Efter en timme ser jag att hon har krystvärkar och hon får flytta till tjocka madrassen på golvet. Vi har flyttat undan matbordet så vi får bättre svängrum. Både Majken och Thoka är väldigt nyfikna och vill sitta nära Hekla för att se bra. Heklas svans är lindad för att slippa få kladd i pälsen, vi får bättre sikt då också. Jag har redan klippt ganska mycket i hennes långa byxor, pälsen är i vägen och blir blöt när hon föder, så skönt att bli av med den.

Hekla får kraftiga värkar och vi hoppas få se en valp snart, men när ingen valp syns börjar jag bli lite orolig. Efter en stund ser jag att fosterblåsan äntligen skymtar, men när hon krystat fram en del och slappnar av halkar den in igen. Så syns äntligen två baktassar och sen bakben och då ser jag att valpen är vänd åt fel håll. Inte bara att baken kommer först, det är ganska vanligt, men den kommer med ryggen nedåt och magen uppåt istället för att ha ryggen uppåt. Mer bakochfram än så här går inte att födas men som tur var är det första valpen och Hekla har gott om krafter att föda ut den. Klockan är 13:14, det är en hane som väger 401 gram. Han är helt perfekt och jag torkar honom så torr det går. Hekla har ätit dåligt och för att ge henne extra energi bjuds hon en skål med modersmjölkersättning som hon genast lapar i sig.

Bara 23 minuter senare har nästa valp fötts, det är också en hane som föds med baken först, han väger 341 gram och klockan är 13:37. Medan jag torkar och väger honom skjuter Hekla ut valp nummer tre, bara sex minuter efter den förra. Det är en tik som väger 325 gram och klockan är 13:43. Jag väger valparna och målar deras tassar med tipex för att hålla reda på vem som är vem. Åtta minuter efter tiken föds valp 4, ännu en hane som väger 392 gram, klockan är 13:51. Han kom med huvudet först och som de andra i sin fostersäck med medföljande moderkaka. Hekla är duktig och slickar i sig hinnorna och biter av navelsträngarna, som en proffs! Det är tydligt att det blivit kö på valpar i magen när hon kämpat länge med den första som låg fel. Nu tar Hekla en paus på en dryg timme för att samla kraft till nästa valp. Under tiden bjuds hon på både mjölkersättning och babymousse, allt för att hålla energin uppe.

Klockan 14:59 föds så valp nummer fem, en tik på 392 gram. Hon föds med huvudet först men moderkakan kommer inte med ut. Nu börjar vi fundera på hur många valpar det ska bli. Meningen med röntgen var ju att slippa sitta orolig och undra om det finns någon valp kvar. Ska man åka till sjukhuset eller inte för att få ut någon mer valp? Hekla verkar orolig och flåsar, så vi sitter kvar på golvet. Så här har jag suttit i många timmar nu och min rygg börjar beklaga sig. Då och då måste jag lägga mig platt på golvet för att avlasta ryggen. En dryg timme senare föds valp nummer sex, det är en tik som kommer med huvudet först, hon väger 406 gram och kommer också utan moderkakan. Nu är Hekla trött, sex valpar födda och radiologen på Strömsholm hade ju sagt att det skulle vara "runt fem" valpar. Vi har fått sex. Men Hekla har fortsatt värkar, men de är inte så starka och inte så många åt gången. Finns ännu en valp eller är det de två sista moderkakorna? Efter ytterligare en timme känns det som att hon är klar ändå. Hon får lägga sig i redet med sina valpar och hon ser så glad ut.

Tänk att hon har fått sex fina valpar, tre hanar och tre tikar. Jag har familjer som väntar på valparna, alla har varit här på besök redan. Det intressanta är att alla sex familjer sagt att de gärna vill ha det ena könet, men att det inte är avgörande. Blir det bara det ena så tar de gärna en sån, blir det bara det andra tar de lika gärna en sån. Men tre familjer önskade sig helst en hane och tre familjer önskade sig helst en tik.  Och så blir det nu.

Välkommen till världen, Balder-Balders kull Höstglöd!

Strålande vackert höstväder - det här blir en vacker födelsedag!

Hekla ligger i redet, då och då far hon upp och river i filtarna, man förstår att värkarna blir starkare nu. Bilden är tagen klockan 11:14

Hekla är nära nu, vi har flyttat på matbordet för att få bättre plats för tjocka dynan där Hekla kan ligga bekvämt. Thoka och Majken är nyfikna, de känner på sig vad som är på gång. Hon har fått svansen lindad för att slippa få kladd i pälsen, sikten blir ju lite bättre för oss också.

Majken undrar om de inte ska komma ut snart så hon ska få bli storasyster! Bilden är tagen kl 12:12.

Valp 1 är här, han kom både baklänges och uppochned, född 13:14 och väger 401 gram.

Hekla ser så lättad ut!

För att få energi erbjuds hon en skål med modersmjölkersättning då och då. Det är lättsmält och innehåller allt hon behöver samtidigt som det ger vätska.

Valp 2, en hane född klockan 13:37 och väger 341 gram.

Valp 3, en tik född klockan 13:43 och som väger 325 gram.

Valp 4, en hane född klockan 13:51 som väger 392 gram.

Majken ser nyfiket på sina småsyskon, Thoka är lika nyfiken men mer världsvan och tar det med ro.

Fyra valpar födda, Hekla ser pigg ut men är nog inte klar ännu.

Valp 5, en tik född klockan 14:59 som väger 392 gram.

Valp 6, ännu en tik, född klockan 14:59 och hon väger 406 gram.

Hekla börjar bli trött, sex fina och raska valpar är födda. Har hon ytterligare någon kvar i magen? Bilden är tagen klockan 16:28.

Det verkar inte komma fler valpar, Hekla får lägga sig i redet med sina valpar och hon ser trött men nöjd ut. Jag har vikt upp en flik av skynket som ligger som tak över redet och har lampan tänd. Vi äter middag men jag ser henne från matbordet, då och då har hon en svag värk men jag tror det är sista moderkakan som ska ut.

Det här datumet är sex nya Balder-Balder-hundars födelsedag!

Solen går ned och avslutar en fantastisk dag!

28 Oktober
Fredag och dag 61 från ägglossning. Det var den här dagen hon födde sin förra kull, så jag är förberedd på en överraskning, om man kan säga så. Hekla vill inte äta frukost och jag tar tempen på henne, den är 37,6 vilket är pyttelite lägre än igår kväll. Hon är ute i trädgården och när jag hör henne skälla går jag och tittar vad hon gör. Hon och Majken håller på att gräva sig in under en altan och Hekla skäller för att Majken stör henne i grävandet. Båda två försöker komma in under en trappa för att gräva sig in. Jag förstår att förlossningens första skede har börjat och hoppas vi får se valparna framåt kvällen eller natten. Det är en härlig höstdag, vi är ute i trädgården och hundarna håller sig runt Hekla. Majken är som hennes skugga och viker inte från hennes sida.

Hekla verkar gärna vilja gräva en håla i trädgården, men det hör till öppningsstadiets beteende. Jag tycker hon ska hålla sig till redet i som stått i vardagsrummet sen nästan en vecka. Det finns inget tak på det och därför köpte jag PVC-rör här om kvällen. Jag har byggt en ställning och lagt över ett skynke, så att hon kan få en mörk håla att krypa in i. Vanligtvis har jag valpredet i sovrummet, där är det lättare att dra ned persienner och få det dunkelt, men nu vill jag ha Hekla och valparna i vardagsrummet eftersom våra andra hundar sover med oss i sovrummet. Det blir helt enkelt mer lugn och ro för alla att Hekla får ett eget rum.

Timmarna går och nu har det blivit sen kväll. Hekla har legat på sin favoritplats under matbordet och flämtat, sovit ibland. Jag har mest suttit bredvid henne men också med datorn och därför hunnit få gjort en del jag kommit efter med på hemsidan. Då och då vill hon ut, hon kissar snabbt och sen smiter hon iväg till rotvältan och vill in, hon kröp under stolen jag lagt över hennes nya ingång så nu får hon bara gå ut när jag går med henne. Jag tar tempen då och då, men hon gillar det verkligen inte och därför tar jag inte så ofta som jag egentligen skulle vilja. Hon erbjuds olika mat, men aptiten är dålig. Hon vill inte ha vispgrädde eller äggula, hon åt lite benmärg och nästan en halv burk Royal Canins babymat. Och så åt hon flera chips, vilket var lite förvånande. I eftermiddags erbjöd jag en ostskiva, hon tog den i munnen men la den sen på golvet. Hans ligger nu på sängen i sovrummet, både Hekla, Thoka och Majken ligger också i sovrummet och sover nästan. Bara jag är vaken, Ragnar ligger kvar på sin plats ute på trappan och ville inte gå in än. Lite undrar jag om jag skulle försöka sova någon timme, men jag är rädd att somna för djupt och inte vakna när man måste. Försöker hålla mig på fötter så länge det går.

Klockan är fyra och jag har slumrat lite på soffan framför TV:n men haft alarm på telefonen var 30:e minut för att inte somna för djupt. Hekla ligger i bädden i sovrummet med de andra, så jag bestämmer mig med viss övertalning från Hans att i alla fall lägga mig på sängen. Hekla ligger nedanför och vill gärna bli klappad, lamporna är tända i hela huset, kläder och glasögon på mig med telefonen på alarm i handen. Jag tittar på klockan ungefär var 15:e minut för att försäkra mig om att jag inte försovit mig, lyssnar på Heklas andetag och somnar till lite då och då.

Det ser ut att bli en härlig höstdag.

 

Både Majken och Hekla vill in under trappan och gräva, Hekla tycker att Majken kan låta bli det. Hekla hittar till rotvältan där de jobbat på ett hål sen länge tillbaks, jag har blockerat ingången så det blir ett nytt hål från andra sidan. Av PVC-rören jag köpte här om kvällen har jag nu byggt en ram för att kunna lägga ett skynke över. Det gick bra att böja rören med varmluftpistolen och tejpa ihop dem med eltejp. När det ska packas ihop blir det ett platt paket, det passar mig som har dåligt med förvaring.

De har börjat göra ett hål, så jag fick skyffla tillbaks och sen blockera med krutor och utemöbler. Hekla gillar inte att jag blockerat ingången till hålan med vattenkannor och utemöbler, hon gräver ett nytt hål intill, ivrigt påhejjad av Majken som inte viker från mammas sida. Höstlöven glöder i solen! Fastän jag försökte täcka för så grävdes ett nytt hål under rotvältan, Hekla känner att det är dags att gräva sig en lya nu. Det blev ett skyddat kryp-in där jag hoppas hon har det bättre med sina valpar än i en håla ute i trädgården. Redet har en skålad botten, så valparna hålls naturligt på plats i redets mitt.

Där Hekla är, där är också Majken.

De här nyponen sitter på den rosenbuske jag fick av Buddys familj när jag och Gunhild var hos dem i Tyskland när Hekla blev till.

Det är faktiskt ganska jobbigt när man ska bli storasyster också.

Hekla har en favoritplats under bordet, hon lutar huvudet mot rören till värmepumpen.

Det är ändå fredagkväll, vi brukar alltid dricka en Gin & tonic då. Men det går ju inte nu, sinnena måste vara på topp. Det blir en & Tonic bara.

Hans går och lägger sig med Thoka och Majken i sängen, Ragnar ligger framför spisen och Hekla ligger i bädden. Jag försöker hålla mig vaken framför TV:n. Bilden är tagen kl 23:30.

Hekla sover, alla andra också. Bilden är tagen 03:36

Det blev lördag morgon och inga valpar kom under natten. Jag har slumrat på sängen med både kläder, tofflor och glasögonen på, rädd att somna för djupt. Bilden är tagen kl 09:30 och vi går upp.

 

26 Oktober Jag ska åka till jobbet med Majken och Thoka. Tänker att Hekla ska få vara hemma i lugn och ro tillsammans med Hans och Ragnar. Men när jag backar ut bilen från tomten ser det ut som att Hekla också vill följa med, men hon blir kvar hemma nu. Det har varit långa dagar för mig som kommer hem sent, men nu böjar allt bli klart. Varje morgon och varje kväll har jag haft något att fixa, allt tar mer tid än man tror, men gör jag lite hela tiden blir allt ändå klart i tid. Kyskåpet är fyllt med mat och godsaker om vi blir fast i huset när Hekla väl börjar. Jag har köpt el-rör som jag hoppas kunna göra ett slags skärmtak av att ha över valpredet  - bilder får visa när jag börjat böja ihop dem hur det ska bli.

Hekla ska få vara hemma i lugn och ro - men hon verkar vilja följa med till jobbet.

Tur ändå att jag har en Volvo, även om det är en liten så ryms det mycket. Det gick att få in tre meter långa elrör i den utan att behöva såga.

25 Oktober
Igår var jag med Hekla hos veterinären för att röntga magen. Jag vill gärna veta hur många valpar det finns, så jag kan slappna av när valpningen är igång. Vet jag antalet valpar i förväg kan jag vara vaksam sen när de väl föds och vara mer på min vakt om någon valp är kvar i magen när resten är födda. Hekla var jätteduktig och fick massor av beröm av personalen på kliniken. Det var lite bökigt för dem, för Hekla var så tjock och bred att hon liksom jäste utanför plåten. Vi fick vända och vrida på henne och fastän vi tog flera bilder var det så svårt att räkna valparna att personalen ville skicka bilderna för avläsning till radiologerna på Strömsholm. De tyckte det såg ut att vara många. Jag blev så rörd och glad av att ha fått se en skymt av dem, även om det bara var svartvita bilder, vi bestämde att fira med sushimiddag när vi kom hem på kvällen fastän vi inte fått något säkert besked. Hekla var nöjd och gosade med Hans på soffan, Majken ville också vara med.

Idag berättade veterinären att Strömsholm sagt att det verkade vara "runt fem valpar" och det osäkra svaret var veterinären så missnöjd med att hon erbjöd sig att ge mig pengarna tillbaks för röntgenundersökningen. Väldigt fint erbjudande, men jag tyckte det kändes orättvist mot dem, jag vet att det är svårt att röntga tjocka hundar och de hade ju gjort vad jag bad dem om. Men i alla fall, någon ny röntgen blir det inte, för nu vill jag att Hekla bara ska få gå runt här hemma i lugn och ro och vänta på att det är dags att föda. Jag får finna mig i att inte veta antalet valpar, att det är " runt fem" kunde jag gissa mig till, med tanke på hur rund hon är om magen. Vi får helt enkelt vänta och se!

 

Vi är hos veterinären för att röntga Heklas mage. Jag kunde se ryggrader och skallar, men det var huller och buller och svårt att räkna. Men en första skymt av de små ändå! Hemma efter en dag på jobbet, Hekla är nöjd och glad i soffan med Hans.

Det fick bli go-middag! Majken som sett fram emot att få vara valpflicka tycker kanske att Hekla ändå får lite väl mycket uppmärksamhet. Hans är ändå hennes pappa!

23 Oktober
Söndag och sista familjen på besök, nu blir det inga fler besökare här på några veckor. Det är en vecka kvar och det var dags för en tvätt innan valparna kommer. Hekla kändes fin och mjuk i pälsen, men efter tvätten är hon ännu lenare och man förstår att hon faktiskt var smutsig ändå, det syntes också på tvättvattnet som rann av henne när hon schamponerades in. Vi stod ute på altanen, trädgårdsslang med varmvatten genom fönstret från duschen gjorde det praktiskt. Efteråt blev det noga föning tills hon var helt torr och genomkardad. Hon har redan börjat tappa massor av ullen och mer kommer hon tappa, det styrs av hormonerna. När det är dags för henne att åka hem till Helen och Thomas igen kommer hon se som mest hårlös och sliten ut, men pälsen som växer ut sen är finare än någonsin.

Jag har en hel flyttkartong full med gamla handdukar avsett för valpning. De är nu nytvättade och redo att användas. Jag har också fått blockera ingången till hålan hundarna har grävt under en rotvälta på tomten, både Majken och Hekla vill grypa in och gräva där, men jag vill inte att Hekla ska tro att hon får föda där nere. Majken är minst lika ivrig på att hitta en bohåla som Hekla är, hon verkar ta sitt uppdrag som valpflicka på största allvar.

På bordet för en sista tvätt inför valpningen.

-Skönt, ren och torr! Nu kan vi bara börja vänta.

22 Oktober
Dagarna går fort nu, det är bara drygt en vecka kvar innan valparna ska komma och jag vill ha allt klart innan dess. Vi har träffat valpintressenter, jag har tagit in fiskar och krukväxter utifrån och byggt upp valpredet i vardagsrummet. Handdukar tvättas och prylar plockas undan och andra prylar plockas fram. Jag har köpt hem extragod mat till Hekla som efter att ha haft en glupande aptit nu inte äter hur mycket som helst längre, så jag har kokat buljong på både köttben och på räkskal för att kunna piffa upp hennes måltider med. Hon får mat flera gånger om dagen för att lockas att äta flera men mindre mål. Hekla har fått gå ut och kissa mitt i natten hela veckan, jag tänker att det måste vara jobbigt för henne att sova om valparna trycker på urinblåsan. Hon är duktig och springer fort ut och kissar och kommer sen genast in så vi kan gå och lägga oss igen.

Idag kom hennes son och Majkens kullbror Bruno på besök. Han är en snäll hund, men Majken visade tydligt att hon ville skydda sin mamma och höll sin bror på lagom avstånd från Hekla. Kom han för nära gick Majken mellan honom och Hekla och lyfte på läppen åt Brunos håll, han skulle inte komma och nosa på eller störa Hekla. Det var helt klart att Majken ville ha honom på avstånd och han accepterade det. Det här blir den första kullen Majken får vara valpflicka till och det verkar som att hon redan har tagit på sig rollen, väldigt rörande och samtidigt intressant att se hennes självpåtagna beskyddande storasyterroll.

Jag har hunnit med en on-line-föreläsning och den som talade var Ulrika Marwick som jobbar med hundar och hundägare som har problem i livet, främst med stressrelaterade problem. Föreläsningen hette "Hur kan du som uppfödare hjälpa dina valpar att bli harmoniska och stresståliga hundar" och hade nästan 300 deltagare. Det var en verkligt intressant kväll med några aha-upplevelser och nya kunskaper. Jag visste att dräktiga tikar som utsätts för stress riskerar att få stressade valpar och det var därför väldigt intressant att lyssna på Ulrika för att lära mig mer om hur man kan hjälpa sina valpar redan innan de är födda och sen också innan de ska flytta till nya hem. Jag är väldigt stolt över mina hundar och Hekla som är så lugna och trygga och snälla med varandra. Såklart påverkas Hekla av att ha bytt miljö, men hon har varit här så mycket och är så harmonisk, det här klarar hon fint!

Mamma Hekla med sin för högdräktiga tikar typiskt drömmande blick, så fin.

Hekla med sina nu vuxna valpar, kullsyskonen Bruno och Majken Åskvigg, Thoka ligger på klippan i bakgrunden. Majken ser nästan ut att sväva i luften, som att hon är inklippt i bilden med photoshop, men det är kameran som lurar ögat eftersom hon står närmare kameran än de andra.

Heklas valp Bruno Åskvigg kommer på besök för att få träffa sin mamma.

Majken, Thoka och Hekla på sin bästa utsiktsklippa.

18 Oktober
Hekla har fått sin andra herpesvaccination och hon var så duktig hos veterinären, hon är verkligen en fröjd att ha hand om.

Något man inte kan ta för givet när man tar hem hundar till flocken är att de ska trivas med varandra, känna sig trygga och tillfreds. Men det verkar hon verkligen göra, hudarna här gillar henne också och det är så himla skönt. Det kommer jag nog ta upp många gånger, för jag är inte bara lättad och glad, jag är stolt också!

Vi kom hem sent lördag kväll, hundarna hoppade ur bilen och sen dess har det bara varit mys. På söndagen hade vi två familjer här på besök som hoppas på valp, igår var vi helt lediga och det blev kloklippning och pälsvård på alla hundar, Thoka och Majken blev dessutom schamponerade, men Hekla får vänta ett tag till på tvätt. Idag var vi också lediga, jag måste få in blommor och djur utifrån - rätt som det är blir det kallt och det gäller att jag fått allt klart tills valparna ska komma. Så nu är kanariefåglarna är inne i storstädad bur, växthuset håller på att tömmas på krukväxter, jag kommer få svårt att få plats för alla så några fick komma hem till min mamma för vinterförvaring. Imorgon blir det jobb igen, Hekla ska följa med. Det blir hennes första dag i nya butiken, på mitt förra jobb har hon varit många gånger.

 

15 Oktober Idag är det äntligen dags att hämta hem Hekla! Jag jobbar idag och åker direkt efter jobbet till Åkersberga och hämtar henne. De här veckorna som har gått har känts som så långsamma, bara massor av dagar som ska passera medan valparna växter i hennes mage. Nu när hon kommer hit och jag får se och känna på henne blir allt mer på riktigt. Matte Helen har berättat att magen börjar bli rund och jag är så nyfiken på hur stor den är. Vi har längtat efter att få träffa Hekla igen.

10 Oktober
Sex veckor har gått och magen har börjat växa! Det är ännu några dagar kvar innan jag få lägga händerna på Heklas mage, men jag längtar dit, hon ska flytta hit till helgen. Det ska bli en sån rolig resa, det här!

3 Oktober
Det har gått fem veckor och är bara fyra kvar, ändå märks knappt något på Hekla än. Först i nästa vecka börjar fostren att växa till och få lite storlek i magen på mamman. Jag var orolig att inte hitta någon klinik som hade herpesvaccin hemma, men idag har vi fått en tid bokad där de hade vaccin hemma, det är en lättnad! Jag har aldrig förlorat någon valp i herpesinfektion, men jag har förstått att det är hemskt att behöva göra det och när det finns vaccin att få vill jag använda det. Första dosen fick hon på vägen hem från Kazper, andra dosen ska ges 1-2 veckor innan valparna ska födas.

Heklas pappa Buddy i Tyskland är 15 år och tre månader gammal och ännu på benen, det känns roligt att få berätta och visa en helt färsk bild på honom nu när han ska bli morfar igen. Heklas mamma Gunhild Godmode blev också gammal, hon är sorligt nog död sen ett knappt år tillbaks, tre månader innan hon skulle fylla 15 år.

Buddy von der Wettloopsheide är född 2007 och är nu 15 år och tre månader gammal, det är väl ändå fantastiskt!

29 September
Två streck!
Jag måste säga det på en gång: det är två streck!

Det har dröjt några dagar till innan vi fick veta. Det har varit några nedstämda dagar. Planen var nämligen att ta testet på tisdag kväll, jag ville vara med, jättenyfiken, men eftersom Hekla bor en bit bort skulle det bli långt att åka dit för att se testet med egna ögon. Det fick bli via videosamtal. Jag frågar matte Helen om när hon är hemma så vi kan göra testet, tycker hon svarar lite svävande om kanske på eftermiddagen eller kanske inte. Jag vill att vi ska bestämma en tid. Då erkänner Helen att hon redan gjort testet i smyg på söndagen, som faktiskt skulle vara dag 28 från ägglossning och en säker dag, för det var min födelsedag då och Helen ville komma med en fin överaskning. Väldigt trist visade testet negativt, det ville såklart Helen inte berätta, hon låtsades som inget och tänkte bara köpa ett nytt test och testa på tisdagen som vi sagt. Det visade sig då att testen inte fanns att köpa i butik utan bara on-line med längre leveranstid än en dag. Så anledningen till Helens svävande svar om att testa på tisdagen var att hon inte visste om det nya testet kommit eller inte.

Det var ju en väldigt gullig tanke att testa på min födelsedag men att det visade negativt var ju sååå tungt att höra. Modet sjönk som en sten i vatten. Nu när det ändå var gjort så bestämde vi att vänta ytterligare någon dag, så att vi säkert skulle få veta att svaret stämde, särskilt om det skulle visa negativt igen. Så vi gjorde testet idag, jag var med på video och det var jättespännande. Helen ställde upp telefonen så jag fick se, hon och Thomas hjälptes åt att picka Hekla i läppen med den medföljande pickaren, ta blodet på en tops och släppa ned i ett provrör med vätska. Sen droppades vätskan på testdosan och vi stirrade på rutan. Det var svårt för mig att se tydligt, bilden var suddig, men Helen såg direkt att det såg annorlunda ut nu mot i söndags. Ett streck kom direkt, det andra framträdde tydligare efter en liten stund. Två steck betyder att hon har valpar i magen! Hurra!!! Alltså, hurra! Vilken lättnad ändå!

Jag kunde inte låta bli, åkte ned till centrum för att köpa min favoritmiddag, sushi, för att fira det här ikväll. På radion spelar de Ted Gärdestads Oh, vilken härlig dag och jag måste sjunga med: Oo-o-oh, vilken härlig dag, lalalala lalalalala... Att vara hunduppfödare är känslosamt! Jag är så lättad och glad.

Det är TVÅ streck!

Helen ställer upp telefonen så jag får vara med. Topsen läggs i ett rör med vätska för att lösa ut blodet som man sen droppar i testdosan. Jag har en förpackning att titta på - jodå, det andra strecket ska vara svagare, hon är dräktig!

Thomas och Helen hjälps åt, man prickar hål på insidan av läppen för att få fram en bloddroppe att suga upp med en tops. Sån himla lättnad! Vi var rädda att det inte fanns valpar - men så här glada är vi nu!!!

26 September Dagarna rullar på och fyra veckor har gått! Är Hekla dräktig? Det vet vi inte än, men vi hoppas få veta inom kort. Vi ska testa att ta blodprov hemma, det har jag inte gjort tidigare. Det står i testet att det går att göra från dag 28 efter ägglossning och för att vi inte ska riskera att bli osäkra på dagarna väntar vi någon dag till. Om det nu skulle visa negativt vill vi inte börja fundera på om vi testat för tidigt.

 

19 September Det har gått tre veckor sen parning och jag har frågat matte Helen om Heklas frukostaptit sen i torsdags. Men Hekla äter som vanligt. Vi vill dock minnas att det var samma sak förra gången hon var dräktig och när det var dags för ultraljud så sas det bara finnas någon valp i magen, så vi tänkte att det var därför hon inte mått illa på morgonen när implantationen skedde. Hekla var ju fem då och pappan tio år, så vi var bara glada för ATT hon var dräktig, då gjorde det inget om det bara var någon enstaka valp. Senare visade det sig att hon hade sju valpar i magen. Vi hoppas helt enkelt att det är samma sak den här gången. Alla tikar mår ju inte dåligt när de blir dräktiga och Hekla verkar vara en sån - får vi hoppas.

12 September
Två veckor har gått sen Hekla träffade Kazper. Är hon dräktig? Det vet vi inte än, matte Helen hälsar att Hekla är som vanligt. När de befruktade äggen växer fast i livmoderns slemhinna och blir till foster kan vissa tikar, precis som människor, må illa och tappa matlusten, ofta på morgonen. Det brukar vara ett av de tidigaste tecken på dräktighet och inträffar underfär från dag 18. I Heklas fall borde det vara i slutet av den här veckan, så nu får vi hålla ut i några dagar och vänta på rapport om Heklas frukostaptit.

30 Augusti
Tisdag och dag 18 i löpet. Vi har vaknat efter en ganska bra natt, alltid lite svårt att sova på nya ställen. Thoka sover alltid med mig i sängen och det känns tryggt och hemvant, men ändå vaknade jag till av ovanliga ljud och ljus. Hotellrummet har ett litet pentry, så jag äter frukost här. Eller dricker kaffe, alltså. Jag frågade inte ens om frukost ingick, för jag vill ändå inte gå ifrån hundarna utan har med mig kaffepulver hemifrån. Vi har kommit överens om att vi ska träffa Kazper klockan elva idag. Blir det ingen ny parning åker vi iväg några timmar och låter dem sen ses i eftermiddag innan vi måste köra hemåt igen. Det blev en parning igår, men det känns alltid bra att få två parningar med en natts mellanrum tycker jag. Det är ju nu det gäller och det är nu när äggen som släpptes i förrgår börjar mogna och kan befruktas.

Hundarna fick träffas på förmiddagen och vi sa att vi skulle ta fler bilder på dem ihop, för igår gick det så fort att vi inte hann fota dem. Det gick lika fort idag - efter bara något varv i trädgården med flört så parade de sig. Det här är också en egenskap som är värd att ta vara på, något man kan ta för given om man inte vet bättre. Jag har också varit med om både tikar och hanar som inte vill, trots att allt stämmer med ägglossning och sånt. Och då spelar det ju ingen som helst roll att hundarna är friröntgade eller champions. Vill de inte para sig så blir det inga valpar. Här var det dock inget snack om saken, Hekla ville och Kazper ville och båda visste hur man skulle göra. Vi lät hundarna få vila lite efter parningen och drack kaffe, sen fick de ses igen så att vi skulle kunna ta några bilder på dem ihop. Det var tydligt att båda var nöjda nu och det var dags att resa hemåt.

Jag visste att det inte fanns herpesvaccin på sjukhuset hemma, så när jag körde norrut passade jag på att ringa sjukhus och kliniker jag skulle passera på vägen  - på en klinik i Norrköping fick jag napp och de kunde dessutom ge vaccinet på drop in, jag kunde se på telefonens vägvisare att jag hade en dryg timme att köra och skulle komma fram 50 minuter innan de stängde för dagen, vilken tur! För säkerhets skull frågade jag om det gick att köpa med sig en andra dos vaccin för att ge senare, men det gick inte. Hon skulle behöva en till spruta strax innan valaprna ska födas, men då får hon inte köras så långt i bil som till Norrköping. Jag får ringa runt till klinikerna runt Stockholm för att se om jag kan hitta vaccin där.

Klockan var inte så mycket, så jag passade på att köra hem Hekla till sin vanliga familj i Åkersberga, nu när vi ändå var ute och åkte. Lite typiskt fastnade vi i rusningstrafiken både på vägen norrut förbi stan och sen samma sak på väg söderut igen. Jag passade på att köpa en hamburgare till mig och Thoka i Åkesberga innan vi vände hemåt, för i rusningstrafik vet man aldrig om det tar den vanliga beräknade timmen eller om det tar det dubbla eller mer.

Nu väntar ett par spännande veckor innan vi kan börja ana om Hekla blir dräktig eller inte. Man tror ju såklart att hon blir det nu när allt går så bra, men faktiskt så trodde jag ju det om Lova-Li också, som parades med Kazper i våras. Där trodde veterinären att hon haft foster men av någon anledning avbrutit dräktigheten. Och Hekla parades för drygt ett år sedan, hon blev inte dräktig då men när jag tog ett spermaprov på hanen lite senare visade det att han inte var fertil.

Det spelar ingen roll om man är hemma eller borta, man får inte stänga in sig ensam i hemliga rum. -Godmorgon Kazper, kom ut i trädgården! Kazpers matte och jag säger till varandra att vi ska snabba oss och ta många bilder på hundarna nu när det är så fint väder och allt. Hundarna busar och vi börjar ta bilder på dem, det är så roligt att se dem stoja runt. Men vi hann inte ta mer än så här - så parade de sig igen.

Alla hundar vet att "jag ska bara på toa" betyder att man kan försvinna för alltid och därför kan de inte släppa en med blicken.

-Snuffs i örat, Hekla

En av klinikerna jag ringer på vägen hem hade vaccin hemma! Vi stannar till där och fortsätter sen hemåt.

Hekla är lämnad till sin riktiga matte och husse, Thoka och jag tar en hamburgare innan vi ger oss ut i rusningstrafiken igen.

29 Augusti Måndag morgon och dag 17 i löpet. Efter frukost och morgonbestyr ska vi åka till Kazper, det känns spännande och lite jobbigt nu. Hur ska hundarna bete sig mot varandra? Vill de para sig? Med eurasier vet man aldrig, de är ju hundar med hög integritet och egen vilja. Passar det inte så passar det inte. Det går inte heller att hjälpa dem särskilt mycket vid parningen, man får släppa dem i trädgården och låta dem sköta sitt. Båda hundarna har parat innan, så de vet ju hur det går till i alla fall. Sådär, bilen är packad och jag är beredd att köra iväg. Jag är för nervös att äta frukost utan tar med mig mackan och äter i bilen när aptiten tillåter. Vi har ca 30 mil framför oss nu, det här blir spännande! Ja, då sitter jag och pustar ut en stund på hotellrummet som vi ska bo i över natten. Resan gick bra, det var lovat kraftigt regn men det slapp jag som tur var. När vi var nästan framme stannade jag till och rastade Hekla och hennes sällskapsdam Thoka så de fick sträcka på benen och lätta på trycket innan vi skulle träffa Kazper. Hekla verkade förstå vad som väntade när vi klev ur bilen, hon såg sig nyfiket omkring i Kazpers trädgård och blev glad att se honom. Båda fattade genast vad det handlade om och nästan genast blev det en parning! Det kom så fort och lätt avklarat att jag har svårt att smälta att det redan är klart! Mina nerver, ska de inte få visa att de är av stål? Nä, tydligen inte den här gången. Och det är bra, jag klagar inte. Mina nerver är inte lika starka som de varit, det kan jag erkänna. Ju mer man varit med om, ju mer vet man vad som kan hända. När jag var här med Lova-Li i våras blev det också parning, men sen inga valpar. Den här gången hoppas jag allt går som planerat, Hekla har ju haft en valpkull tidigare. Hon har också parats efter det men inte blivit dräktig, men spermaprov visade att den hanen inte var fertil. Vi ska åka tillbaks till Kazper om ett tag, hans familj vill bjuda på mat och efter det provar vi att släppa ihop hundarna igen. Och så har vi morgondagen på oss!

Några minuter innan planerad avfärd sitter vi i bilen, nu blir det en spännande resa! Förra gången jag åkte till Kazper, för några månader sen, skojade jag om hur "billigt" bräslet blivit, som då just stigit till över 22kr mot för ett år sen ca 14kr. Man trodde kanske det var en tillfällig ökning...

Det är inte riktigt kväll ännu, men nu är vi tillbaks på rummet igen efter besök och middag hos Kazper och hans familj. Vi har gått en runda, jag har dragit ned rullgardinen för fönstret i rummet och känner mig trött men nöjd. Det känns ännu lite overkligt att de redan parat sig, men skönt såklart! När vi släppte ihop dem igen efter att vi ätit sprang de runt några varv i trädgården och flörtade, men så plötsligt kände Hekla för att det var bra och spang bort till bilen och ville in. Så vi bestämde att det får vara bra för ikväll, vi ses imorgon igen. Nu när jag sitter och skriver det här har hundarna fått tuggben och jag har fått ett glas med bubbel. Jag hade förberett med en pytteflaska - ifall jag kände att jag behövde den. Och sånt här vill jag fira!

Vi välkomnas av den här björnen.

Det blev inte så många bilder på hundarnas bus i trädgården, för innan vi visste ordet av blev det parning, uppe på Kazpers utsiktsberg!

Hekla vill busa med Kazper och kör sin specialare, att bita tag hans bakben och dra i det. Kazper tycker inte alls att leken är så rolig. Jag måste fira med en liiiten flaska bubbel!

Vi går ned till vattnet när vi kommer tillbaks till hotellet, det är inte sen kväll men jag känner mig helt utpumpad. Tänk att det gick så bra, det har redan parat sig! Thoka är med som sällskapsdam på resan.

28 Augusti Söndag och löpdag 16. Jag har fjärilar i magen och försöker äta lunch medan jag väntar på att sjukhuset ska ringa med morgonens blodprovssvar. Vi var där i morse  och fick vänta ganska länge fastän vi hade fått en bokad tid, men det gjorde mig inget. Jag var bara glad att det gick att lösa med ett prov idag fastän avdelningen egentligen är stängd. Svaret dröjer några timmar så jag passar på att förbereda mig med packning och annat pyssel för att hålla nerverna i styr. Bilens däck är pumpade, den är fulltankad och oljan kollad. När jag blir stressad har jag en tendens till att tro att jag hör konstiga ljud, att bilen inte känns som vanligt att köra eller att något annat inte stämmer, men nu har jag kollat och allt är normalt. Jag passade på att tvätta bilens rutor, lyktor och torkarblad också. Jag har handlat så jag har proviant med mig, jag ska ju inte ut i obygden, det finns affärer dit jag ska, men jag tycker det är skönt att ha med saker jag kan äta i bilen eller sånt som jag fort kan värma om jag tar in på pensionat eller hotell för natten. Hekla är borstad, jag har duschat och skött djur och trädgård för dagen. Hans kommer hit med Ragnar och Majken när vi åkt och sköter det som ska skötas när vi är borta. Jag känner mig rastlös och lite otålig, sorterar några lådor med kläder i garderoben för att få tiden att gå. Just nu vet jag inte när vi kan åka, kanske om en timme, kanske imorgon bitti eller om jag kan åka imorgon eftermiddag. Bara att vänta och se. Nu fick jag precis svaret på blodprovet: 23,5 nmol/lit. Det betyder att hon har ägglossning nu och bäst tid för parning är inom 48 timmar. Jag kan också räkna ut att om hon paras så bör hennes valpar födas den 30:e oktober, oavsett vilket datum hon paras på.

Vi får vänta nästan en timme på sjukhuset, de hade mycket att göra där idag med många akutfall. Jag fördriver tiden medan jag väntar på svaret, bilens rutor, lyktor och torkarblad tvättas, alltid bra att ha det gjort inför resan.

27 Augusti
Lördag och dag 15 i löpet. Allt går bra, Hekla uppför sig, äter och sover som om hon vore hemma, vi har varit på jobbet i två dagar och väntar på att det ska bli söndag för nytt blodprov. Hon börjar flörta med Thoka som inte är intresserad och Hekla piper högljutt mot alla hundar hon ser på håll. Om jag inte hade tagit blodprovet och vetat att det ännu inte är dags för parning hade jag redan varit hos hanhunden nu och frustrerat undrat varför de inte parat sig. Det blir väldigt spännande att få svaret på nya provet imorgon och se hur fort progesteronet har stigit. Om det är dags kan vi åka direkt svaret kommit, annars väntar vi någon dag till. Räknat på Heklas tidigare löp och provtagningar har jag trott att bästa parningsdag är måndag. Med mina arbetstider hade lördag och söndag passat bättre, men nu är det faktiskt hunden som styr och jag får anpassa mig.

Det är nu lördag kväll, vi har jobbat i butiken idag och nu sitter jag bara otåligt och väntar på att det ska bli söndag morgon och dags att ta nytt prov. Jag sitter i mitt växthus, det som blivit mitt "utomhusvardagsrum" och försöker njuta av stillheten och passar på att sitta framför datorn och skriva det här. Thoka och Hekla ligger utanför med varsina stora tuggben och verkar inte ett dugg stressade över framtiden. Jag kan inte låta bli att visa några bilder på Hekla när hon jobbar med sin tuggis.

Härligt med en sån besvärlig tuggis som räcker länge och man får bråka lite med! Mitt mysiga växthus är mitt utomhusvardagsrum.

Flest bilder på Hekla, det är ju hennes dagbok, men Thoka har en stor tuggis hon också.

Jag sitter framför datorn och skriver i dagboken, nervös och lite otålig. Hekla och Thoka ligger utanför och tuggar ben i godan ro.

Lilla sötnosen!

25 Augusti
Jag vaknar av klockan efter en tyst och lugn natt, vi har tid på sjukhuset för blodprovstagning nu på morgonen. Jag tycker det är skönt att veta exakt var i löpet tiken befinner sig så vi kan räkna ut vilka dagar som är mest passande för parning. Vi har långt att åka så vi måste övernatta på hotell, jag har nytt jobb och svårt att vara ledig och hanhundens familj jobbar natt så jag vill inte störa dem mer än nödvändigt. Det känns ju också mest rättvist mot hundarna att man låter dem träffas när det är störst chans till lyckat uppdrag.

Vi är hos Helene och Annika på Bagarmossens Mödravårdsavdelning för provtagning, deras progesteronmätar-maskin är en av landets mest säkra och dessutom har jag vid det här laget god kontakt med båda och får alltid jättefin hjälp och service. Det känns tryggt, även om man kan tycka att jag "borde kunna det här" efter så många år. Sanningen är att efter varje försök till parning blir jag bara mer och mer erfaren och därför mer och mer nervös. Och beroende av vetenskapens värld. Jag lär mig också att inte gå händelserna i förväg och tar dag för dag och gör allt jag kan för att få så mycket hjälp som möjligt Sköterskan från sjukhuset ringde just, värdet var bara 6,5 och det är dag 13 i löpet. Det betyder att mina planer om parning på lördag spricker. På söndag är avdelningen stängd, men sköterskan skulle se om det ändå gick att ordna så att vi kan ta ett nytt prov då. Jag jobbar både måndag och tisdag och vet inte om jag kan få ledigt då, så just nu känns det genast mycket jobbigare! Några timmars oro senare: Vi har fått ny tid för blodprov på söndag morgon. Den jag hoppades kunde jobba för mig kunde inte, men det ser ut som att min chef kan hoppa in, vilken lättnad. I våras fyllde Hekla sju år, så innan parning måste hon få ett friskintyg som visar att hon är i gott skick. Det ordnade vi i eftermiddags. Veterniären är själv uppfödare, hon skulle snart para sin sjuåtiga tik, en tax, och förstod mig precis när jag var nervös. Hon driver sin egen klinik, så hon kan inte heller vara bortrest hur som helst och vet precis hur mycket som kan komma emellan innan man kan pusta ut och äntligen få tala om att man har en tik parad.

Hekla har parats tidigare, så vi har redan några värden som hjälp. Idag blir hennes första blodprov i det här löpet, men det visar att det ännu är för tidigt att åka till Kazper trots att det är dag 13.

24 Augusti
Så kom dagen när det var dags att hämta Hekla hos matte och husse i Åkersberga. Jag är verkligen tacksam att de låter mig leasa henne för ännu en kull, det ligger så mycket engagemang och jobb bakom henne och jag vill verkligen ta till vara på det. Nu känns det bara roligt och spännande att äntligen få hämta henne igen, det är en nervös tid som vi har framför oss nu. Kommer våra planer gå i lås?

När Hekla ska hoppa in i bilen och Majken får se sin mamma är det bara glada miner, Majken och Thoka nosar på Hekla och sen är det stilla i bilen. Det är inte självklart att man sätter in en löptik i en främmande flock, så jag är verklgen glad att hundarna är så snälla mot varandra.

tillbaka till aktuell kull eller till kull Hekla och Kazper