Lovis dagbok

16 Maj
Vi åker tåg! Det är dags att lämna tillbaks Lovis till sin familj i Småland. Jag känner att jag inte orkar köra utan har tagit tåget som ska ta oss till Alvesta på tre timmar. Där väntar matte Sara och jag ska ta tåget hem till Stockholm igen. Det känns väldigt nervöst, värre än att resa med flyg faktiskt. Jag tycker det känns tryggast att få vara min egen chaufför och ratta min Volvo på egen hand - men vi får se hur det här går. Tåget gick på pricken rätt i tid och det känns visserligen som en bra start, men jag är skeptisk. Jag har åkt tåg en gång tidigare - det var katastrof, mina nerver var helt söndermalda innan vi var hemma igen.

Den gången skulle jag hämta hem en hund från Köpenhamn, hans tidigare ägare skulle möta mig i Malmö. Eftersom jag hade små hundvalpar hemma kände jag att det var för jobbigt att köra, svår sömnbrist som jag ju hade med småvalpar i huset. På TV-reklamen sa de att det var så stilla och fridfullt att åka tåg, så jag trodde det kunde vara ett alternativt sätt att resa. Problemet började redan när jag skulle parkera bilen, det finns nämligen inte någon bra parkeringsplats nära Centralstationen. Jag hittade en, men när jag började betala visade det sig att det kostade mer att stå där än vad en parkeringsböter kostade. Innan jag hann avbryta köpet, som då var uppe på 500 kronor, så spottade automaten ut en biljett. Med sluttid en stund innan tåget skulle ankomma Stockholm! Det hade varit mer praktiskt att inte köpa biljett utan bara betala en P-bot, men nu var biljetten köpt och då var det ju ingen idé att flytta bilen. Jag hastade till tåget och klev på. Det blev avgångstid men tåget rörde sig inte. Klockan gick, efter en halvtimme började tåget rulla och då var mina nerver redan hårt ansträngda. Tåget masade sig fram, stannade titt som tätt och vi blev bara mer och mer försenade. Jag skulle bara en timme i Malmö innan jag skulle ta sista tåget hem till Stockholm igen. Missade jag det tåget skulle jag bli fast i Malmö över natten med en hund. Och mina egna hundar och kullen med småvalpar hemma i huset där min mamma var hundvakt. Varje gång konduktören passerade ville jag veta NÄR tåget skulle ankomma till Malmö och sa att de måste hålla tåget till Stockholm kvar tills jag kom fram. Konduktören blev surare och surare, tyckte att jag kunde kliva av på nästa station och vänta på tåget där om jag nu hade så bråttom hem till Stockholm igen. I upplösningstillstånd kommer jag till Malmö och får först där veta att tåget till Stockholm är försenat - så mycket så att jag hann hoppa av mitt tåg, snappa åt mig hunden och signera pappren och sen hoppa på tåget till Stockholm igen. Djurvagnen var placerad mitt i tåget, precis ihop med restaurangvagnen. Alla som ville dit måste passera genom djurvagnen, klivandes över alla hundar som låg i gången. Djurvagnen var nämligen en sån med säten två och två på båda sidor med en gång i mitten. Min sittplats var axel mot axel med en resenär med en pittbull-liknande hund, den satt tryckt mot väggen, några decimeter från den vuxna eurasierhane jag just plockat upp. Han får ligga i gången med alla fikasugna resenärer klivandes över honom. Tåget masar sig fram och jag ser på klockan att min parkeringstid gått ut. De börjar ropa upp i högtalarna om alla missade anslutningståg, folk ska få åka taxi från Stockholm, någon ända till Tierp. Sent, sent på natten kommer jag tillbaks till Stockholm, förstås har jag utöver min parkeringsbiljett på 500 kronor fått en P-bot på 475 kronor. Lugnt och vilsamt att åka tåg? Nä, fyfarao, inte för mig.

Men tillbaks till nutid - jag sitter ju på ett tåg igen, ännu rullar det på och det är gott om plats i vagnen. Lovis ligger på golvet på den lediga platsen mot fönstret och de två andra hundarna i vagnen är tysta, en welsh springer spaniel och en tax, båda tikar. Inom en minuts färd har Lovis fått klappar och kel, det är konduktören som verkar gilla hundar. Djurvagnen är fortfarande jämte restaurangvagnen, så det är ett spring genom den, varför kopplar man inte djurvagnen sist i tåget? Vitsen med att ha en djurvagn måste väl vara för de som är allergiska men poängen försvinner om alla resenärer måste gå bland djuren. Eller finns en allergivagn längst fram kanske?

Tåget stannar och nya resenärer kliver på. Nämen, tänker jag, där är ju en eurasiersvans! På andra sidan gången slår sig en ung kvinna ned med sin hund - en eurasier! Jag tittar på hunden och frågar om den kommer från Fridlyckans, det gör den. Och den har Nanny som mamma? Det har hon! Roligt när man kan känna igen hundar och dess föräldrar som man bara har sett på bild! Nu fick jag sällskap sista timmen på tåget, de skulle byta tåg i Alvesta där jag skulle kliva av. Konduktören kliver av och klappar båda eurasierna och tycker de är fina, det var roligt. På perrongen möter hela Lovis familj, hon själv ser lite förvånad ut och vet inte vem hon ska hälsa mest på. Tågresan klarade hon fint, jag blev överraskad att höra att hon aldrig åkt tåg tidigare eftersom hon så obehindrat klättrade både upp och ned från tåget till perrongen. Nu är Lovis återlämnad till sin familj, hel och välbehållen, nu ska jag bara ta tåget hem till Stockholm igen. Sara och jag hinner ta en kopp kaffe på stationen så vi hinner talas vid om vad som har hänt och hur allt har gått till. Vi provar nog igen, nästa gång Lovis löper till våren. Mitt tåg kommer in på stationen, jag kliver på. Tåget stannar utanför Stockholm och blir över en halvtimme försenat.

Lovis på Centralen, redo att åka hem till Småland igen.

Mitt emot oss sätter sig en annan eurasier!  Jag har aldrig sett henne eller hennes ägare tidigare, ändå lyckas jag gissa rätt på både kennel och hundens mor. Man känner nog den här rasen lite för väl.

Det var nog jag som var den mest stressade av oss två. Lovis hade aldrig åkt tåg tidigare så det var kanske därför hon inte var nervös? Jag har åkt tåg innan och var väldigt stressad över om tåget skulle gå i tid eller inte, jag hade bara en timme på mig i Alvesta innan tåget hem skulle avgå. Resan till Småland gick bra, men på hemvägen blev tåget över en halvtimme försenat. Vill man komma fram i tid ska nog åka Volvo ändå!

15 Maj
Söndag och allt hopp om parning är ute. Hade Lovis visat lite parningsvilja nu hade jag tänkt åka över till en hane av min egen uppfödning för ett sista försök - men det känns inte lönt. Vi åker till jobbet och plockar upp Harry hos Karin. Jag hade lovat att vara hundvakt till honom men eftersom jag var på resande fot ställde Karin upp som nödmatte. Vi jobbar i butiken och efter stängning stannar jag kvar och tvättar Lova. Hon ska träffa sin veterinär i Västerås på tisdag och behöver fräschas upp, jag har provat olika giftfria fästingmedel som sprayas på pälsen. De har inte fungerat så bra, bara gjort pälsen kladdig. Det hade varit roligt att få lämna tillbaks Lovis nytvättad, men det finns inte tid till det. Vi kommer hem sent på eftermiddagen och jag köper tågbiljetter till Småland.

14 Maj
Lördag morgon, klockan åtta träffar vi hanen för ett sista försök till parning, men de hoppar bara runt och busas, Lovis vill inte bli parad. Snart vänder vi bilen söderut och börjar vår 80 mil långa hemresa. Det känns tungt och väldigt trist att hundarna inte fann varandra. Men så är spelets regler. Vill hundarna inte så ska de inte, det är min starka övertygelse. Kanske man suktas av att inseminera tiken eller försöka hålla fast henne när man inser att det inte blir någon parning, men jag tror att man bara lurar sig själv om man bedriver avel på det sättet. Att hålla fast en tik som inte vill är dessutom olagligt.

På vägen hem passade jag på att träffa en hund jag läst om och är intresserad av att veta mer om. Jag är glad att jag gjorde mig besväret att fråga ägarna om jag fick komma förbi och glad att de ville ta emot mig med kort varsel. De bodde en bit från motorvägen, men efter besöket var jag glad att jag ändå stannade till. Alltid roligt att träffa andra eurasier och dess ägare som ju brukar vara väldigt trevlig folk. Förutom hanen jag visste om fanns ännu en eurasier på gården, lite roligt att träffa en okänd hund och kunna se vem som är mamman till den.

Så småningom kommer vi hem till Stockholm igen, jag handlar lite mat, tankar bilen, åker hem till mig och tömmer bilen på saker innan jag åker till mina föräldrar för att lämna tillbaks pappas bil, hämta mina hundar och min egen bil. Eftersom jag åkt ifrån min nyckelknippa på jobbet så hade jag lämnat bilens resevnyckel hos mina föräldrar, men larmdosan på den ville inte låsa upp bilen! Så det var bara att byta nycklar igen, ta pappas bil hem. Tillslut är vi hemma, innan klockan är tio har jag redan somnat.

13 Maj
Det är fredag den 13:e idag, men det verkar inte spela så stor roll. Hundarna träffas på morgonen och uppvaktar varandra - men någon parning blir det inte. Jag åker till sjukhuset i Skellefteå som visar sig ha eget laboratorium och tar ett nytt blodprov på Lovis. Svaret får vi om några timmar. Granne med sjukhuset ligger Björkis, Skellefteås hundaffär och såklart måste jag passa på att gå in där. De är kända för de hundtillbehör de syr: selar, halsband, hundskor och koppel. En gång för många år sen var jag där med Balder och fick en dragsele uppsydd till honom, men drag var inte hans grej, visade det sig sen. Just när jag ska gå in stöter jag ihop med Sandra som är på väg ut - nu har hon visat sina produkter och ska åka vidare på sin turné. Jag köper att par mjuka fleecesockor till vintern och pratar lite med innehavaren, kanske kan vi beställa hundtossor direkt från dem till vår butik?

Vi har dagen ledig i Skellefteå så Lovis och jag går på café som vi blivit tipsade om, kaffe och kladdkaka på uteserveringen och sen går vi runt och ser oss omkring i Skellefteå. Som vanligt väcker en vacker eurasier uppmärksamhet och jag ser hur folk nästan vrider nacken ur led när vi passerar, jag ledsnar inte på att se det, haha. Vi åker till ett köpcentrum och slår ihjäl lite tid, jag hittar en papperskorg till badrummet, jag har letat länge så det var ju alltid nåt. Veterinären ringer och berättar att progesteronhalten ligger strax under 52 så det är hög tid för parning nu. Jag ringer hem till min egen veterinär som säger att vi kan testa idag men vill hon inte nu kommer hon troligen inte att vilja imorgon heller. Jag bestämmer att testa ikväll och på lördag morgon, sen åker vi hem.

Det blev kväll och vi åkte än en gång till hanhunden men trots att de gillar varandra och verkar trivas ihop så vill Lovis inte bli parad. Vi ska ses imorgon bitti, sen åker vi hem.

Vi hittar kända caféet Lilla Mari och fikar där. Lovis ligger under bordet medan jag dricker kaffe. Det känns ovant att ha så mycket ledig tid att man bara kan sitta still på en stol, jag brukar inte göra så, så det var bra träning för mig.

Bara i Norrland! En hel kyldisk med olika slags palt, på bilden syns leverpalt, blodpalt, fläsk till palt, pitepalt, kroppkakor, kombipack, 2-pack, 3-pack, sex-pack... Bara i Norrland! En hel hylla i fyra plan med bara tunnbröd. Det här var avdelningen med hårt, det finns en avdelning med mjukt också. Lokalproducerat kvällsfika: Tunnbröd med smör.

12 Maj
Jag somnade tillslut. Det blev inte mörkt, det var nog det som var felet! Solen går ned senare än hemma och upp en hel timme tidigare, det märks att vi är på andra breddgrader. Just nu sitter jag i sängen på rummet och dricker kaffe, solen strålar och det ser ut att bli en underbar dag. Vi ska träffa hanen en stund nu på förmiddagen så får vi se hur de känner för varandra.

Så nära men ändå inte. Hundarna uppvaktar varandra, hoppar runt och busar, men ingen parning. Vi ska ses i kväll igen, så jag har dagen ledig i Skellefteå. Jag känner inte till staden, men söker på Google med min telefon och hittar två handelsträdgårdar, Rydlinge som är ganska känd och där köper jag hortensia till min mamma som snart fyller år, på det andra stället hittar jag en plasthök som jag tänker kanske kan skrämma bort den riktiga höken från mina hönor. Vi fortsätter till en Second handbutik men gör inga fynd. På nätet har jag sett att det ska finnas en Second handbutik i Skellefteå hamn, det låter trevligt så jag bestämmer att vi ska åka dit och äta lunch. Nu visade det sig att Skellefteå hamn inte var någon romantisk turiststad utan mer en industrihamn. Vi hittade i alla fall butiken där jag köpte en jättestor kruskavel, en träslev och ett halsband, allt för 60 kronor. Jag äter lunch där, köttbullar med potatismos och tillbehör för 45 kronor, känns verkligen som ett fynd. Nu när vi ändå kört hela vägen så ville jag se hamnen, men det närmsta vi kom var baksidan på en industritomt där vi i alla fall kan klättra ned för en slänt och komma till vattnet. Vi åker tillbaks till vandrarhemmet och lägger oss att vila en stund innan kvällens möte.

Njae, ännu ingen parning! Nu måste jag börja tänka om lite. Jag hade tänkt att åka hem imorgon fredag men även om hundarna parar sig imorgon så känns det tight, jag vill gärna ha två parningar. Han är duktig, ivrig och artig, Lovis är villig men verkar inte helt redo än. Det är hennes dag 14 i löpet så det borde vara dags nu. Såklart undrar jag varför de inte bara parar sig. Hur svårt kan det vara? Jag tror ju på att hundarna vet och ska klara det där själva, jag vill verkligen inte hålla fast tiken utan tycker att de ska få para sig fritt. Det här är båda hundarnas första parning, så lite stöd kan de behöva - men de är ju eurasier med sina instinkter i behåll. Vi bestämmer att ses imorgon förmiddag igen och sen bestämma hur vi ska gå vidare.

Jag värmer mat i vandrarhemmets kök, en person kommer in i köket så jag tittar upp och säger hej. Sen HEJ!, då det visade sig att personen som kommer in är Sandra, en säljare jag känner sen många år från jobbet. Hon tittar på mig och ser lika förvånad ut - vad gör DU här? undrar hon.

Ett besök på kända Rydlinge plantskola för att fördriva tiden resulterade i köp av en hortensia. En plasthök fick följa med hem, kanske kan den skrämma bort duvhöken när mina hönor är ute i trädgården?

Sen åkte jag över till Burmans handelsträdgård och tittade runt lite. Wow, vilken kavel! Den ska jag köpa!

Vi är på havsstranden till Bottenviken i Skellefteå Hamn.

Vandrarhemmet ligger "på kyrkans mark" och heter Stiftsgården, där finns både restaurang, hotell, konferensanläggning och vandrarhem. Ska du sova över i Skellefteå jag jag verkligen rekommendera det här stället. Bilden visar den vackra kyrkan som ligger intill anläggningen.

Just nedanför vandrarhemmet flyter Skellefteå älv.

11 Maj
Det har blivit onsdag och avresedag. Jag känner mig redan lite trött och aningen nedstämd, jag vill inte lämna mina egna hundar, de ska vara hos mina föräldrar och har det bra där, men jag vill ändå inte åka ifrån dem. Försöker intala mig att det bara gäller tre dagar. Lovis löp går framåt men helt parningsklar är hon inte än. Det hade varit skönt med ännu ett blodprov - men även om jag får svaret i dag så blir det för sent på dagen. Om jag ska hinna komma fram innan natten måste jag åka tidigt på morgonen. Planen är att bilen ska rulla klockan sju. Då har vi 798,9 kilometer att köra, enligt Eniros vägbeskrivning bör det ta drygt nio timmar. Med hund tar det längre, vi måste ju stanna och röra på oss mellan varven. Just nu när jag skriver det här känns det lagom lockande. Jag är väldigt glad att jag fått låna en bra och lättkörd bil, det underlättar. Jag ska dricka upp mitt morgonkaffe och packa det sista, sköta djuren som blir kvar här hemma och sen ge oss iväg på vårt stora äventyr. Jag kommer inte skriva mer förens ikväll när vi har träffat hanen igen. Jag tror inte på parning ikväll men hoppas de finner varandra imorgon.

Nu sitter jag i sängen på vandrarhemmet, Lovis ligger på golvet nedanför min säng och sover. Jag är trött och har deg i huvudet efter 80 mil bakom ratten. Det gick bra att köra, jag fastnade förstås i morgontrafiken i Stockholm men så småningom kom vi igenom och fick fart norrut. Endast vid ett tillfälle blev det läskigt. Jag har skärpt mig i min körstil och försöker att ligga i högerfil och inte köra fortare än man får, därför blev jag inte förvånad när jag blir ikappkörd av en röd Ferrari. Men den blåser inte förbi, som man förväntar sig, utan segar sig kvar och börjar dra över i min fil, på tok för nära framför mig och instinktivt trampar jag till på bromsen och hinner precis se ett rådjur i fyrsprång kasta sig undan framför min bil. Allt var över på en sekund. Eller kanske en halv eller två - jag vet inte. Ett ögonblick tog det och allt gick bra. Det hade PRECIS lika gärna kunnat sluta i katastrof. Han som körde Ferrarin väjde undan för rådjuret av instinkt - men han väjde mot min bil! Jag har inpräntat att om ett djur kommer upp på vägen - sikta på baken, då kanske djuret hinner springa undan. Det borde föraren av Ferrarin ha gjort också. Det tog en liten stund innan pulsen var normal igen, men resten av hela resan gick fint. Vi stannade flera gånger för att sträcka på benen, kissa och dricka, men Lovis låg bara avslappnad bak i bilen. Jag har kört den här sträckan många gånger tidigare eftersom min farmor och farfar bodde i Luleå, en bit ovanför Skellefteå. För att stå ut hela vägen har jag hållpunkter längs vägen som små delmål, ställen jag ska passera för att känna att jag faktiskt betar av kilometer på den 100 mil långa resan. Vissa ställen ska bara passeras, på andra stannar jag och sträcker på benen eller äter lunch. Det kan vara en särskilt vacker plats, en kyrka eller ett rastställe - jag känner igen dem alla. Senast jag körde den här sträckan till Luleå var till och från min farmors begravning, på flera sätt en väldigt känslosam resa. När jag nu gjorde den här resan igen blev det även en inre resa med mycket minnen.

Vi kom först till vandrarhemmet Stiftsgården, en jättefin anläggning och verkligen kan rekommenderas, och sen gick vi en längre promenad för att räta på kroppen innan vi åkte över till hanhunden och hans familj som bor i närheten. Hundarna fattade genast tycke för varandra - men någon parning blev det inte - vilket jag ju inte heller hade räknat med. Vi bestämde att ses imorgon förmiddag igen. Det kan ännu vara lite tidigt, men jag har mer tid. Just nu känner jag att det är sent och hög tid att sova, men jag har lite svårt att komma ned i varv. Kanske ska jag bara släcka, lägga mig i sängen och blunda. Det är möjligt att hjärnan faktiskt stänger av då. Jag provar.

Skellefteå älv forsar nedanför vandrarhemmet.

10 Maj Vi bestämmer att inte åka idag som jag först planerade, så jag passar på att jobba istället, eftersom jag ska vara borta några dagar har jag hundar att bada och klippa på kö. Lovis är med mig inne på trimmet, hon slår sig ned på radion, tokfian, tycker hon hittat en bra sittplats.

9 Maj
Måndag och ledigt från jobbet. Vi har tid hos veterinären på förmiddagen för blodprovstagning och i väntan på provsvaret försöker jag packa och förbereda här hemma. Jag går till biblioteket och lånar några ljudböcker för att ha sysselsättning under bilresan till Skellefteå. Det är svårt att koncentrera sig på att få något vettigt gjort, det känns som att jag mest går runt i cirklar och väntar på att telefonen ska ringa.

Tillslut gör den det, Lovis progesteronhalt har stigit till 7,6 så vi får rådet att vänta någon dag innan vi åker till hanen. Jag skickar ett meddelande till hanens familj och frågar om det passar för dem. Det märks på Lovis att hormonet börjar strömma till, hon uppvaktar Lova och grannens hanhundar stryker utanför staketet. Jag har fått låna min pappas bil igen, det känns tryggt. Min är ganska gammal och komforten inte den bästa. Nu när det plötsligt blev sommar så påminns man också om temperaturen i bilen. Jag har ingen fungerande AC i min bil, så om vi skulle fastna i bilkö får jag problem med värmen. Skönt med pappas nya bil där allt ännu fungerar som det ska!

För att lugna mina nerver och njuta av dagen går vi ned till sjön och vänder båten som ännu ligger på land. Det är inte bara jag som njuter att att ro runt på sjön, hundarna verkar njuta lika mycket som jag. När Lova ser att jag plockar fram årorna brukar hon springa före ned till båten - när jag kommer dit sitter hon redan i den och väntar på att vi ska kasta loss. Malva och Lova har sina bestämda platser, Lovis fann sig fint i att sitta stilla i båten och verkade ha sjövett, men för säkerhets skull fick hon vara fastknuten. Vi rodde över till andra sidan sjön, i strandkanten lekte småfiskar och bottnen var full av fiskrom, det var varmt och soligt som en sommardag, ungdomar badade redan vid klipporna runt sjön. Inte ens i en båt ute på vattnet slipper man uppmärksamhet. När vi rodde förbi några badare hördes: Åh, kolla i båten! En sån där hund vill jag ha! Jag ledsnar aldrig på sådana kommentarer.

7 Maj
Det är lördag och Lovis har tid hos veterinären för blodprovstagning. Besöket går fint, trots att det är min mamma som åker dit med henne. Själv jobbar jag idag och eftersom det är lördag fanns inte så många tider att välja på hos veterinären. Lovis är glad och hälsar på personalen, låter sig undersökas och följer med min mamma som hon inte har träffat tidigare. Eurasier är ju inte direkt kända för att gilla veterinärer, men Lovis får beröm. Efter jobbet åker jag och hämtar Lovis hos mina föräldrar, hon blir glad att se mig. Veterinären ringer och talar om att progesteronvärdet ligger på 4,5 och tid för nytt prov bokas på måndag. Jag planerar att resa tidigt på tisdag morgon, vi får se hur väl det stämmer.

5 Maj
Igår kväll hämtade jag Lovis när hennes familj så passande nog skulle hälsa på släktingar i Stockholm över helgen. Hon var först lite försiktig, men Lova och Malva hälsade henne välkommen med viftande svansar. Hundarna fick en sen middag och natten blev lugn. Efter en längre morgonpromenad fick mina egna hundar vara ensamma hemma, Lovis och jag åkte på Svenska Pudelklubbens inofficiella utställning i Gubbängen. Det var ett par hundra hundar anmälda och fastän vi var där tidigt var det redan ganska mycket stoj. Det här är inte en miljö Lovis är van vid och jag märkte på henne att hon undrade varför vi var där. Ett tag undrade jag också varför vi var där. Nu måste jag få gnälla: Jag blir uppriktigt trött på andra hundägare som rör sig inne bland folk- och hundvimlet med hundar som gör regelrätta utfall mot andra hundar. Nästa lika irriterande är det när andra släpper fram sina hundar för att nosa på min, fastän vi inte vill. Om jag drar undan min hund betyder det att jag inte vill att din hund ska komma så nära - ta in din hund istället för att bara länga på kopplet! Ibland har jag lust att säga att min hund har kennelhosta eller rävskabb, men det kan man ju inte säga på en utställning. Inte heller att att min hund bits, men jag skulle ju kunna säga att jag är rädd för att din hund ska bita min. Nu löpte ju Lovis, så det hade jag kunnat tala om runt omkring mig, men jag tycker inte det är min uppgift. Om alla håller ordning på sin egen hund så blir det ju inget problem. Innan vi skulle gå in i ringen var det en som släppte fram sin hane att nosa i baken på Lovis, snart började hundägaren väl ana något och undrade om Lovis löpte. Och ja, svarade jag, det gör hon. Först då ryckte ägaren undan sin hund, sur över att den blev "störd" av Lovis. Hon talade om för alla att Lovis löpte och sen bad hon oss att gå därifrån. Fast det var de som placerat sig direkt vid ringside och hon som släppt fram sin hund när vi försökte komma fram för att gå in i ringen. Det här med att man hela tiden måste hålla koll på andras hundar, det är en av anledningarna som gör att jag inte är så jättetaggad att gå på utställning längre.

Nåväl, efter att vi väntat på vår tur började Lovis att slappna av och det gick riktigt bra i ringen. Domaren var väldigt mjuk och vänlig, uppenbarligen van att handskas med alla typer av hundar, även såna som inte självklart uppskattar närgången kontakt av främmande. Den fina hanteringen fick Lovis på bra humör, mig också förstås! Än roligare var det att Lovis fick hederspris och blev Bäst i Rasen, i gruppfinalen blev hon 3:e bästa spets. Inte så illa gjort av en ovan hund som kom från sin familj kvällen innan. Lovis kritik löd så här: 4 årig tik med mycket vackert huvud, korrekt bett, vackra mörka ögon, välansatta öron av bra storlek. Bra förbröst och bröstdjup, goda vinklar både fram och bak, välmusklad. Korrekt ansatt svans, rör sig med vägvinnande steg. Korrekt fin päls. Domare var Anna-Lena Ung.

Nu när jag skriver det här sitter vi i trädgården och eldar, jag ska grilla lax till middag och hundarna ligger runt omkring mig och slumrar i vitsipporna. De har gnagt köttben och vi har varit ute hela dagen, vädret är verkligen helt fantastiskt! Jag har inte träffat Lovis sen hon var ung, så skönt att hundarna ändå så lätt byter miljö och accepterar varandra.

3 Maj
Jag sitter framför datorn och letar övernattningsmöjligheter i Skellefteå. Inte långt ifrån hanen och hans familj finns en campingplats med stugor. Det visar sig att de har stugor lediga, de billigaste kostar 650:- per natt och inte 375:- som det står i annaonsen. Sen tillkommer en bokningsavgift på 100:- och så måste jag köpa ett campingkort för 150:- om jag ska bo där. Hm, sånt gillar jag inte. Påminner om annonser med billiga flygresor. Som när man vill boka visar sig bli betydlig dyrare eftersom det tillkommer "startavgift", "bränsletillägg", "landningstillägg", "bagagelastningsavgift" och allt vad det nu är, alla obligatoriska tillägg som inte kan väljas bort. Det finns andra ställen att bo på i Skellefteå, vi får se vart jag och Lovis hamnar.

Vi har fått svar på förfrågan om övernattning på ett annat ställe. Hund var inget problem, det fanns en hundgård med hundkoja bakom garaget, annars kunde hunden sova i bilen. OK, jag får tänka att det här är på landsbygden. De är kanske vana vid hundgårdshundar. Ska man bli förnärmad eller skratta? Jag vet inte hur Lovis vill sova, men mina hundar sover i sängen. På vita lakan. Vi letar vidare.

Nu så! Vi har fått ett rum på vandrarhem för 340:- natten och då får hunden vara med på rummet. Det tar vi!

29 April Det är en vanlig morgon, jag går upp, släpper ut hundarna och sätter på kaffe. Efter att hundarna har fått frukost sätter jag mig framför datorn med mitt morgonkaffe och slår på Facebook, ser att jag fått ett meddelande och öppnar det: Himmel och pannkaka - Lovis löper! Vi trodde hon skulle börja löpa i slutet av maj, paras i mitten av juni. Hon löper en hel månad tidigare än beräknat! Jag skickar genast meddelande till hanhundens familj och berättar att nu börjar det dra ihop sig!

Vi hade sen en tid tillbaks bestämt att Lovis skulle komma och bo hos mig några dagar, så jag var redan inställd på att hon skulle komma på onsdag. Det blir perfekt timing att hon lämnas här då. Men jag behåller henne tills allt är klart med parningen innan hon får åka hem till sin familj igen. På väg till jobbet ringer jag veterinären och bokar tider för blodprovstagning, nu tänker jag inte åka iväg utan att veta att ägglossning är på gång. Jag får också avboka lite småsaker jag planerat att göra de dagar jag tror att vi ska vara borta och sen det svåraste, att ordna ledigt från jobbet. Jag är helt fullbokad med hundar som ska friseras och de går inte att avboka, de har väntat på klippning så dessa hundar får jag helt enkelt ta emot på kvällarna efter arbetstid. Mina kunder vet hur mycket mina hundar betyder för mig så de klagar inte över ombokningarna, säger att de självklart låter mig vara ledig. Det känns bra.

14 April
Hanhunden jag vill använda till Lovis har inte gjort personlighetsbeskrivning, BPH, vilket jag tycker skulle vara intressant att få gjort och en bra merit. Hans ägare verkar inte heller ha något emot att göra det. De bor i norra Sverige men det finns faktiskt en BPH-arrangör bara en timmes resa ifrån dem. Lite irriterande är det att jag försökt komma i kontakt med arrangören sen slutet av februari för att boka en tid, men inte ens fått svar på mina mail. Efter flera mail, tillslut kanske i lite otålig ton, får jag nu ett svar som  kort och gott lyder: Jag hör av mig om jag får tider över.

Jaha. Det låter ju inte lovande. Har de varit fullbokade sen i februari tro? Det är ju inte lätt att skaffa meriter till hundar med den inställningen hos arrangören. Hanen lever som sällskapshund och ägarna är inte intresserade av utställning, med tanke på var i landet de bor så är det inte bara att åka iväg och ställa ut heller - bara för att få det gjort. Vid något tillfälle jag har själv åkt iväg på utställning med en hanhund som jag vill använda i avel, men han bor för långt bort den här gången. Eurasier är heller inte hundar som man bara kan åka och hämta och köra iväg på utställning med. Är de inte tränade från början och känner de inte sin handler så går det sällan bra på första utställningen.

8 Mars
Idag är den tilltänkta hanen hos veterinären för att ta blodprov för att få bekräftat att hans sköldkörtel är frisk och fungerar som den ska. Jag tycker det är viktigt att man kontrollerar sådana saker så att jag inte riskerar att använda hundar i avel som kanske inte är helt friska. En hund som har problem med sköldkörteln visar inte alltid symtom lika tidigt som man kan se det i ett blodprov. Hunden kan bli sjuk senare i livet, det kan vi inte styra, men vi kan styra att bara använda konstaterat friska hundar i avel. En hund som idag har bra värden är säkrare att den fortsätter vara frisk än en hund som inte alls är undersökt. Sjukdomen kommer nämligen inte över en natt utan det är ett långsamt förlopp som sakta bryter ned hundens sköldkörtel. Först efter en längre tid mår hunden så dåligt att det syns på den att något inte stämmer. Sjukdomen bryter ofta ut efter två års ålder, så det känns bra att hanen är tre år fyllda. Jag är väldigt glad att hanens ägare är noga och tar detta på allvar. De vill förstås inte att deras hund ska bli pappa till valpar om han inte är helt frisk. Visar provet att han är frisk blir det en stor merit för honom, för mig betyder det mer än ett pris på en hundutställning. Är han inte frisk är det ju fint att ägarna får veta det, så han kan få behandling så tidigt som möjligt och må bra. Jag är inte orolig över provsvaret, jag vet att hans pappa är undersökt och frisk, men säker kan man inte vara förstås.

23 Februari
Ägaren till hanhunden har varit i kontakt med hundens uppfödare för att be om råd, nu nyss fick jag besked att de accepterar min förfrågan. Jag tycker det är jättebra att man vill prata med sin hunds uppfödare innan man låter hunden gå i avel. Uppfödaren är ofta insatt och kunnig, redan när denne planerade för att sin kull skulle födas fanns en plan med aveln. Uppfödaren är ofta insatt och känner till bakgrund om föräldrarna och syskonen i kullen. Jag tycker det är viktigt att man tar reda på så mycket man kan innan man bestämmer om en hund matchar en annan. Det är ju så mycket mer än utseende som gör att det blir bra hundar och livspartners. Att uppfödaren vill vara delaktig i såna här beslut är inte för att säga nej till en parning, snarare att uppfödaren känner ett stort ansvar för kommande valpar och inte vill riskera att det föds hundar som man är rädd att de inte ska bli friska eller bra. Det gör mig glad att både uppfödare och hanhundsägare känner det här ansvaret.

19 Februari
Efter många, långa timmar framför datorn ser det ut som att jag äntligen har hittat Lovis matchande make. Jag råkade se en bild på en fantastiskt fin hund på internet, efter en del detektivarbete förstod jag vem hunden var och hittade både ägaren och uppfödaren. Allt verkade helt perfekt - tills ägaren berättade att hunden var kastrerad. Men jag hade redan sett att han hade en halvbror som dessutom var en son till en hund jag känner till sen länge och gärna ville använda i avel. Tyvärr var fadern äldre och skulle inte längre gå i avel, men det här var hans son. Efter kontakt och råd från uppfödaren har jag nu skrivit direkt till ägaren och väntar på svar. Jag hoppas hon har lust att låta sin hund gå i avel och att vi kan ha en dialog om fortsättningen. Spännande det här!

31 Januari
Provsvaret har kommit! Lovis värden är helt normala och hon är TgAA-negativ, vilket betyder att hon inte heller har antikroppar mot sin egen sköldkörtel. Hurra! Nu känns allt så mycket bättre och säkrare. Jakten på hennes perfekta make kan börja på allvar. Jag har redan suttit många timmar framför datorn och letat. Jag kan få upp en tråd och följa den, den kan leda än hit, än dit, ibland delar sig tråden och ibland tar den bara slut. Ibland stannar den upp vid en hund som jag måste söka mer information om och därför kan han hamna på "vänt". Jag har mycket att ta hänsyn till när jag väljer en passande partner, jag vill att så mycket som möjligt ska stämma.

25 Januari
Idag är den stora dagen. Lovis är hos veterinären för att ta blodprov och undersöka att hennes sköldkörtel är frisk och fungerar som den ska. Om den är bra, som vi såklart tror, så ska vi para Lovis när hon löper i vår. Om hennes sköldkörtel inte fungerar som den ska, ja, då blir vi ju förstås väldigt besvikna. Det enda som skulle vara bra med att sköldkörteln är dålig - det är att man får veta det och kan ge henne medicin så hon mår bra i fortsättningen. Vi tror att hon är frisk, båda hennes föräldrar är undersökta och friska, men man vet ju inte om man inte tar blodprov. En hund som haft dåligt fungerande sköldkörtel under väldigt lång tid visar symtom, men symtomen kommer ju inte över en natt. Det kan ta år innan hunden mår så dåligt att det syns på den så tydligt att man förstår att den är sjuk. Olika uppfödare resonerar olika i den här frågan om sköldkörtelfunktionen i vår ras. Jag vill vara på den säkra sidan så för mig känns det bäst med ett blodprov innan, andra resonerar annorlunda.

Som hunduppfödare lär man sig att aldrig ta något för givet och därför tar man en dag i sänder. Idag tar vi blodprov. Nästa vecka kommer svaret.