Kaninernas sida

 

Min kaninuppfödnings logga, jag använder den inte längre, men tycker den är så söt.

Jag fick min första kanin när jag var fem år. De kommande tio åren hade jag kaniner för sällskap, sen började jag med uppfödning och avel och åren gick. En mulen dag, ungefär 15 år senare insåg jag att jag hade så mycket på gång i mitt liv att jag inte hann leva, det var dags att välja väg och kaninerna fick flytta. Det var ett tufft beslut i mitt liv, men dygnet har bara 24 timmar och det var för lite. Det fanns ett tomrum i mitt hjärta under tiden som kaninlös, men sen jag flyttade till huset i Nyfors finns kaniner återigen i familjen. Den här gången är det inga utställnings- eller avelskaniner utan bara vanliga gosekaniner som behövde ett hem. De har fått en hage i trädgården och lever så som kaniner trivs med att leva!

De första kaninerna som kom var Froste och Ull-Vide. De var kastrerade, det är därför de trivdes ihop. Deras tidigare ägare kom in i butiken där jag jobbar och undrade var man kunde göra av kaniner man inte "kunde ha längre". Jag tog dem. De hade bott tillsammans i en bur på 100x50 cm i tre år. Här hos mig har de fått en hage som är flera meter i diameter och de har levt upp som kaniner! I början kunde de nästan inte skutta för deras muskler var förtvinade, de åt inte gräs och de gnagde inte. Deras klor var så långa att tassarna blivit alldeles platta och gnagtänderna var förvuxna. Nu när de har fått plats och möjlighet att leva som kaniner har de verkligen förändrats. Ungefär så här har livet sett ut för alla de kaniner som kommit hit. Jag gillar kaniner och vill ge dem ett bra och trevligt liv. Efter att jag sett mina kaniner leva upp så som de gjort i min hage kan jag nog aldrig ha kanin i bur igen. Kaniner gillar verkligen att få röra sig, de behöver plats och ytor att springa, hoppa, gräva och gnaga. Kaninerna är inte rädda för hundarna och en del av vitsen med kaninerna är att hundarna och framförallt valparna ska vänja sig vid smådjur. Jag ser kaninerna i hagen genom fönstret från mitt arbetsrum och det är verkligen ett trevligt inslag i trädgården med levande djur. Kaninerna väcker också uppmärksamhet bland grannar och förbipasserande, och inte undra på - vem blir inte glad av att se en kanin skutta förbi?  Sen hösten 2020 finns inga kaniner här längre.

 

Snöhare I slutet av april 2012 kom Snöhare hit från en familj som skulle flytta utomlands. Han är en schwarzgrannen-färgad dvärgvädur och han bor ihop med Nymphaea som flyttade in efter Majalis frånfälle. De kom genast väl överens och verkar trivas ihop. Han är född omkring september 2011 och har haft ett bra liv, förutom att han var ensam kanin i hushållet. Han blev nio år gammal.
Nymphaea I oktober 2016 hittade jag äntligen en ny fästmö till Snöhare. Hon är en dvärgvädur, gul/svart japan- och wienertecknad med blå ögon och är född 4 september 2015. Hon har haft ett bra liv och var i fin kondition när hon kom, det tog bara en dag så var hon och Snöhare ett par. Sitt namn har hon fått efter det latinska namnet på den vita näckrosen. Hon bodde här med Snöhare till september 2020.

Månviol och Ängsull

 

Nymphaea och Snöhare delar på en frukostmorot.

Månviol och Ängsull i snöfallet. De flyttade hit på min födelsedag i september 2015 och är pensionerade avels- och utställningskaniner. De har haft ett bra tidigare liv men har gått i pension och fått ett hem här hos oss i Nyfors. Månviol är född 2011 och Ängsull är född 2010. Rasen är hermelin och deras färg kallas siames. Roligt att ha hermeliner igen, det var den ras jag födde upp innan jag slutade med raskaniner. De har båda lämnat jordelivet pga hög ålder.

Min söta, fina Majalis, fick sitt namn efter Liljekonvaljens latinska namn.

Hagen byggs ut och förbättras mellan varven, men så här såg den ut ett tag, nu är den ännu större.

5 December 2012, dagen då snön vräkte ned och nästan kvävde hela Stockholm.

Kaninerna har inget emot snö, men när jag kom hem från jobbet på kvällen måste jag skotta inne i kaninhagen för att kaninerna inte skulle promenera ut över staketet.

Snöhare

Isidor blev drygt åtta år, han levde ihop med Mayday men dog sommaren 2014.

Majalis bodde här från 2010 till sommaren 2016 och hon blev åtta år gammal. Väldigt saknad!	Mayday bodde här i fyra år. Jag fick henne i förfärligt skick men hon återhämtade sig och blev nästan tio år gammal. Här bodde hon ihop med kaninen Isidor och fick ett bra liv till slut. Hon fick namnet Mayday som är en internationell nödsignal och betyder "Hjälp mig!".   Det spöregnar ute, men Snöhare sitter i kurar under vindskyddet och störs inte av vätan. När man ser hur noga kaninerna gnagt av barken på grenarna förstår man att de verkligen är gjorda för att få gnaga! Majalis och Snöhare trivs ihop, det är så sött att se dem sitta tätt, tätt och gosa tillsammans. Båda levde som ensamma kaniner innan de kom hit.
I november 2012 kom en ny kanin till Nyfors. Det blev en sorglig historia med tragiskt slut, hon kom hit förfärligt vanskött och trots veterinärvård klarade hon sig inte. Jag ska inte berätta hennes historia här utan bara visa vad man kan göra av en ordinär kaninbur. Så som jag fick den ser de ofta ut när man köper en färdig bur i djuraffär. Den anses väl vara en ganska fin bur, men i mina ögon duger den inte för att vara permanent bostad till en kanin. Så här ser buren ut när jag fixat lite med den. Först av allt lade jag på ett större tak som tål väta, alltså plåt som sticker ut utanför buren för att skydda mot regn. Sen satte jag upp en höhäck på innerväggen och satte på ett ordentligt lås till den lilla dörren. En glipa mellan tak och bakvägg samt dörren till huset tätades med gummilist för att hindra korsdrag. När man öppnar buren lyfter man på taket, det var en tunn arm i metall som skulle hålla taket öppet. Armen var trasig redan när buren kom, så jag satte istället kedjor på kortsidorna som håller emot när taket öppnas och ställs upp. Eftersom buren är alldeles för liten för en kanin att leva i så klippte jag hål i gallret på framsidan och byggde en "landgång" så kaninen kan gå ut och in som den vill. Jag hade kunnat göra en rak spång från öppningen ned till marken, men den skulle vara i vägen, därför fick den bli så här på sidan av buren istället. Lite mer pyssel att bygga så men mycket smidigare resultat. För att få en "undervåning" satte jag två väggar mellan burens ben och därpå skruvades två hyllplan fast så kaninen kan nyttja utrymmet under buren. Kaniner gillar att hoppa upp och sitta på något, på hyllplanen har den bra liggplats. För att det inte ska regna eller snöa in har jag beställt skivor av plexiglas och hängt på buren: en del av framsidans över- och undervåning samt undervåningens gavel är skyddade. Nu kan det bli oväder, kaninen som bor i buren har bra skydd. För att göra det extra trivsamt och för att jag ska kunna se kaninen inne från mitt hus har jag satt belysning i buren. Nu kan man väl förresten inte längre kalla det "bur" utan det har blivit ett "hus". För att kaninen inte ska springa bort måste man förstås bygga en hage runt om dess nya hus, det gör jag med vanliga kompostgaller.	När jag fick buren spöregnade det - så först blev det nytt tak. Sen kom snön och kylan så jag måste snabbt bygga klart resten. Med stort besvär sågar, borrar och skruvar jag med kalla fingrar ute i vinterkylan. Rimfrost var i dålig kondition och fick därför en värmedyna att kura på i sitt hus, vilket hon uppskattade. För friska kaniner är det kanske onödigt lyx, i alla fall om de är två. Nu har jag ändå köpt dynan, så då använder jag den under vintertiden. För att den inte ska bli gnagd på är den klädd i metallnät, ett metallrör skyddar sladden som går ut genom ett hål i väggen. Här sitter Rimfrost i sin nyfixade bur. Trots att hon var sjuk och svag sprang hon runt, runt i sin hage så fort hon fick chansen. Kaniner behöver gott om utrymme! En annan sak hon gjorde så fort hon fick möjlighet var att flytta sin avträdesplats från inomhus till hagens bortersta hörn. Ingen vill kacka i eget bo, inte ens en kanin. Eftersom Rimfrost dog fick buren gå i arv till mina andra kaniner. Här är det Snöhare som poserar.
När jag byggde filterhuset till Önskebrunnen blev det lite virke över. Av spillbitarna byggde jag ett nytt bo till kaninerna. Här är det nya boet på plats i kojan, kojans tak är bortlyft så man ser in i den. Boet fylls med halm i vinter, då har kaninerna bra skydd mot kylan. Om de inte vill vara inne i boet kan de sitta ovanpå. Snöhare är ny i Nyfors, flyttade hit april 2012. Mayday hälsar på Majalis, de bor i varsin avdelning Mayday och Isidor myser i höstsolen. Kaniner trivs ihop och mår fint av att vara två, en kastrerad hane och en hona är lättast att få sams. Ull-Vide, en gammal man.	Vintermys en novembernatt 2012. Vad är det här för konstverk? Bara kaninerna som har skuttat i snön som täckt trädgårdsbelysningen inne i kaninhagen. Kaninernas huvudkost ska vara hö, men det måste vara tillräckligt grovt för att de ska gilla det. När det serveras hängande så här eller i en höhäck på väggen äter de hellre än när det ligger på marken. Isidor och Mayday Majalis och Ull-Vide gosar i höstlöven.
Gräs och örter serverade i korg är det godaste! Ullvide blev åtta år, en ganska normal ålder för en kanin. Hans fru Majalis blev ensam kvar.	Majalis med gamle Ullvide. Han gillar att sitta på sin trälåda.

December 2010. Det är så mycket snö att jag måste skotta så kaninerna inte går ut och hundarna inte går in. Kaninerna har det mysigt och trampar upp gångar att skutta i. De har flera gömställen och krypin bäddade med halm.

Kaninerna får grenar som de fort gnager barken av. Sånt här är de gjorda för att äta - inte feta fröer och godisblandningar som de ofta levt på innan de kom till mig.

Mums, morot.

Sweet Sugar Froste Froste var en av de första kaninerna på kenneln Isidor när han var ny, en riktig tjockis!

Baby-Malva är nyfiken på kaninerna Froste och Sweet Sugar var ett par

 

Ull-Vide i vinterpäls En av vitsen med kaninerna är att valparna ska få vänja sig vid andra djur än bara hundar Sweet Sugar, viltgråbrokig dvärgvädur Tussilago, madagascarbrokig löwen dvärgvädur.     Hon har blivit fotograferad för ett par tidningsartiklar om hennes ras, läs dem här och här.

Blåsippa sjunger: -Oooslolo miiooo... Blåsippa, blå zobel dvärgvädur Snöflinga, hotot hermelin

tillbaka till Hundarna