Fiskarnas sida På kenneln finns också några doldisar - mina fina koikarpar! Inte så många har sett dem, men de har bott med mig i många år, i akvarium. Så brukar man inte ha koi, utan i damm i trädgården. Under sommaren 2011 påbörjade jag arbetet med deras lilla sommarvistelse utomhus, min Önskebrunn. Läs om bygget av Önskebrunnen här. Jag har varit på koi-kurs, se bilder här. En väldigt bra text om vattenkemi finns här. Svenska koiklubbens sida finns här. Jag har inte levt en dag i mitt liv utan akvarium. Ibland har de varit många, ibland har det varit ett enda, men akvarium och fiskar har jag alltid haft. Intresset har jag ärvt av mina föräldrar, men koi kom till mig av en slump. Jag jobbade i en djuraffär där en ensam fisk simmade, det var något särskilt med den. Den blev min, min första. Han behövde en kompis, och sen var jag fast! För vissa kanske det låter konstigt att ens fiskar har namn, men i koivärlden är det inget som helst konstigt med det. OK, jag ska erkänna, det var med viss lättnad och glädje jag insåg det, jag var inte ensam att tycka om mina fiskar så här mycket. Jag kände inga andra koiägare, så jag visste inte att det var helt normalt att vara sån här. Jag har hittat gelikar, det finns andra som också tycker om sina koi minst lika mycket som jag gör. Numer är jag medlem i två olika kioklubbar och varje dag följer jag allt som skrivs i ett forum. Mina koi är ganska små, många vill ha dem så stora som möjligt, men då kräver de mycket plats. Jag har ju mina i akvarium så de får inte bli för stora. Så här ser mina
fiskar
ut, visst förstår du väl att jag kan bli sittande framför akvariet och bara
titta!
Här nedan är några bilder från tiden då allt började. Jag bodde i lägenhet och beställde ett hörnakvarium som stod ute på altanen på sommaren och inne i vardagsrummet på vintern. Så småningom växte fiskarna ur hörnakvariet och jag fick köpa ett större. Det var ungefär nu jag började förstå hur koi skiljer sig från vanliga fiskar, hur otroligt tama de blir. När väckarklockan ringde på morgonen så började mina fiskar att plaska i akvariet ute i vardagsrummet. Jag förstod först inte varför, men kom på att de lärt sig att jag gick upp då, gick till dem och de fick mat och sällskap. Jag lärde dem att hoppa upp och ta mat ur handen, men en fisk hoppade ur och då insåg jag hur dumt det var att lära dem det. När jag flyttade till huset fanns det ingen plats för akvariet - golvet skulle inte heller hålla för tyngden. Enda alternativet var att låta fisken bo i källaren - men enda vägen till källaren är nedför den smala och böjda källartrappan så akvariet måste byggas på plats. En akvariebyggare kom hit och ordnade det. Det var nu det började bli lite dyrt att ha koi. För efter några år i källaren började jag nämligen längta efter en utevistelse. Koihobby är känt för framförallt en sak: Det är dyrt! Man blir fort fast i träsket, man vill ha bättre och bättre filteranläggningar för klarare och klarare vatten i större och större dammar med finare och finare fiskar. Eftersom jag har hundar (som gärna badar) och eftersom jag inte är miljonär så kommer jag inte göra någon stor trädgårdsdamm utan bara en liten på 3000 liter, det är också vad min ekonomi tillåter och vad jag klarar att sköta. Blir man helt frälst på koi så gräver man upp hela tomten och bygger stora och djupa dammar, man kan åka på utställning med sina fiskar, de kan bli champion och allt det där som vi känner igen från hundutställningar. Mina koi är inte några märkvärdiga utställningsfiskar utan bara "vanliga koikarpar". Jag gillar dem för dem de är och för att jag haft dem så länge. Skulle jag behöva köpa någon ny så skulle jag förstås välja väldigt noga, nu när jag vet mer så vet jag också hur fina de kan vara. Och dyra! Så här började det:
tillbaka till Hundarna |