Datumet är mars 2017. Jag är på en veterinärföreläsning, den här gången arrangerad av Anicuras uppfödarklubb där det var onkolog Gunilla Kastengren Fröberg som höll föredrag. De här kunniga veterinärerna som verkligen brinner för sitt kall verkar ha svårt att välja vad de ska berätta. Gunilla öppnade munnen och sen bara flödade det, jag hann knappt förstå vad hon sa för det var så mycket information. Så hejdade hon sig, frågade om hon pratade för fort och sen fortsatte hon i samma tempo. Gunilla är en av landets tre specialister inom sitt område djurcancer. Hon har också tagit veterinärexamen i USA och jobbat där. Det hon tagit med sig hem från åren i USA var att sätta stopp i tid, att inte vårda svårt sjuka djur längre än vad som faktiskt var för djurets skull. Så hjärtskärande att höra, men vi vet ju alla att när ett djur lider, då är det snällaste att låta det slippa, då måste man bestämma sig för att avliva det. Gunilla berättade att hon visst kunde skriva ut antiinflammatoriskt och smärtstillande till cancersjuka djur, men stark smärtlindring skrev hon bara ut för någon dag eller två, aldrig längre. Hon var väldigt sträng med att bara behandla djur som hon förstod då skulle leva ett redan bra liv längre, eller om djuret skulle bli bättre av behandlingen. Inga av hennes patienter skulle fortsätta leva men må dåligt och det är väl beviset på hur en äkta djurvän resonerar. Det här stod hon fast vid, fastän hon visste att vi har våra husdjur som våra familjemdelemmar och därför har väldigt svårt att släppa taget om dem. Cancer är vanligt bland hundar, jag tror hon sa att hälften av alla över tio år hade cancer. Var 3:e människa drabbas, var 4:e hund, så än så länge är hundarna friskare än oss. Varför får man cancer? Man vet inte, men tror att det handlar om vår miljö med alla kemikalier vi utsätter oss för, medvetet och omedvetet. Cancerframkallande kemikalier finns i allt från nyköpta kläder till tandkräm, i all mat vi äter och i luften vi andas. Sen är det också så att både vi och våra hundar blir äldre än förr, massor av andra sjukdomar som man dog av tidigare dör vi inte längre av.

Gunilla sa att cancer ibland kan botas, särskilt om man upptäcker det i tid, men även om man inte lyckas bota cancern kan man få djuren att må bättre och leva längre om de får behandling. A och O var att söka hjälp i tid, så fort man upptäckt något avvikande. Har det gått så långt som att man hittat en knöl och kan känna den, då är det redan bråttom. Ett gram cancertumör, ungefär lika litet som ett riskorn, innehåller redan 1000 miljoner cancerceller! Störst chans att bli av med cancer var under den första operationen, kom cancern tillbaks och behövde opereras igen sjönk chansen att bli frisk. Hon önskade sig en strålningsapparat eftersom de var så effektiva, men de är jättedyra både att köpa och att sköta. Gunilla hade till och med frågat på människosjukhus om hon inte kunde få komma med sina patienter på kvällar och nätter för att låna deras utrustning, men det gick inte. Det finns ett enda djursjukhus i hela Sverige som har en strålningsapparat, det är i Jönköping. Apparaten kommer från människosjukhuset där, eftersom det köpt en ny maskin och skänkte den gamla till djursjukhuset. Ett exempel på strålningsbehandling är tre gånger i veckan i tre veckor och det kostar ungefär 25.000 kronor.

När människor behandlas med cellgifter mår de väldigt dåligt under tiden, men hundar tål behandlingen bättre. Dels beror det på att hundar inte får lika aggressiv behandling som människor, ofta handlar det i hundars fall inte om att bekämpa cancern utan om att hålla den i schack, och dels beror det på att hunden helt enkelt inte blir lika påverkad av cellgiftet som människor blir.

Gunilla betonade vikten av att söka hjälp i tid. Hittade man en knöl skulle man så snart som möjligt låta en veterinär undersöka den och ta ett prov, för att avgöra vad för slags celler som växte i tumören. Man skulle absolut inte låta sig nöja med beskedet att "vänta och se vad som hände" och det där träffade mig hårt. Jag bär på en sorg, och det är att min största kärlek i livet, Balders underbara mamma Pom-Pom dog i cancer. Jag kände en liten knöl i hennes juver och åkte genast med henne till ett djursjukhus. Men där sa de att jag skulle låta den vara "för att se vad som hände". Om den började växa skulle jag återkomma för att operera bort den. Den började växa, så jag bokade tid hos en "tumörveterinär" på Albano. När jag kom dit visade det sig att tumören redan spritt sig med metastaser till lungorna och det fanns inget att göra längre. De sa då, jag minns det som lite syrligt, att om man upptäckte en tumör så skulle man inte vänta utan operera bort den på direkten! Jag HADE ju varit på ett sjukhus tidigt, men de ville inte operera! Jag frågade Gunilla om det här, för trots att det hände för 14 år sedan har jag inte kommit över känslan av att Pom-Pom hade kunnat räddas. Gunilla sa att det för det första inte var mitt fel, men höll med om att jag fått ett dåligt råd. Dock har man lärt sig mer om cancer nu och det är inte troligt att man skulle få samma råd idag. Får man ändå ett svar man inte känner sig nöjd med, så kunde man gott gå till en annan veterinär för ett andra utlåtande.

Gunilla berättade under kvällen om olika tumörer, om olika typer av cancer, om varför cancer dök upp, om symtom, om hur cancer diagnostiserades och om hur olika cancerformer behandlades. Hon pratade om provtagning, om operationer, om cellgiftsbehandling och om strålning och om hur olika cancerformer bäst bekämpades. Det var så mycket att jag inte kan skriva om allt här, men än en gång kände jag att "ju mer man lär sig, ju mer förstår man hur lite man kan". Jag hade gärna suttit kvar hela natten och lyssnat på Gunilla.

Edit: I Juli 2017 visade det sig att Lovas bortopererade juvertumör var cancer som redan hunnit sprida sig med celler till lymfsystemet. Trots besök och provtagning hos Gunilla fanns inget att göra för att bota cancern, bara se till att Lova mådde bra så länge hon kunde. Lova dog i juli 2018, hon hade då fyllt 14 år. I september 2018 upptäcktes en knöl på Malvas hals, som tur var fick vi fort tid hos Gunilla. Det var cancer i sköldkörteln, men efter operation var prognosen god så Malva behandlades under nästan ett år med cellgifter. Det var en lång, kostsam och känslomässigt jobbig tid, men Malva mådde bra. Hon blev frisk från cancern i sköldkörteln men fick sorgligt nog en ny cancer, den här gången i levern och den cancerformen gick det inte att behandla. Malva dog 20 februari 2020, hon skulle fyllt 14 år i juni. Jag är så enormt tacksam för tiden vi fick och allt Gunilla gjorde för oss. En annan gång ska jag berätta om Malvas resa, det är ännu för smärtsamt att tänka på.

Gunilla ursäktade sig lite över sin pekpinne, som var just en pinne, för hon gillade inte såna elektroniska saker som laserpekare, de fungerade ändå aldrig. Jag tycker pinnen var riktigt fin! Rätt som det var klev Gunilla på sladden och datorn slocknade, tre personer kämpade en god stund med att få liv i den igen. Jag förstår Gunillas val av pekpinne, de riktiga sakerna fungerar bäst!

Gunilla Kastengren Fröberg, onkolog på Albanos djursjukhus. Hon tog veterinärexamen i Sverige 1985 och sen också i USA. Hon har specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar och är specialist i onkologi hos hund och katt.

 

tillbaka till Läs mer...