Vargträff på Kolmården!

Vi var en grupp eurasiervänner som träffade levande vargar en kylig dag i november. Det var en svindlande upplevelse och jag kände mig verkligen som ett får i en fårflock när ståldörren öppnades och vi smög in i vargarnas hägn. På andra sidan dörren väntade fem vuxna vargar på oss!

-Oh, så stora! var min första tanke. Vi möttes av vargflocken som bestod av ledaren Tromb, hans bror Atlas och kusinerna  Korax, Isor och Zeke. Men vi blev inte uppätna, utan överösta av pussar! Dessa fem stora hanar var 2 ½ år gamla och födda i fångenskap. De var uppfödda med nappflaska men hade levt tillsammans sen de var 3 resp. 4 dagar gamla och var präglade på varandra och skötarna , såg sin skötare Tonny som sin stora ledare. Vargarna var mycket nyfikna, de slickade oss i ansiktet, höll gärna våra händer mjukt i munnen och strök sig mot oss som gigantiska katter. Här var det ombytta roller, vi människor satt passivt och blev noga uttittade och undersökta av vargarna, som gärna lät sig klappas och kelas med. De var som jättestora hundar, helt oskygga  och snälla, mycket tamare än vi hade föreställt oss.
Men de hade inte den där varma tillgivna blicken som en hund har, de betraktade oss vänligt men inte alls med hundars ögon. De strök runt oss och blängde stint, de var helt tysta och väldigt nyfikna. De buffade och knuffade med en väldig kraft.  Vi hade blivit förvarnade att vargarna var kleptomaner, de tog allt de kom åt. Vi fick tillsägelse att lämna alla lösa föremål utanför hägnet, för de tog både vantar och mössor om de fick chansen. Tonny förklarade också varför han inte tog ifrån vargen det den hade snappat åt sig. En gång hade en varg tagit en dyr kamera från en besökare, ägaren blev upprörd och ville absolut ha den tillbaks, förstås. När Tonny hade konfronterat vargen och tvingat honom att släppa ifrån sig sitt byte hade vargen tagit mycket illa vid sig. Förtroendet dem emellan var skadat under mycket lång tid för han hade fått vargen att tappa ansiktet. Det här beror på att Tonny inte varit med från början vid prägling och socialisering. Om Thomas som nappat dessa vargar skulle ta ifrån vargen kameran så vore det inget problem dem i mellan. Det är viktigt för de andra skötarna att inte rubba förtroendet de gjort sig förtjänta av.
Kanske var min jacka spröd – men vargen slet loss fickan som ingenting och svalde den! Strax kom han igen och nosade, tog tag med framtänderna och drog lite på prov. Jag lirkade snabbt ut tyget ur hans mun, men vid ett tillfälle bet han över en knapp – och då satt jag som i ett skruvstäd. Vargen ryckte lite prövande och det kändes som om jag skulle kastas omkull. Jag såg på hans blick att han bara lekte med mig som om jag vore en lammunge. Mitt ”NEJ” lät som ett ”bää”… Då var det tryggt med Tonny i närheten, han bara gick ett steg mot oss och vargen såg genast ut som ”jag skojar bara”.	Här ryker fickan...

Vargarna var stora som en blandning mellan varghund och schäfer, de hade stora grova huggtänder – ett par centimeter  breda! Deras tassar var stora, ganska ”lösa” med långa tår och grova klor. Öronen var ganska små men väldigt borstiga med grov päls, framför allt på insidan. Pälsen var luftig och lös, ganska grov med tjock underull. Alla vargar hade samma teckning, men olika kulör i pälsfärgen och på ögonen. De luktade inget, vare sig i pälsen eller ur munnen! De var helt tysta och skällde inte, men de kunde yla ibland – men eftersom de var unga och i målbrottet så lät det inte så imponerande. De är inte stumma utan kan skälla för att varna varandra.  

Tonny sa att man ville visa vargarna så här på nära håll för så många människor som möjligt. Vargen är ju ett djur som lever med många fördomar. Man hoppas att vi människor kan se dem med nya ögon, även jägare och ”varghatare” hade varit där och lärt sig mer om vargens liv. Självklart vore det en dröm om dessa vargar fick leva i frihet  – men genom att de levde i fångenskap och vi kunde lära känna dem så kanske de vilda vargarna får en chans att leva ifred?

Ihoprullade som kanelsnäckor sover vargarna på berget

Just dessa vargar är ju dessutom präglade och socialiserade på människor, så det skulle inte fungera som vilda. Vi fick se hur de betedde sig mot varandra och man kände genast igen många gester från våra hundar, fast det var mycket tydligare här bland vargarna. Den ranghöga vargen provocerade ofta de andra för att visa sin rang, han kunde ställa sig över en liggande varg, kanske ”råka” trampa på hans tass eller stöta emot honom. Och den lägre i rang fick inte säga emot. Vargarna kommunicerar och löser maktkamper mycket med blickar och miner. Det är vanligt att de visar tänder och morrar åt varandra, men det betyder inte slagsmål. Det är bara ledaren som lyfter på benet när han kissar.

Vargarna stör inte varandra när de sover och en sovande varg har rätt av försvara sig – det borde vi människor tänka på när det gäller våra hundar, att låta de sova helt ifred. Vargarna visade varandra underkastelse genom att kasta sig på rygg, att hålla ned svansen och att kissa på sig. De hukade sig också med sänkt huvud och vek undan blicken.  Att ha dessa vuxna hanar ihop var inget problem, trots att de är  könsmogna. Hade det däremot varit tikar med i flocken så hade det blivit bråk. I en vargflock är det bara ledartiken som löper, de andra tikarna löper bara första gången som ungtikar då de är ”riskfria” så kallad förbrunst, men det är ingen riktig brunst eftersom de inte är könsmogna då. Senare hålls deras löp inne genom den hårda hierarkin i flocken. Vargar jagar i flock, det är alfatiken som bestämmer hur jakten går till. Det är inga problem för fem vargar att fälla en älg, oftast tar de rådjur men även hare, fågel och ekorre. I Sverige finns ungefär 95-112 vilt levande vargar.  

Vargarna matas tre gånger i veckan med fem kilos köttbitar med ben och ”rovdjurstillskott” (vitamin- och mineralpreparat). Enligt en bestämmelse från Jordbruksverket får de inte matas med kadaver från djurparkens djur, även om de är döda då de läggs in till vargarna. Ibland får de trafikdödare hela rådjur.  Vargarna hade inga hundkojor utan bara ett vindskydd – där enbart taket användes som utsiktsplats. De sov ihopringlade på berget. Vargarna fick ingen egentlig skötsel förutom valpsjuke- och parvovaccin samt avmaskning.

Jag undrade om vargarna var lekfulla och lekte med pinnar som våra hundar gör, men de gjorde de inte. Vargarna levde i sitt hägn, de skulle inte gilla att tas ut utanför sitt revir och de togs inte ut heller. Hade en varg fått skäll var det viktigt att visa vargen att man inte längre var arg, annars kunde relationen mellan varg och skötare ta skada. Det viktiga är att vara tydlig i sitt agerande. Lika med agerandet mot våra hundar .Det är något vi människor borde komma ihåg, vi har ju förmågan att sitta och sura länge efter en dispyt.  

  tillbaka till Läs mer...