Varför valde jag Eurasier?

eller ”Berättelsen om hur Balder kom in i mitt liv”

-Åh, vilken fin hund! Är det en blandras?
-Nej, det är en Eurasier!

Ingen eurasierägare kan ha undgått repliken, och ofta har väl motkommentaren på ditt svar lytt ungefär så här: -En vadåå?, eller -EU-ras???, eller -Eur..., nä, schabrador vet jag, men vad är det här för rasblandning?

Eurasiern är en tysk ras, godkänd inom FCI 1973 och importerad till Sverige 1994. Rasen är ursprungligen framtagen genom korsningar mellan chow-chow, wolfspitz och lite samojed och dess ”användningsområde” kan sägas vara ”en vacker vaktande familjekär sällskapshund”. Efter tio år i Sverige har det registrerats ca 500 eurasier och en anledning till detta måste vara att alla som en gång köpt en, behöver en eller ett par till! Anledningen är inte alls att rasen inte skulle täcka ens behov, utan snarare ökar ens begär och väcker enorma lustar. Det är som med jordnötter: Har man bara tagit en, måste man ha fler!

Hur kommer det sig att man skaffar nåt så udda, nåt som folk tror är en blandras, nåt som inte finns med i hundlexikon, nåt som heter så konstigt som eurasier?

Ofta är det kärlek vid första ögonkastet. Jag har min Balder med till djuraffären där vi jobbar och många har fastnat för honom. Jag har sagt hans ras så många gånger att han tror han heter Eurasier i efternamn, Balder Eurasier. Några har sagt: En sån skall jag också köpa, och så har de gjort det! Jag hade själv inte sett någon i verkligheten när jag bokade valp, men jag KÄNDE att det var eurasier som var rätt.

När jag insåg att jag behövde en egen hund i mitt liv visste jag ungefär vilken typ av hund det skulle vara, men jag kunde inte hitta den som ras. Tillslut, efter flera års sökande (oj, vad många raser det finns!), trodde jag att jag ändå måste välja en blandras för att få min ”checklista” komplett. När jag letat och pratat med uppfödare av olika raser fick jag ofta en butter kommentar när de sett min ”checklista”:
-Det där är en fantombild, såna hundar finns inte! Men de kände ju inte eurasiern.

Ungefär så här såg min checklista ut:

Min hund skulle vara ursprunglig, sund och naturlig. Detta innebar främst att den skulle ha svans (inget problem nuförtiden, förstås), en riktig nos, stående öron, ögon och mun som syntes.
Min hund skulle ha mjuk skön päls, men inte så mycket att den tvunget krävde vård och klippning, eller så lite att det inte fanns nåt att värma händerna i.
Min hund skulle vara så stor att jag utan rädsla kunde gå på nattpromenad utan sällskap och han skulle orka att gå med i skogen, på cykel-, skid-, skridsko- och ridturer.
Min hund skulle vara så liten att han rymdes i min säng, i bilen, i taxin, på bussen och kunna lyftas i rulltrappan. Han skulle följa mig överallt och måste rymmas på alla platser, även hos vänner och på jobbet.
Min hund skulle inte tappa mycket hår, inte heller dra in snö, sand, smuts eller väta.
Min hund skulle få pussas och tigga, därför skulle han ha ett sött ansikte utan blött skägg eller dregliga läppar.
Han skulle se intelligent ut, med små stående öron och kloka mörka ögon.
Min hund fick inte vara överdrivet skällig, vi skulle ju bo i lägenhet.
Min hund skulle vara vaksam på natten och varna för fara, men vara snäll mot ”vanliga” människor.
Eftersom jag delar mitt hem med flera andra smådjur och bor i utkanten av ett viltrikt naturreservat fick min hund inte ha särskilt intresse för jakt.
Min hund skulle älska bara mig och vara måttligt intresserad av andra människor.
Min hund skulle kunna slappna av när inget hände och inte vanka runt av otålighet. Om det inte var något roligt på gång förstås, då skulle han ha lust till bus.
Min hund skulle vara glad och snäll, aldrig tjurskallig eller vresig.
Min hund skulle vara samarbetsvillig och lyhörd, men ändå ha en egen personlighet och självkänsla. Inte som en bekants retriever som tiggde och bad om order att lyda och befallelser att underkasta sig. Det var jobbigt. Lite envis kunde han gott få vara, men inte som min familjs oerhört självständiga shiba. Den lydde bara om kommandot råkade sammanfalla med hans egen vilja. Tjurskallig var han med, och gjorde BARA sånt som han själv tyckte passade. Jag måste nämna när min syster skulle tävla med honom i lydnad för första gången (och sista): Det slutade att mamma försökte fånga in hunden medan syster blossande röd flydde bakvägen från planen. Sen, på parkeringen, drog han igenom hela programmet lätt som en plätt! Viss charm ligger väl i det, men hu, det var FÖR jobbigt för mig.

Som barn förälskade jag mig i ett hundansikte på framsidan av en hundgodiskartong. Jag drömde om att ha en sån gullig hund när jag blev stor. När Adlercreutz lexikon ”Hundar i Världen” kom ut för första gången, fanns samma hund med, presenterad som en riktig ras. Den visade sig heta eurasier och den fanns ju i verkligheten!

Vid den tidpunkten fanns rasen ännu inte i Sverige, men den kom och jag kunde äntligen ställa mig i valpkö! Min checklista visade sig vara så gott som en komplett rasbeskrivning av Eurasier och äntligen hade jag funnit MIN drömhund.

Nu har min hund fyllt tio år och jag kan konstatera att det inte är någon dröm längre, nu finns Balder i min VERKLIGHET!

tillbaka till Läs mer...