Pälsvård och verktyg

-Vilka vackra hundar, men vilket jobb du måste ha med den pälsen!

Kommentaren är inte så ovanlig för våra hundar är ju både vackra och har ganska mycket päls. Men så mycket jobb är det inte att sköta pälsen, man kan nog säga att eurasier klarar sig utan någon som helst pälsvård utan att fara illa. Spetshundpäls är ofta av ”urhundstyp” och fungerar ungefär som vargpäls. Nu är det ju inte alls vargar vi har – och även om det vore det så vare sig bor vargar i stan eller sover i möblerna.

Våra hundar skall ju inte bara klara sig, de skall må bra, vara fina att se på, sköna att ta på och inte lukta illa.

Här är lite tips på hur jag sköter mina hundars pälsar, det är ett sätt som passar oss i vår familj och inte alls ett försök att beskriva det absoluta sättet. Eftersom vi bor i en storstad blir hundarna fort smutsiga. Jag gillar att ha dem rena och mjuka i pälsen och badar dem därför regelbundet, ungefär var tredje månad. Det är en myt att hundar inte mår bra av att badas, det är inte sant. Hundar mår inte illa av lite ”hundsvett” – men av avgaser, salt, sot och olja och det är sån smuts de får på sig i staden. Bada hunden vettigt, undvik hett vatten och använd ett kvalitets-schampo och balsam avsett för hund. Naturligtvis badar man inte heller en hund som bor utomhus på vintern eller låter hunden ligga blöt och självtorka. Men vare sig päls eller hud tar skada av att hållas ren!

En eurasierpäls tovar inte – men den kan filta ihop sig, särskilt om hunden är smutsig och fet i pälsen och har börjat fälla. Den gamla lösa pälsen fastnar i den nya som vuxit ut och det kan bildas filtmattor, de faller så småningom av i stora sjok – men innan dess bör hunden ha fått sin pälsvård. När eurasiern börjat sin fällningsperiod, i huvudsak på våren och på hösten, så tappar den plötsligt mängder av hår. Underullen släpper i tussar, ibland nästan i stora sjok och man undrar om något är fel. Täckhåren fälls lite senare och sällan alla hår, men det kan gå i perioder. Vissa menar att hundarna ”byter allt” vissa år och bara ullen andra år. Det verkar inte orimligt.  

Jag märker att en fällning är på gång då det börjar rulla dammråttor på golvet, det gör det nämligen inte annars - inte ens med tre hundar i hemmet. För att lättast bli av med gammal päls så ”krattar” jag ur så mycket som möjligt, sen åker hunden i badbaljan. Använd svalt vatten, hundschampo och balsam så torkar inte pälsen eller huden ut. Balsam gör att fjällen på hårstrået återsluts eftersom tensiderna i schampot reser fjällen för att lösa ut smuts. (Det är därför går det lätt att kamma sen, jämför att gnugga två grankottar mot varandra. Kottar med resta fjäll eller kottar med slutna fjäll.)  Efteråt torkar jag hunden så gott det går med en ”Plutoduk” och avslutar med en frottéhandduk för sista vätan. Sen är det bara att börja rykta! I detta läge släpper den lösa pälsen mycket lätt, borsta inte inomhus för det yr och flyger åt alla håll. Jag har en trimplats i skogen, en stor fyrkantig sten som hundarna hoppar upp på. Där blir ingen störd av flygande pälstussar och vi kan stå ifred, på våren kommer småfåglarna och plockar ull till sina bon.  

Skall du på utställning med en fällande hund skall du inte bada och borsta den! En eurasier utan päls är liksom inte komplett och imponerar inte på domaren. Vid såna tillfällen kan man ge hunden en ”raggardusch”, skölj bara med vatten på ytan, schamponera ytterst försiktigt i svansen och byxorna. Låt hunden självtorka genom skakning och fluffa sen till på ytan med en mjuk karda. Ta hunden försiktigt till utställningen, låt ingen klia på den förens efter bedömning…  

I samband med bad och pälsvård är det bra om du tar för vana att undersöka huden med fingertopparna. Eftersom hundarna har mycket päls är det inte alltid lätt att upptäcka sårskorpor, fästingar eller andra hudförändringar. Det är inte så ovanligt med fuktande eksem och det är viktigt att upptäcka dem i tid. Om hunden slickar eller tuggar på samma ställe upprepade gånger, eller om andra hundar nosar i pälsen kan det vara ett sår eller fuktande eksem där. Var speciellt uppmärksam där pälsen är tjock och tät, eller under filtade pälspartier. På ryggen i ”svansgropen” och över höfterna verkar vara en ”riskzon” för fukteksem.  

Jag har en stor låda full med olika ryktverktyg, jag har aldrig räknat dem men de blir bara fler och fler eftersom jag hittar nya grejer då och då. Favoriterna växlar och olika verktyg är bra vid olika tillfällen, men de som jag använder mest skall jag beskriva:  

Krattan

För att få loss stora sjok och tussar av lös päls då hunden fäller maximalt använder jag en gles kratta i metall. De finns i flera varianter med långa eller korta, tjocka eller tunna, fasta eller roterande tänder. I enkla eller dubbla rader, med många (bred) eller färre (smal) tänder. De bredare krattorna har fler tänder och de hugger lättare tag i pälsen.

De med långa tunna tänder blir som en kam och våra hundar har för tjocka pälsar för denna modell. Jag föredrar en glestandad med långa tjocka tänder, inte allt för bred. Med den krattar jag hela hunden, både mothårs och medhårs, även mer intensivt ”rakt på tovan” eller där pälsen hänger lös. Ibland kan man se att hela ”fällen” släppt taget från hårbotten och åkt ut en eller två centimeter från huden. Då finns det mycket att kratta bort! Krattan finns också i en platsvariant med dubbla tandrader. Den tycker jag är bra när hunden inte fäller fullt så stora mängder hår. De dubbla raderna gör att den lösa ullen snällt följer med.

Kammen

I en ren päls kan man använda en stor gles kam – typ pudelkam. Kammen fungerar ungefär som krattan men tar hårdare tag i pälsen eftersom den har så långa tänder. Därför skall man också vara lite försiktig när man använder den, tänderna kan sticka hål i hunden om du inte är varsam. Jag drar den inte över hundens kropp utan ”öppnar” pälsen, sätter

kammen intill huden och drar ur pälsen, flytta några centimeter – ”öppna” och dra ur. Bra om det är enskilda filtade partier.  

Borsten

Fäller hunden normalt eller inte alls så använder jag en piggborste. Där skall man absolut satsa på en dyrare borste, de vinner i längden och är mycket behagligare att använda. En riktig rysare till borste är den dubbelsidiga för 40:-  med piggar på ena sidan och nylonborst på andra. Helt värdelös! Piggarna på en bra borste skall inte ha ”ploppar” i ändarna och inte vara vassa (det skall inte bli vita rispor om du borstar på din egen hud).

Fina borstar har inte klippta metallpiggar utan topparna är slipade runda.Dynan skall vara mjuk och sviktande och sitta ordentligt fast i handtaget, på finare borstar ofta fäst med en metallring. Enklare borstar har en löst ditklämd eller en limmad dyna. När dessa borstar blir äldre stelnar gummit och piggarna river hårdare och dynan släpper ofta ur handtaget. Jag har tre liknande piggborstar, två med mjukare dyna och en med hårdare. En mjukare dyna ger lösa piggar – den sliter inte loss hår som inte är löst. Den ena borsten är oval och bred, den andra är avlång och smal. Man behöver inte båda, men det är bekvämt med en smalare borste ibland då man kommer åt på ett annat sätt. Den hårdare dynan ger stelare piggar, den är mer hårdhänt och tar bort mer hår. Den använder jag när hundarna fäller måttligt. Den mjuka ovala piggborsten är min absoluta favorit, den använder jag även till vardags när de inte fäller. "Klassiska borstar" med tagel- eller nylonborst använder jag aldrig, de borstar bara "utanpå" pälsen.

Kardan

För att fluffa upp pälsen använder jag en metallkarda modell ”soft”. Det finns många olika modeller och märken, jag föredrar den största och tätaste med sviktande tänder och ett rejält handtag. Det finns glesa hårda som kan vara bra på en väldigt riklig päls, men de är ”hårdhänta” mot pälsen. Fall inte för billiga kardor, de är faktiskt inte lika bra som de dyra! Lättast känner du kvalitetsskillnaden om du har flera att jämföra.

Stryk med fingrarna över kardan, piggarna skall kännas mjuka och sviktande – nästan så du vill prova att dra den över ditt eget hår.  Kardor tar mest på ytan på våra hundars kraftiga pälsar, men den ”fluffar” upp bra och har stor effekt på mjuk och ullig valppäls. Med den får hundarna en avslutande ”uppfluffning” efter pälsvård eller just innan bedömning på utställning. Kontrollera att ingen pigg står åt fel håll i kardan, ensam är piggen mycket vass och du kan göra illa hunden.

Sheddern

Mitt senaste favoritverktyg är en shedder. Det är en tandad metallremsa böjd i en båge med handtag. Den gamla hederliga ”armékardan” har liknande funktion, men den här är effektivare. Den är suverän på korthåriga hundar men funkar fint på våra pälsar också. Eftersom den har minimala tänder sliter den inte bort grov päls som inte är lös.

Det som är löst, och det som är långt och ulligt slits bort. Den är lätt att använda, även på benen. Håren fastnar inte i verktyget utan det är bara att skaka av dem, den sviktar skönt och är lätt att hålla ren. Unghundar som fäller sin långa ulliga päls och gamla tikar som får fjunig ull som ”sticker ut” ur pälsen behöver en omgång med denna shedder! Har du dessutom en hund med päls som dobermann, rottweiler eller labrador så har du ett superverktyg i en shedder.

Gummikardan

En annan gammal klassiker är den ovala gummikardan med handrem och korta gumminabbar. Den är mjuk och böjlig, formar sig bra efter handen och gummit gör den sträv. Den finns i lite olika utförande, som ex "karda" eller handske. Den tar bort lösa hår på ytan, kan på våra hundar främst användas i ansiktet och på benen där pälsen är kort.

Blir gummikardan smutsig skall den tvättas med tvål så den blir sträv igen. Ligger den ute i solen, eller när den blir gammal, får den en blank och hård yta. Då är den slut och du måste köpa en ny, men de kostar inte många tior.

Klotången

Det här är sällan hundens favoritverktyg, men desto viktigare att den är av bra kvalité. Jag använder uteslutande Millertången. Den ligger bra i handen, håller sig vass länge och skär bra. Den har ett sk ”klippstopp” som är helt oanvändbart, men metallplattan är

lätt att vrida åt sidan, man måste alltid se var man klipper. Jag ”karvar” mig in mot pulpan genom att klippa i tunna flisor, då måste tången vara vass och inte glapp i skänklarna. Klotänger med platshandtag är ofta otympliga och handtagen sviktar. Millers tång har rundade skär, de sluter bra om klon och klämmer inte som andra tänger ofta gör. En hundklo är rund, då skall den skäras runt och inte rakt av så som med en vanlig sax.

Verktygsvården

Var rädd om dina verktyg. Har du varit klok och köpt dyrare ryktdon och också vårdar dem så håller de i flera hundars livslängd. Förvara dem gärna i en verktygslåda eller plastbox på ett torrt och rent ställe. Piggborstar med dyna skall inte ”trängas” med andra borstar, då trycks piggarna in i dynan.

När de köps kommer de i en cellofanask eller kartong, förvara piggborsten i den. Tänk på det när du packar väskan för utställning – akta piggborsten!  
Rengör dina verktyg då och då, särskilt om du har fler hundar eller brukar åka på utställning. Jag brukar använda hundschampo, men någon gång ibland Virkon som dödar både svamp, bakterier och virus. De får ligga en stund i blöt, sen skrubbar jag noga rent fästen, bottenplattor och kanter. Ta bort allt löst hår och stöv, skölj noga och torka sen torrt, låt dem ligga varmt och luftigt någon dag innan du packar ned dem i lådan. Jag undviker helst verktyg med trähandtag, de tål inte fukt och blir därmed svårare att hålla rena. Klotänger och saxar skall oljas innan de läggs undan.

 tillbaka till Läs mer...