Midvinterträff i Holland

Vi har varit på midvinterträff – där det blommade körsbärsträd. För tionde året ordnades en internationell eurasierträff, men det var första gången vi fyra svenskar åkte dit. Det var februari 2002. Veckan innan resan så gick den minibuss sönder som vi hade tänkt resa i, så det blev istället en resa med Volvo, fyra personer och fem eurasier. Med takbox, snälla hundar och trevliga människor gick det bra ändå.
Det var ingen tävling eller utställning, utan just bara en träff. Vi visste inte hur många deltagare det skulle bli, men tyckte det skulle bli spännande att få se eurasier från andra länder. När vi kom fram på fredag kväll märkte vi direkt att vi kommit till rätt hotell: Här och var strosade en eurasier! Vi blev väl mottagna, våra hundar också. Medan vi tog en sen nattmacka och en ”flöjte” –en liten öl – berättade hotellpersonalen att vi skulle vara klara klockan tio imorgon då det hela började. 

När vi kom ned till frukosten på lördag morgon tappade vi våra hakor: under varje bord satt en eller ett par eurasier! "–Nej, det är inga problem", förklarade de för oss, hotellägaren tycker mycket om hundar. Det här skulle svenska myndigheter se, de skulle få dåndimpen! Hundar där människor åt mat! Tänk om det blev baciller i köket?

Efter frukosten var det samling och lite information, vi fick en deltagarkatalog med alla hundars stamtavlor och bilder. Som gåva till eurasierklubben fick vi en gedigen samling av olika artiklar, listor och annat material om eurasierns ursprung och utveckling, allt på tyska.  

Sen var det visning av deltagande eurasier utomhus. De visades inte riktigt som på utställning utan familjevis. Sudden som har sin pappa i Holland fick visas upp både med sina släktingar därifrån och sen med våra svenska hundar. All information hölls på tyska, holländska och svenska och jag tror varje deltagare fotograferade varje hund! Här var både äkta eurasier och hundar som faktiskt var blandraser mellan eurasier, chowchow och wolfspitz.
Vissa mycket lik en ”riktig” eurasier, andra inte så lika. Anledningen till dessa blandraser var ett projekt att ”återskapa” rasen, för att få nytt blod och nya stammar som skulle vara fria från vissa defekter och ha det speciella eurasiertemperamentet. Vi har inte märkt så mycket av sjukdomar här i Sverige, men att avelsbasen är liten vet vi ju förstås. Av den anledningen har klubben också fått en sammanställning med (renrasiga) eurasier som skulle kunna passa våra Svenska hundar, den finns nu hos avelsrådet.  Efter hand som hundarna visats så släpptes de lösa och ”flocken” blev större och större. Trots att där var  vuxna hanar, unga hanar, tikar, valpar och tikar i efterlöp blev det inga slagsmål eller andra problem.
Vi åt lunch på hotellet och sen var det dags för långpromenad. Alla ägare och alla hundar gick iväg över sanddynerna, ned mot havet. Kan ni föreställa er synen av 50 eurasier som springer lösa i strandkanten? Det var en rejäl flock hundar som jagade runt, vissa lekte, andra sprang i vattnet, en del kivades om en löptik och andra grävde i sanden.
Vi gick tillsammans med våra hundar över en sandstrand som försvann i fjärran åt båda hållen, man kunde inte ana slutet av stranden och vågorna vällde in över sand som var täckt av snäckskal. Så småningom vek vi av in mot land igen, gick över sanddynerna tillbaks till hotellet. Våra hundar var trötta – och sandiga!

Våra skor var fulla av sand och det smakade så bra med en kall öl i hotellets foajé. Där samlades efterhand både hundar och deras ägare och vi frågade och berättade om våra erfarenheter av våra hundar. Vi tittade på bilder och visade bilder, vi bytte adresser och fotograferade varandras hundar. Så var det dags för middagen och alla flyttade sig med sina hundar till restaurangen, där de vant lade sig tillrätta under borden. Så nu har våra svenska hundar för första gången också ätit på fin restaurang… Servitörerna klev över hundtassar när de serverade middagens fyra rätter, det var ingen som ens suckade över att de ibland låg i vägen. Efter middagen var det dags för nattpromenad. Ut igen med alla hundar för en sista runda över dynerna.

Det var svart natt men deltagarna hade ficklampor med sig och vi höll oss till en promenadstig, så det var ingen som inte hittade hem efteråt. Vi var alla mycket trötta då vi somnande på lördagskvällen och efter en lång natts sömn var det dags att resa hemåt igen. Vi hann med en eurasierfrukost och en eurasierpromenad innan det blev hemfärd. Det var då vi såg de blommande körsbärsträden och våren kändes mycket närmare än midvintern.

Resan hem gick bra, men det var lång! Vi körde i 20 timmar och när vi var i Stockholm igen hade bilen rullat 320 mil över en helg!

Vi som reste var: Anna-Karin Lundberg,  Agneta Wallin, Eva Olsson och Stefan Blixt, hundarna: Sudden, Venus, Balder, Jaffa och Molle.

 tillbaka till Läs mer...