Ibland är det värt besväret att åka buss!

Det här är en tragikomisk historia som kunde ha fått ett hemskt slut. Det fick den inte och den blev därmed en riktigt rolig berättelse!

Den här morgonen hade vinterns första kylan slagit till. Min bil var helt ihopfrusen, den stod där och såg mest ut som en iskub. Allt var fastfruset och när jag väl kom in i bilen gick den inte att köra - mer än ett par meter. Bilen stod mitt ute på parkeringsplanen och jag kunde inte rubba den, det var så halt att jag bara slant när jag ensam - förstås - försökte putta tillbaks den till p-rutan. Det slutade med att jag fick lämna bilen där det stod, med en lapp i fönstret. Till jobbet var vi ju ändå tvungna att ta oss och enda alternativet var med buss, men vi skulle komma mycket för sent, jag som skulle öppna butiken också.  Som du säkert förstår var jag vid det här laget  både frusen och ganska mycket ”på dåligt humör”...

-Jaha, det var ju bara för mig och Balder att traska iväg till busshållplatsen och vänta in nästa buss. Det står ett par människor där och väntar, frusna, morgontrötta och kanske inte heller på så gott humör. Där står också en liten hund, med sin matte. Det här var bara en liten, liten hund, närmare bestämt en dvärgschnauzer, men ack vilken kaxig liten en! Den här lille vovven blev mycket upprörd över att se en annan hund, en som till på köpet tänkte åka på hans buss! Han började genast protestera mot detta fräcka tilltag!

-Nä, nu jädrar!!! Han morrade och skällde för allt vad han var värd: "-Här skulle minsann inga stora lufsiga björnar få åka med på bussen, över min döda kropp", vrålade den lille redan ursinnigt.

Balder tittade häpet på honom, vaggade på svansen och med förvånad min frågade han mig om man verkligen fick göra så där? "-Nä, det får man ju inte", sa jag och han svarade undrande som Ronja Rövardotters Rumpnissar: "-Voffe gö´ha´på dette vise´?"

Nu var schnauzern så arg att han studsade. Han stod och vrålskällde, det ekade under busskuren av glas och hans gälla bjäbb skar i öronen. Hans matte ryckte lite i kopplet och sa väl ett tamt "-Fy", men det hjälpte inte alls. Han såg ut som Mowgli när han boxar Balou i magen, tog i allt vad han kunde från tårna och tjöt sitt gälla dvärghundsdjungelvrål: "-WauwauVaffgrrrgrrrgrrrwoououwaffff!"

Nu började faktiskt fler och fler människor i kön att skruva på sig och blängde på den lille ilskne, det var ju ganska tidig morgon och det här var nog mer än man behövde tåla... Kunde den inte vara tyst! Jag själv var ju redan på dåligt humör innan vi kom dit och det här gjorde ju inte saken bättre, jag hade stor lust att tejpa ihop munnen på den där vansinnigt arga fridstöraren. Men stolt var jag över min duktiga hund som bara tyst stod och tittade på. Han skulle lätt kunna klippa den lille morgonmarodören i två bitar om han ville, men det hör inte riktigt till Balders natur, så han stod över. Det var väl säkert det som gjorde den lille så arg, att Balder bara stod där och också tänkte åka med bussen, med hans buss!  

Så kom då äntligen bussen! "-Nu, nu, nu, nu, nu. nu. ge plats, ge plats, ge plats!"  Den lille blev vild, han steppade och tjöt:  " -Jag först, jag först, jag först, jag först. Å akta dig för att trängas, nu jag, nu jag, försten på, försten på. Seså, öppna nu, öppna, öppna, öppna!!!"

Bussen körde in till kanten, stannade, pyste och dörren rörde på sig. Innan dörren ens är helt öppen formligen flyger schnauzern in genom springan och SLASH  så slår dörren upp och klämmer den lille platt som ett frimärke mellan dörren och väggen! När bussdörren skall öppnas åker den nämligen först ut och lite bak, sen fram och viks inåt igen. Alla som skulle kliva på drog häftigt efter andan: "-HUR gick det?"

Matte sliter i kopplet och ser sin pannkakshund  pressad mellan glaset och bussväggen, platt som en brevportfölj, som en blomma i ett herbarium, som en plånbok helgen innan lön, men så lyckas hon hala ut sin hund. Han kom loss, men såg ut som en egyptisk målning i en pyramid. Hans tasspår i snön blev bara som ett rakt streck.  

Nej, han dog inte, han blev inte ens skadad, det var han väl för ilsk för, men han blev tyst! Han satte sig längst bak med sin matte och sa inte ett pip. Vi satt längre fram och Balder kikade nyfiket bakåt efter sprätten, "-Hur vad det nu du lät, vov vov splatsh, hihi" tycktes Balder retsamt flina. Jag kämpade för att låta bli att skratta högt, vilken dråplig grej! Ju mer jag tänkte på det, ju roligare blev det! Om och om såg jag det framför mig: SPLASH och jag frustade av återhållet skratt.  Vilken bussfärd det blev, jag som först var så less, satt nu och pressade ihop läpparna för att inte skratta högt. 

Det här kunde kanske gått illa - men nu gick det bra för den elaka lille hunden, så ibland kan faktiskt en bussfärd verkligen vara värd besväret, den kan få din dag att kännas rättvis igen.   

tillbaka till Läs mer...