Blå tunga eller inte, det är frågan!  

Eurasiern är en av de få raser som har blå tunga och det är naturligtvis ett av rasens adelsmärken, trodde jag. Nu vet jag att alla eurasiertungor inte är blå, de kan vara blå med rosa fläckar, rosa med blå prickar eller helt rosa som hos vanliga hundar.

När jag för tio år sedan hämtade hem min lilla valp, det var alltså Balder, var jag så stolt och glad över mitt ”kap” till hund. Efter flera års sökande hade jag ju äntligen hittat den perfekta hunden, allt var precis som jag ville ha och allt detta i en renrasig hund, ja, till på köpet var tungan blå! Kunde det bli bättre?  

Visserligen såg han inte ut som sin mamma, men han var ju bara valp och så gudomligt söt! Hans mamma hade små fina tassar, Balders var jättestora. Mammas svans var yvig och ringlad på ryggen, Balder hade en spretig pinne, mammas öron var små spetsade trekanter som stack ut ur den blanka pälsen, Balder hade lappar hängandes nästan till ögonen... Men tungan, den var blå!  

Att gå med en eurasiervalp på stan är ju inte lätt, det vet vi väl alla, och jag lovar, det var många som ville klappa och fråga. Jag förklarade stolt och övertygande för alla oinvigda att den här fina valpen minsann var en äkta rasren Eurasier, se på tungan bara! Att många gissade på att han var en blandrasvalp förstod jag så väl, rasen var ju väldigt ovanlig då, men jag fortsatte tålmodigt att förklara hans ädla bakgrund.

-Nä, det var ju inte lätt för folk att veta att den här underbara valpen var av en så sällsynt ras som inte ens fanns med i hundböcker. Det kom många förslag om hans ras, vissa mer långsökta än andra, men efter en tid insåg jag att det var förfärande många som gissade på Leonberger! Ju äldre valpen blev, ju fler kom fram och frågade ”-Hur gammal är din lilla leonberger?” eller ”-Åh, var kommer den där leonbergern ifrån?” och ”-Jag minns min leonberger i den där åldern?” eller ”-Precis så där såg min leonberger ut!”  

Jag tyckte ju inte min hund såg ut som en Leonberger, lite stora fötter kanske och öronen, de skulle ju stå upp, men vadå, tungan var ju blå. "-Se här, sa jag och bände upp munnen på Balder, klart han är en äkta eurasier!" Jag fick inget svar, bara en skeptisk blick tillbaks. När jag fick ett par tre såna gissningar per dag (att det ens finns så många människor som vet hur en leonberger ser ut hade jag inte en aning om...) började till och med jag tveka. På hans kennel fanns det ju leonberger, flera stycken. Tänk om valpen var en tjuvparning!? Min perfekta hund skulle vara en oäkting, en blandras och då till på köpet en korsning med Leonberger!

Om jag nu skulle ha en blandrashund så skulle jag absolut inte välja en sån kombination, han skulle ju bli jättestor! Jag såg framför mig hur hunden vräkte sig i min dubbelsäng medan jag låg i hundsängen, jag såg hur jag försökte pressa igen bakluckan på min lilla bil och hur hunden skulle gå omkring med köksbordet på ryggen, efter att ha rest sig därunder.  

Mina farhågor bekräftades inte av uppfödaren, -Va lugn, sa hon, han är ingen tjuvparning. Jag hörde henne säga det, men tittade ända på hans stora fötter och när skulle öronen egentligen resa sig? Och var Susanne inte lite väl lugn när jag var orolig? Försökte hon dölja något? Nästan överdrivet säkert svarade hon att Aristo minsann INTE gjort ”det”.
-Men han har så stora fötter, försökte jag
-Det skall vara så!

Susanne var så säker på sin sak, men helt lyckades hon inte släcka mina farhågor, jag var ändå orolig och måste få veta: Var han en bastard eller ej?

Hans tunga var ju iallafall blå och Aristos var leonberger-rosa. Frågan var nu om detta anlag var dominant eller reccesivt. Är det ett dominant anlag behöver bara den ena föräldern bära anlaget för att ge det till sin avkomma. Det skulle betyda att jag kunde ligga risigt till. Ett reccesivt anlag måste bäras av båda föräldrarna för att det skall kunna ge utfall hos avkomman. Var det så med den blå tungan, som jag innerligt hoppades, skulle jag vara säker. Jag letade efter litteratur med hundars genetik, men ingenstans kunde jag hitta ”tungfärgsformeln” så jag ringde tillslut genetikern Per-Erik Sundgren och presenterade mitt ärende. " -Oj, vad roligt, det har aldrig någon frågat förut", utbrister han. Efter en del funderingar och bläddrande i böcker säger han, "-Näe, det vet jag faktiskt inte, men din hund kan ju bli jättefin ändå, tillägger han tröstande". Nä, jag fick faktiskt nöja mig med detta och funderade på att i förebyggande syfte kanske ge ”Stopp och Väx”?  

Så småningom blev min hund i alla fall så pass gammal att det där med leonberger liksom växte bort och inte kändes som ett hot längre. Öronen stod nu upp, tassarna växte inte mer och efter SSD´s valputställning var jag övertygad om att han faktiskt var en riktigt äkta rasren Eurasier, han vann Best in Show!  

Liten Balder...

...blev så småningom stor!

Förresten var det lika bra att Per-Erik inte visste hur det var med tungfärgen, för nu vet jag. Blå tunga är inte reccecivt. Det var en duktig och värdefull drevertik som avslöjade svaret. Hon parades med en lika välmeriterad  och åtrådd dreverhane, som dessutom bodde långt långt bort. Valparna var tingade innan de ens var födda och tikägaren var mycket nöjd när det blev såna ovanligt stora och feta valpar - tills de öppnade munnen. Alla tungor var blå! 

Susanne har också erkänt, att på i alla fall ett fotografi var Balder faktiskt lik en leonberger - men bara lite!

tillbaka till Läs mer...